[Detta är endast ett ensamt inlägg mellan mina karaktärer Doris och Ghadam. Svara inte i tråden, tack.]

”Det är lugnt, jag visar vägen.”
Hon var inte säker på vad hon skulle ha gjort om hon inte hade funnit honom. Dimman hade legat tät och stilla, och hon hade inte kunnat se mycket mer än ett par språng framför sig. Himlen var fortfarande klädd i stjärnornas skrud, med mörka moln som lugnt gled förbi. Högt där uppe sken månen någonstans, men dess bleka ljus gjorde bara dimman än vitare. Den klara rösten som hade svarat på hennes rop hade kommit från ett ljussken som inte tillhört himlen. Hon hade först lagt märke till honom på avstånd, som en avlägsen rörelse hon inte kunnat förstå.
     ”Jag är Ghadam, månvarg, du kan kalla mig Ghadam”, hade han presenterat sig när de kommit nära nog att urskilja varandra. Hans leende hade blåst liv i det lilla mod Doris snabbt förlorat när hon vandrat ut i dimman för flera dagar sedan. Nu följde hon vid hans sida, ledd av det varma, gyllene sken som spred sig från hans kropp. Hans röst hummade en lättsam melodi, och han rörde sig med spänstiga steg. Det var en trygghet som hade lugnat hennes skärrade andetag och oroliga blick. Det fanns ingen rädsla i hans uppenbarelse, och lättsamheten i hans sätt fick henne att för stunden nästan glömma sin egen oro.
     Trots att han hade varit på väg i motsatt riktning så hade månvargen bara ryckt på axlarna och vänt om för att visa henne vägen genom dimman. ”Jag är ändå inte på väg någon stans, så det är lugnt”, hade han sagt. ”Och det är alltid trevligare med sällskap.” Doris kunde inte tacka honom nog. Sedan han börjat leda vägen hade hon slutat att kasta oroliga blickar mot de skuggor hon trodde var bergen i söder. Hon hade lyssnat till hans sorglösa stämma när han ställt frågor och berättat om de platser som fanns söder om bergen. Han var den första hon hade mött som kunnat bekräfta att det blomklädda landskapet hon sökte fanns. Solstäppen, hade han kallat det. Han hade inte sett Alice, men han visste var Solstäppen fanns, och kunde visa henne vägen dit. När han berättat om platserna frågade han om Doris utseende och var hon kom ifrån. Kanske var hans sätt att fråga hur hon kunde ha så många ögon, eller om det var svårt att gå på så lustiga tassar en aning okänsligt, men där fanns inget hån eller någon illvilja i hans röst. Han var själv från Höstskogen, en plats precis söder om bergen som av vad han beskrev lät magisk. Den bruna honan hade svårt att föreställa sig en skog som tycktes färgad av höstens kulörer året runt. Var alla områden söder om bergen så vackra? Ju mer hon tänkte på det, desto säkrare blev hon på att om hon skulle finna sin vän någonstans, så var det söder om bergen.
     De vandrade tillsammans länge. När gryningen kom hade de nått ett klippigare landskap, där Ghadam visade henne en skyddad plats som han hade vilat så sent som föregående dag. De tog skydd där, och fortsatte sin vandring när de båda sovit ut. Redan nästa natt vek månvargen av söderut, och Doris följde hans steg. Han visade henne genom ett pass i bergen som hon var säker på att hon hade missat om hon fortsatt på egen hand. Ledd av hans ljus lämnade hon dimman, och rädslan, bakom sig.