HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorKartaLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» What is dead may never die.
Idag på 13:52 av Amanita

» Kaiito x Xhie
Idag på 10:33 av Kaiito

» Måne [Amanita]
Igår på 20:04 av Amanita

» Sparkling lights [AMANITA]
Igår på 19:56 av Amanita

» Frostig morgon
Igår på 17:22 av Figaro

» Äldre än vinden [Locura]
Igår på 17:06 av Locura

» Alla är ju fina, på insidan åtminstone.
Igår på 13:39 av Enilorac

» Rött guld [Öppet]
Igår på 11:25 av Varya

» [Avslutat] Namnbyte?
Igår på 10:46 av Yargol

Vem är online
Totalt 8 användare online :: 2 registrerade, 0 dolda och 6 gäster.

Abraxas, Vit

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
Platsuppdateringar! Uppdaterad karta
tor 14 sep 2017, 02:15 av Mivria
Hej go nissar!  :rawr:

Kartan har fått en uppdatering. Om ni går in på kartsidan kommer ni märka att det nu finns två kartor för att underlätta, då en enda karta med allt började bli för plottrigt. Den ena visar de vanliga geografiska områden, och den andra visar mer specifika platser och knytpunkter, samt vandringsleder som binder samman dessa. 

Ni kan se de uppdaterade kartorna HÄR!

Detta är bara ett påbörjat …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Ändringar på medlemslistan, vänligen läs!
sön 19 feb 2017, 14:32 av Sleazoid
Jag och MP har tagit på oss ett projekt nu som kommer underlätta för oss alla att se vilka spelare som spelar vilka karaktärer. När vi är klara kommer spelarnamnen att visas på medlemslistan så att man slipper klicka sig in på varje karaktär och scrolla ner för att se vem som spelar denne. Vi har detta system på Endea och gillar det men har hittills undvikit att införa det på Numoori för att vi manuellt måste sitta och …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 6
Affiliates



Sök
 
 

Visa resultat som:
 
Rechercher Avancerad sökning

Dela | 
 

 Steady My Heart

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner 
FörfattareMeddelande
Uriko

avatar

Spelas av : Merran

InläggRubrik: Steady My Heart   tor 01 sep 2016, 18:44

[ Utspelar sig på Draugais revir. Möte mellan mina två karaktärer Uriko och Aisu. Svar undanbeds, tack (: ]

Uriko travade genom reviret med en nyfångad hare i käftarna. I och med Döda Skogens uppvaknande och det faktum att det började växa i den igen, hade utbudet av mat även ökat. Och det var till flockens lycka.
Så nu hade Uriko spenderat dagen med att jaga. Egentligen hade han velat ta med sig en hel hjort hem, men det hade varit svårt att få med sig den alldeles själv. Han funderade på att be om sällskap vid nästa jakt, så kunde de faktiskt ta med sig middag till hela flocken. Kanske Leviathan eller Elphaba ville följa med. Uriko hade fattat tycket för de båda, och speciellt Leviathan hade han spenderat en hel del tid med. Han tyckte om den unga hanen, om än han var något vimsig. Men han uppskattade den vite hanens sällskap, och han var tvungen att erkänna för sig själv att den där illern han alltid hade med sig också var väldigt charmig. Sedan ville han gärna vara någon som de båda ungdomarna kunde vända sig till om det skulle vara något, då han märkt hur Aisu hade blivit underlig på senaste tiden. Uriko hade ingen aning om varför, och han visste inte om han var den enda som märkt något, men han kunde väl inte tänka sig att hennes förändring hade gått flockmedlemmarna förbi. Ingen hade dock sagt något, och Uriko hade också varit tyst om det, även om han hade velat fråga ledaren vad tusan det var som stod på. Men han visste ju att Aisu hade känslor som hon brottades med. Uriko visste att hon fortfarande ibland kunde sörja Fieros svek, även så här lång tid efter. Fiero hade trots allt varit hennes stora kärlek...
Uriko skakade bort tankarna i samma stund som han fick syn på henne. Den svarta ledarinnan var lika vacker som vanligt, och han kunde inte låta bli att le när han såg henne. Hon satt med ryggen vänd mot honom, och även om hon antagligen visste att han var där så vände hon sig inte om. När han kom närmre tyckte han se henne skälva till, och kroppen ryckte då och då till. Som om hon grät.
Uriko hade fortfarande haren i munnen när han gick runt och stannade framför henne. Huvudet var sänkt i en försiktig gest gentemot Generalen. Han släppte ner haren vid sina tassar.
”M’Lady?” frågade han försiktigt. Den svarta tiken vände hastigt bort huvudet. Hon darrade till i hela kroppen och Uriko var nu helt säker på att hon grät.
”M’Lady?” upprepade han igen och sökte hennes blick. Han sänkte huvudet mot haren och puttade den närmre henne. ”Aisu?” frågade han sedan bedjande, fortfarande febrilt sökande efter hennes blick. ”Prata med mig”, fortsatte han ytterst försiktigt. Det tog flera, oerhört långa minutrar, innan hon till slut talade.
”Jag orkar inte mer”, andades hon ut. Blicken var fortfarande bortvänd.
Uriko såg oförstående på henne. ”Vad men-”, ögonen spärrades upp, fasansfull över vad hon kunde ha tänkas menat. ”Nej, ni får inte tänka så!” utbrast han, och en klar rädsla kunde höras i hans röst.
Det var tårfyllda ögon och en skör röst som tillslut mötte honom.
”Ni förstår inte, Uriko. Ni förstår inte allt det som jag bär på, ni skulle aldrig förstå det!” utbrast hon förtvivlat.
Uriko rynkade pannan.
”Då måste ni förklara för mig!” Den rädsla som han kände inombords hade nu även skapat en irritation. Det var ju klart att han inte kunde förstå om hon aldrig berättade! Det hade tagit ett tag för henne att öppna upp sig för honom, och han förstod om det var svårt för henne. Men han ville att hon skulle prata med honom, för han ville hjälpa henne så mycket han bara kunde, han ville inte att hon skulle gå och bära på allting helt ensam. Ingen mådde bra av det. Den förtvivlan och sorg hon antagligen gick och bar på skulle så småningom äta upp henne inombords.
Det gjorde honom evigt tacksam att hon sedan faktiskt berättade, om något som ytterst få visste om. Det verkade som om ingen i flocken i nuläget kände till det, vilken rakt ut sagt chockade Uriko. Att hon hade gått och burit på allt det här alldeles själv gjorde honom nästan mörkrädd och han blev nästan arg på Aisu för att hon inte sagt något tidigare. Men han samlade sig, för att inte säga någonting dumt. Han lyssande uppmärksamt på allting som Aisu berättade om den själ som slogs med henne om att ha kontrollen. Om den här... demonen, som inte tycktes vilja ge upp striden. Aisu berättade motvilligt om de gånger den här demonen hade tagit över, och hur hon inte hade kunnat göra något för att förhindra det. Och om den senaste tiden då hon hade varit i demonens våld.
”Men nu känner jag inte av henne längre... Det är som om hon är helt borta”, avslutade hon. Det fanns en tydlig sorgsenhet i hennes röst, men Uriko tvivlade på att hon själv lade märke till det. Gjorde hon det så var hon oberörd av det. Han själv fann det dock märkligt att en sådan känsla kunde nästla sig in i den meningen, men han sade ingenting om det. Kanske berodde det på att demonen hade varit en sådan stor del av hennes liv så länge, att det kändes tomt nu utan den. Det var nog mycket kring det hela som han inte förstod, och han bad en stilla bön till Guden av Eld att han inte skulle behöva uppleva samma sak som Aisu behövt göra.
”Jag tror inte hon finns kvar”, fortsatte Aisu efter en stunds tystnad. ”Kanske kommer hon tillbaka, kanske är hon borta för gott... men nu är det helt tyst.”
Uriko fångade hennes blick. Den var på nytt tårfylld, men tillsammans med leendet verkade det vara tårar av lycka istället. Ja, hon såg lycklig ut, och det gjorde Uriko varm inombords.
”För första gången i mitt liv är det bara mig själv jag hör...”
Till överst på sidan Gå ner
 
Steady My Heart
Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Döda Skogen-
Hoppa till: