HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» Strimmor av hopp [P]
Idag på 19:21 av Lazuli

» Nyfikenhetens banor [Novoka]
Idag på 19:20 av Novoka

» Search [Unnown]
Idag på 19:18 av Xerxes

» Wouldn't hurt a fly [P]
Idag på 18:29 av Culpa

» Inga Mer Böner - Loiana död
Idag på 18:24 av Loiana

» Sun [Alfdis]
Idag på 18:19 av Xerxes

» I Nostalgins Skog[Even]
Idag på 18:17 av Loiana

» Kom och lek i Höstskogen
Idag på 18:11 av Culpa

» Varkara mördad
Idag på 16:47 av Varkara

Vem är online
Totalt 11 användare online :: 9 registrerade, 0 dolda och 2 gäster. :: 1 Bot

Abraxas, Aena, Asynja, Even, Fen, Novoka, Rialea, Selva, Unnown

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 9 feb 2017 - 21:30
Chatt
Ändringar på medlemslistan, vänligen läs!
sön 19 feb 2017 - 14:32 av Sleazoid
Jag och MP har tagit på oss ett projekt nu som kommer underlätta för oss alla att se vilka spelare som spelar vilka karaktärer. När vi är klara kommer spelarnamnen att visas på medlemslistan så att man slipper klicka sig in på varje karaktär och scrolla ner för att se vem som spelar denne. Vi har detta system på Endea och gillar det men har hittills undvikit att införa det på Numoori för att vi manuellt måste sitta och överföra alla spelarnamn till det nya textfältet.

Då det finns över 1100 konton på Numoori så är detta såklart ett projekt som kommer ta ett tag

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 6
Zombie Eventet avslutas!
tis 31 jan 2017 - 23:23 av Yargol
Hallå allesammans!

Som ni alla känner till så har det i lite över ett år nu pågått ett stort Zombie Event här på sidan. Ni kan läsa informationen om Zombie Eventet på dess eventsida Här (länk)

Nu har eventet nått sitt slut, och här kommer resultatet - och konsekvenserna - för vad som har hänt under den här tiden! Pågående eventrollspel får såklart fortfarande rollspelas klart även om eventet nu officiellt har avslutats, men resultaten på de större hord-rollspelen har nu bestämts och kan inte längre påverkas även om rollspelen fortsätter.


Den nordligaste av de …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Affiliates



Sök
 
 

Visa resultat som:
 
Rechercher Avancerad sökning

Dela | 
 

 ZE | Vandrande kroppar

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner 
Gå till sida : 1, 2  Nästa
FörfattareMeddelande
Sleazoid
Alfa | Moderator
avatar


InläggRubrik: ZE | Vandrande kroppar   sön 16 okt 2016 - 21:48

| Eventroll för Qu, utspelar sig ungefär på gränsen mellan Sol och Stormstäppen |

Skymningen låg över Stäppen, med endast några envisa strålar som klängde sig kvar på himlavalvet, färgade den i en nyans av orange och rosa. Nere bland det gulnade torra gräset gick en samling av vargar att urskilja. En järnaktig bloddoft låg i luften omkring platsen där de fällt sina byten. De unga, de gamla och de skadade, det var vad de sökt efter. Tre hästar hade fällts. Det hade varit nog för att mätta de vargar som befann sig på platsen, och nog för att de skulle kunna ta med resterna tillbaka till de flockmedlemmar som inte var bland dem för tillfället. Den svartvita hanen reste sig upp, fortfarande med kött mellan käftarna som han tuggade i sig. Den allt mer glödande blicken svepte över flockmedlemmarna runt om honom. De flesta började bli klara av vad han kunde avgöra. Tungan torkade bort blodet han hade runt läpparna. Skuggorna svepte omkring hans kropp i lugna rörelser. Han öppnade munnen för att tala, meddela sina flocksyskon att det var dags att återvända då någonting fångade hans uppmärksamhet. Skuggornas så lugna viskningar och rörelser ersattes inom loppet av några få sekunder med väsande röster och livliga rörelser. Cave. Ordet som han alltid lyssnade efter, ordet som han aldrig ville höra. Öronen spetsades tvärt på huvudet. ''Något är fel...''. Stämman var blott mer än en viskning då han tog sig några steg framåt, i den riktning skuggorna uppmanade honom att fästa uppmärksamheten. Mortem corpus, Zoid. Det tog honom några sekunder att ta in orden. Nej, det kunde inte vara. Blicken svepte över flockmedlemmarna i samma stund som ett avlägset ljud nådde hans öron. Ljud av vaga stönanden och hesa antydningar till röster som kunde höras längre bort. Då blicken sedan återvände så kunde han skymta en vag strimma av rörelser i fjärran, en som kom rakt mot dem.

| Översättning:
1. Se upp/Fara
2. Döda kroppar, Zoid |

_________________
Till överst på sidan Gå ner
Asynja

avatar


InläggRubrik: Sv: ZE | Vandrande kroppar   sön 13 nov 2016 - 23:19

Benen bar henne fortare än någonsin tidigare. Hjärtat slog med hårda, snabba slag - till den grad att det kändes som att det var på väg att slå sin väg ut sig ur hennes bröstkorg.
Paniken sken klar i det röda anlete. Fortfarande hörde hon rösterna, eller snarare ljuden som bubblade där bakom. Lukten. Hon hindrade en kväljning. Lukten av död, av ruttet kött, låg som en osynlig dimma över området. Den gick inte att undgå. Tårar av rädsla slets från de undre ögonlocken av vinden där hon rusade fram över landskapet. Kraften tillsammans med rasens naturliga snabbhet fick henne att skjuta fram över slätten som en diffus, röd klump på fyra ben. Asynja svalde hårt. Framför henne öppnades ett annat parti av slätten och där kunde hon skymta ett flertal skepnader i olika höjder och storlekar. Var det fler... lik? Var hon omringad?
Hon behövde varna flocken, men i sin panik hade hon flytt åt motsatt riktning. Hon förbannade sig själv tyst i tanken för att hon gjort det. Hon fortsatte mot skepnaderna och allt eftersom att avståndet minskade så insåg hon att det inte var fler lik som rörde sig på slätten.
Det var Qu.

Hjälp! Snälla hjälp mig!  Skrek hon med en uppenbar desperation i sin röst.
Till överst på sidan Gå ner
Yargol
Buddy bro chummy chum pal homeslice breadslice
avatar


InläggRubrik: Sv: ZE | Vandrande kroppar   tis 22 nov 2016 - 23:03

Yargol ruskade dammet ur pälsen så snart han kommit på fötter. Han hade legat på rygg och gnidit skuldrorna mot marken i ett försök att göra något åt det som kliade bland fjädrarna, men till ingen större nytta. Han skulle behöva ta hjälp av någon av de andra medlemmarna senare. Yargol blinkade ett par gånger medan han fokuserade på Sleazoid, vilken verkat på väg att ta till orda, men Vad Sleazoid än varit på väg att säga så dog betans ord ut i en viskning. Yargol kunde inte urskilja orden, men den plötsliga vaksamheten och spänningen som ryckte i den andres öron och spred sig genom den andres kropp gick inte att ta miste på. Plötsligt alert lystrade och vädrade den fjäderprydda hanen efter vad som än fångat betans uppmärksamhet. Doften av deras fällda byten överväldigade alla andra dofter.
     ”Upp med dig din luns”, grymtade han åt Malphas, vilken legat i närheten. Yargol hann inte säga mer förrän hans blick följde Sleazoids och föll på rörelser längre bort. Som om det varit planerat ljöd ett desperat rop på hjälp i samma stund som hans uppmärksamhet fångats av den närmsta skepnaden som kom springande mot dem. Det tog ett ögonblick innan Yargol registrerade vem det tillhörde. Han hade aldrig hört sådan desperation från någon av Treonthas medlemmar förut.
     Raggen reste sig hastigt över Yargols kropp när Asynja närmade sig. Aggressionen och hotet var inte riktat mot henne, utan vad det än var som följde hennes spår. Han kunde se fler skepnader komma mot dem, om än i betydligt ojämnare takt än den hastigt närmande stäppvargstiken. Ljuden av avlägsna röster följde rörelserna. En känsla av att något var fel spände genom luften. Den tjocka svansen stod höjd bakom Yargol när han hastigt slängde en blick över axeln på resten av de närvarande för att se fler komma på fötter. När Asynja nådde dem hade Yargol redan tagit flera steg framåt. Defensivt och instinktivt som för att placera sig själv mellan henne och vad som än jagade henne. Han hindrade sig själv från att göra mer utan order.
     ”Vad har hänt?”, hastade han ur sig. Blicken pendlade snabbt mellan de närmande skepnaderna längre bort, tiken och Sleazoid.

_________________
Bro, ilu, men du är som en pinne i baken jag aldrig bad om
Till överst på sidan Gå ner
Mugen

avatar


InläggRubrik: Sv: ZE | Vandrande kroppar   ons 23 nov 2016 - 11:57

Mugen hade efter måltiden legat och gnagt märgen ut ett benbit hon tidigare ätit ren på kött. Hon hade även ett tag arbetat med att försöka få den vita pälsen fri från rött blod. Vilket inte är det lättaste när man inte ser någonting över huvud taget. Men hon lyckades nog ganska bra ändå då hon inte känner något direkt klibba i pälsen.
Öronen spetsas raskt på huvudet och tiken tappar koncentrationen från gnagandet och höjer huvudet. Månen hade viskat något till henne. Något som hon inte gillade att höra men av ljuden att döma så är det fler som har lagt märke till något. Hon kan höra betan röra på sig en bit bort och fler följer honom.
Pälsen ställer sig på ända när den vita tiken reser sig upp även hon. Hon vill fortfarande inte tro på vad Månen berättar för henne men hon måste helt enkelt tro när en främlings stämma skrämt skriker på hjälp.
Den vita pälsen börjar genast att spraka lätt. Det knastrar i pälsen när tiken rör på sig. De tomma ögonen är uppspärrade trots att hon inte ser någonting. Månen berättar för henne vad som är på gång. Vad som är på väg mot dem.
"Hur kan döda kroppar röra på sig?" Öronen stryker sig bak mot nacken när hon uttalar frågan som biter i hennes inre. Elektriciteten sprakar i hennes päls trots att hon försöker tygla den. Hon försöker hålla sig lugn men kan inte göra något åt rädslan tillsammans med förvirringen som slår rot i henne. Förvirring över att det är döda kroppar som vandrar mot dem. Rädsla över frågan om de går att stoppas. Rädslan grundar sig nog även i främlingens rädsla. Månen säger åt henne att vara på sin vakt. Att vara försiktig. Månenergin bubblar inom henne. Letar sig ut i pälsstråna och knastrar. Tiken passar på att ta några steg bort från de andra. Vill inte råka ge någon en stöt av misstag. Det fräser i gräset under hennes tassar men ingen fyr på grepp om grässtråna som tur är. Den svarta svansen piskar till och det blixtrar till av rörelsen. Hon fokuserar på andningen och sluter ögonen. Måste hålla sig lugn. Hon rör på munnen. Tysta viskningar sveper över hennes läppar. Hon viskar en sång som hennes mor lärde henne när hon var liten. En sång som bor i hennes hjärta och som har en lugnande inverkan på henne. Hon viskar orden på det språk hennes mor lärde henne. Månens språk.
Till överst på sidan Gå ner
Malphas
Buddy bro chummy chum pal homeslice breadslice



InläggRubrik: Sv: ZE | Vandrande kroppar   tor 1 dec 2016 - 14:46

En besvarande grymtning slapp förbi hanen när Yargol beordrade honom att resa sig upp. Malphas gäspade och ruskade på skallen, för att kunna fokusera på den kommande uppgiften. Hans silvergrå kam svajar med i rörelserna och han knorrar lågt. 
Hanen reser sig något motvilligt efter en kort stunds betänketid och låter sedan tungan svepa över nos och läppar för att få bort det sista av måltiden.
Vad händer? Men precis efter att han ställt sin fråga så ljöd ett rop på hjälp över slätten. Malphas såg först frågandes på den varg som dragit upp honom på tassarna, för att sedan följa dennes blick ut över området och fastna på en figur i rörelse. Bakom den kunde han skymta hur en enorm hord av flera skepnader också rörde sig över slätten, om än inte i närheten av den hastighet som den främre höll. Strax skjuter den rödgula honan upp över det lilla backkrönet och fram till deras samlade trupp. Direkt slänger sig Yargol mellan honan och hennes förföljare, med raggen rest och svansen styv. Malphas står först stilla och betraktar det hela med en förvirrad uppsyn. Hon var från Treontha. Han hade fått en glimt av henne från då flockarna introducerades för varandra. Men det var inte honan som fick det att osäkert rycka i hanens nosrygg.  

Dom hade kommit mycket närmre nu och trots att lukten av blod låg tjock över platsen så kunde han nu känna ur stanken av förruttnelse rörde sig mot dem. Hanen grimaserade illa. Vad det än var, vad dom än var, så var det något som inte stod rätt till.
Malphas tog några snabba steg bort mot det fällda bytet och fångade upp den långa, vassa metalbiten som han själv stod som skapare till. Den som han gett namnet, huggtand. Skaftet låg perfekt placerad i hans käft då det var avgjutet efter tänderna i hans mun.
Direkt tog hans sig bort till Yargols sida. Breddade på frambenen för att få en bra balans över marken och såg bort mot horden.
Nu förstod han vad Mugen hade menat med sin fråga.
Till överst på sidan Gå ner
Achilles
Buddy bro chummy chum pal homeslice breadslice
avatar


InläggRubrik: Sv: ZE | Vandrande kroppar   sön 11 dec 2016 - 2:48

Sleazoid hade knappt hunnit uttala varningen så hörde Achilles dem. Han hade stelnat till och lyft huvudet mot ljudet. Han hörde ständigt mycket ljud, men de flesta var för honom bekanta ljud som bara filtrerades bort. Det var sällan ljud han hörde som stack ut från mängden, eller som var nya eller ovanliga. Men det här var ett ljud som inte liknande något han tidigare hört. Det var som ett ohörbart.. mummel? Han kunde inte urskilja några ord, men det lät som något som påminde om röster. Han försökte se, men det var lättare att förlita sig på hans hörsel, men när hans hörsel inte kunde avgöra vad som befann sig framför dem så blev han genast osäker. 

Asynjas rop på hjälp hade väckt honom igen och han fokuserade på de andra medlemmarna nu. Han ställde sig snabbt intill vid Yargol och Malphas, som för att bygga på en mur mot massan av.. kroppar.. Som verkade vandra mot dem. 

"Jag är inte säker på att vi vill höra svaret på den frågan Mugen." Sa Achilles med en tydlig sarkasm i rösten. Han nickade mot de vandrande kropparna. "De verkar inte bry sig om svaret heller för den delen." Deras gurglande avlägsna svar talade sitt tydliga språk. 

Instinktivt hördes en exalterad morrning från Achilles och hans tänder blottades medan han betraktade massan. Hans muskler spändes, och han kunde inte låta bli att snegla mot Malphas med ett flin. 


"Hoppas du inte är trött fortfarande efter vår senaste träning. Jag misstänker att vi kommer få jobba nu."
Till överst på sidan Gå ner
Filia Ignis
Moderator
avatar


InläggRubrik: Sv: ZE | Vandrande kroppar   sön 11 dec 2016 - 4:07

Den rödgula blicken drogs mot Sleazoid då hon hörde hans ord. Även om de inte sade särskilt mycket så var det illavarslande, fick en känsla av obehag att för en kort stund ta plats inom henne. Blicken drogs endast sekunder senare till Achilles som befann sig en bit bort. Kunde han höra det som fångat betans uppmärksamhet? Vad var det? Hon sökte efter ett svar i hans anlete för några sekunder innan hon insåg att han var lika frågvis som henne själv. Det var ett uttryck som infann sig på allt fler ansikten då ljudet slutligen nådde resten av flockmedlemmarna. Ljud så främmande mot för allt annat hon hört. Jämrande, stönande ljud. Antydningar till röster men samtidigt inte. Vad var detta för galenskap? Hon tog sig några steg framåt för att kunna lägga blicken på den hjord av varelser i fjärran som tog sig allt närmare dem. Det var dock inte det enda. En panikslagen röst från en rödgul hona drog till sig uppmärksamheten där hon i full fart sprang mot dem. Hon hade sett honan förut, kunde placera henne som en medlem av Treontha, men inte mer än så. Det började bli uppenbart att de skulle behöva strida mot dessa...ting. De förruttnade, trasiga kropparna. Lik. Vad i all sin dar var detta? Hur skulle de ens kunna döda dem om de nu i själva verket var levande döda som hon hörde diverse antydningar om? Var det någon i flocken som hade erfarenhet av det? Hon hindrade sig själv i mitten av de tankegångar som började spåra utom hennes kontroll. Hon slöt ögonen och vände upp huvudet mot skyn, i riktning mot månen som nästan var i sin fulla skepnad denna kväll. Allt eftersom energin fyllde hennes kropp så infann sig också lugnet. Oron ersattes av en brinnande beslutsamhet. De skulle klara det här. Så länge de hade varandra, det var vad som räknades, vad som gav dem styrka. Den måntatuering som klädde hennes ansikte hade ökat markant i styrka, vittnade om den månenergi som flödade inom henne. Hon slöt upp vid Achilles sida, på led vid en del av de andra. Den rödgula blicken tycktes nästan flamma i takt med eldslågan som tänts omkring hennes svanstipp. Hon buffade till Achilles med sin nos och sökte efter hans blick. ''Redo?''. Stämman var minst lika beslutsam och exalterad som hon för tillfället kände sig. De hade länge väntat på att få strida sida vid sida. Även om det kanske inte var under just de här omständigheterna som hon hade förväntat sig att det skulle ske så var det ändå på något vis spännande. Trots att det fanns en liten del av henne som oroade sig över all ovisshet kring varelserna så kände hon sig samtidigt trygg. Trygg i sällskapet av Qu.

| Slänger in ett lite derpigt rollsvar~ |

_________________
Till överst på sidan Gå ner
Ventus
Zombie
avatar


InläggRubrik: Sv: ZE | Vandrande kroppar   lör 31 dec 2016 - 14:08

Ljud. Ljud överallt. Benen var tunga, släpades. Så ovant. En gång så lätta. Det är många ansikten omkring, men ingen är bekant. Ändå vandrar vi här, i grupp. Så märkligt. En hunger växer, en oändlig hunger.

En hjärna som dör bort för alltid. Inga minnen, eller tankar. Nu väntade bara en vandring, med hans nya likar. Inget annat skulle vara bekant längre, och han skulle aldrig mer springa likt vinden eller jaga vildhästar över stäppens vidder. Aldrig mer vara med Asynja. Han visste inte ens längre vem hon var eller hade varit. Hans stolta anor i Treontha dog ut, och han skulle aldrig mer kunna leva upp till den stolta flockens historia. 

Tunga släpande steg, bufflandes med de andra vandrarna som samtalade med varandra. Och Ventus talade också med dem.

- "Graawll aarghhschlaaah"





(Ventus har blivit en Zombie)
Till överst på sidan Gå ner
Thrar




InläggRubrik: Sv: ZE | Vandrande kroppar   lör 31 dec 2016 - 22:20

Spänningen som gick igenom flockens alla medlemmar gick inte att gå miste om. De desperata skriken från tiken från Treontha hade skapat en enorm oro inom Thrar. De grågröna ögonen sökte efter Tecks med stor undran. Döda kroppar? I rörelse? Vad var det egentligen som höll på att hända?
    Stäppvargen ställde sig upp och såg mot horisonten. Mot hotet som kom allt närmare dem. Med bestämda steg rörde hon sig bort mot hannarna och ställde sig med huvudet högt bredvid Achilles. Den yngre hannen hade hon fattat tycke för: hans glada personlighet var en trevlig distraktion från hennes egna negativa tankar. Hon väntade bara på att den befjädrade idioten skulle säga någonting om att hon skulle dra sig tillbaka. Visst gick det inte längre att undvika hennes tillstånd, men hon tänkte inte låta de framtida valparna hindra henne från att göra sin plikt. stor var hon inte ännu.
Till överst på sidan Gå ner
Asynja

avatar


InläggRubrik: Sv: ZE | Vandrande kroppar   lör 31 dec 2016 - 23:10

En stor, mörk hane skyndar fram och placerar sig mellan Asynja och horden och kort därefter samlas fler av medlemmarna vid hans sida. Redo för en konfrontation. Ljuden, och framförallt åsynen av de döda kropparna blir allt tydligare. Vad som en gång varit vargar, byten och andra rovdjur stapplar sig fram på trasade ben med en oroväckande hastighet.

Så fort tiken passerat den osynliga gränsen in i tryggheten av Qu's medlemmar så glider hon handlöst ut över marken med frambenen spretandes ut framför sig. Hon kämpar med andningen som river i lungorna. Kämpar med att pressa ner luft i dem för att syresätta kroppen. Benen bränner.
Hon vänder sig till sidoläge och blir liggande. Tungan följer rörelserna av tikens tunga andetag i den öppna käften.
"Hur är det?" Rösten var mörk och brummande. Tikens stirriga blick fastnar över en enorm varg som saktar närmar sig. Varsamt hjälper han henne upp på tassarna igen, stöttar henne. Asynja ser osäkert på honom samtidigt som kroppen vibrerar utav påfrestningen hon nyss utsatt den för. "Tack." Mumlar hon fram mellan andetagen och slänger en oroad blick till sidan av sin buk.
Var allting bra där inne? Tankarna avbryts av ett öronbedövande tjut som kommit från gruppen av animerade döda. Kvick ser hon i dess riktning, och till hennes fasa så upptäcker hon den gula hane som hon varit övertygad om att han varit i säkerhet.
Ventus! Munnen agerar fortare än hennes tankar och hon gör sig fri från sin stöttare, tar några samlade andetag och rör sig med bestämda steg mot sin partner. Ventus! Vad höll han på med?! Han behövde fly därifrån illa kvickt. Ventus! Hade han inte sett vad varelserna var kapabla till? Idioten! Varför... varför hör han henne inte? Varför kommer han inte till henne. Idiot... Min älskade... min älskade Ventus. Asynja stapplar till och tappar balansen men fångas upp av den grå hane som hjälpt henne tidigare. Tårarna rinner målmedvetet ner för de röda kinderna och tiken sjunker ihop på platsen.
Ventus... Han var smittad av döden.
Till överst på sidan Gå ner
Sleazoid
Alfa | Moderator
avatar


InläggRubrik: Sv: ZE | Vandrande kroppar   sön 1 jan 2017 - 23:29

Under några långa sekunder, som kändes som en smärre evighet, så stod han och betraktade scenen som utspelade sig framför dem. Hur den skräckslagna stäppvargshonan i panik rusade mot dem, hur flockmedlemmarna en efter en tog sig upp på tassarna, och hur diverse blickar föll på honom, inväntade hans ord, hans order. Han var den på platsen med högst rang, deras beta. Han förväntades leda dem just nu. Kunde han det? Var han verkligen stark nog, redo, för det? Ja, det var han tvungen att vara. En sak var säker, han tänkte inte svika dem, inte ge upp. Han bet bestämt ihop käkarna och lät en del av skuggorna sluta upp med det sargade frambenet innan han tvingade kroppen till rörelse, tog sig fram till det led av vargar som hade börjat bildas vid Yargol. Han stannade upp framför dem, vände sig om emot dem och lät blicken svepa över var och en av flockmedlemmarna. De väntade, vissa ivrigt, andra oroligt. Ord, det krävdes ord. Han vände för några sekunder bak blicken mot horden som kom allt närmare dem, men fortfarande var de relativt långt borta, fortfarande hade de tid. ''Qu...''. Stämman var något höjd för att kunna överrösta de röster som horden gav ifrån sig. ''Bröder och systrar, familj och fränder''. Även om han inte direkt talade med en auktoritet i rösten så gick det ändå inte att undvika allvaret i den. ''Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, att dagen skulle ta en sådan här vändning var nog det sista vi hade kunnat förvänta oss. Jag har själv aldrig stött på de levande döda, endast hört om dem. Laya berättade för mig om vad honan som uppfostrade henne hade sagt om dessa varelser''. Han sökte för en kort stund dotterns blick i samlingen bland vargarna och fick en uppmanande nickning att han skulle berätta det hela. Han nickade kort tillbaka innan han började vandra av och an framför ledet av vargar, medans blicken svepte från ansikte till ansikte. ''Vad exakt det är som får de döda kropparna att vandra vet jag inte, men en sak är säker, de bär på en smitta. Vad ni än gör, låt dem inte bita er, och bit inte dem om ni kan undvika det. Det är så de sprider sin smitta. Har ni avståndskrafter, använd dem. Det är något i deras hjärnor som driver dem framåt, för oavsett hur sargade deras kroppar är så kommer de fortsätta så länge som hjärnan är intakt''. Han stannade upp och lät blicken svepa över dem alla ännu en gång. Den stannade för en kort stund till när den nådde Thrar, gav henne en frågande blick. Undrade tyst om hon ville strida eller inte. Han tänkte varken hindra eller tvinga henne, det fick vara hennes val. ''Stå enade, stå starka. Vi är Qu, vi har klarat av värre prövningar, och jag är säker på att vi kan klara det här också''. Med de orden så vände han sig om mot horden, höjde huvudet och lät ett kort ylande vina över stäppen. Kom an bara.

_________________
Till överst på sidan Gå ner
Huyana

avatar


InläggRubrik: Sv: ZE | Vandrande kroppar   mån 2 jan 2017 - 13:41

Spänningen hade spridit sig som en våg genom flocken och en efter en hade medlemmarna ställt sig upp för att bilda en mänsklig mur mot de odöda som kom raglande emot dem. Stanken hade tagit över lukterna av deras byte.
Huyana hade släppt sin köttbit med en bister min och ställt sig längst ut i ledet. Masken av sten dolde rädslan som for genom henne. Aldrig förr hade hon slagits, när stammen hade blivit nerbränd hade hon flytt så snabbt hennes tassar bar utan att ha slagits mot någon. Visst hade hon tränat sedan hon gick med i QU, men en träning var aldrig samma sak, den kunde man göra om dagen efter om man förlorade. Här fanns det ingen sådan lyx. Förlorade du så dog du... eller blev en av dem.
Hon lyssnade på vad Zoid sa och det skrämde henne att ingen av dem hade någon erfarenhet av att slåss mot sådana här levande döda. Det skrämde henne även att dem borde undvika fysisk kontakt... det var mycket svårare att döda med enbart krafter. Hon orkade inte använda sina en hel strid. Dock fanns det ingen tid att fundera på det, det skulle gå eller inte och det fanns ingenting hon kunde göra för att ändra på det. Hon sneglade på sina flocksyskon och såg samma beslutsamma min på alla deras ansikten, ingen av dem skulle fega ur.
När Zoid lät höra sitt korta yl stämde hon upp och samlade ihop sin magi. Det redan blodfläckade bröstet hävde sig när hon sänkte huvudet och lät höra en morrning mellan dem blottade tänderna.
Till överst på sidan Gå ner
Yargol
Buddy bro chummy chum pal homeslice breadslice
avatar


InläggRubrik: Sv: ZE | Vandrande kroppar   mån 2 jan 2017 - 17:31

Yargol kände spänningen sprida sig genom hela flocken. Den gick nästan att ta på, sprakade bland dem lika tydligt som elektriciteten som knastrade i Mugens päls. Han flinade åt Achilles kommentar, och slängde ännu en hastig blick åt Malphas håll.
     ”Det blir nog tillräckligt för er båda att göra.  Jag tänker inte tillåta att ni sover på jobbet. Då får ni med mig att göra.” Han gav de båda yngre hanarna ett tandfyllt leende som gränsade på en grimas. Han skulle inte förneka att tanken på levande döda skrämde honom, och han såg känslan speglad i sina flockbröder. Han morrade tillsammans med de andra, en blandning av förväntan och ilska.
     När Thrar slöt upp bredvid hanarna gav han henne en skarp blick. Hon hade inte här att göra. Inte i sitt tillstånd. Han skulle just till att yttra åsikten högt när Asynja, som fick hjälp av Teck, började ropa högt. Ventus. Han ville påstå att han hört namnet tidigare, säkerligen en annan av Treontha medlemmarna. Hans fråga fick snabbt svar när Asynja fortsatte och stapplade tillbaks i riktning mot horden. Hon kom inte långt, men hela hennes sätt, hennes röst och ord berättade tillräckligt. Hennes fysiska uppenbarelse. Han drog mentalt en djup, trött suck. Två dräktiga tikar. Perfekt.
     Sleazoid tog till orda och förklarade vad det var flocken stod framför. Yargol hade ingen möjlighet att göra det. Hans krafter var närgångna, fysiska, inget långdistans. Tänderna blottades igen när betan och flera av de andra flockmedlemmarna ylade. Det var med ett högljutt gläfsande han satte av mot motståndarna. Fienderna. Liken. Stanken var överväldigande, och blev ännu värre när flocken gick till anfall. Krafter brände och fräste bland de vandrande döda redan innan Yargol hunnit slänga sig mot de första kropparna i ledet.  Han slog emot vad han trodde varit en häst, vilken med ett gurglande tjut tumlade till marken.

_________________
Bro, ilu, men du är som en pinne i baken jag aldrig bad om
Till överst på sidan Gå ner
Nephania




InläggRubrik: Sv: ZE | Vandrande kroppar   mån 2 jan 2017 - 22:30

Hjärtat bultade hårt i bröstet på den nätta stäppvargstiken. Stanken av död fanns överallt omkring henne. Det sprakade och smällde i de döda kropparna som fanns runt omkring henne. Nephania kunde inte förstå vad det var som hände. Vad som hade hänt. Vart var hennes mor? Hennes bröder? Hennes flock? Alla hade skingrats då de blev överrumplade av mängden odöda: de var så ofantligt många.
    De vandrande kropparna runtom henne föll ihop och gav henne en lucka att fly. Hon var tvungen att hitta någon. Vem som helst som kunde hjälpa henne. Den unga tiken visste mycket väl vad hon var kapabel till, vad hon kunde bli någon gång i framtiden. Men denna fiende var allt för stor i antal, och om hon någonsin skulle kunna visa världen vad Aurinkos dotter kunde uträtta var hon tvungen att förbli levande.

Hennes egen skugga bredde ut framför henne allt längre ju lägre solen gick och snart skulle den bli ett med nattens mörker. Andetagen var häftiga och hon trodde hjärtat skulle studsa ut bröstkorgen på henne. Hon hade inte funnit de andra i flocken trots sina försök och hon började känna sig uttömd på kraft. Helst av allt hade hon velat stanna och kämpa för vad som var hennes, men hon var inte dum. Det fanns inte en chans att hon skulle lyckas ensam.
    Nephania såg sig om. Hon hade lyckats lägga lite avstånd mellan sig och de odöda men det var inte nog. De befann sig fortfarande tillräckligt nära för att hon skulle kunna känna deras odör. Med en kort svordom såg hon framåt igen och det dröjde inte länge innan hon kunde se en samling av vargar. Till en början trodde hon att de var flera men insåg snabbt att så inte var fallet. Hon hade funnit andra levande.
    "Hallå!" ropade hon andfått.
Att ens kunna få fram ett vettigt ord medan hon sprang var nästan helt omöjligt och hon gav upp på det med en gång. När hon närmade sig saktade hon in och satte sig ner.
    "Jag... döda som... kroppar..." hon flåsade tungt fram orden och såg på vargarna framför henne genom luggen som lagt sig över hennes ansikte.
De orangea ögonen fann en bekant varelse mitt bland de okända. Asynja! Och tvingade sig upp på tassarna och ignorerade de andra helt.
    "Asynja!" hon påkallade den äldre tikens uppmärksamhet.
När hon såg att tårar rann ner för hennes kinder stannade hon för ett kort ögonblick upp. Vad hade hänt? Varför grät hon? Vad hade hänt flocken? Trots bristen på energi travade hon fram till henne och tryckte sin panna mot henne.
    "Vad har hänt? Vart är de andra?"
Vid gudarna som hon hoppades att flocksystern hade någon information till henne!
Till överst på sidan Gå ner
Cerulean




InläggRubrik: Sv: ZE | Vandrande kroppar   mån 2 jan 2017 - 23:04

[Ursäktar om det blir ganska mycket snack om karaktären i sig här i början men tyckte det var ett vettigt ögonblick att driva Cerulean till personlig växt som varit på väg att blomma ut helt ett tag. Hoppa halva inlägget om ni inte orkar läsa, det viktigaste för rollet i sig börjar vid andra hälften <3 RÖRIGT INLÄGG KOMMER HÄR]

Cerulean hade varit rädd många gånger i sitt liv. Det var inte det att han egentligen var feg av naturen, hans valp-jag hade snarare varit tvärt om. Från början hade han varit så annorlunda. Äventyrlig. Först i ledet. Jag bestämmer lek, du har den, du gör det och det och jag gör si och så. Om han försökte sitt yttersta under lugna nätter kunde han fortfarande minnas den där gyllene tiden, fragment, men värmen levde kvar även genom loppet av en tredjedels livstid. Så länge sedan. Familjen hade varit en trygghet. Där hade aldrig funnits anledning till egentlig rädsla, utöver den sedvanliga oron hos en ny invånare av en värld han inte visste hur den fungerade. Rädsla hade adrig riktigt existerat i hans trygga värld. Det var ju förstås, innan han tvingades växa upp alldeles för tidigt. Många, långa år i mörkret, i ensamhet. Osäkerhet. Skräck att ta för sig av den värld han inte hunnit uppfostrats till att hantera.
  Första gången Cerulean blivit rädd på riktigt, på det blodisande, adrenalinstinna, jag-kan-inte-andas-viset hade varit vid stenraset, det som svalt familj hel. Ett muller av massor i rörelse, grus precis överallt, damm, förlorat syn, tre hjärtslag, ett instinktivt slag med vingarna.. Han klarade sig, men det gjorde inte de andra. En valp kan bara ta en viss del utan att bli traumatiserad, och Ceruleans hjärna återhämtade sig aldrig riktigt. Iallafall inte utan ärr. Ångesten gav aldrig med sig, skräcken att vara ensam likaså. Det hade målat en stor del av det som kom att bli hans framtida liv, en ständig kamp av två tankar i strid emot varandra, jag vill inte vara ensam men jag vågar inte lämna ensamheten. Han mindes det så väl, även fast det var länge sedan nu. Den första gången han sänkt garden, och åh den tacksamheten, den dyrkan. 
  "Jag älskar dig! Okej!" Hur han ville driva henne ifrån sig, och sen inte, och sen av misstag gjorde det ändå. Cerulean skulle aldrig glömma hennes namn, för kärleken han hyste för den albino vars ansikte han knappt mindes längre, den var renare än regnet som föll från skyarna. Men det var länge sedan nu. Han mindes Blue, älskade henne fortfarande, men det var allt. Cerulean var inte samma varg längre, inte densamma som flytt Volantis för att vandra planlöst över ett vidsträckt Numoori, eller som levt enbart på egen överlevnadsinstinkt för så så många år. Nej, han var inte densamma längre. Han var, och kände sig, friskare och mer hel än han någonsin gjort sen Qu tillåtit honom att ta del av gemenskapen. Huyana hade också hjälp honom, även om hon nog aldrig skulle förstå hur mycket. Han var lugn, eller lugnare, nu. Han, fakargen med gyllene päls, i sitt naiva hjärta, trodde aldrig att han skulle behövas ställa inför sin egen svaghet igen.
  För den andra gången han blivit rädd på riktigt, som i gudarna hjälpe mig skräckslagen, var just precis nu.
  Cerulean satt intill Huyana, tillsammans med resten av flocken, och gnagde på det som tills nyligen varit ett ben med tillhörande köttslamsor. Hans vita tassar var täckta av rödrosa fläckar, blod, och likaså var de vita områdena runt hans nos. Lugnet efter jakten hade lagt sig, men dagen skulle i slutändan inte sluta så som någon av dem tänkt sig. En röst annalkades, och med vinden fördes en doft som nästan fick det svalda köttet att återvända tillbaka samma väg det kom. Cerulean spetsade de långa, spetsiga öronen, hejdade den halva kväljningen och gjorde iställen en grima som var någonting mellan äcklad, undrande, och oerhört orolig. Han släppta det renslickade köttbenet som fanns mellan hans framtassar, hävde sig upp på benen och betraktade händelseförloppet. En utmattad tik i flykt. Den där fruktansvärda lukten. Och sen, där, någonting som närmade sig där borta. Hans luktsinne var skarpt. Synen skarpare. Hörseln skarpast. Fel fel fel.
  Vid gudarna.
  Kropparna var döda och stanken - stanken!
  Ljuden!
  Fel fel fel!
  Cerulean rycktes ur sina tankar av Sleazoid som tog till orda, och han märkte att hela flocken hade tagit givakt medan han i sin patetiska jag hade backat åtskilliga steg, utan att märka det. Strid. Levande döda. Smitta. Han stirrade på ledarvargen, kastade en snabb blick mot de andra, och backade ännu ett kort steg. Sen ylade han. Startskottet. 
  Men Cerulean backade fortfarande, ett steg, två steg, skakade på huvudet i små, korta rörelser. Rädslan - skräcken - han kände igen den, kylan som spred sig i brösten, lungor som täpptes igen, att drunkna utan vatten. Ångesten, gift i ådrorna, tappad kontroll. Jag kan inte, jag kan inte, jag kan inte. JAG kan inte, inte jag!
  Så vred han instinktivt på huvudet åt vänster när ett nytt ljud träffade honom. Hans gyllene blick skärptes, och med ens blev han stilla. Tog in bilden. Närmst honom stod fortfarande hans goda vän. Hennes hållning var stel, ögonen brann av målmedvetenhet, tänderna var blottade - han hade aldrig sett henne så. Han visste inte att hon kunde. Skulle hon strida? Självklart skulle hon. Hon var Qu lika trogen som hon var till sina egna seder, naturen, som den mark hon gick på.
  Fina, fina Huyana. Cerulean såg på vännen, hur hennes vita päls formades av vinden och hur nosen rynkades i en kombination av morrning och av stanken som stack hela flocken i deras känsliga nosar. Hans vackra, fina vän, hon tvivlade aldrig. Hon var så ljus och ren. Full av hopp och framtidstro. Hon tvekade inte ens nu, när döden bokstavligt talad vandrade på marker de snart skulle mötas i. Med ens, skämdes fakargen oerhört. Någonstans tycktes ångesten dras tillbaka och hans uttryck förändrades. Tomt. Allt skedde under ett antal sekunder, men för Cerulean, kändes det som en evighet när han landade i en nyfunnen tanke.
  Jag kan inte svika henne lika lite som jag kan svika Qu, eller mig själv.
  Cerulean rätade på kroppen, drog ett djupt andetag. Framför honom satte Yargol av i språng, och det startskott som ljudit drev de första kämparna framåt. Hjärtat bultade i bröstkorgen, snabbt, hårt, men ångesten.. den fanns inte där, när han bröts ur sin trans och tog två stora kliv framåt. Han stannade vid vännen, pressade huvudet in mot den täta pälsen i hennes hals. Andades in av hennes ljus, av den doft han haft i nosen varje sen natt under den långa tiden sen han funnit henne. Han kände vibrationerna från henne morrning mot nosryggen, kände hur musklerna i hennes kropp var på helspänn. Så, utan att ge henne ens en sista blick, slet han sig ovilligt från hennes värme och tog två språng framåt, ett två, och svingade sig upp i luften på vingar som bara darrade lite, lite. Han steg högre och högre upp, blicken vassare än vad den någonsin varit under hans livslängd. Stanken stack honom i halsen när han steg ovan flocken. Vingarna bar honom framåt, över de döda, steg ännu lite högre, och sträckte sig efter den del av honom han tränat mycket under tiden i Qu - vinden. Den fanns där. En stormvind i själen, en rasande orkan i varje fiber av hans väsen, framkallad av adrenalinet som pumpade i ådrorna. 
  Om det fanns någonting värre än rädsla, så skulle det varit att lämna Huyana och flocken i en strid han själv flydde. Han skulle strida, han skulle låta vinden vina, och han skulle framför allt aldrig låta sig vara patetisk igen. 
  Idag var en dag i stridens namn, men Cerulean hade redan vunnit en. Han slöt ögonen, släppte på krafterna, testade sin förmåga genom att göra en tvärvändning och skicka en pisksnärt av koncentrerad luft från tippen av hans högre vinge, rakt ut i intet. Rädslan var fortfarande där, men han tryckte bort den, andades in. Under honom hördes stridsrop. Det var dags.

[GO CERU]
Till överst på sidan Gå ner
Himalaya
Moderator



InläggRubrik: Sv: ZE | Vandrande kroppar   tis 3 jan 2017 - 1:25

Faderns tysta ord var vad som hade fått den unga svartvita och lila honan att sluta äta och genast uppmärksamma sin omgivning. Hon kunde inte se eller höra någonting, inte ännu, så blicken hölls fäst vid faderns gestalt där han uppenbarligen grubblade över någonting. Ett skrik från en hona nådde dem i ungefär samma stund som de stönande rösterna kom inom räckhåll, i samma stund som den förfärliga stanken letade sig in i deras nosar. Hon tog sig snabbt upp på tassarna och fäste blicken vid den hona som praktiskt taget fallit ihop på marken framför dem. Med ens gick det upp för henne, då ljudet och doften kopplades samman med skräcken som honan utstrålade, det var dem. De levande döda som hon hört om under sin uppväxt. Honan som under en tid uppfostrat henne hade berättat om dessa hemska varelser, varnat och förberett henne. Aldrig hade hon trott att hon faktiskt skulle stöta på dem, hade på något sätt hoppats att det inte varit sant, även om hon aldrig lyckats lura sig själv. Det hade varit allt för specifikt, allt för skräckfyllt. Hon hade sett minnesbilderna i honans sinne, sett varelserna attackera hennes familj. Det var bilder som inte gick att förneka eller glömma. Då fadern sökte upp hennes blick så visste hon med ens vad det var han ville, hon behövde inte ens läsa hans tankar utan nickade endast bekräftande. Hon slet sig ur sina tankar och fokuserade på faderns ord som ljudade över platsen, över de stönande rösterna i bakgrunden. På något sätt så infann sig en trygghet inom henne då hon hörde honom tala, och en stolthet. Hon visste att han inte var mycket för att hålla tal, men hon tyckte han klarade av uppgiften väldigt väl under omständigheterna. Ett vagt leende drog sig i den ena mungipan för en kort sekund innan tänderna blottades och ett morrande ljudade över läpparna. Då det korta ylandet hördes, då startskottet ljöd så var hon inte sen med att sätta kroppen i rörelse. Hon sträckte sig efter elektriciteten inom sig, lät den lägga sig i pälsen med knastrande ljud. Telepatin skulle nog inte komma till så stor nytta, men kanske elektriciteten skulle kunna göra lite skada. Endast sekunder passerade innan en söndertrasad varg kom inom räckhåll. En vars underkäke hängde ner i en väldigt bisarr vinkel. Hon slogs av tomheten där vars hon alltid förväntade sig finna ett sinne. Ett mörkt tomrum, en bottenlös avgrund. Det enda som fanns där var en hunger, en rivande, ändlös hunger. För en kort sekund så lamslog känslan nästan henne. Så tomt, så kallt. Det kanske var för det bästa dock, hon skulle inte behöva känna smärtan av att skada dem. Hon lät sitt sinne sträcka sig ut till flockmedlemmarna, fokuserade på deras levande sinnen, deras brinnande, tankefyllda fantastiska sinnen. Vakade över vart och ett av dem, och hoppades innerligt att inget av dem skulle slockna likt monstret framför henne. Hon snodde runt och riktade in en spark med baktassarna mot varelsens kropp, vilket fick elektriciteten att sprida sig över den. Som resultat så krampade de få muskler som återstod ihop och varelsen föll ner i en onaturlig hög. En sådan märklig syn. Hon lät sig inte distraheras utan krossade den alldeles för mjuka skallen med ytterligare en spark. Den mjuka sörjan som vällde ut och omslöt hennes tass fick rysningar att gå igenom kroppen, för att inte tala om stanken. Förfärligt. Blicken vreds ut över stäppen framför henne. En avklarad, bara några hundra kvar. Inga svårigheter...

_________________
Till överst på sidan Gå ner
Malphas
Buddy bro chummy chum pal homeslice breadslice



InläggRubrik: Sv: ZE | Vandrande kroppar   tis 3 jan 2017 - 19:53

Passa din nos, tölp.

Han gav den rödgrå flockbrodern en sträng blick för att sedan lägga sitt fokus på Yargol, vars röst tagit till orda. Spänt såg han på honom. Väntatde sig några passande ord till den situation som de stod framför men så snart tandraderna blottades i hannens anlete så suckade Malphas dovt för sig själv och himlade med ögonen.
Ett vagt flin drog försiktigt i den ena mungipan och han såg ut över horden. Kände hur hjärtslagen slog hårdare, snabbare. Skinnet över nosryggen drogs ihop och bildade djupa rynkor över hans anlete. Ljuden, morrningarna, som spred sig mellan medlemarna triggade honom, reste raggen i hans nacke och lät ilskna ljud spilla ut mellan dom slutna käkarna. Käkarna som omslöt hans dolk i ett redigt grepp. Huggtanden.
Han noterar hur stäppvargstiken tar sig i trygghet, hur Sleazoid tar talan och försöker ge en förklaring - nej - information om vad som faktiskt väntar dem där borta. En smitta, en sjukdom.
Död. Malphas svalde hårt vid orden. Han hade inget val, inga märkliga avståndskrafter som det nämndes om... -
'Det är naturligt att känna rädsla i en situation som den du står inför. ' Kroppen, tankarna frös. Rösten. Malphas försökte med en viss diskretion se sig om från var den sprungit. 'Jag står bakom dig, vakar, ser över din skuldra.' Han vred kroppen, såg sig om, men där fanns endast de resterande flockmedlemarna.
Ett hastigt yl sköt genom den tryckande stämningen, fick hannen att höja huvudet och sjunga med i den eggande melodin för att sedan se sin flockbroder, utan någon tillsynes tvekan i den kraftiga kroppen, handlöst slänga sig rakt in i stridens böljande hetta. Malphas tog ett nytt grepp om dolken, knuffade till Achilles med sin höft och satte av.

Rösten, dess ord och innebörden av dem hade skänkt honom ett behagligt lugn. Där det tidigare varit hackigt brus fanns nu ett stilla susande. Beslutsamhet.
Musklerna spändes och han störtade rakt in i sidan på en av kropparna som såg ut att vara redo att slänga sig över Yargol. Med en hård duns, följt av kollisionen, föll liket in i en av sina jämlikar, vad Malphas antog en gång varit en annan varg. Han grimaserar av synen för att sedan, med en bestämd rörelse, köra in dolkens egg i sidan av huvudet på den ena varelsen och sedan följa upp med att göra samma sak mot den andra figuren som fortfarande höll på att kravla sig upp från marken.

(Mulphs telepotatis orden till Achilles då han håller dolken i munnen.)
Till överst på sidan Gå ner
Yargol
Buddy bro chummy chum pal homeslice breadslice
avatar


InläggRubrik: Sv: ZE | Vandrande kroppar   mån 23 jan 2017 - 12:49

Doften av kropparna var överväldigande. När varelse efter varelse föll, mosades, trampades ner av de stridande eller sina egna kamrater så spred den sig än tydligare i luften. Elektriciteten som brände genom horden och fräste bland liken gjorde varje andetag tjockt och vidrig. Vid mer än ett tillfälle trodde Yargol att hans mage skulle vända sig ut och in, men adrenalinet och stridens hetta gjorde det omöjligt för honom att stanna upp och tillåta sig att kräkas. Han försökte ignorera doften, men det gick inte. Den fyllde hans nos och hans lungor. Han var inte helt säker på om han någonsin skulle bli av med den igen.
     Med breda tassar och de skarpa, kattlika klorna utfällda smällde Yargol till de vandrande liken. Kraften vällde fram genom hans muskler, styrkan fyllde hans rörelser. Hans ben och bringa kläddes av vedervärdig förruttnelse. Han ville inte tänka på vad det var, eller vad det hade varit. Mer än en gång hade någon av varelserna bitit efter honom, dragit äckliga tänder genom hans päls eller fjädrar innan han hunnit tackla dem åt sidan. Eller innan någon av hans flockbröder kommit åt dem. Han hade än så länge klarat sig utan direkta, allvarliga skador. Han vågade inte riskera det, inte efter vad de fått höra om liken.
     Ett par gånger tacklade han undan monster som varit på väg mot någon av hans flockbröder eller systrar. Mer än en gång tackade han genom en morrning Malphas, eller någon av de andra bröderna, för att denne tagit ner ett lik som han själv inte sett bakom ryggen. Trots att fienden inte tålde allt för mycket, och trots de mäktiga krafter som flocken besatt som fräste och skar genom horden, så fanns där hela tiden fler. Och utan att helt kunna bita efter varelserna, eller riskera att bli biten av, så gjorde det striden betydligt svårare än vad den kunde ha varit.
     Långsamt, oerhört långsamt, skulle det kanske lätta.

_________________
Bro, ilu, men du är som en pinne i baken jag aldrig bad om
Till överst på sidan Gå ner
Filia Ignis
Moderator
avatar


InläggRubrik: Sv: ZE | Vandrande kroppar   mån 23 jan 2017 - 13:15

Hon lyssnade till Zoids välvalda ord som spred ett visst lugn och självförtroende bland dem. Det var i alla fall hennes åsikt. Trots det så brann fortfarande beslutsamheten inom henne i takt med elden. Han tystnade, flocken började röra på sig. Det dröjde inte länge förrän de stötte samman med de döda. Stanken var överväldigande, och den förvärrades endast närhelst en av de vanställda kropparna krossades. Sörjan som vällde ut fick henne att kväljas mer än en gång. Hon stannade för en kort stund till och slängde en blick mot flockmedlemmarna som befann sig en liten bit bort från där hon hamnat. Det var tydligt att hon tvekade, fram tills dess att hon vände tillbaka blicken till horden framför henne. Hon skulle bli tvungen. Det var en av få saker som verkade effektivt och det skulle kunna hjälpa dem, på bekostnad av stäppen. Hon fäste blicken vid det torra gräset under henne innan hon motvilligt lät flammorna omsluta sina tassar. Det dröjde endast sekunder innan gräset fattade eld omkring henne. Ett morrande lämnade henne innan hon slängde sig mot närmsta lik. En välriktad spark lät henne sprida flammorna till kroppen och mycket snart brann ett dussintal av dem. Löpelden spred sig i gräset och hon gjorde sitt bästa för att styra den bort ifrån flocken, försöka avskärma en del av de odöda så att de inte skulle överväldigas av alla på samma gång. Om hon hade tyckt att stanken varit hemsk innan så var det ingenting mot för när det blandades med eld, när de stinkande kropparna sveddes och blev till aska.

| Filia tänder eld på stäppen och avskärmar en del av horden från resten av flocken |

_________________
Till överst på sidan Gå ner
Mugen

avatar


InläggRubrik: Sv: ZE | Vandrande kroppar   mån 23 jan 2017 - 17:13

Smitta. Låt dem inte bita er. Och bit inte dem. De kan fortsätta så länge hjärnan är intakt. Hjärnan. De måste sikta på hjärnan för att få de döda kropparna att sluta röra på sig. Mugen står fastnaglad där hon står. Månen skänker henne en bild av hur det ser ut framför och runt omkring henne. De vandrande döda kommer närmare och flockmedlemmarna går till attack. En efter en. Mugen hör fighten mer än hon ser den. Hon vill inte vara sämre. Hon har tränat och har blivit bättre med sina krafter. Men alla löper de en stor risk om de ger sig in i horden av döda. Men bara en tanke styr just nu. De måste stoppa den här horden innan den sprider sig längre.
Den vita lilla tiken sveper till med den svarta svansen och elektriciteten sprakar omkring henne. Hon sluter ögonen. De är ändå värdelösa. Sen sätter hon kroppen i rörelse. Hon rör sig utåt. Bortåt och runt. Hon hade placerat sig en bit bort från de andra på grund av att elektriciteten fortfarande är nyckfull. Natten är till hennes fördel ändå. Sakta smälter hennes kropp in i skuggorna. Osynligheten dämpar ner hennes gestalt. Flera döda kroppar släpar sig förbi henne när hon tar sig längre ut över stäppen. Elektriciteten sprakar till och slår ner i två döda kroppar som vaggat in i varandra. Deras hjärnor kokar sönder och de faller lealösa till marken. Några fler döda lägger kommer mot henne. Stanken av död rynkar Mugen's nosrygg hon försöker att andas genom munnen istället och andetagen kommer väsande ut mellan tänderna. Om hon kan locka med sig några av de döda bort från övriga horden kanske de är lättare att handskas med. Även om det kan visa sig vara för mycket att ta sig an. Det återstår att se. Mugen slungar iväg ännu en elektrisk stöt mot en av de dödas huvuden och det sprider sig vidare till nästa och lyckas nå en tredje men bara så mycket att det irriterade den. De två första faller dock till marken och blir stilla. 6-7 stycken döda kroppar börjar släpa sig mot henne och Mugen's hjärta hoppar upp i halsgropen men hon gör sig fullt synlig för dem och börjar därefter att locka bort dem från de andra. Om hon kan lyckas valla bort dem en bit och sedan bunta ihop den kan hon kanske ge dem en lite större stöt, stor nog att slå ut dem alla. Mugen piper till. Hoppas hennes plan fungerar.
Till överst på sidan Gå ner
Sleazoid
Alfa | Moderator
avatar


InläggRubrik: Sv: ZE | Vandrande kroppar   mån 23 jan 2017 - 18:02

Så fort som ylandet klingat av så satte han kroppen i rörelse. Skuggorna drog sig närmare hans kropp, om än fortfarande livliga i sina rörelser. Stämmorna i total samklang med honom. Han älskade känslan, den om uppstod närhelst en strid utbröt och han verkligen kunde känna sig som ett med skuggorna. Det frätande giftet strömmade till i hans mun och klor samtidigt som han riktade ett slag med framtassen mot ett liks synliga hjärna. Det petrolfärgade giftet började med ens att fräta sig igenom den lilla vävnad som fanns kvar. Skuggorna uppmanade honom att vända sig om, och han sköt iväg ett skuggspjut igenom hjärnan på det lik som tagit sig nära. Lukten var allt annat än tilltalande, men det fräna och syrliga giftet som han hade i munnen hjälpte att mota bort en del av det. Ljuden av sprakande elektricitet, krossade döda kroppar, de stönande rösterna och diverse andra ljud fyllde platsen under tiden de stred. Det verkade inte som att horden blev mindre oavsett hur många lik som föll. De bara fortsatte komma. Han stannade upp då eldsflammor tornade upp sig en bit bort, fick horden att dela på sig. Det verkade vara ett effektivt sätt att döda dem på, men han kunde inte låta bli att lägga märke till hur oroväckande snabbt elden spred sig i det torra gräset. Han hade dock tilltro till Filia. Den skogsgröna blicken svepte vidare och fästes vid Mugen som befann sig en bit ifrån honom, utanför horden och flocken, men med flertalet lik efter sig. Han var inte säker på att hon var medveten om att hon även hade en bakom sig, och han tänkte inte ta risken. ''Mugen!''. Han styrde stegen åt hennes håll, längde på stegen för att ta sig fram till henne så fort som möjligt. Han tog ett språng upp på den förvånansvärt hela hjortens rygg. Skuggbenet formades till ett spjut som han körde rakt igenom dess hjärna. Då kroppen föll ihop under honom så landade han på sidan. Han ruskade på huvudet och tog sig upp på tassarna igen. ''Du måste vara mer uppmärksam''. Stämman var allvarlig, men uppmanande. Blicken fästes sedan vid den klunga som var på väg rakt emot dem.

| Här, ta ett dåligt inlägg xD |

_________________
Till överst på sidan Gå ner
Wulfric

avatar


InläggRubrik: Sv: ZE | Vandrande kroppar   mån 23 jan 2017 - 20:17

Jaktlyckan hade varit god. Skymningen lämnade himlen i ett spektrum av kalla färger som endast bröts upp längs världens kant, där solen ihärdigt hängde kvar. Svalkan som slättens nätter bar med sig var efterlängtad. Vindens jämrande och hummande svepte lugnande över slätterna.
     Unghanen låg på rygg, krökt i en lustig ställning. Ett brett smil klöv det bleka anletet. Wulfric såg lyckligt ut, och det var han – allt var frid och fröjd. Mätta magar, svala kvällar, tillsammans med de han brydde sig om och de som brydde sig om honom.
     Det var inte förrän ett gällt rop på hjälp skar igenom världen som Wulfric reagerade. Snabbare än vad han själv trott han kunde reagera rullade han över och hävde sig upp. Svansen låg något tryckt emot hans bakdel, men öronen stod upprättade på hans hjässa. Hjärtat tycktes ha stannat i hans bröst. Trots att han inte visste vart ifrån det kommit, eller vem som ropat, kunde han inte undgå att känna skräcken som genomsyrat det. Något hemskt hade hänt.
     Medlemmarna omkring rörde på sig, samlade sig. Det såg ut som det förberedde sig. Wulfric stod stelt kvar. Hjärtat kändes som förfruset och blodet hade blivit isande kallt. Långt bort emot den fördunklade horisonten rörde sig något obehagligt. Hela sättet hjorden verkade föra sig på kändes, onaturligt, främmande. Trots att de allra flesta slutit upp längs varandra, stod Wulfric kvar. Betraktade scenen som utspelade sig framför honom. Ynglingen var förvirrad och rädd. Vad skulle de göra? Vänta, va, vad var det som hände?
     Sleazoids meningar som var till för att informera gjorde honom om något bara mer förvirrad. Levande döda? Sjuka? Frågorna som multiplicerades i hans huvud var alla svullna av vemod. Betans avslutande meningar fick honom att värka. Han kände sig inte enad, inte stark, han var inte av dem. Han var inte redo, han var inte redo för att vara en i Qu. Det gjorde honom illa att tänka att känslan av att vara vilse fortfarande nu, låg så ytligt begravd.
     Sleazoid ylade. Det var en signal för dem att gå till angrepp. Ingen dröjde kvar - bara han. Trots att det var hans flockbröder och –systrar som blev mindre, kände han sig som den som krympte. Nej. Nej. Han kunde inte stå här. Men han var rädd. Men vad han fasade mer än att slåss, var att förlora någon i sin flock och erfara den slitande hjärtesorg som han kunde se i ögonen på den röda tiken. Trots att det tog emot i honom att röra sig, lämnade han platsen bakom sig för att sluta upp med sina kamrater i strid.

     Väsande, gurglande och ljud han inte ens kunde föreställa sig blandade sig med ljudet av stridens hetta. Det sprakade, knastrade och knakade överallt. Odören som verkade komma från hjorden växte sig starkare stegvis. Den var förfärlig, obarmhärtig. Den luktade värre än något Wulfric tidigare känt. Den fick det att göra ont i magen, det vreds och vändes. Wulfric hade inte ens nått fram till horden när han tvingades stanna, och all mat han tidigare proppat i sig kom upp igen. Med svansen slokande och öronen tryckta längst halsryggen kräktes han gång på gång, tills magen smärtade av tomhet. Med suddig blick såg han upp. Åsynen av kroppar itu, med innanmäten spridda omkring sig fick det återigen att vrida om sig och Wulfric försökte hålla sig från kväljning men misslyckades, om än där inte fanns mer än surt vatten i hans mage kvar.
     Den plötsliga utmattningen slog honom och han försökte samla sig. Tårar hade samlats i hans ögonvrår. Trots att hela hans kropp gjorde motstånd för vad han bestämt sig göra, så tog han några vacklande steg framåt. Han samlade sin styrka med djupa andetag, innan han återigen påbörjade sin marsch emot hjorden. Denna gång härskade beslutsamheten.
Till överst på sidan Gå ner
Huyana

avatar


InläggRubrik: Sv: ZE | Vandrande kroppar   ons 25 jan 2017 - 20:47

När dem första syskonen satte av hukade hon sig, beredd på språng. Hon blev bragd ur fattning när hon kände Ceruleans gyllene doft och kände hans huvud mot sin päls. Ett ögonblick lutade hon sig mot honom, nästa var han borta. Blicken höjdes och hon såg efter honom där han flög iväg över dem levande döda. Det kändes som att ögonblicken innan hon slet blicken ifrån honom var längre än dem skulle.
Med ett vrål rusade hon efter flocken, in i striden. Hon hade noterat att Wulfric var med och verkade göra sitt bästa för att försöka ta sig in i striden, även om hans mage uppenbarligen var i uppror. En moderlig instinkt ville ropa åt honom att vända om och springa iväg från striden, men hon visste att det inte var hennes uppgift att bestämma vad han skulle göra.
Tänderna blottades i en morrning när hon tog ett språng mot en död vargs huvud. Tassarna träffade och krossade skallen mot marken samtidigt som jorden slöt sig runt flera av dem dödas tassar så att dem inte skulle kunna röra sig. Huyana växlade mellan att knuffa, trampa och kasta jord på dem döda, omedveten om flockens rörelse.
Ett plötslig, rytande ljus fick henne att stelna till. Knastrandet kunde bara betyda en sak. Med uppenbar skräck vred hon på huvudet och såg på det vrålande ljuset som kommit för att sluka dem alla.
Eld.
Slätten var borta, borta var dem levande döda, borta var flocken, borta var Cerulean. Mördrömmen tog över och hon hörde sina föräldrar, sin klan skrika av smärta när dem brändes levande. Och ett skratt. Ett skratt som steg och sjönk, blandades med dem plågade vrålen. Lukten av bränd päls sved i nosen. Ögonen var vidöppna och likt en spegel reflekterade dem ljuset från den brinnande döden. Hela hon började darra som ett asplöv, jorden som hon kontrollerat föll ihop i porösa högar på marken.
Plötsligt vändes världen upp och ner, hon kunde inte längre se elden även om hon hörde den. Det ringde i öronen när huvudet slog i marken och hon tjöt till. Ett par käftar smällde ihop bara någon centimeter ifrån hennes halt och hon kände hur hårstrån rycktes loss från sina hårsäckar. En levande död hade fällt henne till marken medan hon stått som paralyserad.
"Snap out of it!" skrek hon till sig själv samtidigt som hon kämpade för att få kontroll över sina lemmar och knuffa bort den stinkande varelsen. Någonting guldigt glimtade till ovanför besten. Huyana fann sina ben och stötte till den döda i magen samtidigt som ett jordklot träffade den i sidan av huvudet så att den snubblade iväg. Att bli kvar liggandes i en strid var samma sak som att dö. Hon stapplade upp på fötter och lyckades undkomma ytterligare ett bett.
"Om vi överlever... då ska jag berätta." tänkte hon och en beslutsam värme fick hennes blick att undvika elden. Hon rusade undan och tog sig så långt ifrån elden hon kunde, så att ljudet från den försvann i stridslarmet och hettan lika gärna kunnat vara stridens. Hon var arg på sig själv för att ha blivit paralyserad på det viset och mosade skallar med förnyad beslutsamhet. Det var bäst för dem här stinkande säckarna med kött att dem dog illa kvickt.
Till överst på sidan Gå ner
Damon
Ledare
avatar


InläggRubrik: Sv: ZE | Vandrande kroppar   tis 31 jan 2017 - 0:56

Jagad.
Hon försökte nå fram till flockarna på andra sidan, men för att ta sig dit så var hon tvungen att ta sig mellan det döda och fly de levande. Andetagen var tunga och lungorna tycktes brinna. Varje rörelse gav henne en outhärdlig smärta, ett bittert straff från Gudarna. "NEJ!" Väste hon fram när vargen ovanför sträckte sina gripliknande klor efter henne. "KEIRON NEJ!" Röt hon fram och den bevingade varelsen vacklade i luften och med ett skri ändrade han riktning. Rösten, denna magnifika styrka.
Hon fortsatte framåt, det var inte långt nu. Snart, nästan framme.
Lågor av eld slog plötsligt upp framför henne, och hon skrek av smärta och föll. Allt blev tyst, allt hon nu kunde höra var hennes egna puls. Den mörka tiken slog upp sina ögonlock. Hennes ledarinna hade redan hunnit ikapp. "Murderotic.. Du.. Du kan inte göra.. så här." Flämtade hon fram och försökte resa sig.

Elden spred sig snabbare än beräknat och hade nu omringad dem båda. De gula ögonen mötte det mörka rådjursögonen nedanför henne. Medusa.. En trogen medlem av hennes familj sen flera år tillbaka. Varför just hon? Allt för att beskydda.
Jag har dig att tacka för mitt liv, utan dig..
Murderotic tystnade. Hon fick inte bli känslosam nu. Hon hade lovat Damon att göra detta. Medusa fanns inte längre kvar, hon var borta samma sekund som hon rörde vid den Döde.
Marken blev plötsligt kall och hon blickade ner på den klaraste isen under sig. " Låt henne ligga. Elden tar henne. " Hon blickade bort mot den svarta hannen. Damon hade lyckats släcka en del av elden med hjälp av sin is och hon skulle säkert kunna ta sig därifrån.
Det tog emot, en del av henne ville stanna vid sin väns sida men.. det kunde hon inte.
Precis när hon skulle vända ryggen till så kände hon hur det sved till i det ena frambenet. Den vita tiken gnydde och slet sig loss från greppet. Allt blev tyst för några sekunder. Vad.. hände? Vad hade precis hänt? Hon såg hastigt ner på tiken vid hennes tassar.
- Medusa.. Varför...
Hon hann inte säga mer först hon skymtade ett flin över ragananas smala ansikte. "Nu är du inget annat än en annan förlorad själ. Indira." Skrattade raganan fram, men det varade inte länge. En ispåle slog rakt genom tikens huvud och fick Murderotic snabbt att backa undan. Trots all rörelse omrkring henne stod tiden stilla. Hon var dödsdömd. Tårarna rann okontrollerat och hon såg sig desperat omkring efter hennes vän.
- Damon..

"Fort! Till dom andra!" Röt Damon när han kommit fram till tiken. Han knuffade henne bort från elden med huvudet och gjorde allt för att hålla Zombierna borta från dem. "Hon bet mig..." "Hör du inte vad jag säger?!" Morrade han fram och knuffade henne hårdare bort mot säkrare plats, där hennes son Keiron väntade.
"Damon, jag har förlorat!" Skrek hon till slut, men hannen tycktes inte bry sig då han fortsatte knuffa henne samtidigt som han försökte beskydda dem genom att bygga en mur med sina krafter. "Vi måste röra oss snabbt, jag får inte stoppa elden!"
Till slut så verkade tiken ge med sig, och hon tog sig vidare bort till det andra. Men endast för Keirons skull. Ingen annan.
Söknades efter sin egna flock blickade hon ut över alla de andra. Striden hade redan börjat, vilka som stod och vilka som föll var hon ännu inte medveten om. Men hon gav sitt sista hopp till Gudarna. 
Låt mina barn få överleva.
Till överst på sidan Gå ner
Angelus
Beta - TREONTHA
avatar


InläggRubrik: Sv: ZE | Vandrande kroppar   mån 6 feb 2017 - 16:21

[Hoppar in lite halvt såhär, inte läst allt som hänt, men aja xD]

Riktigt vad som hade lett dem hit hade Angelus aldrig förstått. Vilken väg hade de valt, vilka snedsteg hade de tagit, som lett dem till detta stridsfält fullt av död och förruttnelse? Någonstans måste något ha gått fel, för även om prövningar var en viktig del i det som ledde dem framåt verkade denna strid mer som ett straff. Fienden var skrämmande, övermäktig. Hur kunde man slåss mot de som redan var döda?
De var styggelser, kroppar som borde vila i marken där de döda skulle ligga. Men här var de, och ett kaotiskt raseri verkade driva dem framåt och ge dem en otrolig blodtörst.
Hur han hade lyckats klara sig såhär länge var svårt att säga. Angelus själv trodde starkt på att det var skuggorna som slagits vid hans sida, hållit koll och hjälpt honom. Och tack vare hans andra förmåga att dra åt sig energi ur negativa känslor hade han fått en extra boost. Men snart var striden över för honom. Då eldsflammorna slog upp allt mer omkring dem verkade det vara en av de få saker som verkligen fällde de vandrande liken, men det tvingade även bort vrenen.
Skuggorna slöt sig kring hans huvud, skyddade hans ögon, samtidigt som han flydde undan de hungriga flammorna. Han kunde inte strida där. Han kunde inte befinna sig där. Elden var hans svaghet, och hans tankar var med flocken, med de andra. Han skämdes för att han svek dem på detta vis, men han hade inget val. Han kunde inget mer göra, inte när elden tilläts härja fritt på detta vis.

Så den stolta vrenen flydde fältet, gjorde det han tvingades till av den hemska elden, medan han bad för sina bröders och systrars liv i tron om att allting skulle sluta bra.
Omedveten om att han älskades kropp snart skulle slukas av eldens lågor.



Oscuro

Den unga stäppvargen hade följt sin mor och de andra i strid, och han hade slagits vid hennes sida, vid deras sida. Han hade slagits väl, och elden som tjänade under honom hade visat sig vara ett gott redskap i kampen mot de stinkande, dregglande avgrundsvarelserna som var fienden.
Han hade fått ett bett, tänderna från en av de odöda hade rispat hans ena skuldra, men det hade inte bekommit honom. Han skulle följa sin mor, oavsett vad hon bad om, ifall det så ledde till hans död. Så såret hade inte varit något som han ens hade haft en tanke på. De få droppar blod som kommit doldes väl under hans tjocka fäll. Ingen skulle se hans skada.
Elden spred sig omkring honom, men det gjorde honom inget. Elden var hans vän, den skulle inte skada honom. Och den unga stäppvargen kastade sig med livlig energi in i striden, använde sin förmåga till att böja undan flammorna, kastade dem istället mot de odöda. Varelserna omkring honom skrek hemskt då lågorna brände deras kroppar och doften av ruttet, bränt kött låg tung i luften.
Och den unga stäppvargen kunde inte låta bli att le. Det här var faktiskt... ganska roligt, trots allt.


[Kort förklaring - Angelus kan inte vara med i striden längre då han som vren är livsrädd för eld. Oscuro däremot bränner zombies på löpande band och inser att han verkligen älskar att göra det.]
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




InläggRubrik: Sv: ZE | Vandrande kroppar   

Till överst på sidan Gå ner
 
ZE | Vandrande kroppar
Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan 
Sida 1 av 2Gå till sida : 1, 2  Nästa

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Stäppen-
Hoppa till: