HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorKartaLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» Obeslutsamt hjärta [Öppet]
lör 17 nov 2018, 23:51 av Nibber

» Numoori på Instagram
fre 16 nov 2018, 00:45 av Sari

» Personlighetstest
tor 15 nov 2018, 16:06 av Blair

» Vart har jag hamnat?!
tor 08 nov 2018, 17:34 av Vârcolac

» En grå vän [Asami]
ons 07 nov 2018, 18:15 av Asami

» NY titel
ons 07 nov 2018, 12:40 av Digne

» Ensamtid är underskattat [Blair]
ons 07 nov 2018, 12:16 av Digne

» En extraordinär berättelse [Giv-valpar]
tis 06 nov 2018, 17:14 av Varya

» Spegelbilder [Varya]
mån 05 nov 2018, 22:25 av Aurora

Vem är online
Totalt 4 användare online :: 0 registrerade, 0 dolda och 4 gäster.

Inga

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
Nya platser, zombiejägare, och rollspelsprompts!
tor 30 aug 2018, 01:15 av Yargol
Hej allesammans!
Efter en härligt aktiv och levande sommar på Numoori så är det dags för lite nyheter. Mycket har hänt, och än mer är på gång!

Nya officiella platser!
Som ni kanske har märkt så har det tillkommit två nya platser på kartan och i forumet. Om ni har missat det så kan ni kika in på kartan för att se var de finns. De nya platserna är Arkona och Yanamorë!

Arkona är ett uråldrigt tempel åt Gudarna, som …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 1
Ny sida: Guide för Karaktärsskapande och Rollspel
tis 10 apr 2018, 18:04 av Mivria
Hej kära Nissar!


Vi har under en tid arbetat på en helt ny sida som vi hoppas ska kunna vara till hjälp för er när man skapar karaktärer eller rollspel. Den är baserad på frågor vi diskuterat och svarat på genom åren, och som inte riktigt ryms under FAQ. Vi hoppas att sidan ska kunna vara givande för både nya som gamla medlemmar.

Syftet med denna sida är att kunna bidra med inspiration och hjälp om man känner att …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 5
Affiliates




Dela | 
 

 Borta

Gå ner 
FörfattareMeddelande
Eirocalyphtica

avatar

Spelas av : Embla

InläggRubrik: Borta   tis 10 maj 2016, 19:45

Hon hade klarat färden till Sacraii med nöd och näppe, men det var då de kom fram som det verkliga helvetet började. Hon föll ihop i en liten pöl av trötthet och klarade inte av att röra sig mer, lättnaden väckte utmattningen inom henne och hon flämtade häftigt där hon låg. Där låg hon där hon ramlat och sov i tolv raka timmar. Och då hon slutligen vaknade kunde hon inte se Fiero någonstans. Hastigt försökte hon komma på fötter men insåg att det inte gick. Hennes kropp var helt som förstelnad. Den gjorde ofantligt ont. Hon fick lägga de närmsta fem timmarna på att långsamt röra sina leder fram och tillbaka tills stelheten gick över och hon kunde röra sig fritt igen. Fortfarande ömmade kroppen något otroligt.





Då hon till slut fann den väldiga hanen så satt han precis utanför Sacraiis gränser – där hon hittat honom så många gånger förut. De hade snabbt lärt sig att deras krafter inte fungerade inne i den skyddade dalen, och detta var orsaken till att hon så ofta hittade hanen där ute. Sedan de kom fram hade Fiero piggnat till, hans ben läkte långsamt och febern hade lagt sig – men till sinnes var han närmast apatisk. Han pratade inte, åt knappt och verkade inte göra mycket annat än att stirra ut i fjärran och ständigt ligga o vrida sig då han sov. Hon såg dem redan då hon närmade sig – idag lät han dem vara synlig för alla och inte bara honom själv – de tre valparna som sprang runt i cirklar framför honom. En färgad precis som honom, en vit och en annan i gråa nyanser. Och bredvid satt hon, den svarta varg som hon förstått fortfarande fullt hade hans hjärta. Det stack till lite inom henne då hon tänkte på det. Hon hade offrat allt för den här hanen, men han var för upptagen med sina drömmar för att ens tänka på att tacka och trösta henne.





Kampen för att överleva blev allt svårare. Det blev allt kyligare i bergen och slutligen en dag började snön falla. Hon gjorde vad hon kunde för att jaga åt dem men fjällripor och harar räckte inte länge åt två vargar och för var dag blev det kämpigare för henne att jaga. Lederna skrek då hon rörde på sig och ett flertal gånger hade käken hoppat ur led just som hon skulle hugga efter bytet. Att inte kunna lita på sin egen kropp blev ett stor problem då inte bara hennes utan även en annans liv hängde på den.





Hon darrade där hon låg. Natten var kall och hanen som brukade sova vid hennes sida fanns åter igen ute bland klipporna. Hon hade fallit i en stilla gråt och tårarna rann långsamt ner över hennes gråa kinder.





Ibland fanns det lite liv i hanen. Han var mycket saklig och fåordig, alltid, och hon hade kommit att gilla det draget hos honom. Men vissa dagar rörde han sig, hjälpte henne jaga – de hade till och med lyckas fälla en bergabock som skulle hålla dem mätta i åtminstone en vecka – och ibland, om än ytterst sällan, så log han faktiskt. Han spenderade dock fortfarande majoriteten av sina dagar ute på klipporna.





Snön hade börjat lägga sig över marken och hon var tvungen att sova nära nära i hanens famn för att hålla sig varm. Han brukade hålla om hennes och humma svagt tills hon somnade. Hon ville inte erkänna det ens för sig själv men hon var tveklöst betuttad i honom.





Dalen hade blivit insnöad och de kunde inte ta sig därifrån. Som tur var ett antal rådjur också fast så de hade mat så de klarade sig. Men det betydde också att hanen inte längre kunde spendera sina dagar ute bland klipporna i sina illusioner. Han hade blivit allt mer nedstämd och än tystare än vanligt. Hon låg och skakade bredvid honom om nätterna och frös trotts att hon ännu fick ligga i hans famn.





Han var som helt avstängd, pratade inte, log inte, jagade inte. Visade inte den minsta känsla ens då de älskade. Vad hon än gjorde var han fullständigt melankolisk. Han sov ensam i en liten boll och hon var utestängd från hans värme. Hon försökte värma sig med svansen, borra in nosen i den, men darrade likväl som ett asplöv hela nätterna igenom.





Hans skador var så läkta som de skulle komma att bli, men de känslomässiga ärren verkade inte bli bättre. Hon var för liten för att fälla rådjur själv så de hade fått återgå till en diet på harar och småfåglar. De var båda fruktansvärt magra och det var svårt att hålla värmen om nätterna. Var dag bad hon till gudarna och var natt till duranei, och det gav henne lite kraft men hon visste inte hur länge till hon skulle orka fortsätta. Det kändes hopplöst.





Han hade vaknat till ur sin slummer igen, börjat röra sig lite otåligt genom dalen. Snart skulle vädret vända till det bättre, de båda kände det på sig. För någon dag sen hade hon till och med hittat ett par enstaka snödroppar under ett träd. Blommorna fick henne att le och hon tackade Moriko för den kraft hon gav henne. Det kändes naturligt att be och hålla kontakt med gudarna då man var i dalen. Hon hade aldrig sett sig själv som religiös, och visste inte om hon skulle vara det då hon kom därifrån, men just nu låg allt hennes hopp hos gudarna.



Snön hade smält och de kunde åter bege sig utanför dalens gångar. Tica förväntade sig att detta skulle innebära att hanen åter igen gick på turer varje dag för att leka med sina krafter och sin påhittade familj. Men han verkade inte längre sugen på det. Hon hoppades att han blivit nöjd med henne istället. De hade haft några fina dagar den senaste veckan, och hon hade fått för sig att han tyckte om henne så som hon tyckte om honom.


Men, så en dag såg han henne allvarligt i ögonen innan han slängde ett otåligt ögonkast mot dalens öppning. Han såg ut att samla sig för att säga något stor. Och hon ville inte ta in det hon hörde:




Jag måste gå nu.


Och med det, var han borta..
Till överst på sidan Gå ner
 
Borta
Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Bergen :: Sacrari-
Hoppa till: