Ronia andades in genom munnen, och sen ut i en djup suck. Kroppen darrade av tillbakahållen upphetsning. Intill henne stod Kasai, och hans hållning visade tydligt att denne hyste liknande känslor inför vandringen som snart skulle ta sin början. Isil Anar, hennes familj, hade långsamt börjat samlas runtom dem. En något matt Delta, Pathara med sitt groteska nosben, Imani och Omen kom travande i par. Hon mötte deras leenden med ett eget. Imani hade klarat sig undan sjukdomen, om än Delta hade blivit den att ta över allt förutom infektionen. Hennes kropp hade tagit stryk, men hon var nu nästan helt frisk. Flocken var tacksam för vad hon offrat sig att göra, och de hade gjort allt de kunnat för att hjälpa henne, så som hon hjälp dem. Hon var nu en accepterad, och respekterad, medlem i familjen.
  Sitera kom seglande på lätta vingar mellan grenerna, landade med en mjuk duns i det gröna underlaget. Tear stod intill Black, som var stationerad några meter bort. Ninjorna var redan närvarande. Xeryus satt intill sin vilande syster, Xihali, och betraktade händelserna med alert blick.
  Den växande flocken samlades i en ojämn cirkel. Ronia såg på sin bror, nickade kort, och vände sedan blicken mot Black. Hon anade starkt att han hade några väl valda ord att säga innan det var dags att börja röra sig ifrån vad som tills nu varit deras hem. Ronia hade aldrig varit utanför Kawazatri, knappast mer än några mil utanför reviret. Det var mycket som fanns att se, och om än hon var en vuxen varg nu, var det med största möjliga nyfikenhet hon såg fram emot att äntra berget som skilde regnskogen från mellersta och östra Numoori. 
  "Det är dags", sade Ronia jakande, skickade en snabb blick mot resten av medlemmarna. Den var målmedveten. Dags, det var det. Isil Anar skulle återigen ta sina första, trevande steg ut i verkligheten från sin trygga zon.

Förväntan hade lagt sig som en klump i magen på den mörka varginnan. Hon hade inte för allt i världen velat missa början av vandringen och hade hållit sig - troligen något irriterande - nära Black hela dagen. Det pirrade i tassarna av förväntan och otålighet över att börja vandra. Visst hade hon börjat tycka om den kvava skogen med alla sina ljud och värme, men hennes hjärta hade alltid tillhört dem nordligare delarna av landet, där klimatet var svalare och träden fullare av blad.
Hon ville hem.
Otåligt såg hon hur flocken samlades i en ojämn cirkel. Hennes blick fastnade på Blacks två valpar, deras ledare under denna resa, och slet sig inte. Ögonen glittrade men var stint fästa på valpparet. Hon ville börja, nu.
När Ronia äntligen sa att det var dags började hennes svans att vifta och hon slet för första gången på flera minuter blicken från valparna och såg upp på Black. Ett leende bredde ut sig på hennes läppar vid tanken på att få vandra norrut igen. Sedan hon gått med i flocken hade hon inte varit längre bort än till bergskedjan norr om Kawazatri.
Hjärtat dunkade nu hårt i bröstet när hon såg tillbaka på valparna som inte längre var valpar. Äntligen.