HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorKartaFlockarLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» Yo Devils!
Idag på 00:34 av Azazel

» När timglaset rinner ut
fre 14 dec 2018, 00:24 av Åskvilja

» [Avslutat] Namnändring (typ)
ons 12 dec 2018, 00:55 av Nakada

» [Avslutat] NY titel
tis 11 dec 2018, 11:34 av Yargol

» När dimman lättar
sön 09 dec 2018, 11:58 av Figaro

» Numoori på Instagram
lör 08 dec 2018, 04:25 av Shiva

» The promise of rain [Aodhfionn]
mån 26 nov 2018, 18:45 av Yargol

» Forest of gold [Weles]
mån 26 nov 2018, 17:15 av Umbra

» Obeslutsamt hjärta [Öppet]
lör 24 nov 2018, 13:05 av Debwer

Vem är online
Totalt 5 användare online :: 0 registrerade, 0 dolda och 5 gäster. :: 1 Bot

Inga

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
Nya platser, zombiejägare, och rollspelsprompts!
tor 30 aug 2018, 01:15 av Yargol
Hej allesammans!
Efter en härligt aktiv och levande sommar på Numoori så är det dags för lite nyheter. Mycket har hänt, och än mer är på gång!

Nya officiella platser!
Som ni kanske har märkt så har det tillkommit två nya platser på kartan och i forumet. Om ni har missat det så kan ni kika in på kartan för att se var de finns. De nya platserna är Arkona och Yanamorë!

Arkona är ett uråldrigt tempel åt Gudarna, som …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 1
Ny sida: Guide för Karaktärsskapande och Rollspel
tis 10 apr 2018, 18:04 av Mivria
Hej kära Nissar!


Vi har under en tid arbetat på en helt ny sida som vi hoppas ska kunna vara till hjälp för er när man skapar karaktärer eller rollspel. Den är baserad på frågor vi diskuterat och svarat på genom åren, och som inte riktigt ryms under FAQ. Vi hoppas att sidan ska kunna vara givande för både nya som gamla medlemmar.

Syftet med denna sida är att kunna bidra med inspiration och hjälp om man känner att …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 5
Affiliates




Dela | 
 

 Tomhet. [P]

Gå ner 
FörfattareMeddelande
Ethiezhte

avatar

Spelas av : Lullu

InläggRubrik: Tomhet. [P]   ons 02 sep 2015, 21:08

Hur lång tid hade passerat? Var det timmar..? Dagar? Veckor... Sekunder hade flutit samman med minuter. Hur många gånger solen stigit endast för att gå ned igen var inget annat än ett oförklarligt blurr... Kanske var allting ändå lika färskt som det kändes. Kanske var det som hänt bara ett stenkast bort i tidrummet som omslöt detta land, som omslöt världen. Den värld som ända sedan det hänt verkade som en mycket mörkare, kallare, farligare plats. Det kanske var så att tiden helt enkelt slutat spela någon roll för henne. Bilden av föräldrarna där de legat vid lyan... den starka metalliska lukten hade fyllt luften, värmen hade fortfarande haft ett stadigt grepp om deras kroppar. Blod. Blod överallt. Bilden hade bränts in med sådan kraft på hennes näthinnor att för varje gång hon blinkade, varje gång hon slöt ögonen, så såg hon dem framför sig. Lika tydligt som om de verkligen skulle ha varit där. Som om hon skulle ha kunnat gå fram till dem, pressa sin nos emot deras varma, trygga päls och andas in doften som varit kännetecknet för hennes föräldrar. Ja... kanske hade händelsen på något sätt knuffat henne utanför tidens långa armar. Kanske påverkade inte dag och natt henne längre. Det var kanske därför som hon inte visste hur lång tid som hunnit passera sedan chocken slitit henne itu. För det var precis så det kändes. Som att två par käftar slutits om hennes tunna lilla kropp och sedan slitit tills muskler, senor, kött och ben gått av. Tills hon inte längre existerat som endast en varelse... utan två delar utan minsta gnista av livslust eller hopp inom dem.
Hon hade börjat springa. Så fort hon kunnat känna marken igen under sina tassar efter känslan av att ha knuffats ned i en bottenlös avgrund hade hon vänt sig bort från scenen som utspelat sig framför henne och börjat springa. Tårarna hade runnit utmed hennes kinder, gjort hennes syn ofokuserad och dimmig, men ändå så hade hon sprungit så fort som de tunna benen kunnat bära henne. Tassarna hade slagit emot marken med sådan kraft att det hade gjort ont, men hon hade inte kunnat stanna. Hjärtat hade slagit så hårt i bröstkorgen att det hotat att slå igenom de tunna revbenen. Det hade varit svårt att andas. Ändå hade hon fortsatt. Utan att titta tillbaka en enda gång. Utan att se sig om efter syskonen. En självisk sak kanske... men det enda som existerat i just det ögonblicket hade varit vetskapen att om hon inte sprang så skulle hon dö. Precis som föräldrarna. Livet skulle ha runnit ur henne och det hade inte funnits minsta lilla antydan till kraft kvar att kämpa för det. Såvida hon inte sprang. Så det var det hon hade gjort. Trots att lungorna kändes som att de skulle sprängas, trots att blod började sippra ut mellan trampdynorna. Hur länge hon sprungit, hur långt eller vars, det visste hon inte. Världen, landet, var för henne en okänd plats. Hittills hade hon alltid hållit sig i närheten av lyan, aldrig sprungit för långt bort så att fadern inte skulle kunna kontakta henne om han så önskade. Men nu fanns han inte längre... modern fanns inte längre heller. De hade tagits ifrån henne på ett så fruktansvärt, hänsynslöst sätt att hon inte förstod vad hon gjort för att förtjäna att känna såhär. Ja, hon hade sprungit. Utan att veta vars stegen skulle föra henne, eller om det hon gjorde var det rätta. Hon hade sprungit, tills dess att en avsatts uppenbarat sig framför henne, och hon inte kunnat stanna i tid. Tassarna hade glidit över den vassa stenkanten, och hon hade slagit i grus, sand och småsten på sig väg nedför bergväggen. Det hade varit en liten avsatts, inte alltför brant och inte så lång. Och när hon till sist slagit emot plan mark hade hon inte ens försökt att resa sig upp. Allting hade gjort ont. Hon var täckt av damm och blod. Blod som hon inte ens var säker på var hennes eget... Nosen hade varit tät av snor, och ögonen svullna av alla tårar. Och istället för att försöka resa sig upp och fortsätta, så hade hon lagt framtassarna över ögonen och gråtit så som hon aldrig tidigare gjort i hela sitt liv. Kroppen hade ryckt till för varje gång hon drog ett hulkande andetag, och sorgen i ljuden som lämnade henne hade varit tillräckligt för att få vilken annan varelse som helst att känna ett sting i hjärtat. Och när inga tårar längre fanns att finna, när all sorg tycktes ha vällt ur henne, hade hon somnat. En orolig, lång sömn där hon plågats av bilder av föräldrarnas döda kroppar, och en mörk gestalt som vandrade i utkanten av hennes medvetande med långa tänder och kall blick.

Musklerna värkte fortfarande, och hon haltade lätt på det vänstra frambenet då det slagit i en extra vass sten när hon rullat utmed bergsväggen. Fortfarande var hennes grå päls täckt av damm, och spår av torkat blod kunde fortfarande skymtas lite varstans. Öronen var vinklade bakåt, och det lilla huvudet hölls lågt där hon gick med försiktiga steg över marken som förhoppningsvis mycket snart skulle ta henne bort från detta område. Blicken var kall. Tom. De olikfärgade ögonen som alltid annars glittrat av liv och bus var blanka. Den långa svansen släpade över marken bakom henne. De två bitar utan hopp och utan glädje som tyckts ha blivit över efter det hemska som hänt hade funnit sin väg tillbaka till varandra. Från utsidan såg hon ut som vilken vanlig valp som helst, men på insidan var sprickorna så djupa att de orsakade fysisk smärta i den lilla varelsen. Hon hade försökt gråta. Ända sedan hon ramlat och släppt ut all elände, all sorg, så hade hon då och då trevande försökt se om det fanns mer sorg att finna. Men tårarna var slut. Och på insidan kände hon sig ingenting annat än... tom. Som om även livet valt att släppa sitt grepp om henne, och hon nu bara ... existerade. En existens hon själv inte var medveten om hade något syfte. Det enda hon visste nu, var att hon behövde ta sig bort från dessa berg.

[Privat för Saturn!]
Till överst på sidan Gå ner
Saturn

avatar

Spelas av : Bellzpellz

InläggRubrik: Sv: Tomhet. [P]   ons 02 sep 2015, 21:36

Han hade svävat med vindarna i utkanten av Blodbergen. Sen hade han vikt av så han hade bergen i ryggen. Istället var det Azhekaslätten som bredde ut sig under honom. Han var nyfiken. Ville se den här biten av landet med. Han behövde inte hålla sig till bergen. Han var en fri fågel som kunde flyga dit han ville. Och det var det han gjorde. Att sväva med vindarna är så mycket snabbare än att vara bunden till marken. Man kan täcka mycket större ytor på mycket kortare tid. Han är kung över himlen. Svävar på vindarna. Vingarna slår ett slag då och så för att hålla honom på rätt kurs. Han far fram som den mäktiga varelse han är. När han var yngre var han mycket mer osäker på sig själv och på andra. Det var mycket han var rädd för och det var än mer som skrämde honom. För han var rädd för att bli sårad och rädd för att förlora. Men det spelar inte längre någon roll. När han erkände för sig själv att han inte har någon kontroll så sköljde all osäkerhet av honom likt vatten. Nu är han fil från alla mentala kedjor som en gång fjättrade honom. Han njuter av livet.

En ensam energi där nere på marken drar tillbaka honom till verkligheten. Utan att inse det hade hans tankar svävat bort i dimmor. Vart minns han inte. Likt falken fäller hanen in vingarna mot kroppen och störtdyker mot marken. Det är en känsla som han älskar. Den hissnande känslan av att falla fritt. Hans kropp skulle lika gärna kunna slå i marken med full kraft. Men en bit ovanför fäller han ut vingarna igen och vinden fångar upp honom och skänker en säker landning. Tassarna tar mark. Vingarna skakas lätt innan de fälls in mot kroppen. Med lugna steg rör han sig mot energikällan. En ensam loten varg längre fram. Ensam. På dessa marker? Ingen annan verkar vara i närheten.
"Vad gör du här alldeles ensam, valp?". Frågar han med sin mörka stämma. Han talar med en lätt mildhet. Han är inte ute efter att skrämma någon. Nyfikenhet är vad som driver honom.
Till överst på sidan Gå ner
Ethiezhte

avatar

Spelas av : Lullu

InläggRubrik: Sv: Tomhet. [P]   ons 02 sep 2015, 22:05

Försiktigt sattes den vänstra framtassen framför henne, trevande provade hon att lägga lite mer tyngd på benet än hon hittills gjort. Smärtan som strålade uppför benet, skar i musklerna och senorna, räckta nästan ända upp till skulderbladet. I en ryckig rörelse skyndade hon att lägga tyngden på de andra benen igen och lyfta tassen från marken. Det var inget allvarligare än ett ordentligt skrapsår. Möjligtvis att det tagit djupare än hon ville erkänna för sig själv. Om hon bara tog det försiktigt och höll det rent skulle det säkerligen läka på kort tid. Frågan var bara, var det värt att lägga ned mödan på att hålla efter såret så pass att det skulle läka och tillåta henne springa igen? Vad hade hon att se framemot när den fysiska smärtan som höll ett stadigt grepp om hela hennes kropp inte längre fanns där? Vad hade livet att erbjuda henne längre? Livet... ja... den känsla som vilade inom henne, tomheten på allt som hon tidigare känt till, var knappast ett tecken på att äkta liv fanns inom henne. En trasig liten varelse var vad hon var, som vandrade i hopp om att kunna undkomma de hemska tankar, drömmar och minnen som höll henne vaken och plågade henne var varje sekund som hann passera i denna dimma som gjorde att hon inte ens kunde skilja dag och natt åt. Döden verkade så mycket enklare. Om hon lät bli att tvätta såret, om hon skulle tillåta hunger och törst driva henne till kanten mellan liv och död, skulle hon då få återse mor och far? Kanske skulle hon då aldrig mer behöva oroa sig för smärta, för ensamhet och tomhet? Ja, det verkade så mycket enklare... men hon kunde inte vara säker. Döden skrämde henne inte. Kanske borde den det. Kanske borde hon känna iskall rädsla bita sig ända in i märgen vid tanken på att ge upp det liv hon fortfarande kunde kämpa för... men hon kände ingenting. Ingenting, utom värken i musklerna och strålen av smärta varje gång hon satte den vänstra framtassen mot marken.

En rörelse, en skugga, i ögonvrån fick henne plötsligt att rycka till. I ett försök att ta ett snabbt steg åt sidan med vänstra tassen i luften förlorade hon nästan balansen, men återfann den i just rätt ögonblick vilket hindrade henne från att sätta sig. När hon åter stod stadigt och lyfte blicken för att kunna fokusera på vad det var som rört sig blev hon häpen över den stora varelse som befann sig bara en bit ifrån henne. Vars hade denna stora hane kommit ifrån? Hon hade varken hört eller känt lukten av-... men i samma ögonblick som tanken slog henne insåg hon att hennes fokus legat på annat håll. Hanen hade kunnat kasta sig över henne och bryta nacken av henne innan hon ens hunnit blinka. Det sista hon haft i åtanke var möjligheten att hon inte var ensam på dessa marker. Oansvarigt. Dumt. Men... föga förvånande.
Tassen hölls pressad emot hennes bröstkorg, och den tvåfärgade blicken studerade hanen framför henne med outgrundlighet. Öronen låg slickade bakåt, bakändan var sänkt mot marken och svansen låg tätt intill bakbenen. Hela valpen skrek av underkastelse. Allt, utom blicken. Det fanns ingen ondska i hanens ton, inte vad hon kunnat uppfatta när hon skärrat hoppat åt sidan. Och om hon skulle tillåta sig vara helt ärlig, så trots hans storlek så såg han inte illasinnad ut. Inte lika skrämmande som den hane hon mött kort innan... Tankarna avbröts. Hon fick inte tillåta de hemska minnena ta tag om henne, inte nu. Men hur skulle hon besvara hanens fråga utan att gräva i de händelser som drivit henne hit? Blicken sänktes, hon sneglade på dammet som fortfarande låg i hennes päls.
"Jag..." plötsligt kändes ord alldeles för små för att någonsin kunna beskriva det som hänt. Det fanns inga ord i hela världen som möjligtvis skulle kunna berätta om det hon gått igenom. Hur skulle någon annan någonsin kunna inse smärtan, sorgen, ilskan?! Nej. Ord skulle aldrig kunna förmedla det helvete hon gått igenom. Så varför försöka skräddarsy dem?
"Jag letar efter någon." Innan hon själv hunnit reagera hade orden undsluppit hennes mun. Var det sant? Kunde det vara så, att anledningen till att hon inte dött i samma stund som hon lade sig ned mellan kropparna efter sina föräldrar, var att hon faktiskt sökte efter den varg hon var säker på var skyldig..?
Till överst på sidan Gå ner
Saturn

avatar

Spelas av : Bellzpellz

InläggRubrik: Sv: Tomhet. [P]   ons 02 sep 2015, 22:16

Han har stannat upp. Står stilla på ett behörigt avsänd från valpen. Den gyllene blicken vilar på hennes gestalt. Tar in hennes underkastande hållning. Hon ser skrämd och skadad ut. Han kan känna det. Men hennes blick säger något annat. Han kan se en glöd där. Hon letar efter någon. En förälder? Ett syskon?
"Vem letar du efter?" Frågar han med lugn i stämman. Vem det än är hon söker så finns det ingen i närheten. Förmodligen har hon en lång vandring framför sig. Vart kommer hon ifrån?
Han ser på hennes vänster framben som hon håller intill kroppen.
"Är du skadad?" Frågar han. Han kan se att det är något som inte står rätt till. Han kan känna det. Men en valp borde inte ha sådana energier. Vad har hon råkat ut för?
"Får jag se?" Han tar ett prövande steg fram. Stannar igen. Han är inte ute efter att skrämma henne. Han är verkligen inte ute efter att skada henne. Öronen klipper till på hans huvud och han tippar huvudet lätt på sne.
Till överst på sidan Gå ner
Ethiezhte

avatar

Spelas av : Lullu

InläggRubrik: Sv: Tomhet. [P]   ons 02 sep 2015, 22:38

Beslutsamheten och insikten som plötsligt sköljer över henne är nära att ta andan ur henne, men hon lyckas med nöd och näppe att behålla lugnet och inte visa hur omskakad hon just blivit av orden hon nyss yttrat. Innan den händelse som verkade ha tagit allting ifrån henne var livet ingenting annat än en underbar lek. Kärlek, trygghet, värme och glädje. Föräldrarna hade givit dem allt, och de hade alltid varit omedvetna om livets hemskheter och orättvisor. Tills allting togs ifrån dem. Det är inte förrän nu hon inser att ingen kommer någonsin mer att kämpa för henne. Ingen kommer servera henne mat, visa henne vars det finns färskt vatten och följa henne dit för att se till så att ingenting händer henne. Ingen kommer någonsin mer att ledsaga henne genom livet med samma trygghet och kärlek så som hennes föräldrar gjorde. Det är nu hon måste lära sig att stå på sina egna ben. Det är nu hon måste börja se efter sig själv, ge sig själv en anledning att vilja kämpa vidare. Och så som det just lät... så verkar det som att hon just givit sig själv en anledning att kämpa emot livets alla orättvisor. Det kanske inte är mycket, i ögonen på de som inte förstår, men för henne betyder det allt. Hon ska finna den varg som de mötte strax innan fadern talade till dem för sista gången. Hon ska finna honom.
Den stora hanen talar igen, ställer ytterligare en fråga. Utan att ge minsta ljud ifrån sig studerar hon honom med avvaktande blick. Denna hane utstrålar ingen fientlighet som talar för att hon borde oroa sig för att befinna sig i hans närhet. Faktum är att han uppträder nästan... välmenande. Ett ögonblicks förvirring, förutom familjen har hon inte träffat andra vargar. Ja, förutom den hane som hemsöker hennes tankar och drömmar... Tills nu har hon varit säker på att det mesta i livet vill en illa när man är utom räckhåll för föräldrarnas beskyddande omfamning. Måhända att hon haft fel...
Så plötsligt tar han till orda igen. Hon blinkar lätt, hon hade inte ens hunnit tänka tanken att besvara hans första fråga. Utan att säga någonting tittar hon ned på den tass som fortfarande hålls tryckt tätt intill hennes bröstkorg. Tassen skakar lätt då ansträngningen av att hålla upp benet får musklerna att klaga under skinnet på henne. Skadad är inte ett ord hon skulle använda sig av för att beskriva det här. Men å andra sidan, hon har aldrig tidigare i sitt liv skadat sig. Inte på det här sättet. Plötsligt tar hanen ett steg fram, han frågar om han får ta sig en titt på hennes sår. Hon rycker till lätt, utan att flytta tassarna som vilar på marken en tum. Så tittar hon återigen upp på honom. Främlingen menar inget illa. Men hon är ytterst tveksam till att låta honom komma för nära hennes ben. Försiktigt sätter hon ned den vänstra tassen på marken, utan att lägga någon som helst tyngd på den.
"Det är bara ett skrapsår."
Till överst på sidan Gå ner
Saturn

avatar

Spelas av : Bellzpellz

InläggRubrik: Sv: Tomhet. [P]   ons 02 sep 2015, 22:48

Den gyllene blicken studerar henne. Håller fast hennes gestalt och ser hur hon rör sig.mhur hennes energier dansar. Han rätar på nacken igen. Hennes tystnad stör honom inte. Han kräver inga svar från henne. Men kanske ser han en svaghet i en ensam valp mitt i det okända. Han kan inte ens tänka tanken att lämna henne ensam här om han inte är säker på att hon klarar sig.
Han ser henne sätta ner tassen på marken och stryka över det som ett skrapsår. Det måhända. Men hon ser ut att ha besvär av det. Och ett enkelt skrapsår kan snabbt bli värre om det inte ses till ordentligt.
"Men det gör ont, eller hur?" Svarar han henne och tar ännu ett försiktigt steg närmare.
"Det behöver inte göra ont" lägger han till. Han kan ta bort smärtan i hennes tass. Han kan se till att hon har kraft i alla sina fyra ben om hon ska klara av att finna den hon söker. Bakbenen viker sig under den randige hanen och han sätter sig ner på hasorna.
Till överst på sidan Gå ner
Ethiezhte

avatar

Spelas av : Lullu

InläggRubrik: Sv: Tomhet. [P]   tor 03 sep 2015, 00:34

Öronen som legat vinklade bakåt faller åt sidorna, får henne att se mer fundersam och tankspridd ut än endast osäker. Svansen som legat tryckt emot hennes bakben lättar en aning från marken, inte på ett utmanande sätt, heller inte lekfullt, men hon ser längre inte lika undergiven och rädd ut som när hon först blev medveten om hanens närvaro. De tydliga ryggkotorna som ser ut som att de ska riva igenom skinnet vilken sekund som helst tycks finna sig mer till rätta när hon åter lyfter bakdelen och vågar bjuda på en lite stadigare kroppshållning. I en långsam rörelse lyfter hon det onda frambenet och gnider nosen mot knäet, en gest som inte tyder på annat än att det kliar i näsan. När hon sedan åter försiktigt placerar tassen på marken blir hon medveten om exakt hur smutsig hon är. På den del av knäet där hon just gnuggat nosen är hon betydligt mycket mörkare än resterande del av benet. Hon vill inte föreställa sig hur smutsig resten av hennes kropp måste vara. Det måste se väldigt ynkligt ut... en valp som vandrar själv, haltande på ena frambenet, täckt av smuts och torkat blod. Utan att hon hinner hejda sig själv smyger ett litet leende över de svarta läpparna, och en väldigt lätt fnysning undslipper henne - nästan som ett kort litet skratt. Men leendet är borta lika fort som det dykt upp, och hon tar ett djupt andetag innan hon på nytt väljer att möta hanens varma blick.
"Ja, det gör ont." Han sätter sig ner, hon har inte gått miste om att han är mycket försiktig med hur han rör sig omkring henne. Om hon inte känt sig så tom, så kall och orklös, kanske hon hade kunnat kosta på sig att visa tacksamhet för detta. Men som det är just nu finns det knappt ork till att försöka låta vänlig när hon talar. Istället för att visa något tecken på att hon uppskattar det faktum att han vill henne väl gör hon som honom. Bakbenen viker sig under henne, och hon väljer att sätta sig ned. Kanske är det gest nog att visa hennes uppskattning, att hon inte är rädd för honom...
"Jag ramlade." Med fundersamt uttryck lyfter hon det vänstra frambenet och synar den tunna skåran som sträcker sig från tassen en bit upp längst strålbenet. Det är inte stort, varken långt eller brett, men smärtan det orsakar talar för att stenen skar djupt istället för att orsaka en stor yttre skada.
Till överst på sidan Gå ner
Saturn

avatar

Spelas av : Bellzpellz

InläggRubrik: Sv: Tomhet. [P]   tor 03 sep 2015, 00:41

Det drar lätt i hans mungipa när valpen sätter sig ner. Bra. Hon verkar slappna av lite. Han är inte ute efter att skrämma henne. Även om han inte är den snällaste och i vanliga fall inte är förtjust i valpar så betyder det inte att han är ett hjärtlöst monster. Han har sina stunder han med.
Den gyllene blicken ser på den lilla smutsiga valpen. Hon ser på sitt sår igen. Hanen lutar sig lite närmare för att själv se.
"Kan jag blåsa på det där?" Frågar han. Öronen klipper lätt till på huvudet.
"Jag lovar att inte röra". Lägger han till. Han behöver inte röra för att kunna hela hennes sår. Kanske kan han lura henne. Han är säker på att hon skulle må lite bättre om hon inte hade smärtan i tassen att tänka på.

[Får farbror Saturn blåsa? :3]
Till överst på sidan Gå ner
Ethiezhte

avatar

Spelas av : Lullu

InläggRubrik: Sv: Tomhet. [P]   tor 03 sep 2015, 01:06

Vid hanens nästa fråga kan hon inte dölja sin förvåning. De olikfärgade ögonen tittar upp mot honom med frågande blick, och de mörka, om än smutsiga, öronen står nu spetsade på hennes huvud. Det är inte det att hon inte hörde vad han sade, utan tvekan tycker hon sig ha hört rätt. Men det är just det som får henne att studera honom med frågande blick, lätt framåtlutade öron och huvudet en aning på sned. För en kort sekund är det som att hon åter funnit sig i sin unga kropp, med det unga valpsinne som för ett tag sedan inte var så förstört. För en kort sekund kan hon glömma sorgen, ilskan, ensamheten, den ekande tomheten... och istället fokusera på om den stora hanen framför henne menar allvar eller om han önskar skoja med henne. Att be om att få blåsa på någons sår är väl ändå någonting som föräldrar säger till sina valpar när de gjort sig illa, fast inte på ett så allvarligt sätt att det behöver någon sin helst tillsyn. En kvist som råkat slå en i ansiktet när man sprungit genom skogen, jagat sina syskon, eller att man ramlat och slagit i svansen lite hårdare än man först planerade. Sådana små sår kan "botas" med en varm omfamning och att en trygg förälder erbjuder sig att blåsa lite på det. Men alla valpar inser ju förr eller senare att detta inte är någonting som faktiskt hjälper, någonting som Ethie listat ut för några år sedan. Så att denna främmande, om än vänligt sinnade, hanen erbjuder sig att blåsa på det sår som orsakar henne hälta är någonting hon inte riktigt kan förstå. Inte blir hon mycket klokare när han erbjuder sig att bota det utan att behöva röra det.
Hon måste se mycket rolig ut där hon sitter framför den stora hanen, men öronen lätt lutade framåt, huvudet på sned och en blick som talar för att hon för allt i världen inte kan förstå vad det är han pratar om. Om ett sår ska rengöras behövs väl en tunga som kan ta bort smutsen? För att det ska bli bättre måste det väl tvättas ur och ses om, och behövs inte beröring då? Hon blinkar lätt emot hanen, ett litet veck har bildats mellan hennes ögonbryn. Det är nästan så att hon ser sträng ut, där hon sitter och tittar på honom med en så intensiv blick som bara en valp kan ge.
"Hur kan du göra det bättre utan att röra det?" Det finns en lätt tvekan i hennes röst, som om hon inte är riktigt säker på att hon vill ställa frågan men inte kan låta bli.
"Att blåsa hjälper inte." Hon rätar upp sig lite grann, som om hon tycker det är viktigt att visa hanen att hon faktiskt är medveten om att en liten puss eller att blåsa lite på ett sår faktiskt inte hjälper. "Det säger man bara till valpar för att de ska tro att det blir bättre."


[jaadå, vi litar på mysiga farbror Saturn x3x3]
Till överst på sidan Gå ner
Saturn

avatar

Spelas av : Bellzpellz

InläggRubrik: Sv: Tomhet. [P]   tor 03 sep 2015, 01:18

Han kan inte låta bli att skratta lätt å henne. På alla sätt märks det att hon är en valp. Och liksom valpar lär man sig snabbt vad som hjälper och inte. Hade hon kärleksfulla föräldrar som blåste bort hennes smärta när hon var mindre? Vart är de föräldrarna nu? Hon kan inte ha lämnat dem för så länge sedan. Annars hade hon väl inte vetat det?
Han blinkar lätt åt henne.
"Ibland behöver man bara tro". Svarar han. Man kan tro på att det blir bättre. För det är inget dåligt liv i längden. Det har sina dalar och bergstoppar. Men i det långa loppet är det bara en dålig dag. Det värsta som kan hända är att man går och lägger sig på kvällen igen. Varje dag är en ny möjlighet. Man behöver bara tro. Smärtan försvinner. Han förstår om hon inte vågar lita på honom. Men han har redan sagt att han inte ska röra. Han vill bara se. Och blåsa. Och för honom är det allt som behövs.
Till överst på sidan Gå ner
Ethiezhte

avatar

Spelas av : Lullu

InläggRubrik: Sv: Tomhet. [P]   tor 03 sep 2015, 01:37

Hon öppnar munnen lätt, som om hon velat säga någonting. Men istället för att yttra vad som möjligtvis kan ha legat och väntat på den lilla skära tungan, så stänger hon munnen igen och väljer att istället tippa huvudet åt andra sidan. För en sekund känns det helt okej att le. Att le och uppskatta denna märkliga varg framför henne som tycks komma endast för att hjälpa. Det känns märkligt. Och det är inte förrän hon reflekterar över den märkliga kontrasten till hur hon känt för bara ett tag sedan inser hon att kanske finns där, inom henne, fortfarande förmågan att känna saker och ting. Annat än smärta. Annat än tomhet. Och i just det ögonblicket som hon inser det, vågar hon faktiskt le åt den stora hanen och göra en grimas som talar väldigt tydligt för att hon minsann inte tror på honom det minsta. För hon råkar vara en smart valp för sin ålder. Och smarta valpar vet nämligen att tro är viktigt, men det är inte tillräckligt för att bota sår som gör ont efter att man ramlat och rullat ned för en stenkulle.
"Det där är också bara någonting man säger för att valpar ska glömma bort att det gör ont." Svansen sveper till bakom henne, nästan som att den för ett ögonblick glömt bort att den endast ska ligga stilla vid hennes sida utan att ge minsta ljud ifrån sig. Men den hittar snabbt sin plats igen, och Ethie låter lugnet sjunka över sig. Blicken är fortfarande lite svår att tyda, men det är inte så konstigt. Trots att denna hane framför henne gjort så mycket mer än bara erbjudit sig att läka hennes ben sitter de psykiska såren djupt. Alldeles för djupt för att någonsin kunna läka. Men att kunna glömma bort dem för ett tag, speciellt när man är en liten ensam valp, är värt så mycket mer än hon någonsin skulle kunna återgälda denna hane.
Hon skjuter ut bröstkorgen lite, leendet är inte lika tydligt om än det fortfarande ligger kvar på hennes svarta läppar, och hon lyfter sin vänstra framtass och sträcker fram benet emot den stora hanen.
"Visa." Honan måste luta sig lite bakåt för att kunna behålla balansen ordentligt nu när hon sträcker fram det ena av sina framben, men hon släpper inte hanen med blicken. "Utan att röra. Så ska jag tro."
Till överst på sidan Gå ner
Saturn

avatar

Spelas av : Bellzpellz

InläggRubrik: Sv: Tomhet. [P]   tor 03 sep 2015, 02:00

Hennes lilla leende får honom att le han med. Det är okej. Man mår bra av att le ibland. Speciellt när man mår dåligt. Ett leende kan få en att må lite bättre. Om än bara för en stund. Den gyllene blicken studerar valpens rörelser och uttryck. Det känns bra att befinna sig i en valps närhet. De ser på världen så annorlunda mot vuxna.

Hon tror inte på honom. Men kanske lote grann i alla fall. Annars skulle hon inte sticka fram tassen mot honom. Han har lovat att inte röra.
"Bara blåsa". Svarar han henne och böjer ner sitt huvud mot hennes tass. Såret verkar djupt. Riskabelt att låta något sådant sköta sig själv. Men det är ingen match för hans krafter. Han stannar med nosen en bit ovanför hennes utsträckta tass. Så blåser han. Sträcker ut sina energier mot henne. Hans andedräkt glittrar lätt av energin som ligger i det. De omsluter tassen i en nästintill osynlig slöja. Han blåser bara på hennes tass. Men det är tillräckligt. De helande energierna gör sitt jobb.
Till överst på sidan Gå ner
Ethiezhte

avatar

Spelas av : Lullu

InläggRubrik: Sv: Tomhet. [P]   tor 03 sep 2015, 18:52

På något märkligt sätt så... känns det inte lika märkligt som det kanske borde. När hanen sänker sitt stora huvud närmare henne, som är nästan skrattretande liten i jämförelse, så sitter hon lugnt kvar med tassen i luften. Hanen stannar när nosen är en bit ifrån det skadade benet, och sedan gör han precis som utlovat; han blåser på hennes tass. Det finns inte en del av den lilla honan som tror att detta kommer att fungera på annat sätt än att det fått henne må bra en liten stund. Men i samma veva som den varma andedräkten från den stora främlingen når hennes päls känns det annorlunda. Det är inte som vilken mjuk svepning av vind som helst, heller känns det inte alls som de gånger mamma eller pappa tog henne nära och pressade nosen emot den stötta tass eller öra som för stunden varit det som gjort ont. Nej, detta känns... annorlunda. Värmen från hanens andedräkt tycks färdas upp längst hennes ben, finna sin väg in i det tunna såret som sträcker sig upp över tassen.
Det är med mycket förbryllad blick som hon studerar tassen som hon fortfarande håller upp framför sig. Den svidande känslan från skinnet runt om såret tycks avta, och istället för smärta så känner hon nu bara värme. Försiktigt sätter hon ned tassen framför sig, men hon är noga med att inte lägga tyngd på benet utan låter det bara ta stöd på marken. Kan det vara så att hanen faktiskt hade rätt..? Att det enda man behöver göra för att saker och ting ska bli bättre, om man vill att de ska fungera, så behöver man bara tro? Men... det sticker till i bröstet på henne, och hon sväljer hårt för att inte visa hur ont det gör att tänka på det. Det hemska som hänt. Det som aldrig kommer att kunna ordnas, hur mycket hon än ber och hoppas och tror. Ingenting kommer någonsin att kunna reparera den skadan. Så kanske kan hon unna sig att om så bara för stunden fokusera på hur en total främling kunnat ta smärtan ifrån hennes värkande ben. Smuts och damm som legat innanför skinnet rensas ut, och kött och senor börjar arbeta för att kunna läka den djupa skåra som ännu är tydlig på hennes ben. Detta är dock ingenting hon är medveten om, det enda hon kan känna är som att någon lagt någonting mycket varmt runt benet, som håller smärtan borta.
"Det gör inte längre ont..." Hon tittar upp på hanen med en blick som tydligt talar om hur konfunderad hon är. "Jag förstår inte."
Till överst på sidan Gå ner
Saturn

avatar

Spelas av : Bellzpellz

InläggRubrik: Sv: Tomhet. [P]   tor 03 sep 2015, 19:21

Han ser energierna börja göra sitt jobb. Det kommer nog inte dröja särskilt länge till innan såret på valpens tass är ett minne blott. Valpens energier berättar så mycket. Törne har inte mött på så många valpar men det är alltid lika intressant att studera dem. Han ler lätt mot henne.
"Förstår du att vargar har krafter". Frågar han. Inte nedvärderande eller så utan på ett lite frågande förklarande sätt. Hon är valp. Han är inte säker på om hon själv har upptäckt sina krafter. Om hon har några. Om hennes föräldrar har berättat om krafter. Så han frågar för att kunna förklara hur han kan få hennes smärta att försvinna.
"Vissa kan även födas utan krafter". Lägger han till, för så kan det vara. Det är nog mer ovanligt skulle han tro men det kan ändå förekomma i stora flockar med.
"Jag kan få fysisk smärta att försvinna". Fortsätter han berätta. Många gånger önskar han att han även kunde påverka psykisk smärta. För den smärtan kan vara den svåraste att handskas med.
"Hur ser såret ut nu?" Frågar han sedan och ser ner på valpens tass igen.
Till överst på sidan Gå ner
Ethiezhte

avatar

Spelas av : Lullu

InläggRubrik: Sv: Tomhet. [P]   tor 03 sep 2015, 19:39

När hanen nämner krafter rycker det till i det ena av de mörka öronen. Krafter... ja. Pappa och mamma brukade tala om de förmågor som de alla var födda med. Det hade varit det första hon lärt sig i livet, att faderns sätt att tala till dem så att alla kunde höra om än de var långt ifrån varandra var en gåva som inte alla ägde. Det var någonting han fötts med, som han upptäckt att vissa av valparna ärvt de med. Ethiezhte hade fått den förmågan. Det hade dröjt länge innan hon insett att hon kunde använda sig av den på liknande sätt som fadern, men då hon fortfarande var ung hade hon ännu inte utvecklat den förmågan vidare. Eller, kraften kanske hon skulle kalla det. Det kändes märkligt att tänka på det som en sak som inte alla vargar hade. Med fadern hade det varit självklart att han kunnat tala till henne utan att använda sig av ord, utan att någon annan behövde veta om han inte ville det. Sedan att hon kunnat tala tillbaka, om det bara varit korta meningar eller ett ord som hon verkligen ville förmedla till honom eller modern. Ja, modern hade också haft krafter. Det var hon som uppmärksammat den andra förmåga som tycktes vila inom denna lilla hona. Men det var en förmåga som ännu bara visat sig som små stötar kring nosen när hon nyst. Det var ingenting som hon själv var speciellt medveten om, och som det var i dag hade hon ingen som helst kontroll över den gåvan. Så, ja. Självklart visste hon att vissa vargar föddes med krafter. Hon hade bara inte sett på det som krafter förrän denna hane ställt frågan... När hanen talade på nytt spetsades båda öronen och blicken hon gav honom blev, om än omöjligt, ännu större och mer frågande än den tidigare varit. Födas utan krafter? På riktigt? Inte kunna någonting? Tanken var bisarr. Helt knäppt. Hon kunde inte föreställa sig hur det skulle ha varit att inte kunna kommunicera utan ord. Så som pappa kunde...
Det förklarade iallafall att det varken var tro eller själva blåsandet som påverkat hennes sår. Att hon vetat om att det absolut inte kunnat vara så gjorde henne lite stolt över sig själv, men det var hon noga med att inte visa. Istället lyfte hon på tassen igen för att visa honom, och när hon själv studerade området där såret för bara en liten stund sedan varit så överraskades hon av att skinnet nu hade dragit ihop sig och där fanns inte så mycket som ett litet ärr.
"Det är borta!" Utan att tänka på ifall hanen hunnit se att det läkt eller inte så skyndade hon sig att placera tassen på marken igen och ställa sig upp. Prövande lutade hon sig fram så att kroppstyngden hamnade på frambenen. Det gjorde inte ont! Inte så mycket som ett litet stick kunde kännas av i benet! Helt uppslukad av faktumet att hanen kunnat bota hennes ben med hjälp av att bara blåsa, med hjälp av sina krafter, tog hon ett skutt åt sidan. Sedan skyndade hon sig att skutta tillbaka. Det kändes helt och starkt igen. Och av någon outgrundlig anledning var det överväldigande lättande...
"Tack..." Ordet var nästan inte mer än en utandning, en kvävd flämtning. Det var helt makalöst. Och tacksamheten hon kände... den kunde hon omöjligt beskriva.
Till överst på sidan Gå ner
Saturn

avatar

Spelas av : Bellzpellz

InläggRubrik: Sv: Tomhet. [P]   tor 03 sep 2015, 20:30

"Så det känns bättre nu?" Frågar han och studerar valpen. Det var kul att se henne inse att tassen var läkt nu och hennes skrutt när hon testar att lägga tyngd på den. Vem hade trott att valpar kunde vara så underhållande? Valpar kan ju vara rätt söta ändå. Han skrattar lätt när valpen skuttar runt och testar tassen. Det ser ut som att smärtan i tassen är borta och hon verkar lättad över det.
"Det var så lite". Svarar han henne när hon andas ut ett tack. Han tar gärna chansen att använda sin kraft när han kan. Men han skulle inte hela vem som helst såklart. Flockbröderna och systrarna skulle han hela utan att tveka. Men främlingar är en annan sak. Den här valpen är ett undantag. Hon är ung och behöver vara stark i kroppen för att kunna utföra vad det än är hon vill göra. Om hon ska finna den hon söker. Vem det nu kan tänkas vara.
Till överst på sidan Gå ner
Ethiezhte

avatar

Spelas av : Lullu

InläggRubrik: Sv: Tomhet. [P]   fre 04 sep 2015, 20:46

Efter att ha testat benet, som känns precis som nytt igen, och dessutom lyckats få fram ett tack till främlingen som hjälpt henne, så inser hon plötsligt den otroliga vänligheten i gesten hon just upplevt. Detta är den enda andra varg hon träffat utanför sin familj. Och han är raka motsatsen till den varg som bär ansvaret för all denna förödelse, död, smärta... Kontrasten tar nästan andan ur henne på nytt, och hon vet plötsligt inte hur hon ska reagera. Hennes syn på världen har varit den att bortsett från de kärleksfulla föräldrarna, bortsett från de syskon som hon älskade så högt men lämnade bakom sig, så är den rå, mörk och hemsk. Denna hane har just motbevisat allt. Han har ifrågasatt allt som hon lärt sig inom loppet av den korta tid som hunnit passera sedan hon lämnats alldeles ensam kvar i denna värld. Så här står hon framför honom. Helt svarslös. Förvirrad. Med en läkt tass som inte alls gör ont längre, ett ben som inte matchar all den smärta som fortfarande vilar inom henne. I själen. Om hon längre har någon...
Ethie blinkar långsamt. Sedan lyfter hon huvudet, fäster åter sin blick i hanens varma ögon. Hon ser allvarlig ut nu. Öronen är vinklade bakåt, men varken på ett undergivet eller osäkert sätt. Den mörka tippen på svansen knycker till, och hon tycks skjuta ut bröstkorgen en aning, som för att få sig själv att se aningen större ut än vad hon egentligen är.
"Du hade inte behövt hjälpa mig. Men du gjorde det iallafall." En kort paus, som för att gå över orden innan hon säger dem. "Och jag vill att du ska veta... att jag är jättetacksam." Det känns viktigt för henne att berätta det. Han har redan godtagit hennes tack, men det känns inte tillräckligt. Han inser nog inte hur viktig han egentligen varit för henne. Det kommer han antagligen aldrig göra...
Till överst på sidan Gå ner
Saturn

avatar

Spelas av : Bellzpellz

InläggRubrik: Sv: Tomhet. [P]   fre 18 sep 2015, 00:43

Roat hade han sett på henne när hon prövat tassen som inte verkar göra ont längre. Det läkte fint. San är glad. Han har lyckats bemästra sin kraft riktigt bra. Han ler varmt mot henne. Det är inte ofta han ler genuint. Valpen verkar verkligen tacksam. Han är glad att han kunde hjälpa till.
"Jag är glad att jag kunde hjälpa till". Svarar han och reser sig sedan upp. Nu när hon kan gå själv vill hon förmodligen dra vidare till vart det nu är hon är på väg. Det var någon hon letar efter. Vet hon vart hon kan finna denne?
"Vart är du på väg?" Frågar han. Öronen klipper till på huvudet. Ena vingen rättar till sig vid hans sida och fjädrarna i nacken burras upp för att sedan mjukt lägga sig igen. Hans andetag är lugna och rofyllda och den gyllene blicken vilar på valpen.
"Är det något mer jag kan göra för dig?" När han ändå är här så kan han lika gärna fråga. Faktiskt känner han en olustig känsla i kroppen. Han känner visst motstånd till att lämna valpen ensam.
Till överst på sidan Gå ner
Ethiezhte

avatar

Spelas av : Lullu

InläggRubrik: Sv: Tomhet. [P]   sön 06 dec 2015, 17:45

Hanen svarar som om det varit en självklarhet att han skulle hjälpa henne för att hon behövde det. Det får henne att undra. Kan det finnas fler vargar som denna hane, som anser att man bör hjälpa om man kan, eller är det bara så att tur och tillfällighet valt att bryta mönstret av sorg och olycka som följt efter henne sedan hon lämnat sitt hem? Kanske är denna hane ensam i sitt slag. Lugn, vänlig och hjälpsam. Det känns inte som att det skulle kunna vara så. Men å andra sidan, hon vet ännu ingenting om den här världen. Ingenting förutom att den är mörk, orättvis och full av död. Det är möjligt att det finns mycket kvar för henne att lära. Men det är lärdomar hon hoppas få ta del av under sin väg att hitta den varg som är orsaken till att hon befinner sig här just nu.
Tankarna som snurrar runt i huvudet på henne stannar upp när hon märker att hanen reser sig upp. Ja, nu när han hjälpt henne och hon kan använda benet som vanligt igen finns det väl ingen anledning att dra ut på detta möte. De mörka öronen vinklas bakåt, och det knyter sig i magen på ett sätt som hon inte känner igen. Kan det vara så att hon önskar att hanen kunde stanna? Att han ska fortsätta hålla henne sällskap på den resa hon har framför sig... Men det är inget alternativ. Hur tacksam hon än är för denna hane så är detta någonting hon måste göra på egen hand. Hon lämnade allting bakom sig. Sitt hem. Föräldrarna. Till och med sina syskon... Hon kan inte förlita sig på behovet av att ha någon med sig. Hon måste kunna klara sig själv. Hanens fråga avbryter hennes uppläxning av sig själv, och hon tittar upp på honom med spetsade öron och en blick som inte riktigt går att tyda. Ja... vars är hon riktigt på väg?
"Jag..." Hon sänker blicken. Öronen faller ut åt sidorna och hon tillåter sig själv att fundera vars hon riktigt tänkt vandra härifrån. Instinkterna säger åt henne att styra stegen norrut. Kanske österut. Det finns ingen specifik plan. Det enda hon är säker på är att hon inte ska gå väst eller söderöver. Hon tittar upp på hanen igen, denna gång med ett beslutsamt ansiktsuttryck.
"Österut." Om hon hade det minsta spår efter hanen hon letar efter skulle det göra hela hennes vandring enklare. Men hon är inte orolig. Inte heller finns det minsta tvivel om att hon en dag ska finna honom.

Den stora hanen frågar om det finns någonting mer han kan göra för henne. När hon tittar in i hans varma blick är det som att hans lugn smittar av sig. Det kommer kännas märkligt att vandra ensam. Men hon måste vänja sig vid det. Ensamheten.
Hon sluter ögonen och skakar långsamt på huvudet. När hon öppnar dem igen för att åter titta upp på hanen hoppas hon att värmen och tacksamheten syns i hennes blick. Han har gjort otroligt mycket för henne. Och för det kommer hon alltid att vara mycket tacksam.
"Nej."
Till överst på sidan Gå ner
Saturn

avatar

Spelas av : Bellzpellz

InläggRubrik: Sv: Tomhet. [P]   sön 20 dec 2015, 23:52

Österut. Han nickar kort.
"Då ska jag inte uppehålla dig här längre". Svarar han och sveper lätt till med svansen så att det frasar mjukt i fjädervippan på tippen. Valpens målmedvetenhet verkar vara ett bra driv. Hon kommer nog klara sig bra. Kanske ses de igen en dag. Det ser han fram emot.
"Vet du vart du ska så finner du nog snart vad eller vem du letar efter". Tungan smiter ut mellan läpparna och fuktar nosen när han tystnar. Den gyllene blicken sveper österut en stund innan den åter fästs på valpen.

[Kortis. :P]
Till överst på sidan Gå ner
Ethiezhte

avatar

Spelas av : Lullu

InläggRubrik: Sv: Tomhet. [P]   tor 07 jan 2016, 18:49

Den stora hanen säger att han inte ska uppehålla henne längre. Men han har inte uppehållit henne alls. Han har gjort så mycket för henne, antagligen räddat hennes liv på mer än bara ett sätt. Det hoppas hon att han är medveten om, för hon skulle nog aldrig klara av att tala om det för honom. Inte för att hon inte vill visa den tacksamhet som trycker i bröstet på henne, utan det hela handlar om att ord inte räcker till. Det gör de aldrig när det kommer till att beskriva hur saker och ting verkligen ligger till. Det enda hon kan göra är att blicka in i hanens varma ögon och hoppas att han förstår hur mycket han gjort för den lilla taniga varelse hon är. Hon måste fortsätta på egen hand. Detta är en resa där endast ensamheten får tillåtas göra henne sällskap. Allt för att hon ska finna det hon söker och hitta grunden till det som driver henne framåt. Men det betyder inte att det inte känns vemodigt att behöva lämna denna trygga varg. Kanske kommer de att ses igen en dag..?
Hanen talar på nytt, och hon följer hans exempel genom att själv rikta blicken österut. Hon önskar innerligt att hon kunde vara så säker. Att hon faktiskt visste exakt vars hon måste gå, och hur hon ska ta sig dit. Men tyvärr är det inte så enkelt. Och hon måste ta det som det är, sätta den ena tassen framför den andra och hoppas att hon går i rätt riktning.
"Jag hoppas." Hon sade orden mest för sig själv. Hon visste inte hur lång resan hon gav sig ut på skulle bli, eller hur långt hon skulle komma. Kanske skulle hon inte hitta den varg hon sökte... eller så skulle hon finna honom, och mer därtill. Hon blinkade lätt för sig själv, innan hon vände kroppen så att den var riktad åt öst. På något underligt sätt kände hon sig redo. Men just som hon skulle ta första steget kom hon på en sak. En sak som kändes viktigt att inte glömma bort. Hon vände tillbaka blicken mot hanen, vars namn hon inte hört, och det kändes inte mer än rätt att presentera sig själv först.
"Mitt namn är Ethiezhte."
Till överst på sidan Gå ner
Saturn

avatar

Spelas av : Bellzpellz

InläggRubrik: Sv: Tomhet. [P]   ons 03 feb 2016, 23:18

Här hon se in i hans blick så blir han underligt varm på insidan. Som om han gjort något bra och denna någon är otroligt tacksam men liksom han själv inte är vidare bra att sätta ord på det. Han för står. Ett leende möter valpen och han står kvar när hon vänder sig mot öst. Han tänkte stå kvar tills hon börjat gå. Tills han är säker på att hon är på väg åt rätt håll. Kanske stannar han kvar längre. Han kan överblicka marken från luften. Han skulle kunna vaka över henne ett tag till. Det känns som något han skulle kunna göra. Öronen klipper till när valpen ser tillbaka på honom.
"Väl mött, Ethiezhte. Mitt namn är Saturn". Han ger henne sitt namn. Ethiezhte. Han ska inte glömma henne.
"Ta hand om dig". Lägger han till men gör ingen rörelse till att lämna platsen. Han står lugnt kvar och ser henne vandra iväg. Den där värmen ligger kvar inom honom. Det känns bra. Det känns som något han skulle kunna vänja sig vid. Men förmodligen kommer han glömma bort känslan så fort värmen har sjunkit undan och kylan drar tillbaka in. Det är inte det att han är helt kall på insidan. Han har bara känt den här värmen tillräckligt ofta för att den ska slå rot i honom.
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




InläggRubrik: Sv: Tomhet. [P]   

Till överst på sidan Gå ner
 
Tomhet. [P]
Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Azhekaslätten-
Hoppa till: