HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorWikiKartaFlockarLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» Bakom ett leende [Even, Varya]
Igår på 21:36 av Even

» Röta [Aurora]
Igår på 18:58 av Ivo

» Lost, but not quite alone [Aliital]
Igår på 17:47 av Leutwin

» Andas in och andas ut [P]
Igår på 15:41 av Ivo

» Blodad tand [Duva]
Igår på 15:34 av Ivo

» Frågor och svar (öppet)
Igår på 14:00 av Aimar

» Another brick in the wall [Lamia]
Igår på 13:24 av Lamia

» Spun sugar [p]
Igår på 13:21 av Kolzak

» Blodskog [p]
Igår på 13:02 av Elite

Vem är online
Totalt 5 användare online :: 0 registrerade, 0 dolda och 5 gäster.

Inga

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
EVENT - Känn jordens andetag (Västkusten)
tis 08 jan 2019, 21:00 av Admin
En prompt har triggrat ett mindre event som drabbar hela Numooris västkust. En kraftig jordbävning skakar sent på kvällen hela västkusten, och skalvet går att känna långt in på fastlandet även på andra sidan bergskedjan. Skalvet varar i flera minuter, och är starkt nog att orsaka stora svallvågor, jordskred, öppna djupa fåror i bergen, och välta träd i de närliggande skogsområdena.

Läs rollspelet som startade …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Gott Nytt 2019 Numoori!
mån 07 jan 2019, 22:12 av Yargol
Gott nytt år allesammans!

En vecka in i 2019 och Numoori startar starkt! 2018 var ett lite långsamt Numoori-år för många av oss, men trots det så kämpar vi på. Mellan nya officiella platser, gamla tempel, en helt ny infosida, zombiejägare och flera nya medlemmar från olika håll i världen, så har det sakta börjat sjuda i flockarna och spänningen stiger runtom i landet när rollspelspromptarna tar fart.


En större nyhet …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Affiliates




Dela | 
 

 How much I miss you [Privat]

Gå ner 
FörfattareMeddelande
Othello

Othello

Spelas av : Julia

InläggRubrik: How much I miss you [Privat]   sön 24 jan 2016, 01:37

Det var höst. Kylan hade återigen gjort sig påmind, trängt undan den värmen som solen över de bittert varma sommarmånaderna givit. Duggregnet föll från en himmel lika grå som stenen i snöbergens grottor, med vinden förrädiskt stilla. En förvarning, en hint om någonting värre som nalkades bortom horisonten. Bakom molnen, där ljus mötte mörker, hade vaga spänningar i luften börjat cirkulera. Blott en varning, ännu ingenting mer än så. Ett oväder var i antågande, och det skulle inte bli lättsinnigt. 
  Othello vandrade över den karga slätten. Gräset, som stod i en obekväm kontrast till träd skiftande i eldens färger och molnens svärta, trampades till platta fläckar under de enorma tassarna. Svansen hängde slapp mellan bakbenen, intetsägande, lika lite som vanligt. Huvudet låg i nivå med skuldrorna, ögonen stirrande framför sig. Spöklikt, tyst, och kallt. De mörka irisarna var fästa på en punkt i intet, för lika lite var det som rörde sig i hans huvud. Han vandrade i dvala och trans, tog sig fram i sakta mak men ändå med tydligt målmedvetna kliv. Målet närmade sig och ingenting stod i hans väg. Inga fler dröjsmål - vägen var klar framför honom. Timmarna tickade fram. 
  Othello stannade precis när den första, vaga åskan mullrade långt bortom kullarna. Hjärtat bultade hårt i bröstkorgen. Doften av regn och våt lera trängde in i nosen, kanaliserades till hjärnan och ut i varenda nerv, varje fiber av hans kraftiga kropp. Ett minne grep tag om honom med våldsam kraft. Ett fruset ont, ett hål i den tomma själen, smälte ut och tog ett par trevande steg ut i mörkret. Det som förr varit fruset och bortglömt repade sig, reste sig i mörket Othello levde inom, trängde undan allt han var och ersattes med fragment som flimrade förbi inför hans åsyn.

"Hon skrattade. Porlande och lättsamt - underbart vackert. Hon snodde runt, en blomma från det grönskande trädet ovanför hade lagt sig som en krona mellan de runda öronen. Hon skrattade återigen, och skakade de rodnande rosa bladen av sig." 

  Ett ansträngt stön lämnade honom då luften pressades ur lungorna, och för första gången sedan en lång tid vacklade den storväxte varghanen till. Den kraftiga benstommen svek, men musklerna spjärnade emot i tid för att hålla honom på fötter. 

"'Othello, se här!' Den ljust bruna honan hade lutat sig bakåt, tog spjärn och sköt sig upp i luften för att fånga en av blommorna. Han log. Värmen spred sig i bröstkorgen vid åsynen av den bekymmerslösa. Hennes skratt ekade återigen, då hon missat och backade tillbaka för ännu ett försök. Värmen. Han hade inte känt den tidigare." 

  Ny luft pressades ner i lungorna, men syret tycktes inte längre tas upp. Othello blev stående, med benen brett isär och huvudet mellan frambenen. Minnen. De var som tusentals spindlar i ett nätverk, överallt, slukade allt förutom vad han helst av allt ville glömma. Smärtan, den var där. Den var överallt och han kunde inget göra för att stoppa den. Hans eget namn ekade i öronen, men det var inte med hans egen röst. Minnesbilderna, de var överallt. Det gjorde ont. De ändrades. 

"Striden rasade. Huggande käftar och slitande klor, vart de än vände sig. Han skyddade henne med sin bara kropp, bet och skällde, morrade och röt åt alla som kom i närheten. En ny patrull kom över krönet, rusade i galenskap och stridslust. Plötsligt var hon inte bredvid honom längre, och han sprang. Letade. Sökte." 

  Smärtan brann i själen. Tvingade honom ner på knäna, ner i det blöta gräset. Kroppen darrade. Smärtan var för mycket. Minnen. 

 "Veckorna hade gått. Han kände hennes doft nu, hade gjort det länge, men allt med den var nu fel. Men han hoppades att hon var okej, hoppades att hon skulle möta honom med sitt varma leende och blå ögon, fulla av livslust. Han hittade henne till slut, men hennes kropp var kall. Hennes ögon var tomma. Och hennes själ inte länge i kroppen. Hon var borta och det fanns ingenting han kunde göra för att ta tillbaka vad för misstag som än begåtts. Hon var borta nu och kylan kröp återigen in över själen, frosten och snön och mörkret. De grå ögonen blev ännu gråare, metallen än mer metallisk, kylan än mer påtaglig. Hon var borta nu och livet var längre inte värt att leva."

  Han andades tungt. Regnvattnet droppade av pälsen, likt tårar som lyste med sin frånvaro i ansiktet som såg så mycket äldre ut än vad det egentligen var. Hettan flammade upp i bröstet.Den andra flocken. De som varit ansvariga för att de kommit ifrån varandra. De som varit ansvariga för hennes död. För Cardinels död. Han hade svikit henne. Transen grep tag om honom, och med darrande lemmar reste han sig upp. Othello vände tyst om och gick. Smärtan pulserade i ådrorna.
Till överst på sidan Gå ner
 
How much I miss you [Privat]
Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Numoorislätten :: Numoorislätten-
Hoppa till: