HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorKartaLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» How the tables have turned [Corson]
Idag på 18:05 av Corson

» Vindarna av vinter [Exopuss]
Idag på 15:22 av Malphas

» Sammanträffande [Malphas]
Idag på 14:59 av Aurora

» Slemmigt [Tezuka]
Idag på 14:26 av Zaron

» Fågelsång
Idag på 10:42 av Lazuli

» Strimmor av hopp [P]
Idag på 10:30 av Lazuli

» Sökandet efter frid
Idag på 03:46 av Niara

» Längre än för alltid [Niara]
Idag på 03:36 av Niara

» Alla är ju fina, på insidan åtminstone.
Idag på 03:28 av Haru

Vem är online
Totalt 10 användare online :: 2 registrerade, 0 dolda och 8 gäster.

Hector, Niyaha

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
Platsuppdateringar! Uppdaterad karta
tor 14 sep 2017, 02:15 av Mivria
Hej go nissar!  :rawr:

Kartan har fått en uppdatering. Om ni går in på kartsidan kommer ni märka att det nu finns två kartor för att underlätta, då en enda karta med allt började bli för plottrigt. Den ena visar de vanliga geografiska områden, och den andra visar mer specifika platser och knytpunkter, samt vandringsleder som binder samman dessa. 

Ni kan se de uppdaterade kartorna HÄR!

Detta är bara ett påbörjat …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Ändringar på medlemslistan, vänligen läs!
sön 19 feb 2017, 14:32 av Sleazoid
Jag och MP har tagit på oss ett projekt nu som kommer underlätta för oss alla att se vilka spelare som spelar vilka karaktärer. När vi är klara kommer spelarnamnen att visas på medlemslistan så att man slipper klicka sig in på varje karaktär och scrolla ner för att se vem som spelar denne. Vi har detta system på Endea och gillar det men har hittills undvikit att införa det på Numoori för att vi manuellt måste sitta och …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 6
Affiliates



Sök
 
 

Visa resultat som:
 
Rechercher Avancerad sökning

Dela | 
 

 I den mörkaste natt [P]

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner 
FörfattareMeddelande
Serpier

avatar

Spelas av : Embla

InläggRubrik: I den mörkaste natt [P]   tis 19 jan 2016, 18:29

Den besynnerliga varelsen hade lämnat eldskogen bakom sig. Efter honom följde ett underligt spår av fyra tassar och en rak linje där svansen släpats i marken. Dock med den gulsvarta plymen på dess topp upphöjd över smutsen. Han hade äntligen lyckats rengöra den sedan hans strapatser i träsket och avsåg inte smutsa ner den igen. Det hade sedan länge varit skymning men hanen visade inga tecken på trötthet, det verkade inte som att han skulle finna en plats att sova denna natt. Sanningen var den att han funnit sig en urgrävd håla att slumra i under dagen och på så vis helt vänt sin dygnsrytm. 
För tillfället gick han och förundrade sig över mardoufs djup, vilket han hade blivit konfronterad med tidigare under kvällen. Den stora sprickan i jordskorpan hade inte funnits till den senaste gången han besökte numooris fastland. Men nog mindes även han gudarnas raseri, de hade härjat på öarna precis lika mycket som alla andra platser, och Serpier antog att även detta var ett verk av gudarnas ilska. Han var glad att de dagarna var förbi, och han hoppades på att resten av världen, likt honom, skulle ge gudarna sin tro i fortsättningen. De hade bevisat sin sanna makt för dem mer än en gång, och nu kunde bara idioter vara otrogna deras vilja. Serpier var ingen djupt religiös varg, han bad inte ofta och han levde inte efter gudarnas läror fullt ut. Men han tackade gudarna då han ansåg det nödvändigt och han skulle aldrig ens i tanken tvivla på deras existens. Som sagt, något sådant gjorde bara idioter. 
Blicken vändes upp mot de blinkande stjärnorna och halvmånen som gjorde dem sällskap speglades i hans blekgröna ögon. Det var en vackert stjärnklar natt, helt utan moln enda bort till horisonten, och kylan bet i kroppen. Det låg ett täcke av frost under honom och marken var hård av tjälen. Andedräkten bildade moln av imma vid varje utandning och den förvandlades till is på morrhåren. Till motsats mot vad man kunde tro då man såg den kala stenfjällskroppen så var hanen inte beroende av värme, och han frös inte märkbart där han gick. Visst var han delvis orm, men han var varmblodig och kylan var hans element. Han log svagt, men de breda munnen delade ändå upp hans ansikte i två nästan från öra till öra. Det behövdes ingen tydlig mimik för att munnen skulle förmedla sina känslor. Det övriga ansiktet dock, kunde tyckas stelt och svårläst, även om ögonen alltid talade om hur han kände. Ögat var själens spegel, eller vad var det man sa?
Något bröt hans funderingar. En känsla, som ett trummande, som spred sig i hans innersta. Ett bultande som blev allt högre. Han stannade upp och såg mycket fundersam ut, sträckte på sig och försökte se ner under sin egen bröstkorg. Vad var det hände?


[Privat med Valiguette]
Till överst på sidan Gå ner
Valiquette

avatar

Spelas av : Lullu

InläggRubrik: Sv: I den mörkaste natt [P]   tis 19 jan 2016, 19:23

Natten var mörk och kylig. Trots halvmånen som prydde himlavalvet tillsammans med stjärnorna var det skuggorna som härskade, och tystnaden som kom med dem lika kompakt som snön som täckte marken. Det var en vacker natt, himlen var fri från moln och trots att det mjölkvita månskenet var så svagt så glittrade snön likt ett hav av olika blå toner. En underbar, kall vinternatt. De flesta väsen gjorde rätt i att stanna i sina hålor, hålla sig tätt intill varandra och ta dessa timmar till att vila inför dagen som skulle infalla om några timmar. Dessvärre var det inte alla som var kloka nog att hålla sig undan skuggorna och varelserna som kom med dem dessa sena timmar. De svaga, dödliga som lät sig lockas av nattens under var lätta byten. Alltför lätta... De visste inte bättre. Hade de tur skulle natten skona dem, och de fick leva för att se ytterligare en morgondag. Men vissa var inte så lyckligt lottade.
Ett hest väsande klöv tystnaden. Ett gurglande ljud, likt ett kvidande som dämpades av någonting... vätska. För dem som inte kände till de monster som vandrade i skydd av natten skulle dessa ljud inte ha varit tillräckligt för att väcka en specifik reaktion. I skydd av skuggorna lät det som ett rovdjur som fällt ett byte, och detta byte hade fortfarande tillräckligt med kaft i kroppen för att försöka kämpa emot. Men kvidandet följdes av ett hasande, sedan en duns som vittnade om att en tung kropp fallit till marken. Fortfarande ingenting att bekymra sig om. De unga hjortar och älgar som inte lydde sina föräldrars råd, de modiga och dumdristiga, kunde våga sig ut på slätterna även i mörkret i hopp om att finna mat och någonting spännande att utforska. De var lätta måltider för de vargar som vandrade detta lands marker. Men en olustig känsla fyllde luften ju längre dessa ljud pågick. Som om någonting inte stod rätt till. Som om det som pågick var fel på mer än bara ett sätt. Kanske en moder som dödat sina nyfödda? Eller syskon som slitit upp struparna på varandra över en liten bagatell som inte alls varit värt blodspillan. Nej. Detta var någonting annat. Någonting värre. Farligare.

Ånga steg upp från den söndertrasade kroppen som låg på marken. Snön hade fläckats röd, och det syntes att varelsen som kämpade för att få ned luft i lungorna hade kämpat för sitt liv. Men det motstånd den satt upp hade inte varit tillräckligt. Inte för att rädda den från detta. Den stora, vita honan ställde sig över bytet på marken, särade på de massiva käftarna och blottade hörntänder som var alldeles för långa för att tillhöra en vanlig varg. Blod hade fläckat pälsen kring käkarna, och blodrester kunde även anas i den saliv som droppade från de långa huggtänderna. Varelsen som låg under henne var en ung varg, en dödlig. En hona. Hon hade kämpat emot så gott hon kunnat i ett patetiskt försök att komma ur denna situation levande, och till en början hade hennes tapperhet varit underhållande, men inte längre. Nu höjdes och sänktes den tunna kroppen i ryckiga rörelser, och den gula blicken flackade vilt från sida till sida utan att finna någonting att fokusera på. Adrenalinet hade slagit sig samman med panik, och då honan var så nära döden var det överväldigande för kroppen.
Valiquette sänkte huvudet närmare den dödliga, slöt käftarna om dess nacke och lät begrava tänderna i det ännu varma köttet. Hon hade redan tagit en stor mängd blod, men hon tänkte inte låta minsta droppe gå till spillo. Hon behövde så mycket hon kunde få tag i. Allt vad denna kropp kunde erbjuda. Om än det inte var i närheten av att vara tillräckligt för att stilla den hunger som ständigt tyckes brinna inom henne så var det en början... hon skulle ta sig genom denna natt. Ett kvävt gnyende lämnade varelsen som var fastklämd mellan hennes käkar, och hon kunde ana i ögonvrån hur bytet försökte få in frambenen under sig i ett försök att ställa sig. Men det fanns ingen ork kvar i kroppen. Snart inget blod heller. Den stora, vita honan släppte greppet i samma stund som den varma, tjocka vätskan slutade flöda in i munnen på henne. Pupillerna på den dödlige var vidgade, kroppen rörde sig inte längre. Utan att släppa varelsen på marken med blicken slickade hon sig om munnen, försökte fånga upp alla rester av blod som hotade att frysa till iskristaller där de låg utsatta för kylan. Så vände hon sig om, och utan att ägna den döda kroppen bakom sig den minsta tanke så började hon gå. Det känsliga luktsinnet, och den ständigt vakande hörseln, talade om för henne att hon inte längre var ensam tillsammans med resterna av sitt byte på denna slätt. Törsten var stillad, för stunden, men hon gillade inte att överraskas. Därför tog hon beslutet att röra sig mot den varelse som befann sig i närheten. Kanske kunde det vara ytterligare en måltid.
Till överst på sidan Gå ner
Serpier

avatar

Spelas av : Embla

InläggRubrik: Sv: I den mörkaste natt [P]   ons 20 jan 2016, 11:19

Han tog sig fram i sin aningen hjulbenta gång och blicken sökte sig ständigt upp mot stjärnhimlen. Han undrade vad som fanns där ute, om gudarna kunde se ner på honom via stjärnorna. Att titta på natthimlen såhär fick honom att fantisera om stora äventyr, samtidigt som han kände sig så oändligt liten. Världen som han kände den kanske bara var en bråkdel av existensen.
Tungan smet ut mellan läpparna och smakade på luften. Det luktade blod. Och varg. Kanske till och med vargblod. Han frös till och såg sig skrämt om. Var det någon som behövde hjälp eller var det någon som kanske kunde se honom som den nästa på listan av offer? Tanken fick en rysning att gå igenom den underliga steninklädda kroppen och han spanade ut i mörkret. Han var tacksam åt månen som lät sitt bleka sken lysa upp omgivningen åtminstone lite. Och snart såg han något blixtrande vitt uppenbara sig ur skuggorna. Tänk vad många vita vargar det fanns i det här landet, han undrade om vitvargarna på något vis återkommit. Faktumet var det att han bara stött på vita vargar sedan han satte sin tass i fastlandet.
Denna vita varg rörde sig så smidigt att det nästan såg ut som att hen flöt fram. Serpier imponerades av hens graciösa gång. Han stod kvar, blickstilla, och inväntade främlingen. Ett till möte kunde väl ändå inte skada?
Till överst på sidan Gå ner
Valiquette

avatar

Spelas av : Lullu

InläggRubrik: Sv: I den mörkaste natt [P]   ons 20 jan 2016, 22:30

Trots att månens bleka sken inte var tillräckligt starkt för att låta ögonen fästa vid detaljer kunde man urskilja att pälsen som klädde den högresta honan var lika vit som snön som täckte marken. Kroppen var kraftig, under skinnet spelade muskler som talade för att honan tränats för fysiska utmaningar, ändå var rörelserna följsamma och lätta. Där hon strök fram över marken såg det nästan ut som att utseendet inte var att lita på när man skulle bedöma hennes kroppstyngd. Ögonen som vanligtvis bar en intensiv, turkos färg var nu fläckade av rött - ett tecken på att hon låtit sig drivas av blodtörst tidigare denna kyliga natt. Vissa varelser kanske skulle beskriva henne som vacker. Likt alla nattens barn var hon graciös, skimrande och felfri när han studerade henne på håll. Men till skillnad från de andra varelserna drabbade av samma förbannelse som hon själv bar hon tydliga ärr som vittnade att hennes sista tid som dödlig varit allt annat än fridfull. Både över nosrygg och strupe sträckte sig bleka ärr som såg ut att glöda i det svaga månskenet, ärr som funnits med henne sedan den stund hon för första gången stött på en av nattens barn. Varför varelsen valt att dela sin förbannelse med henne hade hon aldrig fått veta, och hon hade för flera år sedan insett att det var ett svar hon aldrig skulle komma att hitta. Minnena från det liv hon levt tidigare var bleka, suddiga och ofullständiga. Att försöka titta tillbaka på det som en gång varit var som att försöka urskilja osammanhängande bilder på papper lika tunt och skört som spindelnät. Det enda hon hade kvar efter alla dessa år var förbannelsen som höll henne vid liv. Om det nu var vad man kunde kalla det. Förbannelsen, och sitt ovanliga tankesätt som tills nyligt varit vad som hållit henne i skuggorna under hela sin vistelse i detta land. Så länge som hennes sinne tillät henne minnas hade hon aldrig velat dela med sig av detta till någon annan varelse. Hon hade varit förnuftig nog att äta endast när törsten blev så stark att den höll på att slita henne i stycken. Större bytesdjur, så som älg, hjort, ibland björn, hade varit vad hon försökt leva på. Men det var någonting med vargblodet... Vad det än var som hindrade henne från att möta döden så krävde detta vargblod i gengäld för att låta henne fortsätta sin ändlösa vandring. Det hade krävts all hennes styrka för att fälla så få individer som möjligt, och endast vid tillfällen då hon verkligen behövde det. Tills för några nätter sedan. Kraften och orken att kämpa emot det monster som fanns inom henne hade ryckts ifrån henne, och hon hade gett vika för törsten och viljan att hitta någonting enklare. Det var ingenting hon var stolt över. Exakt hur många vargars liv hon tagit sedan hon accepterat det hon förnekat i så många år visste hon inte. Smaken av blod var vad som drev henne. Det var det enda som fanns kvar.

Det tog inte lång stund innan hon kunde skymta en annan varelse framför sig i mörkret. Det känsliga luktsinnet talade för att det var en dödlig, helt klart, men det ljud hon kunde uppfatta från dess rörelser skiljde sig från det en vanlig varg gav ifrån sig. Kunde det vara en skadad individ som befann sig framför henne? Någon som redan utsatts för prövningar och nu stod inför ännu en? Främlingen stannade upp, men hon fortsatte framåt. Ju närmare hon kom, desto tydligare blev det att det inte var en vanlig varg hon hade framför sig. Vad var det för varelse?
Valiquette såg till att fortsätta framåt tills dess att det bara var några meter kvar mellan henne och den märkliga tingesten. Den rödfläckiga blicken granskade honom, av lukten att döma verkade det vara en hane, och då hon inte hade några som helst behov av att blinka såg hon antagligen mer skräckinjagande ut än vad hon själv räknade med.
"Ni var mig en märklig varelse." Tonen i hennes röst var stabil, men melodisk på samma gång. Den vittnade om de många år som låg bakom henne; att hon var en hona som var van att tala på ett klart och tydligt sätt, och oftast få sin vilja igenom. Hon sänkte huvudet en aning, de vita öronen stod spetsade på hennes huvud och hon drog in doften som hanen gav ifrån sig.
"Säg mig, vad är ni för något?"
Till överst på sidan Gå ner
Serpier

avatar

Spelas av : Embla

InläggRubrik: Sv: I den mörkaste natt [P]   tor 21 jan 2016, 17:36

Han stod stilla och betraktade då den vita varelsen närmade sig honom. Hon rörde sig graciöst, närmast flöt fram över marken, och den vita pälsen gnistrade likt stjärnorna ovan dem. Ja detta var sannerligen de vita vargarnas tid, likt snön reflekterade de månens bleka sken och det fick dem att lysa. Det såg imponerande ut, som om honan utstrålade kraft. Något som hennes muskulösa kropp också vittnade om. Då hon kom fram till honom såg hon att hennes ögon var blå, men att de kontrasterades med vissa röda partier. Detta var den andra honan han träffat som hade olika färg på samma öga. Det fascinerade honom. Och så kom de o frågade vad han var för något? Just som han tänkt tanken ställde honan just den frågan. Ett lätt badum-tss ekade i hans bakhuvud samtidigt som en lätt suck lämnade honom.
"Mitt namn är Serpier"
Svarade han och den tvådelade tungan slank ut mellan framtänderna coh smakade på luften.
"Och om ni undrar vad jag är så är svaret detsamma"
Fortsatte han sedan och mötte trotsigt honans blick. Han var inte arg på henne egentligen, och avsåg inte att få det att verka så, men han var utled på attityden numooris vargar hade. Blott en varg hade han träffat som inte varit på honom om hans utseende, en vän han hoppades återse igen! Han log svagt då han tänkte på henne, så ung, så vacker, så givmild och rar.
"Vad är Du?"
La han sedan till med ett finurligt uttryck. Han hade allt lärt sig hur han skulle hantera alla dessa uppnosiga vargar han stötte på.
Till överst på sidan Gå ner
Valiquette

avatar

Spelas av : Lullu

InläggRubrik: Sv: I den mörkaste natt [P]   lör 23 jan 2016, 18:56

Den intensiva blicken vilade stadigt på hanen, nästan som att hon önskade se igenom den tjocka huden och studera vad som låg därunder. Som om hon önskade kunna läsa hans tankar genom att hålla fast honom med blicken tillräckligt länge. Men för att inte ge sken av att skilja sig så mycket från de dödliga, som hon egentligen gjorde, hade hon lärt in sig att blinka. Det var en långsam rörelse, som skedde alldeles för sällan, men det var icke desto mindre en blinkning. Ett vagt tecken på att hon inte helt och hållet var ouppmärksam på de gester och egenheter de dödliga hade för sig i vardagen. Trots allt, tills för bara några månvarv sedan hade hon älskat att lyssna till andetagen och hjärtslagen i de levandes kroppar. Kanske hade det till och med funnits ett sting av avundsjuka medan hon studerat varenda liten detalj hon kunde uppfatta när hon befann sig i närheten av en dödlig. Och största delen av alla de där små detaljerna och gesterna skedde utan att de dödliga hade någon aning om det. De stannade aldrig upp för att tänka över hur fascinerande det faktiskt var att de blinkade, andades, att deras organ ständigt arbetade i deras kroppar utan att de behövde ägna så mycket som en tanke åt det. Kanske var det så att hon fortfarande höll av alla de där små egenheterna... men det var långt ifrån lika fascinerande som hon tillåtit sig själv tycka en gång i tiden. Visst lyssnade hon fortfarande till rytmen i bröstkorgen på den varg som korsade hennes väg, och hon kunde aldrig låta bli att studera deras ansikten i jakt på de där små detaljerna som talade för att de var så omedvetna om alla grymheter som fanns att finna i denna värld. Det var lugnande, på något sätt. Men aldrig fick hon tillåta sig själv glömma att de även var byten, att det blod som pumpades genom ådrorna i kroppen på dem var vad som tillät henne fortsätta sin eviga vandring.
En lätt suck undslapp hanen, och det knyckte till i det ena av öronen. Det hårda uttrycket förändrades inte, men hon inväntade att hanen skulle ta till orda. Han presenterade sig först, för att sedan svara på hennes fråga. I en mjuk rörelse höjde hon huvudet, fortfarande med blicken vilande på den märkliga varelsen framför sig. Hanen, denna Serpier, verkade inte rädd för henne. Nej. Det var inte rädsla hon tyckte sig tyda i hans ton och uttryck. Någonting annat.
"Jag har levt tillräckligt länge för att ha mött mången märkliga varelser under min vandring," hon talade lugnt, nästan redovisande, "men aldrig tidigare har jag stött på en Serpier."
Huvudet vreds diskret några millimeter åt sidan. Det fanns inte många uttryck eller rörelse hos denna hona man kunde studera och läsa av. Allting med henne talade för total kontroll, över varje muskel och nerv, fick henne att verka alldeles för stel för att höra hemma bland de dödliga.

Vad är Du? Frågan fick en besk smak att smyga sig över tungan som låg dold innanför hennes slutna käftar. Den skarpa blicken smalnade, tycktes hårdare än tidigare. Det var väl inte mer än rättvist, egentligen. Hon hade valt att fråga vad hanen var för slags varelse, och om än hans svar kunde ha presenterats på ett bättre sätt hade han svarat henne. Att han sedan ställde henne samma fråga var ingenting hon kunde finna missnöje i. Men det fanns en risk att hennes svar skulle bli mer komplicerat. Det fanns så mycket som hon var, och ändå så lite. Ville han ha ett namn? I sådana fall, vilket av dem? Eller handlade det bara om att presentera sig genom att använda de ord andra varelser använde för att beskriva den tingest som var hon? De kraftiga käkarna särades, och de långa hörntänderna kunde anas innanför läpparna.
"Vad jag är har många namn." Alldeles för många. Det fanns inte ett enda av dem hon föredrog mer än de andra.
"Monster. Ett nattens barn. Mördare." Fortfarande talade hon lugnt, men tonen var stark. "Det namn jag som individ givits, och som jag burit så länge jag kan minnas, är Valiquette." Vem som gett henne namnet, vars det kom ifrån, mindes hon inte. Tillräckligt många år hade hunnit passera och tunnat ut även de viktigaste av minnen.
Till överst på sidan Gå ner
Serpier

avatar

Spelas av : Embla

InläggRubrik: Sv: I den mörkaste natt [P]   sön 24 jan 2016, 14:54

Han log svagt åt honans svar, och trotts att leendet var litet så delade hans breda mun ansiktet i två delar. Hon verkade inte ta till sig av hans aningen hårda ord. Det var bra för han avsåg inte bråka. Öronen fortsatte att ligga vilandes på hans nacke, han kunde knappt lyfta dem, de kändes otroligt onaturligt. Han lysande fortfarande uppmärksamt på hennes ord.
Så sa hon det.

En skakning gick igenom hans kropp.

Ögonen vidgades och pupillerna krympte.

Hjärtklappningen ökade.


Ett nattens barn.


Stod han här, och lugnt samtalade med en vampyr? Hade han stått här och varit uppnosig mot en vampyr? Var han hennes nästa tilltänkta offer? Var denna lugna fasad bara just det, en fasad? Han märkte inte att hans kropp börjat att konstans skälva.
"Du.."
Fick han fram mellan den ökade andhämtningen.
"..Ehm."
Han smackade lite och försökte samla sig. Hittills verkade hon inte farlig. Hon hade mest sagt det som ett konstaterande, inte som det hot han förväntat sig. Hon verkade inte sugen på att äta honom. Och hans stenfjäll borde väl ändå skydda honom något? Faktiskt var det han som frågat vad hon var, han kanske bara fick finna sig i svaret. Darrningarna hade stillat sig nu.
"Te.. trevligt att råkas Valiquette"
Till överst på sidan Gå ner
Valiquette

avatar

Spelas av : Lullu

InläggRubrik: Sv: I den mörkaste natt [P]   sön 24 jan 2016, 21:26

I samma stund som det verkade sjunka in hos hanen att den hona som stod framför honom inte tillhörde de levande förändrades hans sinnesstämning. Självsäkerheten som speglats i blicken, den näst intill kaxiga utstrålningen, var som bortblåst. Hjärtat började slå snabbare i hans bröst, dess jäktande rytm kallade på henne, och blicken speglade den rädsla som så många andra vargar innan honom studerat henne med. Det var nästan så att man kunde se hur stämningen som legat över dem förändrades, som om den kyliga luften gjorde det möjligt att följa förändringarna med blotta ögat. Det roade henne. Inte tillräckligt för att det skulle speglas i hennes blick eller på annat sätt avslöjas i hennes hårda ansiktsuttryck. Nej. Hon var alldeles för noga och varsam med vilka känslor hon tilläts spegla för omvärlden att lägga märket till. Men icke desto mindre fann hon det underhållande.
Den lilla, om än kraftiga, kroppen hanen ägde skakade. Det var nästan så att hon kunde lukta sig till den rädsla som sakta spred sig inom honom, kröp in i vener och ådror. Det gällde att vara på sin vakt. Och det gällde inte bara hanen. Ljudet av ökade hjärtslag, känslan det gav henne av att se oron glänsa i hans udda ögon, fick rovdjuret inom henne att spinna. Detta var en alldeles för uppenbar situation, blodet var alldeles för nära för att hon skulle kunna lita på att törsten inte drev henne till jakt. Speciellt inte när besten som låg och ruvade just under ytan fann sådan tillfredsställelse i att den märkliga varelsen som stod framför henne hört sagorna. Berättelserna. De varelser som vandrade om nätterna, de som jagade och härskade i skydd av mörkret, levde inte endast inom de godnattsagor mödrar berättade för sina små. De var levande, om än till en viss gräns, och denna hane hade fått äran att möta en av dem.
"Ni är nervös." Den mjuka, melodiska tonen gick att lyssna till i varje ord som lämnade hennes läppar. Det hade varken varit en fråga eller en utmaning. Ett konstaterande, men det vore att ljuga om hon sade att hon inte njöt av att se hanen nu tvinga sig själv tänka efter innan han talade.
Skälvningarna i hanens fjällprydda kropp hade avtagit. Det gjorde det lättare för henne att fokusera blicken, utan att stirra på honom som om han var nästa byte hon önskade fälla och tömma på blod. Men bara för att hon för stunden hade total kontroll över sig själv betydde det inte att hanen var tvungen att vara medveten om det. Hon må vara gammal, men helt och hållet utan humor var hon inte. Det fanns trots allt en viss charm med att spela på oron som väcktes inom de dödliga. Därför lät hon sära på käkarna för att fukta nosen med sin skära tunga. Blicken vek inte en tum ifrån hanen, och hon lät fukta de svarta läpparna också innan hon valde att ta till orda på nytt.
"Det har ni all rätt att vara." Tonen var inte hotfull, heller inte hånande. Rösten var lika lugn och stabil som tidigare.
"Det är inte ofta jag stöter på så märkliga individer. Men det är det som gör vandringen intressant. Nya möten." Tog hon det för långt? Nej. Så länge hanen inte kröp ur skinnet ansåg hon att hon inte gått över någon gräns.
Till överst på sidan Gå ner
Serpier

avatar

Spelas av : Embla

InläggRubrik: Sv: I den mörkaste natt [P]   ons 27 jan 2016, 17:54

Han svalde. Försökte samla sig. Ett förvirrat leende hade lagt sig på de breda läpparna. Han undrade om hennes intresse i honom innefattade hur han smakade. Han kunde bara nicka åt hennes ord.
"Ja, nya möten är det som gör färden spännande"
Sade han sakligt. Förstod knappt själv att han stod här och talade med ett av nattens barn. Om han kom levande ur den här situationen så var det helt klart något han skulle skryta om för sina barnbarn!
"Är det inte farligt för er att vistas på så öppna platser, när gryningen inte är allt för långt borta?"
Frågade han henne sedan och det var en riktigt oro som kunde skymtas i hans blick. Serpier må frukta vampyrer mer än det mesta i det här landet, men likväl ville han inte att någon skulle dö. Att hjälpa en vampyr innebar i och för sig att man indirekt hjälpte till med en massa andra vargars mord. Tungan slank ut mellan läpparna medan han funderade. 


[Ursäkta fett kort]
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




InläggRubrik: Sv: I den mörkaste natt [P]   

Till överst på sidan Gå ner
 
I den mörkaste natt [P]
Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Numoorislätten-
Hoppa till: