HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorKartaLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
Vem är online
Totalt 10 användare online :: 6 registrerade, 0 dolda och 4 gäster.

Haru, Hielo, Malphas, Niara, Tezuka, Yina

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
Platsuppdateringar! Uppdaterad karta
tor 14 sep 2017, 02:15 av Mivria
Hej go nissar!  :rawr:

Kartan har fått en uppdatering. Om ni går in på kartsidan kommer ni märka att det nu finns två kartor för att underlätta, då en enda karta med allt började bli för plottrigt. Den ena visar de vanliga geografiska områden, och den andra visar mer specifika platser och knytpunkter, samt vandringsleder som binder samman dessa. 

Ni kan se de uppdaterade kartorna HÄR!

Detta är bara ett påbörjat …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Ändringar på medlemslistan, vänligen läs!
sön 19 feb 2017, 14:32 av Sleazoid
Jag och MP har tagit på oss ett projekt nu som kommer underlätta för oss alla att se vilka spelare som spelar vilka karaktärer. När vi är klara kommer spelarnamnen att visas på medlemslistan så att man slipper klicka sig in på varje karaktär och scrolla ner för att se vem som spelar denne. Vi har detta system på Endea och gillar det men har hittills undvikit att införa det på Numoori för att vi manuellt måste sitta och …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 6
Affiliates



Sök
 
 

Visa resultat som:
 
Rechercher Avancerad sökning

Dela | 
 

 Tidig jakt. [Öppet]

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner 
FörfattareMeddelande
Lelirium

avatar

Spelas av : Lullu

InläggRubrik: Tidig jakt. [Öppet]   mån 25 jan 2016, 22:45

Gryningen var ännu tidig. De första strålarna av solljus kämpade för att resa sig över horisonten, sträckte sig så långt de förmådde över himlavalvet som badade i alla möjliga olika färger. Natten hade ännu inte dragit sig tillbaka helt och hållet, kylan låg fortfarande kvar i luften och studerade man den bitvis molntäckta himlen kunde man ana de stjärnor som ännu inte drivits på flykt av solen. Det var en vacker, kall morgon som bar löften om en lovande dag. I den tidiga timman låg fortfarande många djur i sina hålor, under trädrötter eller djupt inne i skogarna och sov. De skulle dock mycket snart börja röra på sig, och det stilla landet som för stunden själv verkade nyvaket och tyst skulle fyllas av liv och rörelse. Detta var timmen som svävade mellan natt och dag, en timme få djur utnyttjade. Nattvarelser hade börjat dra sig tillbaka, gjorde sig redo för att finna sömn under de timmar solen skulle sprida sitt ljus över landet, medan de som tagit tillfället i akt att få sömn under natten ännu inte funnit energin att vakna till liv. Ja, iallafall så var det fallet gällande de flesta varelser. Självklart fanns det de som trotsade rutinerna som så många andra av landets individer höll sig till. Det fanns de som vandrade, och fann ro i ensamheten denna tidiga timma erbjöd. Sedan fanns det dem som gjort det till en vana att studera gryningen inför varje ny dag. Och så fanns det de individer som, drivna av tristess och ensamhet, valde att påbörja en jakt i hopp om att fördriva tiden och kanske även få mat i magen. Individen i fråga tog med andra ord inte speciellt mycket hänsyn till de varelser som fortfarande drog sig i sina gryt, eller de som gjorde sig redo att lägga sig till sängs.

Snön yrde runt tassarna på den unga honan där hon dundrade fram över slätten. Bakom henne reste sig en vägg av snörök, som snabbt löstes upp i den kyliga luften och fördes vidare av vinden. Käkarna var särade, och den skära tungan hängde i mungipan på henne. Hjärtat slog hårt i bröstkorgen, och varje andetag fick ett moln av rök att lämna hennes mun. De långa, smala benen kämpade för att hon skulle kunna uppehålla den hastighet som tillät henne följa det stackars rådjur som panikslaget rusade framför henne. Det kunde kanske inte anses vara riktigt rättvist, rådjuret och dess lilla familj hade lagt sig att vila för natten intill några träd och det var där den unga varghonan hade funnit dem när hon beslutat sig för att en jakt kunde liva upp stämningen. Det var endast några dagar sedan hon lämnat reviret för att ge sig ut på sitt uppdrag, men då hon var van vid att alltid ha andra vargar omkring sig som väsnades och rörde på sig hade hon snabbt insett att gemenskapen fattades henne. Hon hade varit duktig på att länga avståndet mellan sig och Kaiwood, och när kvällen nalkats hade hon lagt sig ned för att få några timmars sömn. Men hon hade vaknat innan gryningen och beslutat att fortsätta sin färd. Ju snabbare hon nådde sitt mål, desto snabbare fick hon återvända hem. Det kändes märkligt, utan tvekan. Att hon saknade sina bråkiga syskon, att hon inte riktigt kunde förmå sig att njuta av alla denna frihet utan att veta att mor eller Shiva var i närheten. När hon först givits uppdraget, när hon insett att hon gavs tillåtelse att lämna reviret för att på egen hand vandra genom landet, hade hon inte kunnat kontrollera lyckan och glädjen som bubblat upp inom henne. Inga syskon som bråkade eller retades med henne. Inga träningspass. Ingen som sade åt henne vad hon skulle göra! Och så fann hon nu sig själv sakna allt det som hon sett så framemot att komma bort från. Hon älskade familjen och flocken mer än någonting annat, självklart gjorde hon det! Men med sju kullsyskon och en mycket sträng moder och en om inte ännu strängare ledare och mentor så kunde väl ingen anklaga henne för att ibland längta efter lite avskildhet. Så nu när hon hade hela slätten för sig själv, alldeles ensam, så borde hon väl njuta av det? Ja. Det borde hon. Men hon kunde inte förmå sig uppskatta situationen riktigt lika mycket som hon borde. Och det retade henne. Men inte lika mycket som det retade henne att hon vandrat så pass länge och nästan inte stött på en annan varg. Det hade ju varit en stor del av charmen i det hela! Att hon skulle få träffa nya individer. Vargar som inte tillhörde samma flock som henne. Vargar med andra liverfarenheter och annan syn på livet än hon själv. Så var hon lämnad åt ensamheten...
Rådjuret kastade sig tvärt åt sidan, för att i nästa ögonblick helt byta riktning. Lelirium gjorde sitt bästa för att följa efter, men snavade och var nära på att tappa balansen helt.
"Skit!" Hon pressade sig uppåt med frambenen, och kastade sig sedan efter rådjuret på nytt. Det skulle inte få komma undan. Hon skulle fälla det, om så bara för att stilla tristessen som gnagt i henne sedan gårdagen.


[Fritt fram att svara!]
Till överst på sidan Gå ner
 
Tidig jakt. [Öppet]
Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan 
Sida 1 av 1
 Liknande ämnen
-
» Isolation [Öppet]
» Jakt
» Eldens färger [ÖPPET]
» Eldars vrede [Öppet]
» Vid gränsen [Öppet]

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Numoorislätten-
Hoppa till: