Vart hon än vände sin turkosfärgade blick fanns bara sand. Sand under tassarna, sanddynor, sandfärgad himmel. Även när hon vände på huvudet och såg på sina syskon var det sand. Syskonens pälsar var, likt hennes egen, gjorda för att smälta in bland all sand. Ibland kändes det som om hela hennes värld bestod av sand, och det gjorde den nog också, när hon tänkte efter. Sand var det enda hon kände till, allt hon någonsin hade sett, allt hon visste om. Begrepp som "grönska" och "frodighet" var för henne helt okända.
De enorma öronen vreds fram och tillbaka för att uppfånga ljudet från syskonens och moderns röster såväl som öknens. Öknen hade en egen röst, det visste hon. Precis som alla landskap hade öknen en röst. Den var sträv och enfärgad, som sand.
Med en suck satte sig den lilla honan upp. Solen stod högt på himlen, ett eldklot som svävade över huvudet på henne, och värmen var påtaglig även för en varelse så pass anpassad till det här klimatet som hon. Hon betraktade sanden under sina tassar ett ögonblick, för att sedan låta blicken glida ut över landskapet framför henne.
   "Låt oss lämna dessa trakter ..."
   Rösten var låg och skör, och bars bort av ökenvinden som rufsade om i tikens päls. Blicken var fixerad vid en obestämd punkt i fjärran. Hon sjöng tyst, för att hon inte ville att någon skulle höra.
   "Vi kan trotsa vädrets makter ..." Försjunken i egna tankar. Sången var en mycket gammal en, som hon hade hört mor sjunga i förbifarten en gång. Av någon anledning var det bara de båda meningarna som hon mindes. Alla andra var borta, men just de hade etsat sig fast i hennes minne.

[Öppet för Sol + ev. Ökenligister]

Vart han än vände sin smutsblå blick fanns bara sand. Lika gul som sanden var även hans päls, syskonens päls och solen ovanför. Hannen log och kisade upp emot det brinnande ögat som skoningslöst stirrade ner över deras gyllene hav. Sol. Varje morgon bad han till Aurinko, bad om mod och styrka, för värme och sol behövde hannen aldrig be om. Det skänktes i överflöd. Tackade i morgonbönen för det fina vädret och ljuset. Allt detta var bevis nog för Gudens existens. Det var en ära att få vara döpt efter Hans magiska klot. I övrigt var Sol inte särskilt religiös. Inte ens nämnvärt troende, faktiskt. 
Den egentligen bleka blicken såg extra blå ut i kontrasten mot underlaget där han låg på rygg, kinden mot hettan. Värmen underifrån var hela tiden på gränsen till lidelse, hotade att bränna honom. Men ungvargen tyckte om sensationen. Den gjorde honom alldeles knivskarpt medveten om hur levande han var. Att bli påmind om sin dödlighet fick honom att känna sig odödlig. Den svarta pupillen, liten som en knappnål, följde roat hur en orm ringlade tappert över dynen, bara någon meter ifrån honom. Synen fick leendet att breddas. Det såg ut som om den dansade. Hannen svängde på kroppen där han låg, härmade överdrivet reptilens rörelser. Resultatet blev inte i närheten lika graciöst, men iver hade han ju i alla fall. Sol föll över på sidan och reste sig upp på sina långa ben. Även om ormdansen fått kornen att klia skönt i pälsen var det ändå dags att skona ryggen. Brännskador var inte skoj hur man än vände på dem. 
Sol studsade ut i ett språng och halvt sprang halvt gled ned för sanddynen. På håll såg han nästan ut som en snubblande, surfande spindel. Som var gul. Med öron lika stora som spindelbenen var långa. Kanske var den jämförelsen en överdrift, men i smyg var Sol väldigt generad över sina tefatsöron. Att de hjälpte honom klara hettan bättre hade han inte en susning om, så där fanns ingen tröst att hämta. 
"Shanti!" ropade han och ordet blev mer varning än ett namn. 
Även om ungvargen sett till att låta extra alarmerad så fanns egentligen ingen risk för en krock. Sanden sprätte kring hans tår och restes för en sekund upp, upp, upp i luften. Där bildades - om så bara för ett ögonblick - som en tunn skulptur av glas innan den föll isär och försvann som damm i vinden igen. En skulptur av en varg. Ett porträtt av Shanti. Brodern hade sett till att inte hålla bilden uppe i mer än en sekund, fortfarande osäker på sin konstnärliga förmåga. Även om han velat bevara sin skapelse var han inte tillräckligt stark, än. Uttrycket hos glasversionen av systern hade storögt och med munnen öppen sett komiskt förvånad ut. Samma uttryck Sol hoppades att hon skulle bära av hans plötsliga ankomst. Men glasversionen hade också varit smickrande, även om den såklart hade en nybörjares skavanker. Än så länge nyttjade hannen bara sina krafter till konst och underhållning, för han hade inte stött på faror som kunnat trigga något annat. Det var också bara med denna konst Sol uttryckte hur mycket han egentligen höll av sin familj. Hur mycket han egentligen höll av Shanti.
"Jag ser..", började han långsamt och följde systerns blick ut över landskapet. 
".. nånting gult!" avslutade Sol och log åt henne, svansen viftande bakom sig.

Hon kände sig ensam. Det var kanske befogat, om man såg till det faktum att hon aldrig hade sett många andra vargar än sin egen familj, men även inom familjen kände hon sig lite ... utstött, på något vis. Det var inte deras fel, absolut inte. Hon antog att det bara var sådan hon var. De andra syskonen var inte lika tillbakadragna som hon var, och under uppväxten hade hon ofta stått lite utanför i många av deras lekar. Det var kanske den underliggande rädslan för att bli sårad som var boven i dramat. Rädslan för att gå över gränsen, för att göra något som de andra inte tyckte om, för att bli föraktad och ogillad. Då var det bättre att bara sitta där och le.
Fast hon älskade dem. Mor, Sol, allihop - hon älskade dem. Hon var dålig på att förklara det, dålig på att visa ömma känslor - för att hon var rädd för att bli avvisad. Det blev liksom inte av. Det tog emot att säga det, av någon anledning, fast det var det sannaste faktum hon någonsin stött på. Hon hoppades att de förstod det ändå, på något vis, även om hon inte sa det utan dolde sina egentliga känslor bakom en mask av tonårig sarkasm. Hon hoppades att det var underförstått.
Ett rop avbröt såväl hennes lågmälda sång som hennes funderingar, och hon vände sig om precis i tid för att hinna se något glänsande lösas upp i luften. Hon var inte tillräckligt snabb för att se vad det föreställde, och sekunden därpå kom Sol skyndande mot henne med ett leende på läpparna. Hon vinklade öronen bakåt och såg på honom med klara, turkosblå ögon.
"Jag ser något Soligt", sa hon med ena ögonbrynet retsamt höjt, och syftade på brodern.
De överdimensionerade öronen spetsades framåt igen, och svansen tog långsamt fart bakom den långbenta honan. Hon reste sig upp och öppnade munnen för att försöka nafsa honom i örat. Det var en lekfull gest, om än lite våldsam. Sedan hejdade hon sig och betraktade honom med en å ena sidan hånfull, å andra sidan glad, glimt i ögonen. De var svårtolkade, och de speglade hennes personlighet - först en hinna av svidande kritik, sedan den glädje som fanns i de flesta ungas kroppar.

Längre bort hade en flock underliga, puckelryggiga djur uppenbarat sig bakom en sanddyn. De var konstigt byggda, med långa, smala ben, långa halsar och stora knölar på ryggarna. Hon visste inte riktigt vad de kallades, men hon trodde att de hette något i stil med domdarer, eller något åt det hållet. De var fredliga djur som inte anföll vargar om inte vargarna gjorde dem ilskna. Shanti hade aldrig gjort en domdar ilsken, så hon hade aldrig heller fått känna på dess vrede, men hon kunde föreställa sig smärtan i att bli sparkad av en.
"Vet du vad de där kallas?" frågade hon Sol, med hakan högt som om hon själv gjorde det.

[Skrev ett riktigt långt och mysigt svar, men sedan försvann allt ... ###&]