HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorKartaLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» MoonPhanter gör Commissions!
Igår på 23:12 av Dimitrij

» Land of snow and giants (Aurora)
Igår på 20:36 av Xhiro

» Under tunga moln [Alénya]
tis 15 aug 2017, 22:09 av Alénya

» Continue [Shiva]
mån 14 aug 2017, 20:14 av Shiva

» Stillsam sommarnatt [Even]
sön 13 aug 2017, 20:55 av Amanita

» Varje given plats [Arno]
lör 12 aug 2017, 22:33 av Arno

» Återförenade [Jägarna]
lör 12 aug 2017, 14:23 av Arno

» Kära dagbok... (P)
fre 11 aug 2017, 23:59 av Even

» Fate is inching closer [P]
tor 10 aug 2017, 15:47 av Even

Vem är online
Totalt 3 användare online :: 0 registrerade, 0 dolda och 3 gäster.

Inga

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
Ändringar på medlemslistan, vänligen läs!
sön 19 feb 2017, 14:32 av Sleazoid
Jag och MP har tagit på oss ett projekt nu som kommer underlätta för oss alla att se vilka spelare som spelar vilka karaktärer. När vi är klara kommer spelarnamnen att visas på medlemslistan så att man slipper klicka sig in på varje karaktär och scrolla ner för att se vem som spelar denne. Vi har detta system på Endea och gillar det men har hittills undvikit att införa det på Numoori för att vi manuellt måste sitta och …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 6
Zombie Eventet avslutas!
tis 31 jan 2017, 23:23 av Yargol
Hallå allesammans!

Som ni alla känner till så har det i lite över ett år nu pågått ett stort Zombie Event här på sidan. Ni kan läsa informationen om Zombie Eventet på dess eventsida Här (länk)

Nu har eventet nått sitt slut, och här kommer resultatet - och konsekvenserna - för vad som har hänt under den här tiden! Pågående eventrollspel får såklart fortfarande rollspelas klart även om eventet nu officiellt har …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Affiliates



Sök
 
 

Visa resultat som:
 
Rechercher Avancerad sökning

Dela | 
 

 Marsch [p]

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner 
FörfattareMeddelande
Fenris

avatar


InläggRubrik: Marsch [p]   lör 06 feb 2016, 01:19

Det var efter en lång vandring som hans vandringsvana tassar åter kände slättens gräs kittla under sig. Han var ännu i de sydligare delarna av landet och här kunde inte vintern märkas av. Så vart som det var nu hade Fenris sällan upplevt, han såg inte fram emot de heta sommartiderna. Kanske fick han helt enkelt hålla sig i norr de delarna av åren. Det skulle säkerligen gå att ordna.
Han tog sig framåt i en samlad trav, i den perfekta takten där kilometer kunde läggas bakom honom utan att det slet allt för mycket på kroppen.
Det var natt nu och månen var nästan full, men än hade han gott om tid på sig. Likväl var det med ett klart mål framför sig som han arbetade sig igenom meter för meter av den enorma slätten. Det skulle ha varit väldigt olikt honom att inte ha något mål. Medan den breda kroppen rörde sig på automatik i allt mer utdragna språngsteg funderade han stilla på vad han hittills upptäckt på sin färd genom numoori. Tänk att han snart avverkat en tredjedel av landet, eller ja, iallafall en fjärdedel. Denna vargarnas kontinent var kanske inte så stor ändå.
Att lära sig om moderns flock, den han varit ämnad att födas in i, var likväl tragiskt som intressant. Visste hade han stått i direkt konflikt med den flocken om den ännu funnits, men samtidigt gissade han att några av de mest kompetenta av vargar hade kunnat finnas där. I och för sig fanns det ju nu istället en ganska överhängande risk att dessa vargar var ute och vandrade fritt i landet. Svåra att komma åt min likväl mer lättillgängliga. Att övertala någon att lämna sin flock var inget i stil med att hitta en värdig och bara be den vara just det. Han flinade.
Kristallerna slog våldsamt emot varandra då han tog sig fram nu i en utsträckt och smidig galopp. Han ämnade snart slå läger för att vila och ville sträcka ut lite extra på muskler och leder innan dess. Sådär så att han skulle kunna sova riktigt djupt sen. 
Ett kurrande läte kunde höras från hans mage, men han hade redan beslutat sig för att vänta till morgondagen med ätandet. Men så förde vinden med sig en trolsk doft till hans vidgade näsborrar. Den av varg. Det ryckte lätt i den ena mungipan. Perfekt.

[Othello]
Till överst på sidan Gå ner
Othello

avatar


InläggRubrik: Sv: Marsch [p]   lör 06 feb 2016, 02:12

Ovanför sprakar stjärnorna.
Nedanför badas i ljus.

Othello slöt ögonen. Den välkända melodin repeterades i huvudet, om och om igen, och hade gjort ett bra tag nu.

Hör på vindens kallan, 
svara den med ditt yl.

Han andades in, ett djupt andetag. Sången var tydlig i minnet, vacker, likaså den som sjungit den för honom.

Sjung efter trädens önskan,
sjung efter vattnets rytm.
Dansa i gräsets väta,
följ mig nu, igen

Bleka tassar över frodig äng,
sjung med mig, igen, sök mig nu, igen

Åh, hon hade haft en vacker sångröst. Hennes ögon hade glittrat av nöje, även fast hon ofta var för blyg för att sjunga alls. Othello hade aldrig stämt in med henne - men han lyssnade mer än gärna. Nej, inte lyssnade. Han hade lyssnat. Hon fanns inte längre, och när hon försvunnit hade hon oåterkalleligt tagit den lilla del av hans bultande hjärta som inte var täckt av is, med sig. Klandrade han henne? Nej. Han ville att hon skulle ha den. Han ville att hon skulle ha han kärlek, även om han skulle behöva leva utan hjärtslag i en evig tid.
  Han hade skänkt den värmen som fanns till henne. Och det som fanns kvar hade dött i samma sekund han förstått att hon aldrig skulle komma tillbaka.

Följ mig nu, sjung med mig
Hör på vågens brus,
månens pärla, skinande klar
hör nu, tills existens blir till tomhet

Ovanför sprakar stjärnor,
nedanför badas i ljus.
Kom, hör min sång, sjung med mig
min sång att jag älskar dig.

Othello öppnade ögonen. Öronen, som varit tillbakalutade mot nacken, spetsades långsamt framåt, medan han stannade upp. Slätten var inte längre öde framför honom. En varg, en stor varg, färdades i fyrsprång. Kroppen var kraftfull, vit, och reflekterade månljuset till en skinande aura runt den kraftiga hanen; om än en simpel reflektion inte kunde jämföras med glöden från hans egna måntatueringar. En främling, i färd över slätten. 
  Han brydde sig inte. Det fanns ingen anledning att göra det.
Till överst på sidan Gå ner
Fenris

avatar


InläggRubrik: Sv: Marsch [p]   lör 06 feb 2016, 13:35

Han hade inte saktat av sin takt för ett ögonblick, och snart såg han en främling gnista i månljuset. Så, en månvarg, antog han. Sådana hade han bara fått höra om, aldrig träffat. "Spännande" viskade han fram och nu sprack leendet upp på hans läppar. Han saktade slutligen av sina språng och stannade upp för att betrakta hanen. Han var stor, troligen större än han själv till och med. Det blixtrade om Fenris klara blick. 
"Ännu ett möte i månens bleka sken. Världen har så mycket att erbjuda"
Sade han tyst för sig själv.
"Likt mitt egna buffébord"
Flinade han fram, ännu tystare denna gång. Sedan började han målmedvetet röra sig mot främlingen. De stora musklerna sträcktes ut fullt i hans smidiga gång och det rasslade om honom då han rörde sig framåt. Den långa pälsen dansade runt honom av både fartvinden och den lätta bris som låg över slätten denna natt. Kristallerna slog i varandra med klirrande ljud och gjorde sig verkligen bra i en stjärnklar natt som denna. De gnistrade hypnotiskt och blänkte i månskenet. Precis som hans snövita fäll. Så stannade han åter upp, denna gång blott meter ifrån främlingen. Ingen hälsningsfras hade lämnat honom men likväl stod han där och såg på den andre med ett brett, rått flin på läpparna.
Så slutligen yttrade han sig. Och det var med endast ett kort ord som han mötte främlingen.
"Hälsad."


Senast ändrad av Fenris den lör 06 feb 2016, 17:00, ändrad totalt 1 gång
Till överst på sidan Gå ner
Othello

avatar


InläggRubrik: Sv: Marsch [p]   lör 06 feb 2016, 16:55

Snart efter att Othello fått syn på den vite främlingens framfart, hade även den andre noterat honom. Denne stannade liksom Othello hade gjort. De betraktade varandra på håll. Några få, flyktiga ögonblick passerade, innan den bleka främlingen bytte riktning och med långa kliv började röra sig mot honom. Vindens mjuka viskande beblandades med ett klirrande läte, ett ljud han inte kunde placera. Vad som orsakade det kunde han inte veta på avståndet. Han skulle snart få veta.
  Othellos ögonbryn sjönk ihop millimetern, tillsammans med ögonlocken. Skeptiskt inför den andres plötsliga målsskifte. En frågan om vägen? Önskan om en vänskaplig pratstund? Hm. Han skulle snart få veta - ännu en gång.
  Den andra stannade upp framför honom - kanske lite för nära, men undvek av rena principskäl att backa ett steg. Han backade, bugade, såg aldrig bort inför någon. En hård uppfostran och en faders brist på kärlek hade format honom till en sådan indivik som inte vek undan. Därför, var den kyliga blicken stadig mot den andres. Ingen hälsningsfras kom först, för vilket Othello var tacksam. Han hade vid det här laget lärt sig att vargarna utanför glaciären, vargarna utanför familjen, hade för vana på ett alldeles för intimt och närgånget vis. Namnutbyten var inget man ägnade sig åt i första meningen, om än namn inte gav makt. Namn är blott en benämning på ett skal - han hade sagt det förut. Till albinohonan. Det var länge sedan nu, var det inte?
  "Hälsad", uttalade den andre.
  "Hälsad", upprepade Othello, efter några sekunders meningsfull tystnad. Blicken förblev stadig, när han rätade en aning på nacken. Svansen var spänd bakom honom. Inte hotfullt, inte varnande, bara i beredskap att blotta tänder. Hans reaktion, och uppvaknande ur det där intetsägande skalet, var skapt ur den andres annorlunda aura. Han kände sig inte hotad, nej. Han visste att det inte skulle krävas mer än en lätt, mental beröring av sin egen kraft, och den andres bultande hjärta skulle vara genomborrat av ett frostbelagt spjut. Othello kände sig aldrig hotad, och han kunde inte minnas när han senast gjort det. Ändå, fann han sig i beredskap över den andres bastanta gestalt. Var det något dåligt?
  Nej. Det var en komplimang.
Till överst på sidan Gå ner
Fenris

avatar


InläggRubrik: Sv: Marsch [p]   lör 06 feb 2016, 17:14

Han var lugn och samlad där han stod och såg på främlingen. Något över den andres utstrålning sade honom att han hade mött en stark och självsäker individ. Hård. Bestämd. Leendet låg kvar på hans bleka läppar då han tänkte på det. Var det inte alldeles underbart vad många möten av potential gudarna verkade slänga framför honom. Det var nästan som om de var på hans sida, som om de också var trötta på flockarnas eviga krig och landets splittringar. Att flockar stod för gemenskap såg Fenris som ett skämt. Det fanns inget gemensamt med att dela upp sig i grupper, med att ge sin hängivenhet speciellt åt några individer eller något påhittat mål. Nej, det Fenris sökte var äkthet. Äkthet och värdighet.
Den turkosa blicken var intensiv då de såg på den andre och han andades in och ut med lugna andetag. De stod så tysta ett litet tag. Mätte varandra med blicken. Fenris svans stod spänd i höjd med ryggraden. Det avlånga huvudet vreds så långsamt att det knappt var märkbart på sned och det ryckte lite i de bakåtlutade öronen. Hela kroppen var på helspänn, främlingens energi smittade av sig. Han såg ut som en kobra just innan den hugger till.
"Vad för en hane som er till en plats som denna denna natt?"
Frågade han sedan och flinet växte snett över hans ansikte. Eller var det rakt men det tiltande bara fick det att se snett ut? Det var svårt att avgöra.
Till överst på sidan Gå ner
Othello

avatar


InläggRubrik: Sv: Marsch [p]   lör 06 feb 2016, 17:40

Er? Othello lät tungspetsen slinka ut mellan den främre tandraden, långsamt svepa över de mörka läpparna på högra sidan. Det var länge sedan han stött på en sådan benämning. I bergen hade den existerat inom varje mening innehållande benämning på person. Er. Det var en benämning av respekt, snarare än dig, eller du. Återigen handlade det om avsaknaden av den där talade intimiteten, som Othello alltid föredragit. 
  "Det var länge sedan", började han, och andades ut genom nosen. "- jag fick höra ett språk talat ur artighetens finesser." Oavsett om det var intentionellt eller inte, var det någonting den svartpälsade hanvargen uppskattade. I vanliga fall hade han ignorerat en främlings fråga, annat än en flyktig förklaring och påföljande fortsatt resa. Den här vargen, med sin mankhöjd jämnad med sin egen, hade gjort sig förtjänt av det lilla intresse han fortfarande hyste gentemot andra individer.
  "Vandrar", svarade Othello slutligen. Blicken flyttades som hastigast över den andre, noterade de kristalliknande utväxterna över hans skuldror och den tjocka fällen. "Norrut.. Glaciärens portar", fortsatte han och grymtade tankfullt. Hem"Er päls talar för att du kan veta vilka områden jag talar om."


[Inte många som intresserar den här tönten inte. Duktig Fenris.]


Senast ändrad av Othello den lör 06 feb 2016, 19:43, ändrad totalt 1 gång
Till överst på sidan Gå ner
Fenris

avatar


InläggRubrik: Sv: Marsch [p]   lör 06 feb 2016, 17:57

Fenris nickade kort åt hanens ord, huvudet hade slutat vridas åt sned nu och vilade lugnt på den lätta vinkel det innehade.
"Så sant, allt för få kan det språket numera"
Svarade han hanen med sin dova röst. Det var något Fenris märkt, trotts att han främst stött på vargar vilka fortfarande hade någon form av värdighet i sina ben. Att hålla med var också en viktig del i att manipulera. Att lura in någon att de var på samma sida. Nu kanske manipulation inte var det första verktyg Fenris tog till, han föredrog att se om det fanns intelligens nog hos individerna att göra valen medvetet först.
Hanens fortsatta ord framkallade ännu en nickning hos den stora vita hanen.
"Ja förstår"
Svarade han. En vandrare, så kanske inte vad han sökte. En vandrare med ett slutgiltigt mål, vilket hanen verkade ha, skulle inte låta sig luras in på andra äventyr. Iallafall inte om denne var stark i sinnet. Och något sade Fenris att det var just vad denna hane var. Men någon som hellre vandrar ensam än att ansluta sig till det skrattretande flockliv som härjade likt en pest i detta land var samtidigt något som väckte hans intresse.
"Ja jag har spenderat större delarna av mitt liv på Glaciären"
Han talade med en lugn stämma.
Till överst på sidan Gå ner
Othello

avatar


InläggRubrik: Sv: Marsch [p]   lör 06 feb 2016, 20:01

Othello hummade jakande, som bekräftelse till sin egen tanke. Visst var han från snövidderna, alltid. Hans yttre talade inte om något annat. 
  "Indeed you are", följde han lågmält upp på sitt hemspråk. Modersmålet formades till perfektion på hans tunga, men när han återigen tog till orda var det under Nordspråkets namn. Den yngre, men likvärdige, hade växt upp i norr. Ingenting han hittils nämnt sade emot att han kunde varit där nyligen - här fanns en möjlighet att söka information.
  "Har ni varit där nyligen?", rakt på sak. Othello spände käkarna. Det var så länge sedan han varit hemma. Hemma, det var den enda benämningen han kunde finna för det hela. Den stora lyan in i isberget, där han växt upp, hade aldrig varit hemma så som de ensamma timmarna mellan bergspass, snödrivor och istappsbeklädda avsatser. Sedan dess att han lämnat familjen, eller det som förr varit hans familj, hade ett helt liv passerat. Othello var ingen gammal varg, inte heller var hans sinne slitet (om än där fanns historier svagare vargar skulle dö för att få slippa). Ändå, tycktes det som ett hundraårsspann passerat. När han mötte henne. Hennes skratt. Hennes försvinnande, och sökandet. Död. Striden innan. Det tomma livet emellan. Albinon i Ötamon. Vandringen, långväga. De möten som varit intressanta, de möten som inte varit det. Det fanns ingenting här för honom längre.
Till överst på sidan Gå ner
Fenris

avatar


InläggRubrik: Sv: Marsch [p]   lör 06 feb 2016, 20:59

Stilla stod han och såg på den andre. Synade honom uppifrån och ner. Stor. Stark. Självsäker. Tre ord som triggade igång Fenris gillande. Han undrade vad som försiggick inom hanen. Det var inte ofta Fenris var fascinerad av andra vargar. Han kunde finna dem roande, javisst. Han kunde finna dem intelligenta och värdiga, visst. Men mystiska, fantasieggande, intressanta. Det hade bara hänt honom en gång tidigare sedan han återvände till sitt hemland. Med en hona som inte varit allt för olik den hane som nu stod framför honom. Även om denne varg knappast skulle kunna möta sig.. eller vad visste han. Kanske var detta en djupt värdig varg. Kanske det var dags att börja samtala på allvar. Ett svagt men dovt hummande lämnade honom. Att hanen talade både nimorian och nordspråk var inget Fenris la tillräckligt mycket vikt i för att notera. 
"Ja"
Svarade han aningen hest. Harklade sig och mötte sedan åter främlingens likgiltiga - eller kanske lite nyfikna? - blick.
"Det var inte allt för många månvarv sedan jag kom hit"
Det ena örat spetsades långsamt medan de andra fortsatte ligga bekvämt tillbakalutat mot hans nacke. En vind lekte i den långa vita fällen men tog sig inte igenom underullen.
"Och ni önskar återvända..?"
Sade han mer som ett konstaterande än en fråga. Att hanen varit där förr var något som Fenris blott chansade på, han brukade vara bra på att chansa.
Till överst på sidan Gå ner
Othello

avatar


InläggRubrik: Sv: Marsch [p]   lör 06 feb 2016, 22:56

Othello såg på den andre. Nickade tre långsamma gånger. Ja, han skulle återvända till glaciären. Efter det? Han visste inte. Det självklara valet hade kanske varit att söka vad som förr varit hans familj, men det alternativet hade aldrig varit för honom önskvärt. Ethinil och Othano hade han inte sett sen den dagen han lämnade dem, och hyste inga sentimentala känslor gentemot någon av dem om än han inte önskade dem ont. Me Lanie. Othello hade alltid uppskattat modern, men hon var ett glömt kapitel, liksom Gwer. Sistnämnde brydde han sig lika mycket om som livet hos ett bytesdjur.
  "Ja", svarade han som komplement. Han höjde hakan en aning, och tillät hållningen mildras en aning. "Ja. Jag ska till glaciären."
Till överst på sidan Gå ner
Fenris

avatar


InläggRubrik: Sv: Marsch [p]   lör 06 feb 2016, 23:09

Han stod med sin fulla uppmärksamhet riktad emot främlingen, vars namn han ännu inte visste. Det verkade inte bekomma Fenris, och uppenbarligen inte hanen heller. Något sade honom att om den andre ville presentera sig skulle han det, och han antog därför att hanen inte ville det. Och vem var han att avkräva ett svar från någon han inte kände. Det skulle inte passa bra in i deras dans av förståelse att plötsligt börja ställa krav. De samtalade på lika villkor, så låt det hållas så. 
Han hade inget att vara arg över men ändå var det som att det slog gnistor runt hans ögon då hanen talade. Kanske bara för att de så intensivt var spända i hanens, kanske för att han haft rätt och kände triumfen sprida sig i kroppen. Ett snett leende låg över hans läppar, något som växte då han mindes glaciären. Det var en fin tid han spenderat där, den platsen skulle nog alltid ligga honom varmt om hjärtat. Men just nu var leendet främst frammanat av vad han visste att hanen kanske skulle komma att få skåda då han vandrade dit.
"Om du ser några skulpturer i kristall så vet du nu vem som skapat dem"
Sade han lugnt. Det kanske kunde låta mesigt att använda sina krafter till att skapa skulpturer, men skulpturerna han talade om var inte vilka skulpturer som helst. Det rörde sig om en hel flock av vargar inmurade i kristall. Hängandes där i de positioner vilka de inglasats i och sedan kvävts till döds i. Det var en vacker syn. En milstolpe mellan bergen och glaciären för att berätta att han hade återvänt. Åh ja, minnet kittlade fram ett brett leende på hans bleka läppar.
Så återvände han till nutiden. Kände hur vinden lekte i hans päls och hur magen allt häftigare ropade efter mat. Han såg på främlingen med en hungrig blick.
"Vad skulle du säga om jag gav dig ett förslag som fick dig att tvivla på att återvända?"
Sade han och la åter all uppmärksamhet på hanen. Leendet låg kvar på läpparna.


------

VART DETTA LEDER:


Till överst på sidan Gå ner
Othello

avatar


InläggRubrik: Sv: Marsch [p]   sön 07 feb 2016, 00:41

Den måntatuerade hanen besvarade aldrig den vites leende. Det var ändå inte menat för honom, till honom, eller som i en glädje att ta del av. Othello kände igen situationen som med den där yngelingen i Byoomi, om än det klara ogillandet den här gången inte utstrålades från någon av de två individernas kroppar. Det var någonting annat istället, som en tyst överrenskommelse att inte träda över en linje. Det var dock en linje ingen av dem visste vart den låg, eller vad som kunde orsaka överträdelsen. 
   Othello var intresserad, på ett groteskt och sällan skådat vis. På något sätt lockade den andre fram det där stråket av intresse genom vad som under en lång tid varit ett hav av grått, skummigt, grumligt, vatten. Han lät sig gärna dränkas i det, dras långt långt ner till sjögräs som slingrade sig om tassar och dy som klibbade mellan tårna; då den mentala döden var en trygghet i sig. Men ibland, vid enstaka tillfällen, tvingades han ohjälpligt upp för två flyktiga andetag innan vattenmassan återigen skulle sluta sig runt hans ansikte.
  Det här var de två andetagen - det sällsynta tillfälle han lät sig var annat än ett tomt skal. Ett känslolöst spöke. Damm för vindens andetag. Ett malplacerat, illa framkallat leende la sig på läpparna. Nej, leende var fel ord. Det var en skugga av en ointentionell grimas, som kanske, om världen vore annat, kunde ha utvecklats till någonting.
  Slutligen slog han sig ner i det daggvåta gräset (som runtom honom förvandlats till frost med källa av hans tassar, som även dem klätts i vit pudersnö), och märke hur hans kalla ögonpar genast hamnade i exakt jämhöjd till den andres.
  "Berätta", uppmanade Othello.
Till överst på sidan Gå ner
Fenris

avatar


InläggRubrik: Sv: Marsch [p]   sön 07 feb 2016, 00:58

Vinden fortsatte att dansa i hans päls, virvla de i små virvlar och smeka hans släta kinder. Det visslade lätt om kristallerna då vinden for emellan dem. Han stod stilla och betraktade den andre en stund innan han själv följde dennes exempel och slog sig ner i det något våta gräset. Detta följdes av en liten orkester av klirrande och plingande då de många kristaller som hängde i hans man-lika hårsvall slog emot varandra. Som vindspel. Han var som ett levande vindspel. 
Hanen vars namn han inte visste ville veta. Fenris lät några sekunders tystnad dra ut på spänningen. Slöt långsamt ögonen för att sedan öppna dem ögonblicket senare. Nu var han samlad nog att berätta.
"Jag ämnar ställa världen på sin ända"
Sade han med ett oklanderligt lugn i rösten.
"Jag samlar i detta nu ihop en skara värdiga vargar för att skapa något stort.."
Mycket uppmärksamt synade han hanen, försökte tolka hans signaler. Gillade han vad han hörde? Hade Fenris åter igen gissat rätt då han trodde att vargen framför honom var värdig nog för hans plan?
"Jag är utled på flockar, trött på rang, jag vill ha frihet och jag vill att vi - en klan fristående vargar snarare än en flock - ser till att ändra på hur dagens världsordning ser ut"
Munnen öppnade och han flinade samtidigt som han lugnt flåsade.
Så smalnade de turkosa ögonen av och borrade sig djupt in i hanens.
"Är ni värdig?"
Till överst på sidan Gå ner
Othello

avatar


InläggRubrik: Sv: Marsch [p]   sön 07 feb 2016, 01:22

Han lyssnade. Även om den groteska grimasen snabbt bleknat bort till samma tomma min, lyssnade han uppmärksamt. Högerörat rörde sig som vagast, små, korta rörelser i millimeterperspektiv. Vad den vite talade om lät som en början på ett världsherravälde - någonting som Othello aldrig hade kunnat relatera till om än han gillade att vara i dominans. Men istället bleknade den felaktiga tron bort och ersattes mot någonting helt annat.
  Samtalsämnet tycktes egga upp den andre, om än han själv ännu inte röde en min. Andetagen tycktes eskalera, ögonen blev skarpare, blicken vildare. Kroppshållningen blev från vaksam, tillbakahållen väntan till självsäker. Rösten, fylld av passion, över någonting som ännu inte skett. Bara påbörjats. Det var en stor affär han talade om, men mer fanns att veta. Det var många otydligheter i det hastiga talet. Han talade om någonting som var honom kärt, innan det ännu var uträttat. Othello mötte den turkosa blicken när ögonlocken slutade skymma dem. Passionen, en rasande storm. Lockade det honom? 
  Ja. Det gjorde det.
  Utan att ha rört sig en tum, likt en staty, drog Othello ett djupt andetag och sorterade ut den sista informationen. Värdighet, det berodde vad han letade efter. Värdighet i sig själv, sitt tal, var en självklarhet, liksom att alltid vara den med huvudet i högsta punkt gentemot en främling eller lägre stående. Det var vad han sade till den vite;
  "Din fråga är beroende på vad ni söker. Berätta mer."
Till överst på sidan Gå ner
Fenris

avatar


InläggRubrik: Sv: Marsch [p]   sön 07 feb 2016, 01:40

Han smackade lätt med munnen och lät tungan fukta nosen. Samlade sig lite, men den turkosa blicken glödde fortfarande av passion. Hanen ville höra mer. Givetvis ville han höra mer. Fenris var säker på sin sak nu, denna varg var någon som han skulle komma att gilla. Han gillade honom redan faktiskt. Trotts att de inte ens visste varandras namn så kände han på något vis hur de låg på samma nivå. Kanske var det det att de i sittande ställning var exakt jämnhöga, eller så var det något mer. Något djupare.
"Det jag söker är vargar som har potential till att bli något större än vad de redan är."
Svarade han och rösten var som alltid lugn och nu även ovanligt mild. Hesheten var borta om än stämman ännu var dov av bas. 
"Jag söker krigare, spioner, strateger. Jag söker de som har alla dessa kriterier uppfyllda."
Flinet sprack upp på ansiktet igen.
"Men det viktigaste är att det är smarta vargar som kan dela min framtidsvy. Som kan förstå"
Det kliade lätt bakom hans ena öra men han kvävde impulsen att kli sig. Så bekväma var de två inte med varandra än. Men en dag kanske de skulle bli det. Bara framtiden kunde utvisa det. Fenris tänkte på några ord en viss hona sagt för inte allt för länge sedan och det ryckte lite i de redan tillbakadragna mungiporna.
"Jag vill skapa en gemenskap som är mer än en existens, jag vill ha en elitgrupp av vargar som kan visa de andra vägen.. Och krossa allt som går emot dem."
Han fuktade läpparna igen och såg djupt ner i den andres ögon med en lätt hypnotisk blick.
Till överst på sidan Gå ner
Othello

avatar


InläggRubrik: Sv: Marsch [p]   sön 07 feb 2016, 01:59

"En drömsk tanke", uttalade Othello långsamt. Han var skeptisk - men inte misstroende. Det var en stor tanke, något välutvecklat och tydligt, någonting ädelt som ändå inte passade in i kategorin av fredsönskande välvilja. Det var intressant, en historia som skulle gå att följa med lika stora delar intresse som förväntan till misslyckande. Men vad hade den vite att förlora? Vad hade de ensamma, begåvade men fortfarande ensamma, att förlora till en plan och dröm?
  Hanen reste sig plötsligt upp, vände ryggen till den andre och andades in i ett djupt andetag medan han tog ett steg bort. Lungorna fylldes med syre, blåste luft i den pulserande energin inom honom.
  Sen snodde han runt,hävde upp den tunga kroppen på bakbenen och landade tungt med frambenen i marken, ihopsjunken i en ställning likt en lekfullt valp - enda skillnaden var att Othellos minspel var målat i kyligt allvar. Från hans rygg och tassar startade ett sprakande inferno av vitt, ur marken sköt pelare och flak av renaste is. Frost klädde marken runtom dem medan två väggar av det frusna vattnet reste sig runtom dem, formades i en halvmåne och trappades ner mot kanterna. Skrapande mot jord och frusna massor, knakande där trycket blev för hårt och frasande av snö som vällde fram mellan sylvassa istappar - tills det blev helt tyst. Tystnad.
  Så reste han sig upp. Rätade på nacken, och betraktade verket. Blicken blev plötsligt skarpare. "Du söker individer av klass som ingen någonsin kommer kunna leva upp till." Rösten var neutral, då han vände blicken till den vitpälsade. Så dök samma döda, svaga, groteska, flin som inte var ett leende, upp i mungiporna. Som förut försvann det lika snabbt. "Men finner du tillräckligt många av lojalitet, kan ett och ett sättas ihop till en enhetlig styrka."
Till överst på sidan Gå ner
Fenris

avatar


InläggRubrik: Sv: Marsch [p]   sön 07 feb 2016, 02:09

Drömsk. Så kunde man kalla det. Så gjorde hanen något otippat, på impuls. Att låta översvämmande känslor styra var inget Fenris ofta gjorde. Men denna gång... Flinet på hans läppar bara växte och växte. Så det var den här leken de lekte nu. Det började knastra runt honom då kristaller långsamt växte upp. Blommade ut i små blommor och sköt upp till spjut som ställde sig iväg för hanens istappar, krossade vissa av dem, tvinade sin runt andra. Bakom honom reste sig vad som liknade en gigantisk krona av den renast kristall. Som en tron för att rama in det palats de nu skapat för sig själva.
Så tog den andre till orda igen och Fenris var lika närvarande som alltid då han blev tilltalad.
"Ni må ha rätt.."
Svarade han med sin alltid så lugna stämma. 
"Och jag förstår att ni har ett helt eget liv, med planer och mål, och att ni inte kan förväntas ge upp allt det för ett kort möte en månklar natt.."
Fortsatte han och nu var det på fullaste allvar.
"Men jag undrar ändå, om Ni skulle ha den lojaliteten?"
Ett tyst "heh" följde orden.
"Eller kunna få det, i framtiden."
Till överst på sidan Gå ner
Othello

avatar


InläggRubrik: Sv: Marsch [p]   sön 07 feb 2016, 02:24

"Har jag verkligen det?", sade Othello rakt ut i luften. Frågande - även om så inte var fallet. Nej, det var ett menlöst konstaterande. Othello hade inget mål, annat än att ta sig tillbaka till det kalla norr och äntligen slippa den fuktiga värmen som tycktes befinna sig i övriga delar av det vidsträckta Numoori. Han ville känna kylan mot trampdynorna, nosen torka i en bitande vind. Han ville sova timmarna i en bädd av snö och is. Han ville andas i moln och jaga under sprakande natthimlar. Han ville se hur solskenet speglades i strålar genom istappar, och återigen se hur glaciärväggarna målades i rosa under soluppgången. 
  Efter det? En intighet utan syfte? Kanske.
"Jag har bara givit min fulla lojalitet en gång, ni vite", andades hanen lugnt. Tonlöst och tomt. Cardinel. Hon var den enda han ägnat sin fulla själ åt, den enda som han utan tvekan skulle offra kött och blod för att göra till lags. Om än det inte på något sätt behövts - hon hade varit en glad och nöjd hona. Hon hade sett lycka i de minsta saker, som ett duggregn eller snöfall, i en vessla att jaga efter eller att skvätta vatten i sin älskades ansikte. "Och hon fick allt jag en gång hade."
  Han vred på huvudet, kände hur det stramade i pälsen där frosten klätt inte bara gräset utan också honom. Den andres krafter, kristallen, hade flätats samman med isväggen han skulpterat runtom dem. Perfekt synkroniserat i färg och textur. Perfekt i harmoni. Förmågorna de ägde var dylika, tvillingsjälar. Byggda ur samma virke och skapta ur samma tanke.
  "Men jag har upplevt att min kropp har en förmåga att bedra mig. Att ingenting är slutgiltigt. Jag tror, att ni så mycket som jag, vet detta."
Till överst på sidan Gå ner
Fenris

avatar


InläggRubrik: Sv: Marsch [p]   sön 07 feb 2016, 02:35

Fenris satt stilla. Lyssnade med båda öronen spetsade denna gången. En lätt tveksamhet smög sig in i honom, men det var inget han visade utåt mer än som en lätt ryckning i den ena läppen. Hanen blev plötsligt väldigt känslosamt. Det kändes som att hanen delade saker med honom som har inte ofta delade med sig av. Vad Fenris än tyckte om blödighet och kärlek så var han hedrad. Det var en hård och kall hane som stod framför honom. Stark och beräknad. Men nu valde han att visa sin mentala buk för honom. Det var fint. 
"Jag förstår"
Fyllde han i.
"Och jag vet, kroppen kan lura en. Lusten kan dras till något annat än vad man behöver.."
Han mindes natten med Selva. Hur hans kontroll slitits ifrån honom med hjälp av de känslor hon framkallade. Att säga att han var kär, att säga att han givit sig till henne, det var lögner. Men där för en sekund hade han gärna förlorat sig i dessa lögner. Nu då han såg nyktert på det så visste han hur fel han haft. Men han visste också hur svårt det var att se då man befann sig där. Han skulle inte döma hanen ifall han ville följa sina lustar, oavsett vad lustarna innebar. Han hoppades bara att om hanen skulle välja att följa honom så skulle det vara på mer än en impuls. Och att det skulle vara längre än blott ett brusat ögonblick.
"Jag tror ingenting är slutgiltigt så länge livet pågår.. Ni har er chans än."
Hakan sänktes något och han såg upp på den andre. Stjärnhimlen reflekterades i hans blick. Det var nu eller aldrig.
Till överst på sidan Gå ner
Othello

avatar


InläggRubrik: Sv: Marsch [p]   sön 07 feb 2016, 02:55

Othello visste mycket om hur hans själs boning kunde bedra honom. Leda honom på villovägar, ifrån det sunda förnuftet. Det hade varit sorg. Ilska, hat, illvilja. Tomhet och svårigheter att andas. Det hade varit kärlek, hettande brännande brinnande sprakande, smärtande ömmande outgrundlig. Det hade funnits ett universum av outforskade vrår inom honom. Men, det var någonting som var länge dolt och glömt, ett låst skrin där nyckeln svalts och försvunnit. Han hade stängt av alltihop, när han sett hennes leriga, kalla kropp i dyn. Han hade gått, och gick fortfarande, på sin hjärnas reflextänk. Äta. Sova, vandra. Och så den den andre nämnt - lust. Ja. Det var vad som hänt med albinon. Han ångrade det inte. Inte ännu. Men det hade också varit mer än så. Reflexen. Gammalt invant beteende. Behovet att.. Behovet att.. Skydda.
  "Ert namn är för mig okänt", talade han slutligen. Ögonen hade slutits, men öppnades igen. "Och kanske, kanske spelar det ingen roll." Ingenting hade länge spelat roll. Det tomma skalet hade tappat sin färg, vittrat bort med tiden. För medan tiden blivit till damm, så hade även de sista resterna av den del av honom som varit levande försvunnit. Kvar fanns bara en fäll. Glödande tatueringar. Reflexen. Metalliska ögon. En sliten röst. Ingenting mer.
  En hes utandning lämnade honom. Hastigt. Ett skratt? Nej. En tonlös ande av ett. Ett själlöst ljud. Skuggan av någonting annat.
  "Erbjuder ni mig ett syfte? Är det så?"
Till överst på sidan Gå ner
Fenris

avatar


InläggRubrik: Sv: Marsch [p]   sön 07 feb 2016, 03:06

Först nu tog hanen upp fallet med namnen. Deras namn. Skulle han presentera sig, var det tid? Nej han lät det bero. Han andades bara in en djup andehämtning och blåste sedan ut luften genom den vita nosen. Imma ramade för en sekund in hans avlånga ansikte men skingrades snart för luften. Det hade blivit kallare runtom dem sedan isväggarna rest sig, men det blåste inte längre. Naturligtvis. Det ryckte lite i örat där klådan satt men han reflekterade inte ens över det. Var helt och fullt där i stunden, med allt fokus på den andres ord, mimik, rörelser, känslor.
Hanen verkade ändå tvivla lite, Fenris klandrade honom inte. Ett syfte. Var inte det vad alla sökte? Han hade funnit sitt och det var inte förrän han gjort det som han blivit det lugna jag han var nu. Han hade vandrat år på glaciären, över ett årtionde till och med, i sökande efter meningen med sin existens. Och då han funnit den, han mindes ögonblicket exakt. Eller, ögonblicket då fröet såddes i honom och dagen det hela slutligen stod helt klart. Det var två separata händelser men för honom formade dem en och samma sekund. Hans mening.
Att frilägga numooris vargar flockarnas tyranni, att ge dem friheten åter och låta anarkin härja i världen. Anarkis tillsammans med den elitgrupp av vargar vilka skulle upprätthålla denna frihet. Vilka kunde leva som de konungar de sannerligen var. Ett syfte talade hanen om. Det ryckte lätt i hans mungipa, andades in djupt och bet sig svagt i underläppen.
"Jag erbjuder er en chans att tillsammans med mig bygga ett syfte."
Svarade han slutligen efter en stunds tystnad.
Till överst på sidan Gå ner
Othello

avatar


InläggRubrik: Sv: Marsch [p]   sön 07 feb 2016, 03:19

Othello andades ut. Någonting släppte runt hjärtat, någonting som kramat hårt och kvävt mestadels av flödet i det bultande organet. Inte helt, inte ens hälften, men det hjälpte lite. Ett störningsmoment som nu var lite mindre. 
  Så nickade han. Vred öronen bakåk, och följde snart med huvudet. Isväggen sprack upp när han rörde sig mot den, passerade igenom den medan isen krängde och smälte likt formbar massa för att ge plats åt honom. Sen sprack den, till miljontals bitar, föll samman i otaliga små skarpa korn. Han höjde nosen, blickade för några andetags tid upp mot himlen oavför. De glödande måntatueringarna sken än starkare när han vände sig mot den. Han sög kraft ur månpärlans ljus, andades lite enklare i dess närvaro, trots att ögonen var slutna och oseende.
  "Ger du mig ett syfte, eller chansen att påbörja eller starta ett syfte.. Så är jag villig. Värdig. Beredd, välj själv ord." Han vred huvudet mot den andre, såg länge på den andre ur profil. Det var inte av plötslig sentimentalitet, inte heller att han egentligen kände sig tvingat att uppfylla något. Snarare krävde en del av hans sinne någonting. Syftet. Att inte bara vara - för även om det där kvävande havet av tomhet länge hållit honom hårt, och även hon han låtit sig leva utan syre.. Så hade resten försvagats, och önskan att vara till mening vuxit sig stark. För stunden, vann den. "Din tanke kan vara dårskap. Idioti? Kanske. Men den är ärlig.. Och inte omöjlig. Något du förmodligen tänkt över många gånger."
Till överst på sidan Gå ner
Fenris

avatar


InläggRubrik: Sv: Marsch [p]   sön 07 feb 2016, 03:42

Det var med en lätt inandning han såg hanen vända sig om och gå mot isväggen. Han var tvungen att kväva impulsen att gå efter. Men då hanen försvann kunde han inte längre tygla sig - något som var extremt ovanligt. Han reste på sig, men stod stilla medan väggarna rämnade. Såg blott efter hanen. Han vände sig om, och verkligen glödde i månljuset. Fenris log, för någonstans under processen hade han tappat sitt leende. Hanens ord var välkomna. Värdig. Värdig var det ord han skulle välja. Och det var klart att hanen var värdig. Men, fick han påminna sig, blott en natts samtal kunde inte få avgöra saker. Dantalian skulle aldrig tillåta det om inte annat. Hanen fortsatte tala och han vände sin uppmärksamhet från de inre funderingarna och åter till den främling som så plötsligt blivit så mycket mindre av en främling. Leendet blottade den vita tandraden då han hörde orden.
"Ja.."
Sade han lugnt.
"Det var en lång vandring hit och jag har inte gjort den för intet."
Fyllde han sedan i. Smackade lätt med munnen och fuktade läpparna. Hade blivit konstigt torr i munnen under den intensiva väntan på hanens svar.
Han drog in ett djupt andetag och fyllde lungorna med syre. Hade han slutat andas där ett tag? Hade inte hjärtat hoppat över ett slag? Det var mycket möjligt. Dessa möten hade kommit att bli intensivare och mer tärande än vad han först tänkt sig. De frammanade allt för ofta en känslostorm inom honom, och det där beräkneliga lugnet som kännetecknade honom så väl slogs upprepade gånger i spillror. Det var inte bra, det var något han fick jobba på.
Kristallerna hade krupit tillbaka ner i marken nu, och de stod där mellan is och gräs och såg på varandra. Långsamt började snöflingor falla från himlen.. Det måste vara högst ovanligt såhär långt söderut på numoorislätten, även i tider som dessa. Men ja, graderna hade sjunkit till under noll och det var inte bara hanens is som skapat den illusionen.
Fenris lät sig distraheras av snön ett ögonblick. Följde flingorna med den turkosa blicken. Såg hur de landade i hanens mörka päls.
"Du förstår kanske att ett samtal - hur angenämt det än varit - inte är tillräckligt för att bevisa sig.."
Nu kom han in på den mer sakliga biten, men ett charmigt leende låg ändå över hans läppar.
".. för någon av oss."
Nej, ord räckte inte. Hur skulle någon utav dem veta vad den andra gick för utan att få se det i handling. Krafter hade de redan mätt, så han avsåg inte att slåss med hanen. Nej det krävdes ett verkligare uppdrag än så. Magen kurrade. Ännu ett litet kvävt skratt lämnade den snett leende munnen, ett litet heh.
"Men först jagar vi"
Som jämlikar.

"Namnet var Fenris, förresten"


Till överst på sidan Gå ner
Othello

avatar


InläggRubrik: Sv: Marsch [p]   tis 21 jun 2016, 14:55

[*försöker skriva inlägg trots månaders frånvaro, ursäktar lustigheter*]

Othello andades ut, nöjd över det tysta samförståndet. Kemin mellan is och is, en tanke konstruerad ur den rena uppenbarelsen att det var precis så det var mellan dem båda.
  Is och is och samförståndet.
  "Låt oss gå", höll han med, och tillsammans vände jämlikarna för att söka det första uppdraget. Men, där fanns också mer. Mycket mer. Det ryckte omärkligt i hans mungipor. 
  "Fenris", sade han, plötsligt medveten om att de ännu inte uttalad varandras namn. Hade det varit nödvändigt fram tills nu? "Mitt namn är Othello." Och Othello hade något mer än vardagsangelägenheter i åtanke som deras prov.. snarare något långt mer likt vad han uppfostrats till att bli. Ja, något långt mer i hans element..

[Avslutat <3]
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




InläggRubrik: Sv: Marsch [p]   

Till överst på sidan Gå ner
 
Marsch [p]
Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Numoorislätten-
Hoppa till: