Den vita drottningen hade spenderat tid med ensamheten. Ensamheten och hon hade vandrat från den böljande snöslätten till de höga, karga fjällen. Ensamheten och hon hade vandrat över fjälltoppar, korsat glaciärer, utforskat sprickor och grottor, klättrat över förrädiska bergsväggar, byggt snögrottor, plågat smådjur i timmar för att sedan äta upp dem. Ensamheten och Ceres behövde varandra. 

Ensamheten gick hand i hand med tystnaden. Tystnaden och Ceres älskade varandra. Tystnaden läkte hennes själ, gav henne ro. Tystnaden gick henne inte på nerverna, tystnaden förstod henne på ett sätt som ingen annan kunde. Tystnaden lärde henne mer om sig själv och fick henne att förstå sig själv på ett djupare plan. 

I bergen upptäckte hon mörkret. Mörkret fick henne att känna sig hemmastadd. Som att hon alltid hade bott där, i mörkret, i ensamheten. Mörkret kröp in under hennes skinn. Svärtade hennes själ. Fick henne att känna sig hel. 

Ensamheten, tystnaden och mörkret. Det fanns ingenting annat Ceres önskade sig. Här skulle hon stanna - i mörkret, med tystnaden och ensamheten som sina enda vänner. 


(Utspelar sig i norra bergen. Ensamroll.)