!!Reserverat till Navrast!!

Ruby vandrade med försiktiga steg längst Madouf's kant och granskade avgrunden med en misstänksam blick. Vinden var mild och solen stod mitt på himelen, men ändå såg avgrunden så mörk ut som den bäcksvarta natten. Med nog med funderingar vek hon av och vandrade därifrån med öronen bakåt för att lyssna till stupets viskningar. 

Hon lade sig och betraktade stupet en bit längre bort med halvt slutna ögon. Hon var misstänksam, det var något med dtta stup som gjorde henne nervös. Vad fanns på botten? Ruby ställde sig upp igen och tog några tveksamma steg mot stupet, men dtannade tvärt då en främlings doft passerade hennes nos. Vem var nu detta?

[Är det natt?]

Den unga hanen travar på. Hans väg är parallellt med jordens gigantiska gap. Ett bottenlöst hål som hotar att sluka allt som kommer för nära. Den här platsen är en lite skrämmande plats. Man får vara försiktig och inte gå för nära. Kommer vargen förbi den här platsen så är det säkrare marker att vandra sen.

Han stannar upp och ruskar på huvudet och det sprider sig ut i hela kroppen. Sen står han stilla och vrider på huvudet och studerar det mörka gapet i marken. Efter en stund sätter han kroppen i rörelse igen. Vinden smeker vargens päls och ger honom en knuff framåt. Så länge den inte försöker knuffa ner honom i avgrunden.

Snart får han syn på en skepnad längre fram. En annan varg. Som befinner sig på kanten till sprickan. Vad nu? Hanen tippar huvudet lätt på sne och låter nyfikenheten föra honom närmare. Han stannar på säkert avstånd både från sprickan och främlingen. Men vad gör denne så nära sprickan?
"Hej". Hälsar han vänligt.

(Ursäkta att jag var otydlig, det är dag ^^ men gud vad bra du rollar då, haha måste verkligen bli mer aktiv här <3)

Ruby mötte främlingens blick med ett osäkert leende. "Var hälsad främling!" Ropade hon med en glad röst. Men mitt uppe i allt hasade ena tassen ned i stupet, Ruby var lyckligtvis kvick och kunde hindra sitt fall. Varginnan harklade sig och ruskade på huvudet, sedan tog hon avstånd från den mörka avgrunden. 
Ruby var en aningen osäker, men glad, över att ha stött på den förste i detta land som dessutom var ganska stilig. Men mer tänkte hon inte på det, hon var mest bara glad. 

Ännu var hon liten i manke, men hon var så mycket större i hjärtat. Hennes steg trippade lätt mot hanen, men inte allt för nära. "Vem kan du tänkas vara då?" Sade hon glatt och granskade honom med sina lila ögon.

[Tyckte mitt inlägg var rätt simpelt och inte alls imponerande. x3 Men tack i alla fall. <3]

Han ler lätt när främlingen ser åt hans håll men rycker överraskat till när hon halkar till. Han inser att han höll andan och andas lättat ut när hon lyckas hålla sig uppe. Han sveper till med svansen och studerar nyfiket tiken när hon kliver bort från stupet och lite närmare honom. Öronen klipper glatt till på huvudet och spetsar sig piggt framåt.

"Mitt namn är Nevrast. Vad är ert?" Han presenterar sig artigt och frågar nyfiket om hennes namn. Hon verkar vara vänligt inställd och det får svansen på hanen att vifta mjukt fram och tillbaka. Det är alltid lika kul att möta nya individer.

Hon nickade och sade namnet för sig själv i sina tankar för att få kläm på det. "Mitt namn Nevrast, är Ruby." Sade hon med ett glatt leende, hennes akvamarin ädelstenar skimrade till, honan var glad minsann! Då hon är glad skimrar de blåa ädelstenarna, ibland lyser upp, vid ilska är det rubinerna i hennes panna som lyser rött.
Ruby nosade i luften emot hanen lite lätt "Vad får dig att vandra hitåt till denna avgrund?" Frågade hon med en nyfiken blick medan hon lät sitt leende ligga kvar över hennes svarta läppar.

"Trevligt att möta dig, Ruby". Hälsar han glatt och svansen viftar ivrigt bakom honom. Hon verkar väldigt trevlig. Nevrast nosar lätt i luften och tippar huvudet lätt på sne, rätar på nacken, och tippar sedan huvudet åt andra hållet.

"Jag är bara på genomresa. Kan man säga". Säger han med ett lätt leende. Nej, det var inte planen att stanna på denna plats. Men det är en smidig genomfartsled. Om man nu inte vill ta sig över på andra sidan. För det är omöjligt om man nu inte besitter speciella färdigheter.

"Vad gör du själv här?" Frågar han nyfiket och reser på nacken och klipper med öronen. Den ljusa blicken studerar tiken framför honom. Hon har ett intressant utseende.

"Gemonresa säger du, finner du något intressant här?" Sade hon och fnittrade lite. Men sedan rätade hon på sig och harklade, "Är du på väg till någon speciell plats, Nevrast?" Frågade hon sedan med ett leende. Hennes svans viftade bakom henne och hela hon var fylld av glädje, kanske var det för att han var så snäll och charmig, hon visste inte, men glad var hon!

Målnen började att dra sig in över dem, stora mörka måln som inte alls såg trevliga ut. Regnmåln? Åskmåln? Hon kunde inte riktigt avgöra det då de såg ut att bli både och.
Hennes lila ögon satte sedan fokus på Nevrast igen med samma goa, glada, leende.

Han skakar lätt på huvudet.
"Norr kanske? Men inte så långt som de kallare områdena. Kanske tar jag en tur längre inåt landet". Svarar han och leendet leker kvar på hans mörka läppar. Han studerar Ruby. Nyfiket och intresserat. Öronen klipper till på huvudet och spetsas sedan framåt.
"Det finns mycket att se och upptäcka vart man än går". Säger han och trampar lätt på stället några gånger innan han placerar framtassarna tätt ihop och tippar huvudet något framåt så att nosen inte längre är parallellt med marken utan sluttar neråt och hakan kommer närmare halsen.

Ruby log och tänkte lite. Vart var hon egentligen påväg? det visste hon inte ännu. Någon plats där hon kunde slappna av och bara vara sig själv. En plats utan bekymmer och oro. Men vart var det? Ingenstans förmodligen. Vart hon än vände sig om fanns det faror och kaos. Men inget som skulle stoppa henne från drömmarna.
"Norr säger du, någon specifik plats du söker?" Frågade hon sedan med ett leende.
Nevrast var söt där han trampade på stället och hennes leende vart ännu större. "Självklart! det finns så mycket att se som ännu inte har upptäckts. Jag önskar att jag kunde finna en plats för mig" Sade hon sedan och lade huvudet på sned.

Han skakar lätt på huvudet.
"Nej, jag har inget mål. Jag vill bara se mig omkring". Svarar han. Han har vandrat ensam ett tag. Sen han gått skilda vägar med föräldrarna och syskonen. Det hör till livet som ungvarg. Att lämna familjen och söka sin egen. Men Nevrast har ingen brådska. Han vill se så mycket som möjligt och möta så många intressanta individer som möjligt.
"Är det någon särskild plats du söker?" Frågar han nyfiket. Han har sett de flesta av Numooris platser och hört berättas om andra. Föräldrarna hade massa intressanta historier att förtälja för honom och syskonen när de var små.