Den store hanvargen rörde sig med långa steg över slätten. Han hade magrat av på sistone. Revbenen kunde anas under den tjocka pälsen och skulderbladen stack ut som spetsiga vingar. Men inget av detta var något som han själv tog någon notis om. Han brydde sig inte.
   Han hade bara ett mål i sikte; visa sig värdig.
   Hanen frös mitt i ett steg.
   Han kände lukten av främling. Det var en lukt han hade lärt sig att se på med en blandning av kyligt intresse och förakt, liksom han såg på allt förutom sig själv. Sig själv betraktade han med den hetaste av beundran och kärlek.
   Figaros gröna ögon fann snart en gyllenbrun varg som skuttade över slätten. Den rörde sig inte som en varg skulle, utan som ett bytesdjur - liksom hoppande. Som en hjort.
    "Hej där!" Han stannade och höjde huvudet för att ropa. "Vad sysslar ni med?"
   Främlingen hejdade sig för en sekund, sedan hoppade den fram mot honom och stannade ett par meter bort.
   "Inget särskilt", svarade denne. "Mitt namn är Chytroi. Vad heter du?"
   Figaro rynkade på nosen åt denna informella tilltalning, men svarade ändå. "Jag är Figaro. Tillåt mig att ställa den mycket enkla frågan: Vad gör ni här?"
   Chytroi såg drömsk ut ett ögonblick. "Jag ser mig omkring. Jag har inget speciellt mål med min resa, mer än att se världen. Vad har du för ärende?"
   "Ni." Figaro slöt ögonen och öppnade dem igen, som för att lägga band på sig själv. "Tilltala mig 'ni', så är ni vänlig. Men för att besvara frågan så söker jag information. Information om de olika flockar som dväljs här i landet. Ni råkar inte besitta någon sådan ... information?" Han tog ett steg närmare Chytroi.
  
"Jag ... jag vet inte", svarade Chytroi svävande. "Jo, just det. Jag träffade en vänlig tik som berättade att hon var utsänd av sin ledare för att söka efter spår av någon annan flock som varit i Blodbergen på sistone."
   Figaro klippte med öronen. Det här lät ganska lovande. "Sa hon vilken flock hon tillhörde? Eller vilken flock de letade efter?"
   Främlingen skakade på huvudet.
   Den häftigt uppblossande ivern slocknade igen. Figaro blev åter stel och formell.
   "Ni råkade inte få veta något mer?"
   Chytroi skakade på huvudet ännu en gång.
   Det såg ut som om Figaro var färdig här. Men han skulle ändå inte gå tomhänt härifrån.
   För ett ögonblick gav Figaro efter för ett djuriskt begär - att få smaka kött igen. Färskt kött. Det var så länge sedan. Han var hungrig. Så hungrig. Och det var något med Chytroi som frestade hans tålamod. Kanske var det vargens positiva ton, eller glädjen i hans ögon.
   Han närmade sig Chytroi och viskade i hans öra: "Tycker ni om livet, Chytroi?"
   Chytroi nickade.
  
Figaro drog ett djupt andetag, andades in doften av varmt, pulserande blod under Chytrois päls. Undrade hur det skulle kännas att döda honom. Han hade aldrig dödat en artfrände förut.
   Under en halv sekund övervägde han det alternativet.
   Sedan ruskade han på huvudet och strök förbi Chytroi, så nära att deras kroppar rörde vid varandra.
   "Om vi ses igen ... påminn mig att hälsa", sade Figaro och lämnade den patetiske lille hjortvargen för sig själv.

[Hastigt, extremt dåligt roll mellan två av mina karaktärer]