Den vita haren hade en stor röd fläck på sig. Det såg ut som om den hade badat i röd färg. Pälsen var för vit mot det röda som snabbt spred sig.
En vit vargtass låg försiktigt mot harens huvud. Hennes läppar rörde sig tyst när hon mumlade en bön för själen som var fri och tackade för jaktlyckan. Efter att hon tystnat låg hon väldigt stilla i några sekunder innan hon öppnade dem tvåfärgade ögonen. Det blå och det bruna ögat såg gemensamt på den vita haren innan hon böjde ner huvudet för att ta den mellan käkarna.

Hon hade noga slickat sig runt munnen för att det inte skulle finnas några spår kvar av harens blod när hon reste sig upp. En vänlig bris rörde om i hennes vita päls och fick de två fjädrarna att fladdra inom synhåll. Hennes blick reagerade inte på detta, hon var allt för van vid de ljusbruna fjädertipparna som ibland skymtade i ögonvrån.
I snabb trav fortsatte hon mellan silverpilarna i jakt på vatten.
Itrozo hade hon lämnat bakom sig, men inte mötet med den guldiga vargen. Hon grubblade inte så mycket, men önskar att hon kunnat ingjuta någonting annat i honom. Sättet som han hade gett sig av på fick det att dra i hennes mungipor. Han hade varit så lätt att läsa.
Ljudet av ett försiktigt vatten nådde hennes öron och det välformade huvudet vreds så att öronen pekade rakt fram. Hon bytte kurs och kom snart fram till den lilla bäcken. Den rosa tungan lapade i sig vatten i några sekunder innan törsten var stillad och hon fortsatte med att tvätta ansiktet, som hon fortfarande tyckte var täckt av harens blod. Det var inte det att hon åt slarvigt, det var bara det att hon inte tyckte om känslan av blod i pälsen.
När hon tycktes vara klar ruskade hon ur vattnet ur den ljusa pälsen och såg på sin spegelbild. Det ljusa ansiktet var otydligt i det strömmande vattnet. I någon minut såg hon ner i vattnet innan hon vände om och travade vidare.

Han vandrade runt i Silverpile rätt länge nu, han borde ha vandrat vidare men han hade på något sätt fastnat kvar här, varför visste han inte, det kanske är något med omgivningen som fick honom att stanna kvar eller är det något annat? han ruskar smått på huvudet så den svarta luggen dansar och faller ner över hans violetta ögon, under hans ögon var det små gråa prickar och på hans ena framben hade han en lila måntatuering.

Ett svagt porlande ljud av vatten fångandes upp av hans öron och han är faktiskt lite törstig så han styr stegen mot vattnets ljud. han travar smidigt framåt och han kommer snart fram till en porlande liten bäck och han stannar vid den och böjer ner huvudet och börjar dricka i djupa klunkar. Men hans nos fångar upp en okänd vargs doft, en varg som tydligen hade varit här innan honom. han höjer blicken och slickar sig om munnen och nosen och ser sig omkring efter vargen, men han ser ingen. Han känner i luften med nosen och känner vargens doft, troligen har den gått vidare.

Men han är nyfiken på denna okända varg så han börjar genast att följa efter doften. Han travar på med snabba steg och i horisonten tycktes han se sig en figur som rör sig snabbt framåt.

Hon hade inte hunnit långt innan den obehagliga känslan av att vara iakttagen kröp upp längs hennes ryggrad. Öronen drogs osäkert upp mot nacken, men hon försökte tappert fortsätta. Dock fortsatte hon bara några till och stannade sedan för att se sig omkring med en misstänksam blick. Det var inte fören hon vänt sig nästan helt om som de tvåfärgade ögonen fann grunden till obehaget. En mörk prick i vindens riktning verkade vara på väg emot henne. Ögonen smalnade då pricken var för långt borta för att hon skulle kunna se exakt vad det var, och eftersom vindriktningen låg till prickens fördel kunde hon inte heller avgöra vad det var för någonting.

När pricken kom närmare och det gick att urskilja vargliknande drag sänkte hon den något höjda svansen. Ovissheten i att inte veta vad det var för något hade fått henne att anta en vaksam position, men när det nu avslöjades vara en varg sänkte hon den spända svansen och slappnade av en aning i benmusklerna. Hon var fortfarande beredd på att fly men inte längre lika tydlig med det.
När den mörka vargen kom inom ett lagom avstånd för att hälsa öppnade hon munnen.
"Väl kommen!" hälsade hon med ett leende i mungipan.
Det var en svart varg såg hon nu. Att döma av kroppsbyggnaden var det en hane, men hon tänkte inte anta riktigt än. Hon såg inte tydligt mönstret, men det fanns någonting lila på hans ena framben och han var liksom grå under ögonen.
Viljan att tippa på huvudet höll hon tillbaka för att bibehålla en viss värdighet och mystik, inte ville hon visa sig allt för nyfiken.

Han måste medge att främlingen är snabb, så här snabbt har han inte sprungit på länge. Men han ser snart att främlingen har stannat, antingen för den har hittat något intressant elelr så har den upptäckt att han följer efter. Han saktar ner farten ju närmare han kommer och på konturerna på vargen framför honom så är det en tik med vit kropp och han lägger också märke till de färgglada ränderna över hennes två färgade ögon och hon hade några fjädrar också.

Han log milt mot henne och stannar på respektfullt avstånd, just för han ville visa att han inte vill henne något ont. När han hör hennes röst och hon välkomnar honom så spetsar han öronen och hans leende blir en aning bredare - tack så mycket säger han med en varm röst. - jag är Deimos förresten. Vart har fört er till Silverpile fröken? Han ser nyfiket på henne men som en gentleman han är så var han inte för framfusig och han ville inte skrämma iväg henne. Det är ju alltid kul att stöta på en annan varg för det är ju ensamt ibland att vandra själv.

Fröken
Hon fnittrar till av det gammalmodiga uttalet och ansiktet delar sig i ett leende.
"Om du slutar kalla mig fröken ska jag berätta." sa hon och sveper med svansen. Blicken gled alldeles kort över silverpilarna. Vad hade fört henne hit?
Blicken sveper tillbaka till den mörka hanen med ett litet leende i mungipan.
"Jag är på genomresa." sa hon och funderade ett ögonblick "På väg österut.. Vad har ni själv för planer i Silverpile, Deimos?"
Såhär på närmare håll såg hon att det var grå prickar han hade under ögonen som var violetta(?).
Märklig ögonfärg. Vacker, men märklig. Hon hade aldrig förr stött på en varg med sådan ögonfärg vilket väckte hennes intresse. Att den dessutom passade honom så bra var ju otroligt.

Han log vänligt men det fanns även en charm i hans leende även om det kanske inte syntes så tydligt. - Han skrattade till och möter hennes två färgade blick - Tack så mycket, men jag skulle uppskatta om jag fick reda på ert namn. Hans violetta blick granskar henne, han undrade vart hon kom ifrån vad hon var för ras för han hade inte sett någon varg med såna markeringar som hon har. Fast det är ju mycket han inte har sett ännu.

Han spetsar öronen när hon berättar att hon är på genom resa, på väg österut? Något speciellt ställe österut tro? Men han ville inte verka alltför nyfiken så han avvaktade med den frågan och han funderade på vad han gjorde i silver pile när hon bollade över tillbaka frågan. - Jag kan man väl säga att jag vandrar runt, utforskar Numoori, men den här platsen har hållit mig kvar, det är en vacker plats.
Han klipper lite med öronen och märker att hon verkar fascinerad av hans ögon, han är van att hans ögon har en annorlunda färg, han vet inte om det är fler än han som har den, dock vet han att hans far och deras ledares mor hade violetta ögon.

Hon log retsamt och andades ut på ett skrattande sätt.
"Mitt namn är Huyana." svarade hon leende och slog med svansen "Men nu har jag ingenting att hålla dig fast med, så jag är inte säker på att det var en så bra ide." hon skrattade och flinade retsamt mot den mörka hanen.

Hon tippade nyfiket huvudet på sned.
"Har du sett mycket av Numoori?" frågade hon "Jag har inte sett så mycket men det verkar onekligen stort." Hennes blick gled över silverskogen för att verkligen ta in det vackra i de färglösa träden. Hon kunde inte annat än hålla med Deimos om att det var ett nästan ovanligt vackert ställe det här. Ett drömskt litet leende låg i hennes mungipor och hon slog med svansen då hon åter såg på varghanen.

han såg hennes retsamma leende och han log retsamt tillbaka - åhh jag kan nog tänka mig flera saker som kan hålla mig kvar.
han sveper mjukt med svansen och hans violetta ögon möter hennes och hans öron rör sig hela tiden fram och tillbaka.
Hennes fråga om hade hade sett mycket av numoori får honom lite ur balans, det är något han inte tänkt på så mycket, han har bara vandrat där benen tar honom, men nog hade han sett lite av numoori, dock inte allt. _ jag har inte sett allt i Numoori, jag går dit där benen för mig, men det är väldigt stort, och det finns många platser att vandra till.

han log vänligt mot henne och ser hennes drömska leende och han undrade vad hon tänker på. - Något du tänker på Huyana?

"Ja, det är ju bra." svarade hon, lite drömmande och bortkommet då tankarna redan lyckats segla iväg. Hans fråga fick henne att blinka för att sedan ge honom ett svagt leende.
"Jag tänker på att träden är så vackra trots att det inte finns någon färg i bladen." sa hon och lät blicken glida över pilarna. Hon var tyst i flera sekunder med bara det där lilla leendet i mungipan.
"Det är som när någon lovat dig någonting, eller när du förväntar dig att någonting ska vara på ett visst sätt. Och när du kommer fram är det inte så, men så mycket bättre än man någonsin kunnat fantisera ihop." hon blinkade och såg på Deimos, insåg att hennes mening nog inte gått ihop så bra och skrattade.
"Jag ber om ursäkt ifall du inte förstod ett ord av vad jag just sa." skrattade hon.

Han betraktar henne medan hon pratade och han log för sig själv, hon har rätt att att träden är vackra trots att de inte har någon färg, De är magiska på sitt vis och han undrade vad som hade gett deras utseende, något från gudarna? - ja de är verkligen vackra, nästan som de kvar från en annan tid.

han riktar sin violetta blick tillbaka till Huyana och drog på munnen,  hans blick är fundersam, som han funderade på vad hon  just sa, men han ju mer han funderar på det, ju mer kommer han fram till att hon har rätt. Allting är inte som man tror att det skall vara. han flinar en aning - du har rätt Yana, Allting är inte som man tror det skall vara, det kan både vara bra och dåligt.

Ett varmt skratt lämnar hans strupe och han skakar på huvudet - jag tycker det var väldigt klokt det du sa. Hans violetta ögon glittrar varmt och han förundras hur klok hon är och han ville veta mer.

Det gjorde henne glad att han förstått vad hon menade. Öronen ryckte till när hon registrerade det nya smeknamnet. Det drog i hennes mungipor när hon sneglade på Deimos.
"Jag är glad över att du förstod min mening." sa hon och log mot honom. Blicken dröjde på hans mörka anlete innan hon åter lät den glida över silverpilarna.
Det kliade en aning i tassarna och hon hade en önskan om att fortsätta vandra även fast hon inte riktigt visste vart hon skulle härnäst.
Hon fnittrade när han sa att hon var klok.
"Klok skulle jag nog inte påstå, bara öppen i sinnet." sa hon med ett leende.

Han kunde inte sluta att le mot henne, hennes klokhet men också hennes skönhet fascinerade honom och han tar ett steg närmare henne och nickar med huvudet. Det var lätt att förstå henne, han kände att han kunde prata om allt med henne.

De violetta ögonen ser sig omkring i området igen och han sveper mjukt med svansen och skrattade till - Man är klok på olika sätt Yana.
Han ser på henne men känner rastlösheten komma krypandes, han kanske borde fortsätta vidare. Han ville få tag i Qu, eller deras ledare. Han sneglar på Huyana igen. - vart hade du tänkt ta vägen nu? Han ville gärna att hon skulle följa med honom, men om hon inte ville så hoppades att att de skulle träffas igen.

Hon log mot honom. Han var väldigt snäll som sa till henne att man var klok på olika sätt. Det var inte alla som tyckte på det viset men det gladde henne att han var en utav dem som gjorde det.
"Du talar som den kloka vargen gör." sa hon och log åter mot honom. Han var så lätt att prata med att det nästan var komiskt. Sättet som hon kunde prata med Deimos var lite likt sättet hon kunde prata med Ata'halne... Tankarna på vännen fick det att klia än mer i tassarna.
Hennes tvåfärgade blick vändes mot den svarta när han frågade vart hon var på väg.
"Jag vet inte vart mina tassar kommer ta mig, men jag tänker vandra österut till att börja med." sa hon och ett mjukt skratt lämnade henne när hon reste sig upp.
"Men jag är övertygad om att våra tassars vägar kommer att korsas igen, även om dem skiljs åt för ett tag." hon log mot honom "Må vi mötas igen och låt bytena springa din väg och vatten du finna närhelst du behöver det. Vi ses igen, min vän." Hennes nos snuddade vid hans panna innan hon log, vände sig om och började vandra mot öster.

(Förlåt för att jag inte svarat på evigheter

Han ser förvånat på henne när hon talar om att han talar som den kloka vargen gör. Men han tar det som en komplimang och skrattar lätt - tack det tar jag som en komplimang yana.

Han känner sig besviken att de var tvungna att gå skilda vägar så fort men hon hade rätt att de skulle säkert träffas igen om det var ödet.
han log vänligt mot henne och böjer på huvudet i en respektfull gest mot henne - om ödet säger så så kommer vi att göra det Huyana. han rodnar när hennes nos nuddar vid hans panna och han låter sin nos snudda vid hennes panna. - Detsamma gäller för dig min vän. Han står sedan kvar och ser efter henne medan hon går vidare österut innan han börjar gå också åt västerut