Törne har nått Kaiwood. Det var länge sedan han beträdde marken i denna skog. Det är vackert här. Skogen är inte lika ogästvänlig som flocken som bor här. Varghanen drar ett djupt andetag och fyller lungorna med luft. Härligt.
Hanen tar sig fram i maklig takt. Det är en fin dag och solen står fortfarande högt på himlen. Än dock är det lummigare nere på marken då trädens täta kronor stänger ute solljuset. Här och där är det ändå solstrimmor som faller ner till marken och kysser gräs och blad. När Törne är på vandring så stannar han sällan på samma ställe särskilt länge och han la Numoorislätten bakom sig relativt snabbt. De breda tassarna trummar på mot underlaget men han har ändå ett lätt steg. Ett spensligt steg. Full av energi. Öronen står spetsade på huvudet. Oanvändbara. Den intensiva gröna blicken sveper fram mellan buskar och träd och söker av området. Vargen har sett till att hålla sig på avstånd från revirgränsen. Han vill inte råka kliva för nära och dra på sig någons agg. Han är bara på genomresa. Vart är han på väg? Kanske mot Nordanskogen för att se om det finns några spår efter Cierzo? Förmodligen inte. Vem vet?

[PAX TILL SLEIPNIR]

Den stora varghannen hade tillåtit sig en lat, långsam morgon som hade övergått till dag och nästan eftermiddag. Trots att han sovit mycket var det någonting som gjorde den stora vargen trött. Han ville egentligen bara ligga stilla hela dagen och inte göra någonting, hitta någon som kom springande med mat om han blev hungrig. Ett dovt skrock lämnade honom när han såg framför sig en miniatyrvarg som sprang fram och tillbaka och matade honom med köttbitar. Det var en roande tanke som aldrig skulle hända, men det var ändå kul att föreställa sig sådant.

Hans tankar avbröts av en skugga som närmade sig. Sleipner studerade skuggan mer noga, såg att den var röd och vargformad. Han gick skuggan till mötes och fångade upp en svag doft av hane vilket måste vara främlingen.
"Var hälsad." sa han och stannade upp "Vem är du?" han lät inte alls otrevlig, men hans ton uppmuntrade inte heller till ett längre samtal. Hans kropp gav inte några signaler alls, han höll ett förvånansvärt neutralt allt.

Han la först inte märke till den mörka främlingen förrän denne började ta sig närmare. Den mörkröda hanen stannar upp och svansen sveper lätt till några gånger innan den blir stilla. Främlingen står stilla och ser inte direkt ut som att han är jätteglad över att få sällskap men han ser inte hotfull ut heller. Främlingen talar. Läpparna rör sig och formar sig kring ord. Törne fokuserar på att se orden. Formar dem i sitt huvud. Var hälsad. Vem är du? Är denne vargen medlem i flocken som bor här? Kanske inte. Han har fått veta att flocken i den här skogen inte är glada i främlingar alls och det finns många otäcka historier. Kanske den här främlingen är som han själv? Bara på genomresa.
"Detsamma". Svarar han och ser nyfiket och vänligt på främlingen. Det finns främlingar av alla sorter. Vissa kräver att den de talar med presenterar sig först. Andra presenterar sig själva först och sen frågar om den andres namn. Andra tänker inte så långt utan vill bara veta vem de talar med. Och så finns det de som helt enkelt inte vill ge ut sitt eget namn.
"Mitt namn är Törne". Törne är ingen av dessa. Han har inget emot att presentera sig själv först.
"Vem är du själv?" Han kräver aldrig att få veta den andres namn i gengäld. Men han är alltid nyfiken på vem det är han talar med.

Den röda främlingens namn säger honom ingenting, bara ett namn liksom många andra. Han nickar ändå som en tyst hälsning.
"Mitt namn är Sleipner." svarade han. Han visste inte vart det här samtalet skulle ta vägen och hans tankar var inte med honom, dem var och flög i fjärran. Tassarna var rastlösa och han verkade ha svårt att stå stilla. Det kliade i tassarna av obehag. Någonting var på väg. Blicken for upp till himlen som skymdes av trädens kronor. Den stickande känslan i pälsen och tassarna sa honom att det var oväder på väg. Han sänkte blicken till den röda vargen.
"Det blir snart oväder, du borde hitta någonstans att ta skydd." hans tonläge sa tydligt att skyddet inte skulle vara tillsammans med honom, även omansiktet var lika uttryckslöst som tidigare.

[Sorry för långsamt och superkort svar]