Det var ett evigt, rastlöst sökande. En jakt utan måltavla. Den hade lett honom över bergen, en farlig och långtråkig resa över ett illvilligt landskap. Men de låg nu honom äntligen i ryggen. Bergskedjan låg bara som en mörk remsa i horisonten. Förhoppningsvis skulle den nya platsen erbjuda mer av det han sökte.
     Dagarna av vandringen över bergskedjan hade inte erbjudit honom mycket till mat – fåglarna var för snabba, liksom de reptilliknande arterna och gnagarna. Den bitande hungern hade lett honom in på ett ensamt, några timmar gammalt, spår av ett hovdjur. Det hade inte tagit länge innan doften av bytets blod nått honom. Någon hade hunnit honom före, men förhoppningsvis skulle det finnas lite kvar för att stilla de allra rivigaste hungerkänslorna.
     Sæculi rörde sig i en lugn trav. Stegen var tunga och stötande på grund av hans vikt. Det var nästan omöjligt för honom att göra en tyst entré och det stilla området gjorde inte hans närvaro mindre uppenbar. Vinden som drog över området fick gräset att vissla och rassla, gräshoppornas låga stämmar samspelade med avlägsna skrin från en skara fåglar som seglade förbi. Det var en fridfull atmosfär, men Sæculi gav den ingen större notis. För honom hade det ingen betydelse. Han var hungrig, han var här för hennes skull. Det var allt som spelade roll.