HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorWikiKartaFlockarLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» Drunkar i sömnen [Ani]
Haunted EmptyIgår på 18:54 av Reya

» Nytt kapitel
Haunted EmptyIgår på 09:13 av Shiva

» Bekanta gestalter
Haunted EmptyIgår på 08:44 av Akira

» Ett ljus bland skuggor [P]
Haunted Emptysön 23 jun 2019, 11:20 av Ezekiel

» To become a God?
Haunted Emptylör 22 jun 2019, 18:20 av Selva

» Adena
Haunted Emptytor 20 jun 2019, 20:05 av Adena

» Adoptera Varco?
Haunted Emptytor 20 jun 2019, 18:06 av Vârcolac

» Utflykt[p]
Haunted Emptyons 19 jun 2019, 17:24 av Leani

» Mjuka flingor [Öppet]
Haunted Emptyons 19 jun 2019, 01:28 av Oberon

Vem är online
Totalt 4 användare online :: 0 registrerade, 0 dolda och 4 gäster.

Inga

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
EVENT - Känn jordens andetag (Västkusten)
Haunted Emptytis 08 jan 2019, 21:00 av Admin
En prompt har triggrat ett mindre event som drabbar hela Numooris västkust. En kraftig jordbävning skakar sent på kvällen hela västkusten, och skalvet går att känna långt in på fastlandet även på andra sidan bergskedjan. Skalvet varar i flera minuter, och är starkt nog att orsaka stora svallvågor, jordskred, öppna djupa fåror i bergen, och välta träd i de närliggande skogsområdena.

Läs rollspelet som startade …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Gott Nytt 2019 Numoori!
Haunted Emptymån 07 jan 2019, 22:12 av Yargol
Gott nytt år allesammans!

En vecka in i 2019 och Numoori startar starkt! 2018 var ett lite långsamt Numoori-år för många av oss, men trots det så kämpar vi på. Mellan nya officiella platser, gamla tempel, en helt ny infosida, zombiejägare och flera nya medlemmar från olika håll i världen, så har det sakta börjat sjuda i flockarna och spänningen stiger runtom i landet när rollspelspromptarna tar fart.


En större nyhet …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Affiliates




Dela
 

 Haunted

Gå ner 
FörfattareMeddelande
Aisu
Död
Aisu

Spelas av : Merran

Haunted Empty
InläggRubrik: Haunted   Haunted Emptytor 21 maj 2015, 20:53

[Möte mellan Aisu och Malvado. Inga svar här tack, förutom ett inlägg från Elphaba ^^ ]

Hans ord smärtade fortfarande. Hon kunde ännu höra hans röst i huvudet. Den tjöt som en gök, skar som klor. Den fick henne att gråta, den fick henne att vilja spy. Hon vaknade fortfarande om nätterna, ibland gråtande, ibland helt apatisk. På insidan var hon ett vrak, men utåt sätt gjorde hon allt för att vara stark. Vara en god moder och en stark ledare. Men på insidan höll hon sig precis ovanför ytan, det som gjorde att hon precis klarade sig var just de i hennes närheten som behövde henne. Valparna, flocken. Utan dem skulle hon inte ha överlevt, det var ett som var säkert.

Jag våldtog en tik
Din syster Miracle
...jag dödade dem...
dränkte dem
misshandlade henne

...Miracle...
Jag våldtog en tik

Det snurrade. Hans röst ringde i hennes öron. Utanför lös en halvmåne, ljus och vacker. Det var längesedan Aisu på riktigt kunde glädjas av månens sällskap.
Hon reste sig upp, ruskade lite på sig, och gick därefter ut ur lyan. Väl utanför slogs hon av en doft som hon faktiskt inte hade trott att hon skulle behöva mötas av igen. Raggen reste sig instinktivt på hennes rygg och överläppen rullades upp och hon blottade tänderna, om än det var för ingenting i nuläget.
"Vad gör ni här...?" mumlade hon för sig själv. Hon kunde inte förstå vad han gjorde här, av alla platser. Devils hade inte längre sitt revir i öknen, så han kunde omöjligt ha kommit därifrån. Så, varifrån hade han kommit, och varför var han här?
"Mamma?"
Aisu vände sig hastigt om, och såg Elphaba stå där med ett fundersamt uttryck i ansiktet.
"Vad händer?" frågade dottern.
Aisu övervägde sina svar.
"Jag behöver gå iväg en kort stund, men jag kommer snart tillbaka", svarade hon, och insåg med ens att det lät som om hon talade med ett litet barn. Faktum var att varken Leviathan eller Elphaba var små barn längre. De var vuxna nog att ha en rang, men Aisu hade svårt att greppa att de blivit så stora.
"Jag följer med"
Aisu skakade på huvudet. "Kommer inte på fråga", svarade hon bestämt, men Elphaba gav sig inte. Dottern började bestämt hävda att hon var stor nog att bli inkluderad i vad det än var, speciellt då det gjorde mamma arg. Efter många om och men slutade Elphaba till sist att tjata, och Aisu lämnade kvar henne vid lyan och började ensam gå iväg genom skogen. Hon kastade några hastiga blickar bak på dottern för att försäkra sig om att hon inte följde efter ändå. Det gjorde hon inte, och Aisu kunde tillslut rikta all uppmärksamhet framåt åt den hon var på väg mot.

När hon slutligen kunde se honom stelnade hon till. Han satt bara där, som om han väntade på henne. Hon hukade sig, beredd att gå till attack om det behövdes.
"Jag är ej här för att slåss", svarade han.
"Ni är inte välkommen här, försvinn!" morrade Aisu snabbt till svar.
"Låt mig få förklar-"
"Om ni vill hålla er kvar i livet föreslår jag att ni avlägsnar er. Ni är inte värdig att ens få förklara er efter allting som ni gjort", fräste hon. "Ni förrådde oss, ni förrådde mor och hela er familj", Aisu hade svårt att hindra orden. Hon hade alltid vetat vem hennes far var, vilken flock han tillhört och situationen mellan mor och honom. Men hon hade ändå trott att han hade valt mor, och Aisu hade faktiskt trott att hon hade fått en fader tillslut. Hans förräderi smärtade henne på grund av att hon blev förråd av sin egen far, likväl som det smärtade på grund av smärtan hon visste att det hade åsamkat mor. Det var nog det som egentligen gjorde henne mest upprörd.
"Aisu...", började han, och Aisu kunde höra en sorg i hans röst. "Jag har gjort mycket fel i mitt liv. Det största var att... förråda... Mivria. Om jag kunde, skulle jag göra annorlunda, men det förflutna går ej att ändra på... Men det är min framtid jag försöker göra ljusare nu. Det är därför jag är här..."
Sorgen och skammen var tydlig i hans röst, men om den var äkta eller inte kunde Aisu inte svara på. Om sanningen skulle fram spelade det inte så stor roll hur äkta den var. Han skulle alltid vara den som vände ryggen till sin familj. Och det skulle hon aldrig förlåta honom för.
"Vad söker ni hos mig? Förlåtelse? Att jag ska säga 'det är okej, du är ursäktad'?" svarade hon kyligt. "Min förlåtelse kommer ni aldrig att få...", Aisu avbröts i sina ord av ett prassel bakom sig. Snabbt for hon runt och såg hur någon slank in bakom ett träd.
"Elphaba!" röt hon. "Kom fram!"
Moloket steg den unga vargen fram och Aisu spände blicken i henne, men sa inget mer. Istället vände hon sig åter till Malvado och en dov morrning steg i hennes strupe.
"Gå. Vänd er om och gå, och kom aldrig tillbaka", tårarna började trycka bakom ögonen på grund av ilska och hon sänkte huvudet åter igen.
Till hennes förvåning nickade han bara, reste sig upp och vandrade iväg, bort från henne, bort från deras revir. Aisu stod länge och såg efter honom där han försvann mellan träden. När hon inte längre kunde se honom vände hon sig om mot Elphaba och fäste blicken i henne. Sedan gick hon bara förbi henne, tillbaka mot lyan.
Till överst på sidan Gå ner
Elphaba
NPC i Måntemplet
Elphaba

Spelas av : Älg

Haunted Empty
InläggRubrik: Sv: Haunted   Haunted Emptylör 11 jul 2015, 23:26

Ända sedan Fiero lämnat dem hade mycket förändrats, däribland Elphabas sömnrytm. Hon hade svårare att somna och vaknade ofta om nätterna. Vad anledningen var kunde hon inte sätta fingret på. Mardrömmarna om fadern kunde hon ändå förstå varför hon hade, men varför hon drömde hemska drömmar om sin mor kunde hon inte för sitt liv förstå.

Hon vaknade till med ett ryck. Drömmarna hade väckt henne igen. Yrvaket såg hon sig omkring. Vaga minnen om obehagskänslor och hennes mors röda ögon spelade i hennes sinne men var mycket snart försvunna. Elphaba lade åter huvudet mellan framtassarna och kröp närmare Leviathan. Hans långsamma andetag och värme kunde utan svårigheter lugna henne efter mardrömmar. Om hon var riktigt tyst och stilla var det nästan som om hon kunde höra hans hjärtslag. Ungvargen ändrade ställning och lade sig på sidan istället. Försiktigt sträckte hon ut benen för att inte råka sparka på Aisu, men till sin förvåning stötte hon aldrig emot henne. Elphaba såg sig om efter henne innan hon försiktigt kröp ur lyan. Hon kunde utan svårigheter se modern stå med ryggen emot. En okänd doft, som på något sätt ändå var bekant, nästan slog emot henne.
    "Mamma?"
Aisu vände sig om och såg på henne. Hon kunde se spår efter en rynkad nos och rest ragg.
    "Vad händer?"
Rösten som modern talade till henne med fick henne att ogillande rynka på nosen. Hon var inte längre en valp. Faktum att både hon och Levi nästan var vuxna. De hade både fått en rang och kunde så gott som ta hand om sig själva, åtminstone hon kunde det. Dessutom ville hon hjälpa till med vad det än var som fick modern att resa ragg och blotta tänderna.
    "Jag följer med."
Med ens blev hon motarbetad. Hon gillade det inte.
    "Men mamma! Jag är nästan vuxen! Jag är gammal nog att ha fått en rang! Jag kan hjälpa till!"
Det kvittade vad hon sade: Aisu var obeveklig. Hon fick till sist ge med sig och satte sig surt ner och blängde in mellan de trista träden. Ena örat ryckte till när hon kunde höra moderns steg bort från henne. Elphaba såg efter henne med tjurig min innan hon reste sig upp och var halvvägs tillbaka in i lyan. Nej! Hon skulle minsann inte bli lämnad utanför det här! Bestämt vände hon sig om och började smyga efter sin mor.

Det enda bra hon funnit med den mörka, dystra skogen var att hon nästan kunde smälta in i skuggorna och dimman. Hittills hade Aisu inte lagt märke till henne och snart var hon nära nog för att både kunna se och höra de båda vargarna. Liksom modern var även den främmande hannen svart, och i månens sken verkade röda ögon glimma till.
    "...förrådde oss, ni förrådde mor och hela er familj."
Elphabas ögon vidgades. Mor. Hon var inte helt säker på vad deras relation med den mörka hannen var, men att han åtminstone kände hennes mor och mormor stod klart. Nyfiket försökte hon krypa närmare, men råkade komma emot en förvånansvärt torr buske. Hon andades ut en svordom innan hon hastigt försökte gömma sig bakom ett träd istället.
    "Elphaba! Kom fram!"
    "Skabb med!" sade hon tyst.
Skamset smög hon långsamt fram och mötte kort sin mors skarpa blick, innan hon slog ner den i marken istället. En liten gren hon invid hennes tassar blev plötsligt oerhört intressant och hon lade all fokus på den. Det var knappt så att hon vågade sig på att lyssna på vad de båda fullvuxna sade till varandra. Spänningen som låg mellan de båda var åtminstone någonting som inte gick att ta miste på.
    När hannen sedan vände om och gick höjde Elphaba huvudet och såg efter honom. Det blev fruktansvärt tyst, av den obekväma sorten, nu när ingen talade. Hon sneglade försiktigt på modern. Då hon sedan äntligen såg på henne var hennes blick hård, men hon sade ingenting. Elphaba önskade nästan att hon hade gjort det. Den tysta behandling hon fick ju var värre än skäll. Hon såg kort efter främlingen innan hon försiktigt reste sig upp och började gå efter Aisu.

[SÅ, ÄNTLIGEN SVARAT! Efter typ 1000 år. AVSLUTAT!]
Till överst på sidan Gå ner
 
Haunted
Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Döda skogen-
Hoppa till: