HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» Chatt AU I guess
Igår på 12:46 av Arno

» Sorgens budbärare (Erakan)
ons 19 jul 2017, 19:50 av Tezuka

» Månblommor [Ezekiel]
ons 19 jul 2017, 10:52 av Ezekiel

» Ljusslingor [Erathor af Séragon]
ons 19 jul 2017, 03:34 av Erathor

» Nya marker [Ö]
mån 17 jul 2017, 10:05 av Nyaldi

» Silverskimmer [Öppet]
mån 17 jul 2017, 10:04 av Nyaldi

» Medlemmar av Nordriket..?
lör 15 jul 2017, 17:37 av Ursa

» Fuktig jord [IWAKU]
sön 09 jul 2017, 11:53 av Mika

» Meaning [Xerxes]
lör 08 jul 2017, 16:40 av Duva

Vem är online
Totalt 1 användare online :: 0 registrerade, 0 dolda och 1 gäst.

Inga

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
Ändringar på medlemslistan, vänligen läs!
sön 19 feb 2017, 14:32 av Sleazoid
Jag och MP har tagit på oss ett projekt nu som kommer underlätta för oss alla att se vilka spelare som spelar vilka karaktärer. När vi är klara kommer spelarnamnen att visas på medlemslistan så att man slipper klicka sig in på varje karaktär och scrolla ner för att se vem som spelar denne. Vi har detta system på Endea och gillar det men har hittills undvikit att införa det på Numoori för att vi manuellt måste sitta och …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 6
Zombie Eventet avslutas!
tis 31 jan 2017, 23:23 av Yargol
Hallå allesammans!

Som ni alla känner till så har det i lite över ett år nu pågått ett stort Zombie Event här på sidan. Ni kan läsa informationen om Zombie Eventet på dess eventsida Här (länk)

Nu har eventet nått sitt slut, och här kommer resultatet - och konsekvenserna - för vad som har hänt under den här tiden! Pågående eventrollspel får såklart fortfarande rollspelas klart även om eventet nu officiellt har …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Affiliates



Sök
 
 

Visa resultat som:
 
Rechercher Avancerad sökning

Dela | 
 

 Whats left of me [Caligato]

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner 
FörfattareMeddelande
Åskvilja

avatar


InläggRubrik: Whats left of me [Caligato]   fre 16 sep 2011, 02:25

Likgiltigt vandrade hon igenom den dystra skogen. Hon ogillade verkligen denna plats, denna evigt döda skog. Det enda bra var att hon slapp de andra flockmedlemmarna. De hade hon inte mycket till övers för.

Det syndes att marken var täckt av gammal aska från bränder som härjat i skogen för många många år sen. Den grå döda miljön var ändå ett miljöombyte från all sand, som hon inte heller gillade, men hon fick ändå obehagskänslor från den alldeles tysta skogen.

Elyn var inte så uppmärksam på sin omgivning, utan njöt av den ensamhet och tystnad hon ändå fick. Man kan ju inte få allt. Fortfarande så hoppades Hon att Devils en dag skulle byta revir till en trevligare plats, men hon visste samtidigt att de aldrig skulle överge Tenkais öken. Trams tyckte hon. Hon hade aldrig träffat Tenkai, och brydde sig inte ett skit om honom, även fast han var helgonförklarad av Nevada och de övriga Devilsmedlemmar. Alla deras fåniga tradition och idéer. Hon ville bara slippa de så mycket de gick. Därför var hon frivillig när de kom till att patrullera kring Mardouf och döda skogen.


Till överst på sidan Gå ner
Caligato
Ande
avatar


InläggRubrik: Sv: Whats left of me [Caligato]   fre 16 sep 2011, 16:48

Skogen, kall och mörk.
Inte ett liv så långt ögat kunde nå, inge liv och inge ljud. Ville du se ett djur eller försöka få
tag på ett bytes djur så hade man hamnat helt fel, hemskt fel. Djuren i denna skog hade
försvunnit för länge sedan, om dom ens någonsin hade funnits här. Det var något han
inte visste och hade inte heller fått reda på det och intresset fanns inte riktigt där heller.
Men nog hade det funnits något här en gång i tiden, om han inte hade fel. Vilket kändes svårt.
Doften av aska var bekant och tanken att en brand hade härjat här någon gång var svårt
att missta och den mörka unga hannen stannade upp och såg sig om. Han var inte ensam
men inte heller befann sig den främmande nog nära för att han ska kunna veta vem
det är, var denne befinner sig känner han av och genast började dom blåa tassarna att
röra honom framåt över den mörka slukande marken. In, längre in i den mörka skogen och in
bland farorna som lurade överallt. Han var ung, dumdristig men ändå så lät han farorna
komma till honom eller så tog han det dumma steget emot farorna. Skrattar dom i ansiktet
eller för att kanske skaffa goda vänner. Frågorna var små men många och tiden räckte inte till.

Dom röda lysande ögonen blev smala som trådar och han stannade åter upp.
Smala strimmor av energi dansade över den förgsprakade pälsen och den blåa nosen sökte
sig emot marken. Det fanns så många dofter i denna skog, konstigt nog.
Det var många som ogillade denna skog men lika många som älskade den, Gato var en
av dom som gillade denna skog. Att bosätta sig i den för livet skulle inte falla honom in,
men det var en bra plats att vara på när man ville rensa tankar, lugna ned sig eller bara
vela vara ifred. Men att bo i denna för evigt skulle kännas tragiskt och. Ja han kunde inte
riktigt sätta ord på vad han skulle säga eller tycka om denna plats. Han hade gett ord
till Tramptass som verkade tycka tycke för dom. Och nog talade han sanning då han talade
oavsett om han hade sagt till en annan att han älskar platsen så kan han lika gärna nästa
gång hata stället. Helt beroende på humör och väder.

En vind drog över Caligato och han lyfte huvudet ifrån marken och kände den svala vinden
emot den vitblåa kinden och slöt ögonen. Han må vara kall i själen, men en att kalla honom
livsnjutare skulle inte alls vara fel. Han älskade naturen och ville lära sig mer om den, om
jorden dom vandrar på och himlen ovanför dom och alla växter och djur. Man kan nästan
säga att naturen är en av hans bästa vänner. Fågelsång i en strålande sommarmorgon
var något han inte tackade nej till samtidigt som en stormande höstnatt värmde lika
varmt om hans hjärta.

En doft letade sig in i dom känsliga näsborrarna och han öppnade dom ljusa ögonlocken
samtidigt som dom svartvita öronen klippte till på huvudet och han lät blicken vandra
ned, in emot skogen. Han hade känt en doft, en ljuvlig doft ifrån en tik. Kanske var det
den varelsen han hade känt av i mörkret, sett när han slöt ögonlocken. En vargvaresle
skapad av energi i sprakande färger. Innan vinden försvan lät han ytterligare lite dofter
sugas in. Ja nog var det henne alltid.

Utan att tänka nå mer på det så började han att röra sig framåt åter igen, fram emot
denna tik. Kanske av ren nyfikenhet, ja han visste inte riktigt. Han lät bara tassarna
ta honom framåt, och dit dom förde honom dit rörde sig även han logiskt sett.

[Sorry för puckade och tröga inlägget meen.. Ja försökte xD]
Till överst på sidan Gå ner
Åskvilja

avatar


InläggRubrik: Sv: Whats left of me [Caligato]   fre 16 sep 2011, 19:17

Elyn hörde plötsligt ett ljud av något som närmade sig bakom henne. Öronen klippte till och hon vände snabbt på huvudet för att se så hon inte blev plötsligt attackerad. Hon fick kisa en stund men de dröjde inte länge innan hon fick syn på en varg. Sikten mellan de döda kala träden vara ganska god och man såg ganska långt, längre än i vanliga skogar.

Elyn hade ett kallt stelt ansikte och behöll lugnet. Främling, på Devils revir. Hon visste vad de kunde innebära och vad hon kunde bli tvungen att göra.

Hon vände sakta på kroppen för att möta främlingen som kommit emot henne.
Till överst på sidan Gå ner
Caligato
Ande
avatar


InläggRubrik: Sv: Whats left of me [Caligato]   fre 16 sep 2011, 19:58

Efter en stunds trampande så blev skepnaden av energi större och känslan av att han
var nära steg. Hon befann sig bara några tiotal meter ifrån honom och nog kunde han se
något långt fort i fjärran nog. Tack vare sin moders blod så hade han inga problem alls att
se i mörkret och tackade henne ännu djupt för det.

När han hade närmat sig så att det skilde ca tio meter emellan dom så stannade han och
såg lugnt emot henne och la huvudet lite på sne samtidigt som han granskade av den
bruna tiken. Hon såg inte gammal ut, kanske i samma ålder som han själv. Ja det såg då
ut som det i alla fall. Kanske var hon en av dessa så kallade Devils, ja så var nog fallet.
Han var nära deras revir, kanske för nära. Tramptass hade varnat honom för att träda in
men ännu så hade det inte skett och han ville inte veta vad som skulle hända ifall.

"Hälsad unga fröken." orden var lugna men varken välkomnande eller hotande.
Bara en lugn ljus stämma. Dom röda flammande ögonen mötte tikens gula(?) en kort stund
innan han rätade på sig och klippte till med dom ljusa öronspetsarna.
Till överst på sidan Gå ner
Åskvilja

avatar


InläggRubrik: Sv: Whats left of me [Caligato]   lör 17 sep 2011, 00:37

Hennes kalla min var orörlig först när han hälsade. Elyn hade hela sitt liv fått träna på att skydda allt hon kände, aldrig visa något. På senare tid hade hon blivit bättre och bättre på detta, även fast hon kände sig nervös, eller kanske till och med lite rädd inför mötet, så syntes det inte. Utåt var hon bara neutral. Hon hade omedvetet fått träna för att överleva, det är nödvändigt i en flock som Qu. Hon hade sett vargar bryta ihop och straffats för de, och hon hade själv varit med om vad rädsla kan göra mot en om man visar de.

Hon besvarade honom inte först utan bara granskade honom för att å en bild av huruvida han var fientlig eller ej. alla vargar man möter på denna plats är nästan alltid potentiella hot eller är redo för att kasta sig in i en blodsstrid där endast döden skiljer dem åt. En blodsstrid är nog det sista Elyn ville ha.

Men när hon såg på honom en stund så började hon sakta slappna av en aning. Han lät oväntat trevlig och såg inte ut som att han tänkte kasta sig över henne. Hon hade fortfarande sitt kyliga uttryck även om spänningarna släppte inom henne en aning.

"Främling.." Sa hon kort som hälsning medan de gula ögonen smalnade en aning. "Och du är?" Sa han hon kyligt med knapp antydan till trevlighet i rösten, bara formalitet. Hon tänkte inte underskatta honom.
Till överst på sidan Gå ner
Caligato
Ande
avatar


InläggRubrik: Sv: Whats left of me [Caligato]   lör 17 sep 2011, 09:56

Hennes uppsyn påminde om Blossoms.
Ett stenansikte utan känslor eller liv, men han kunde se att det fanns något där oavsett hur
mycket hon försökte så var det inte helt. Men utan att bry sig eller tänka mer på det så
lyssnade han på hennes ord och öronen tippade framåt en aning.
"Vad jag är?" han hummade en aning, som om att han tänkte på vad han skulle säga.
"En varg hoppas jag." sa han med en lugn med frågande stämma
och dom flammande ögonen såg frågande emot tiken och huvudet
lades lite på sne. Vad var det för korkad fråga som hon ställde, eller var hon helt blind.

[Aaah.. kommer inte på nå... förlåt! D'':]
Till överst på sidan Gå ner
Åskvilja

avatar


InläggRubrik: Sv: Whats left of me [Caligato]   mån 19 sep 2011, 02:34

Lätt förvånad över hans dumma svar så himlade hon lätt med ögonen och hennes kalla ansikte ändrade ton och visade känslor.. Ja typ iaf.
"Dummer, klart jag ser vad du är, men vad Heter du, Varg." Sa hon grinigt och varg hade hon sagt med en viss ton av spydighet då hon hade känt sig lätt hånad över hans kommentar. Fast hon undrade om han verkligen drev med henne eller om han verkligen varit trög å missuppfattat hennes fråga. Hon var inte van vid umor på de sättet, men visste inte heller om det var ett försök från hans sida till att vara rolig. Elyn hade det inte så lätt med den sociala biten helt enkelt då hon hela sitt liv försökt undvika social kontakt så långt som de gick. Hon gillade ju inte ens å umgås med sina bröder, så om det var någon varg som kände sig ensam och missplacerad så var det Elyn. Men med sällskapet hon hade att välja på i sin flock så föredrog hon faktiskt ensam och missplacerad framför att ens vara i samma område som dem.
Till överst på sidan Gå ner
Caligato
Ande
avatar


InläggRubrik: Sv: Whats left of me [Caligato]   lör 24 sep 2011, 17:39

Det smala huvudet lades åter igen lite på sne och dom tvåfärgade öronen klippte till
innan han rätade på sig och rynkade ihop pannan en aning. Precis som om att han var tvungen
att tänka igenom svaret på frågan som honan hade ställt.
"Namnet ni söker är Caligato, men för att göra det enklare för tungan så brukar dom kalla
mig för Gato, ni gör ert val.
"
han hade rätat på sig under samtalet och nu såg han hur liten
hon var jämtemot honom själv. Nog var han stor för sin ålder men hade aldrig tänkt på
det så mycket eftersom att alla andra hade varit större än honom. Fram till nu.
"Och får man be om ert namn fröken?" fortfarande var rösten neutral men man kunde
ändå höra en mjuk stämma i bakgrunden. Dom av de feminima könet hade Gato alltid
visat stor respekt för, dels för att dom förtjänar det och sen kanske för att det var en
del av honom. En gentleman i fårskinn.
Till överst på sidan Gå ner
Åskvilja

avatar


InläggRubrik: Sv: Whats left of me [Caligato]   tor 13 okt 2011, 19:52

Elyn visste inte hur hon skulle placera denna Caligato. På ytan verkade han oväntat trevlig, samtidigt som hon ick känlsan av att något mörkt vilade i honom. Inte ör att elyn räds onda vargar, onda vargar är nästan de enda hon har mött, det är onda vargar hon växt upp med och lever med. Men det gör också att hon läser vargar väldigt bra, eller med otroligt hög misstänksamhet. Hon litar inte på någon, för hon vet att falsk trevlighet kan vända sig emot en när man minst anar det. Hon rynkade lätt till synes ointresserat på nosen, men egentligen studerade hon honom in i minsta detalj efter första tecken som kunde göra att han attackerade henne. Hon hade varit med om henne förr, och det är svårt att lura henne.

Elyn inser det inte själv, men hon har problem med att lita på vargar, och varför skulle hon? Ingen har direkt gett henne någon anledning att lita på dem, inte ens hennes egna bröder känner hon något som helst förtroende för. Hon skulle inte sörja om hon fick se dem dö längre heller..

"Elyn.." Sa hon med sin kalla avslagna röst.

Elyn bar ett kallt egoistiskt mörker inom sig. Ett mörker som inte riktigt gick att jämföra med de vargar som bara ville psykopatiskt döda alla eller ta över världen eller hatade allt. Nej Elyns ondska låg i att hon helt enkelt bara brydde sig om sig själv och sin egen överlevnad. Hon hatade allt och inget, och älskade inget, inte ens sig själv. Överlevnad var de hon gjorde i sitt liv, och allt hon gjorde gick ut på det. Hon brydde sig inte heller om andras död eller lidande, det var hon avtrubbad för sen länge nu, hon hade tappat sin förmåga att känna medkänsla eller medlidande, i vanliga fall ett handikapp, men för Elyn ett måste att stänga av sitt psykiska medvetande för att inte gå under i Devils. Hon var beredd att offra allt omkring henne så länge hon fick sin överlevnad och sin tillfälliga falska säkerhet.

"Gato, vad har du för ärenden i dessa marker?" Sa hon med så frostig röst att man kunnat tro att hon var isvarg. Hon föll inte direkt för hans charm i första taget. Dom misstagen gjorde hon inte om. Man kan nog kalla Elyn för den svårflörtade typen.

Elyn är egentligen en otroligt tragisk varg, men det är inte så hon ser på det heller. Hon hade aldrig lärt sig älska, och det rådda hon inte för.
Till överst på sidan Gå ner
Caligato
Ande
avatar


InläggRubrik: Sv: Whats left of me [Caligato]   tor 13 okt 2011, 21:25

Elyn. Aldrig hade han hört namnet, men det var inte så konstigt. Han hade ju aldrig träffat
denna bruna kalla tik tidigare och någon gång måste väl vara den första.
"Elyn, trevligt att träffas." fortfarande var rösten lugn och neutral. Han kunde tydligt känna
att hon inte litade på honom och hon ville nog inte göra det heller. Hennes energier var så
ojämna att Gato fick en lätt huvudvärk av att ha henne i närheten. Men man kunde inte se
något tecken av besvär i ansiktet, nej i stället hade han ett mjukt och neutral uttryck.
Några trevligare ord ifrån denne Elyn skulle han nog inte få under detta samtal, men man kunde
aldrig lära känna en individ om man inte talade till den, lyssnade till den för att sedan känna
den. Hans mor(lol.. tror man ju på XD) hade sagt det till honom och hans syster många gånger
men det var nog bara han som hade tagit in det och använt de.

När hon ställde frågan så la han huvudet lite på sne och hummnade en aning.
Vad skulle han svara, sanningen eller hitta på nå. Eller tala sanning men inte allt, Gato var ingen
lurendrejare eller rättare sagt så var han väldigt ärlig av sig och visste att lögner kunde
förorsaka stora problem och bekymmer och ville då helst slippa dom så gott som möjligt.
"Ärenden och ärenden. Jag ser mig väl mest omkring, rensar tankarna och ja vem vet.
Kanske försöka hitta ett hem.
"
dom röda ögonen lös varmt och såg rakt emot Elyn's gula.
Om hon var duktigt på att läsa av kroppspråk visste han inte, men det fanns en känsla
av att det var ett hennes vapen så som han använde sig av information.
Man kan aldrig få för mycket av det och det var alltid till nytta i alla möjliga lägen.
Men kroppspråk var någon han inte hade fördjupa sig i så mycket, han kände av energin
runt om en annan individ och kunde med hjälp av den se ifall en varg var osäker, arg
eller glad. Men med en energi som flammar vilt och ostabilt kunde vara rätt påfrestande
och aldrig hade den unga hannen skådat eller känt en energi som Elyn's.
Vad detta kunde bero på visste han inte och få reda på det kommer han nog aldrig heller
att göra, inte denna kväll(?) i alla fall eller aldrig. Inte för att det rörde honom men
av någon anledning kunde kan inte låta bli att bry sig på något vis.
Ett zomande av liv hördes och strimmor av energi dansade över den seniga kroppen och
man kunde nästan tro att det var kraften elekrisitet hannen bar, men så var inte fallet.
Till överst på sidan Gå ner
Åskvilja

avatar


InläggRubrik: Sv: Whats left of me [Caligato]   fre 14 okt 2011, 17:20

Plötsligt kom ett oväntat svagt leende från Elyn. Inte direkt vänligt, hon snarade hånlg åt sin egna tanke sm hade slagit henne. Men än dock, ett leende. Hon skrattade kort.
"He, hem? Ja då skulle jag nog inte säga att du är på rätt plats och letar direkt."

Hon drog föraktfulla blickar omrking sig. På ett sätt gillade hon skogen, hon tyckte den var trevligare och skönare att vistas i om man jämförde med öknen. Men samtidigt hatade hon den och skulle verkligen inte kalla den hem.


[kort ^^]
Till överst på sidan Gå ner
Caligato
Ande
avatar


InläggRubrik: Sv: Whats left of me [Caligato]   mån 17 okt 2011, 14:26

Utan att röra en min lyssnade han till henne och suckade sedan tyst och svepte till med den långa
svansen och tog ett steg närmare varginnan.
"Varför säger du att detta inte är rätt plats?" oavsett hur mycket hon skulle försöka håna eller
hugga emot honom så kände Gato mycket väl av att denna hona inte mådde bra inombords.
Hon hade hamnar i ett stadium där det inte fanns någon annan än hon själv av värde.
Egoism av dess like, påminde lite grann om hans syster förutom att honan framför honom verkare
smartare och slugare än Ozzy. Fast när han tänkte på det så kunde det inte bara så svårt, blodet
rusade snabbare till huvudet på den tiken än någon annat och fattningen tappades helt.

Medans han tänkte på sin äldre kullsyster så knastrade och zomande ljud hördes ifrån den flerfärgade
hannen och trådar av energi flödade över kroppen, mer än vanligt och öronen var på väg att vinklas
bakåt men han hann vakna ur sin trans precis före och flödet av energi upphörde. Han avskydde
henne så djupt men samtidigt älskade han henne. Men den dagen som skulle träffas på ett slagfält
så skulle han stå över hennes döda kropp med ett leende på dom svarta läpparna.
Till överst på sidan Gå ner
Åskvilja

avatar


InläggRubrik: Sv: Whats left of me [Caligato]   ons 02 nov 2011, 23:25

Hn såg först lite förvånat på honom för att sedan se menande på omgivningen.
Hon nickade mot de livlösa träden.
"Se bara." Sa hon lugnt, med en stämma som inte var menad att håna honom. Hon var bara ärlig med var hon tyckte om denna plats som ändå var en del av hennes hem.

Hon förklarade vidare med en röst som inte längre var lika ytlig och egocentrisk. Bara ärlig.
"Allt är så stilla och dött. Inget kan leva här. Luften är tjock och har inte rört sig på evigheter."

Hon vände blicken mot himmelen.
"Solen syns aldrig här med dessa tjocka moln, så ljuset är alltid svagt och begränsat. Aldrig levande eller med vackra kvällar i skiftande färger."

Hon sänkte blicken mot skogen igen och fortsatte med en ganska ledsam men samtidigt likgiltig röst.
"Inget kan leva här, ändå är detta en del av det som kallas mitt hem. Men det är inget hem och kan aldrig bli. För mig är detta bara en plats att vara ensam på, inget annat."

Hon talade knappt med Gato längre utan mot slutet talade hon nästan mer med sig själv. Hennes plötsliga känslor som kommit fram gjorde att hon kände sig obekväm en aning vilket gjorde att hon undvek ögonkontakt. Hon såg mest tanklöst ut i skogen för att samla sina tankar i väntan på hans respons.
Hon stod inte ut med sina egna känslor ändå i väntan till slut och var tvungen att till och med vända sig bort några steg där hon stannade och talade till slut igen för att mer besvara Gatos tidigare fråga.
"Så om det är ett hem du letar efter.. Så kan jag inte säga att du kommer hitta ett här.. Av egen erfarenhet kan jag bara tala.."
Till överst på sidan Gå ner
Caligato
Ande
avatar


InläggRubrik: Sv: Whats left of me [Caligato]   tis 08 nov 2011, 16:41

Inget kan leva här.
Han ville tro på hennes ord men kunde inte göra det. Hennes energi var lika
ostabil som hanns syster förutom att denna hona verkade vara så osäker
och rädd. Gato visste inte riktigt och ville inte heller chansa hejdvilt utan
stod kvar bland som mörka slukande skuggorna och lyssnade till hennes ord
och såg sig sedan om över de som dom glödande röda ögonen kunde nå och
skåda. Även om hennes ord talade så ont om denna plats så hade han det
lite svårt att föreställa sig det. Livet här fanns, kanske inte på samma vis som
det gjorde i Lövskogen eller andra grönskande platser. Men det sa ju sig själv,
det fanns knappt med luft på denna plats så att djur och växter skulle kunna
andas ordentligt och inte heller nådde solens varma strålar ned över denna
svarta skog. Namnet passade verkligen in men ändå hade han svårt att se
det som en 'död' skog. Det fanns ju liv men kanske inte på samma sätt som
på andra ställen, vilket i och för sig kanske var bra.

"Ni kallar denna plats död och stilla. Till vissa delar kan jag hålla med om.
Det finns ingen grönska eller bytesdjur. Men ändå finns det liv här, eller
misstar jag mig?
"
rösten var lugn men samtidigt lite frågande och nyfiken.
Den flammande blicken sökte kontakt i hennes gula och såg sen upp emot
den djupa svarta skyn. Det var inte mycket till himmel man kunde finna,
mest trädens svarta greniga, kala kronor. Kanske inte något av en vacker
syn men det rörde inte den flerfärgade hannen i ryggen.
"Oavsett om det kallas hem eller ej så blir det inte mer än vad man gör
det till. Ni må ha er familj här, hata dom och allt annat. Men att alltid gå
med dessa tankar och inställning kommer tillslut att leda till en ond cirkel.
Visa er stark Elyn. Trivs ni inte så borde ni lämna denna plats och
ge er ut i världen och upptäcka saker, andra individer och kanske de
hem som ni har sökt efter.
"
han såg inte emot henne eller emot hennes hål.
Varför han hade sagt det visste han inte och nu var det försent för att ta
tillbaka det som nyss hade ekat ut över dom. Men kanske var det en känsla
han hade. Elyns energi och kroppsspråk talade tydligt till honom, i alla fall
dom vilda kroppsnergi skiftningarna(vet inte om den meningen går ihop^^').
"Ni har gått igenom mycket.. Eller hur?" han såg emot Elyn med sänkt huvud
och det fanns en gnutta skam i rösten. Kanske var det dumt att fråga detta
men hennes blick talar till honom. Även om han inte var den mest omtyckta
av dom alla så var han i alla fall den med störst hjärta.
Iskall rakt igenom var han heltklart men hade ändå hjärna till att ta hand
om andra, även dom han inte alls vet vilka dom är.
Till överst på sidan Gå ner
Åskvilja

avatar


InläggRubrik: Sv: Whats left of me [Caligato]   tor 23 feb 2012, 05:06

En kall tomhet drabbade Elyn, som om hon stod i ett fändelse utan dörrar eller fönster. Hon skrattade till kort, ett ihåligt tomt och sorgset skratt.
"Ha... Du tror att det bara är att lämna Devils?" Hon såg tomt in i skogen. "Man kan inte bara lämna Devils. Det finns inget sånt. Lämnar du så dödas du. Jag kommer vara kvar här tills jag dör. Det spelar ingen roll vad jag tycker om det, det är här jag kommer vara för alltid."

"En fånge kan aldrig känna sig hemma. Ni anar inte vad detta är för plats. Jag kommer aldrig kunna se den här platsen som levande. Dessutom så är det enda som jag känner till. För mig finns inget annat. Bara synen av en horisont som jag aldrig kommer kunna nå."

På gatos nästa fråga så kände hon sig bara ännu mer tom. Varit med om mycket? Det berodde nog på vad han menade mer exakt med den frågan. Elyn kunde känna ibland att hon varit med om för lite. Samma öken, samma döda skog, samma flock, dag ut och dag in. Elyn hade ju inte så mycket jämförelser att göra. Döda familjemedlemmar, psykisk nedbrytning och ständig rädsla var vardag för henne, och inget hon någonsin reflekterat över som skulle kunna vara faktorer att hon blivit som hon är. Elyn saknade nog förmågan och erfarenheten att kunna se objektivt på sitt liv alls. Hon visste bara att hon aldrig skulle kunna lämna denna flock. Det var hennes verklighet.

"Det skulle jag inte säga att jag har.."
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




InläggRubrik: Sv: Whats left of me [Caligato]   

Till överst på sidan Gå ner
 
Whats left of me [Caligato]
Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Döda Skogen-
Hoppa till: