Tramptass:
Det kunde inte vara sant.
En förrädare.
Och Malvado av alla.
Hur kunde det ske?

Hur kunde han låta det ske?

Tramptass vankade av och an genom den heta sanden. Ignorerade den brännande solen, ignorerade allt.
Från och med nu så skulle han vara stenhård på att leta igenom sina flockbröder och systrars huvuden. Hade de några som helst idéer på att lämna flocken skulle han få reda på det först!
Inga ursäkter. Inga bortförklaringar. Inga undantag.
Alla skulle undersökas.

Han rycktes ur sina tankar av en gam som hånfullt kraxade på honom. Han morrade ilsket åt den och stannade upp i sitt vankande.
Han kände sig sviken, sviken av sin vän.
Kyoko var skadad, den döda skogen obevakad.

Vad skulle hända nu?

Katastrof.


Sarabi:
Sarabi darra, om hon inte varit så hals över huvud asförbannad så skulle hon med största sannorlikhet ha gråtit. Choken som fäljt hennes totala rageutbrott började rinna av henne, hon började inse att det var sant. Men det stämde inte, det kunde inte stämma. Nyss hade hon, just likt den hane hon snart skulle möta, vandrat fram och tillbaka över den eviga sanden, men nu bara stod hon där. Varenda muskel i kroppen var spänd så den darrade, blicken stirrade rakt ner i sanden - som om sanden var orsaken till allt ont.

Hon visste inte vad hon skulle känna.
Men önskade att hon kunde hata honom och inget annat. Ty för det skulle göra llt så mycket lättar. Men hur mycket hon än önskade så var hat långt ifrån det enda hon kände.

Om hon bara varit där, tänk om hon kunnat hjälpa sin mor, eller lugna ner sin mor.. Kanske övertyga Mal att stanna, eller bara lyckats döda honom, elda upp skabbet. Men hon hade inte varit med, hade inte ens varit i öknen, utan långt borta på sina egna patetiskt själviska uppdrag.

Det fick inte vara sant.


Tramptass:
Tramptass fick syn på en brun liten prick längre bort.
Den första tanken var att skita i den, han visste inte om han skulle klara av att tala med någon i det skick han var i.
Men känslorna som strömmade ur den lilla varelsen var så fyllda av sorg och besvikelse att Tass vacklade bakåt.
Han svalde sitt hat gentemot förrädaren och började sakta stega närmare vargen.
"Sarabi..?" Sa han tyst och såg försiktigt på henne med en beklagande blick.
Han förstod att hon var upprörd. Malvado var hennes läromästare, de måste ha stått varandra nära. Han kände med henne.
"Malvado har satt en kniv i ryggen på oss alla.." Mummlade han sedan och såg ner i sanden. "Hur är det?"


Sarabi:
Sarabi hade inte sett tass förens han uttalade hennes namn. Hon svalde och såg upp på Tass.
"Det stämmer inte, Tass."
Mummlade hon förtvivlat.
"Han lämnade oss inte för sina valpar, han lämnade oss inte ens när mor slog honom halvt till döds och förolämpade hela honom. Han var så ledsen då, sårad, men inte ens då övervägda han det ens... Varför nu?"
Hennes blanka giftgröna lögon mötte tass blodröda.
"Varför."

Hon svalde hårt. Pressade samman sina käftar, de eldsfärgade märkerna på hennes framben glödda, hon ville bara döda honom. Slita honom i stycken.


Tramptass:
Tass såg sorgset på sin vän då hon talade.
"Jag vet inte, Sarabi. Jag vet faktiskt inte." Suckade han och gick fram till henne på tunga tassar, innan han tyst satte sig ner bredvid henne.
"Men vad det än var så betydde det mer för honom än vad flocken gjorde." Tomt stirrade han ut över öknen. Hur kunde han förråda sin flock? Sin familj?
"Det kom som en chock för oss alla..." Tass såg ner på sina såriga trampdynor, i timmar hade han förföljt Malvado, ända till öknens slut och där hade alla spår upphört. Han måste ha vadat genom ett vattendrag.
"Sarabi.. Kyoko slaktade honom totalt, han måste ha tagit mer skada än din mor. Tänk på det. Och vi hittar honom. Och då gör vi hans liv till ett helvete. Vi tar ifrån honom allt." Rösten var hotfull och full av kraft. Han menade det han sa, men innerst inne grät han.
"Och sen, dödar vi honom."

Splittrad.

Sarabi:
Sarabi hatade att tänka såhär om Malvado, dem mest hängivna och trogna vargen i flocken, men hon hatade honom ännu mer. Tass ord gav henne lite hopp. Lite.

Hon svalde åter.

Strupen var fortfarand elika torr som den öken de befann sig i.

Varför.

Devils var splittrade, igen, hur kund ehan orsaka dem all denna smärta.

Varför.
Hade hon bara varit Naiv som trott att han någonsin älskat dem, nej, det kunde inte ha varit skådespel. Allt kunde inte vara falskt.

"Tass."
Mummlade hon tyst och lutade sitt huvud emot hans brungrå bog.
Hon ville ha Malvado här, trofasta säkra Malvado som alltid fanns där, som alltid tröstade, den mjuka famnen den fasta handen. Han man kunde lita på, han som alltid hjälpte och som man aldrig behövde tvivla på. Hon ville ha honom när, så att han kunde dö. SÅ att hon kunde bränn aupp honom innifrån.

Inget skulle bli som vanligt igen.



Tramptass:
Tass kände den lätta tyngden av den lilla honan som lutade sig mot honom. Han böjde ner huvudet och tryckte nosen mot hennes panna.
"Devils ska inte falla." Viskade han tyst och slöt ögonen. "Nej, det här ska bara stärka oss."
Han öppnade ögonen och lät solen återspeglas på hornhinnan. Plötsligt började han le.

"Malvado har gjort sitt livs misstag." Ett känslolöst skratt hasplade han ur sig. "Ingen skadar Devils ostraffat."


Sarabi:
Sarabi slöt ögonen och suckade, men sedan såg hon upp mot hanen hon satt invid.
"Enda vägen ut ur devils är via döden, och det skall malvado snart förstå"

Nu var hon mer förbannad än ledsen.

Tramptass:
Tass flinade lömskt.
"Indeed." Svarade han och såg ut över öknen.

[Och så gick dom sedan hem till sig och drack te. Avslutat? ;) ]

Mivria:

Mivria promenerade i skogen som låg framför henne. den var tyst, och dunkel ibland dom stora lövträden som hon passerade. Hon kunde höra ljud högt uppe i trädkronorna ifrån fåglar, smådjur och vinden som sakta och tyst viskade bland dom tunna löven. Mivria kunde finna ett lugn här. Kanske var det för att den här platsen påminde så mycket om hennes hemskogar. Hon är uppväxt bland skogarna, och även fast hon blivit förälskad i dom öppna ängarna i Qus revir, så kunde hon inte låta bli å falla tillbaka in i skogarna som hon kommerifrån. Känslan av att vara hemma tröstade henne när hon mådde dåligt. Hon skulle aldrig erkänna det, men hon skanade faktiskt sin familj. men det stack alltid lika hårt i hjärtat igen varje gång som hon insåg varför hon inte längre var där. Då saknade hon dem inte längre.
Men hem är fortfarande ett hem.
Efter ett tag så tyckte hon att skogen blev tyst. För tyst. Hon stannade till, och kände hur hon blevvaksam. Hennes sinnen blev på sin vakt och hon såg omrking sej med ett vakande öga Hon var helt säker. Hon var inte ensam. Helt plötsligt så önskade hon mer än någonsin at tdet skulle vara natt och inte dagtid.
 
En kall kåre gick längs hennes ryggrad, och hon kunde inte längre höra fåglar eller vinden, eller den härliga friden inom henne....


Malvado:
Den svarta vargen som gick mellan träden var i sin egen lilla värld. Malvados tankar var långt borta, långt borta från Numori och från verkligheten. Hans tankar hade vandrat tillbaka till en tid för längesedan, då han bodde tillsammans med sina syskon, och föräldrar. Men ingen av dem hade han kvar. Föräldrarna var ju döda, och hans syster likaså, och hans broder var försvunnen. Malvado hade intalat sig att han också var död, för att slippa undra var han var, och hur han mådde.
En doft letade sig in i hans känsliga nos och fick honom att komma tillbaka till verkligheten. Han drog in vargdoften, som tycktes komma från en hona. Det var först nu som han märkte hur tyst det var. Var det på grund av hans närvaro, eller på grund av den främmande honans?
Han fortsatte att gå, och minnen envisades med ett dyka upp i hans huvud. Men han sköt dem gång på gång åt sidan. Han orkade inte tänka på det nu, det var allt för jobbigt.
När han fick syn på varghonan så stannade han upp och la bak öronen. En dov morrning lämnade hans strupe och han såg på honan med en blick av förakt och misstänksamhet.

Mivria:

Mivria hörde vargen komma emot henne, och hon kunde höra morrning. Hon vred huvudet och såg den svarta vargen komma emot henne. Rent instinktivt så vände hon sej emot honom, och besvarade morrningen med att morra själv djupt nere i sin strupe. Hennes gula ögon betraktade honom noga, och hon var säker på att hon inte kände igen honom.. Men hon var säker på vart han kom ifrån, tack vare hans dogt. Han var en Devil, uan tvekan. Raggen reste sej sakta på hennes rygg, och hon lämnade honom inte med blicken.
Han var större än henne, men hon var inte rädd. Eller rädd är man väl egentligen alltid, men hon kände inte rädslan, utan bara hat.
Mivria insåg snart hur hon hade förhastat sej, och hon lät morrningen tysta, men hon såg fortfarande på honom med avsmak och defensivt.
"Devils, eller hur?" Sa hon frågande, men med självsäkerhet i rösten. 


Malvado:
Malvado såg hur raggen på honan reste sig, men hans egen låg lugnt kvar på ryggen. Han stelnade till när hon talade. Hur kunde hon veta vilken flock han tillhörde? Men det gick sedan upp för honom att hans doft hade avslöjat honom. Men han hade inte trott att det skulle vara så uppenbart, med tanke på att han inte vart medlem så länge än. Han skjöt bort tankarna och såg på varghonan med en misstänksam blick.
"Du verkar känna till den flocken" sa han med ett lite elakt flin. Det fanns en lite, väldigt liten, glimt av retsamhet i hans blick. Men man kunde endast upptäcka den om man granskade honom noga.
"Du är god, eller hur?" sa han sedan med föraktfull röst. Den lilla glimten i ögonen var borta.

Mivria:


Mivria släppte honom inte med blicken, men kunde inte låta bli å le en smula. "Om jag känner till Devils? För bra skulle jag säga.". Hon var väl nästanlättad över att han inte verkade ha avslöjt vilken flock hon kom ifrån, men det är möjligt att han inte var så bekant med flocken Qu. Hon hade inte sett den här vargen förut heller, men hon hade sällan sett mer än en Devils åt gången, så hon visste inte hur många dom varegentligen.
Hon stod stilla, och svarade på hans andra fråga, fortfarande med ett föräktfullt leende på läpparna. "Och om jag är god? Den frågan vet jag inte om jag tycker är så självklar." Mivria hade lärt sig att även dom godaste avvargar kunde svika hennes förtroende, och att dom ondaste av vargar inte alltid är så oda om dom verkar. Hon hade lärt sig att inte dömma andra vargar för hastgt, även o mdet oftast stämde med om dom var onda eller goda.

Hon fortsatte "Jag har nog aldrig lärt mig vad som är en helt ond eller en helt god varg. Vi har nog alla lite av båda sidorna i oss, bara mer eller mindre. Själv tror jag inte tat jag vill äkna mig till en god varg, då jag oftast drömmer om att döda mina fiender, eller längtar efter att få känna hatet flöda i mig." Hon tog en paus. "Men å andra sidan så vet jag fortfarande vad som är rätt och fel, och skulle aldrig svika dom som ärmig nära, vare sig dom är onda eller goda." Hon vart tyst och stod fortfarande stilla, och la huvudet lite på sned för att visa att hon väntade på att han skulle svara eller göra något.
 
Malvado:
Han kunde inte låta bli att undra över varför hon kände till dem så väl. Men så slog det honom. Det var ju mycket möjligt att hon var en Qu. Han sa inget om det, men hans blick talade om att han hade kommit på det nu. Den var ännu mer föraktfull än innan, och ilskan bubblade inom honom.
Malvado stelnade till när vid det sista hon sa. Han ville gärna påpeka att hon hade fel, men det kunde han inte. Han var väl medveten om att det fanns både ondhet och godhet i alla. Och det retade honom ofta.
Han började också ändra lite uppfattning om honan. Hon var tydligen inte så god som Malvado först hade trott. Nu skulle han utan problem kunna kalla henne neutral. Men om hon nu verkligen var en Qu så var hon neutral, och inte mer ond än så. Han fnös irriterat.
"Så du menar att en ond varg inte kan skilja mellan rätt och fel, och inte heller kan bry sig om andra vargar?" sa han vasst.
"En ond varg har lika stort hjärta som er goda och neutrala vargar..." sa han kyligt. "...det bara rymmer färre vargar än vad era gör."
 
Mivria:
Mivria noterade hans uttryck och märkte att han troligen hade kommit på de nu, men hon sa inget om de. Det skulleju inte spela någon större roll om hon sa det, mer än att dom båda troligen skulle bli mer uppretade.
För att svara på hans vassa svar, så sa hon snabbt och kyligt: "Men skulle en ond varg offra sitt egna liv för en vän?" Hon tog en paus. "Det jag har lärt mig och erfarat om onda vargar, är att onda vargar alltid skulle sätta sig först främst. Många ondaj ag träffat, verkar åtminstonde nöjda och självsäkra med att förlora eller döda "vänner", för det enda dom behöver är sig själva."
Hon vart tyst igen. "Men det är ju klart att jag kan ha fel. Men i sådana fall så ser jag ingen större skillnad på så kallade onda och goda vargar."
 Hon blickade ut mot skogen.
Men jag kanske bara har mött dom ondast av onda vargar tänkte hon tyst för sig sjäv. Den här vargen verkade uppenbarligen inte nöjd med att blir stämplad om hjärtlös. Men det måste ju inebära att han inte är helt ond samtdigt. Kanske hade an bara blivit ond, ifrån att ha varit en god varg en ång i tiden. Troligen så skulle Mivria inte få veta den här vargens riktiga historia, men Mivria visste att hon troligen aldrig skulle tro på enbart godhet eller ondska.

 
Malvado:
Malvado svängde irriterat med svansen fram och tillbaka bakom sig. Han tyckte inte om honans sätt att tänka.
"Det är sant att jag skulle sätta min egen säkerhet först i de flesta lägen..." sa han kort. "men det betyder inte att det kan komma en dag då jag offrar mitt eget liv för en vän."
Han suckade och följde en kråka med blicken då den lämnade sin gren och flög iväg. När den inte längre gick att se så vände han blicken mot honan igen.
"Men skillnaden mellan onda och goda är också att ni goda och neutrala kan tycka om så många fler vargar" sa han. "Jag skulle aldrig tillåta mig själv att bry mig om så många." Det var sant. Han visste för väl hur det var att ta någon till sitt hjärta, som han sedan mister. Han ville aldrig gå igenom det igen, aldrig. Det fanns bara en enda varg som Malvado någonsin skulle kunna säga att han älskar, och det är hans egen syster, men hon är en andevarg, och det är hans eget fel.
 
Mivria:
Mivria log nästan vänligt nu nä hon pratade efter en stund att vargen hade tystnat. "Jag tror vi har många fördomar emot varandra." Hennes blick hade inte längre lika sarkastisk och hatisk ton, utan en allvarligare. Långt ifrån kärleksfull naturligtvis. Och rösten var dov, och hon pratade ganska mycket tystare och mörkare än tidigare, fortfarande hörbart.
"Jag vill inte heller ha för många vargar nära mig bara för att jag är neutral. Att lita på andra vargar är inte min starkaste sida. Jag har mött för många lögnare och svikare för att kunna göra det. Ett par av dom kom även ifrån min egna flock. " Hon såg tyst på vargen framför henne. Hon hade nog kommit fram till att hon inte tyckte nå vidare om honom. Något med vargen gav henne kalla kårar längs hennes ryggrad Ändå kändes han inte som en av dom ondaste vargar hon hade mött. Kanske var hans ondska inte den rena ondskan hon hade mött, utan ondskan bara dolde smärtor ifrån ett kärleksfullt förflutet. Han verkade ju helt klart upprörd när hon nämde att onda vargar inte kn ha varar nära sitt hjära, när många andra hon mött bevisat motsatsen.
 
men det är nig så att det inte går att dra ett rakt streck bland alla vargar om vilka som är vad och tycker vad.  Vi har olika anledningar till att vi är goda och onda. Olika upplevelser som har format oss. Hon väntade nu igen på att han skulle svara. 
 
Malvado:
Malvado fnös kort, men kunde inte neka till att honan hade rätt. Men han hade faktiskt inte lika mycket fördomar som många andra onda vargar kan verka ha. Men det kanske kunde bero på att han en gång i tiden hade varit en neutral varg. Ibland så kunde han känna att han inte klarade av att vara den där onda vargen han hade blivit. Men han hade alltid haft lätt för att lita på vargar, han var naiv. Men han försökte att dölja det så mycket han kunde. Han ville inte lita på andra vargar.
"Jo, det har du rätt i..." mumlade han, å han kände att han måste säga något.
 
Mivria:
Hon kunde inte låta bli å se i hans bick att en del av honom bara kunde hålla med henne, även om han tydligt inte ville visa det. Mivria skulle inte vilja erkänna själv att hon nästan kände att hon hade en del gemensamt med denna Devilsmedlem. Dom var hennes fiender. Så hade det varit ända sedan hon kom hit till numoori. Så länge dom var i dessa flockar så skulle dm inte kunna vara vänner, och så skulle det troligen förbli. Fred mellan Qu och Devils skulle troligen aldrig kunna existera. Hon suckade. Så mycket åsikter som styrde världen. Hon var iaf tacksam för, eller snarare förvånad över att denna vargen inte hade hoppat på henne än. Hon var van vid att alla Devils hon mötte ville döda henne direkt, även om hon insågatt dessa två troligen ksulle låss mot varandra en dag, även om det inte blev idag.
 
"Vem är egentligen ledare i Devils idag?" frågade hon plötsligt. Hon vet inte varför hon frågade det, men hon insåg bara att hon inte visste det idag.

Malvado:
Vid hennes frågade så klippte han med öronen. Hans blick fick något mörkt i sig. Dock inte det där ondskefulla mörka, utan mörkrer som bara dolde de andra känslorna som fanns inom honom.
"Devils har ingen ledare." sa Malvado enkelt med ton utan känsla. "Devils är splittrad" sa han sedan och gav honan en irriterad blick. Nu skulle väl hon springa raka vägen till Qu och berätta de 'goda' nyheterna. Han fnös och svängde med svansen bakom sig.
En djup suck hördes från honom, och svansen stannade bakom honom. När han fått veta att Devils var splittrad så hade han både blivit förbannad, sorgsen men även lite lättad. Förbannad och sorgsen över att inte längre tillhöra en flock, men lättad över att bli fri från den. För nu när han tänkte efter så visste han att han inte riktigt hörde hemma där. Hans ondska skulle aldrig kunna mäta sig med den som t.ex Kyoko, FrostCut eller Rukaze ägde. Och djupt inom honom visste han att han egentligen var den där neutrala vargen. Men han visste att om han accepterade vargar, och tog dem till sitt hjärta, så skulle han även förlora dem en dag. Och han visste hur ont det gjorde, och han ville aldrig gå igen den sorgen igen.
Han satte sig ner och betraktade honan. "Mitt namn är Malvado." sa han. Hans läppar formade sedan ett litet leende. Ett pyttelitet, vänligt leende. Det var knappt så att det fanns, men visst var det där...
 
Mivria:
Mivria vart förvånad över att han svarade. Men hon var tyst och lyssnade. Så Devil var splittrat nu. Det hade hon inte förväntt sig. Det var ju skönt för hennes del, och det visade ju att flera av dom onda vargarna hade svårt att hålla ihop en flock när dom själva tror dom är världens starkaste. Fast vad skulle hon säga. Det var flera av dom i hennes flock som hon inte hade sett på länge. Dom vandrade ofta själva utspridda, och träffades bara då och då i deras lfock. Men det var så det fungerade, och hon visste att om hon behövde så skulle hon få hjälp och stöd precis nä hon bad om det.
Men hon kunde inte se att den här vargen verkade lida av att inte ha en samlad flock. Hon tänkte doc kinte se någon lycka i det hela. Hon visste att så länge det fanns devils där ute, så skulle dom återkomma som en stark flock i hopp om hämd och en vilja att bara döda i rent hat.
 
När vargen plötsligt sa vad han hette så vart hon förvånad igen, och man kunde se det i hennes ansiktsuttryck, sedan fic khon ett svagt leende i ansiktet, och hon nickade nästan i en hälsning lätt med huvudet, mest lite symboliskt. "Själv heter jag Mivria."
Malvado. Det namnet hade hon ju minsan hört talats om. Så detta var Malvado som stod framförhene.

Malvado:
Han såg granskande på henne för att se om han kunde urskilja nåon skadeglädje, eller någon annan speciell känsla hos honan, men han blev utan svar. Han lade huvudet lite på sned och spetsade öronen när honan sa sitt namn. Mivria. Han kunde faktiskt inte minnas att han hört det namnet innan.
"Trevligt att mötas, Mivira." sa han. Hon verkade annorlunda än andra goda vargar tyckte han. Hon kunde inte riktigt beskriva det. Men det var som om hon kunde förstå onda vargar på ett annat sätt än andra neutrala/goda vargar gjorde.

Mivria:
Plötsligt verkade han inte lika aggressiv längre. Hon slappnade kanske av en aningens då, även fast hon fortfarande vakade naturligtvis, men hon fick fram ett svagt leende, och nickade till svar. "Detsamma." Det vart en oväntad vändning på konversationen tyckte hon. Fast mivria vet ju själv att onda vargar hon träffat egentligen kan vara trevligare än goda hon träffat, men det kan bara ta lite mera tid att lära känna dom..
Onda vargar har väl, som Malvado sa, ett hårdare skal omrking hjärtat än många goda har. Oftast för att skydda sig själva emot plågor man lidit av tidigare. Mivria förstod den känslan. Hon skulle aldrig kunna bli en helt god varg, va nu det skulle räknas som. Hon bar på alldeles för mycket smärta för att kunna känna sig fri och lycklig, glad och kärleksfull mot allt och alla hon träffade.

För att avbryta sina egna tankar så frågade hon, kanske lite försiktit för att inte reta upp vargen framför henne igen: "Såå.. Vart är du på väg?" Mivria tänkte kanske inte på väg, som vart han var på väg för stunden utan mera djupare om han var på väg mot något mål längre fram, något som han sökte eller strävade efter. Men det skulle troligen bli en för djup och plågad fråga för att hon skulle vilja fråga den exakt, så hon lät honom tolka den som han ville.

Malvado:
[ Jag har kommer inte på något att skriva. Har verkligen IT! O.O
Och funderar ärligt talat på att radera Malvado, eller låta honom dö elelr nåt för orkar inte med honom -.-' Fast jag skulle sakna honom då i alla fall "/ Men som sagt, kommer inte på något, så svarar när jag gör det... ]


Mivria:
[aw, jag som tycker om malvado så. Har alltid gillat den karaktären. Men du, skulle vi inte kunna göra nåt dramatiskt då som att dom blev kära o varandra eller nåt så kan mivria bli dräktig och föda en eller två valpar till dig? Även om han dog så skulle han ju få ett minne kvar efter sig på numori, och det skulle kunna bli en ny intrig i och mellan flockarna? =)]

Malvado:
[ Det vore en kul grej faktiskt ^^, men då vill jag spela en av valparna ;D Som en liten återfödd Malvado kanske =)  Men ska vi skapa ett nytt roll då? Så kanske dom redan kan gilla varandra, eller till och med redan ha valparna. Så slipper vi "rolla fram" det, om du förstår vad jag menar. Det kommer ta så lång tid -.-' ]]

Mivria:
(haha jo vi behöver inte ta allt i detalj exakt i rollen blir så segt. xD Men som du sa vi kan skapa ett nytt roll ,och när dom träffas så kan dom ju ha inte setts på ertt tag, men båda har tycke för varandra och så kan mivria berätta att hon bär hans valpar eller något sådant? Jag vill gärna hinna rolla med nån i Qu som dom vet att det kommer tillökning i flocken, Eller vi får väl bestämma hur vi ska göra, men om mivria är kvar i qu, som hon helst föredrar förstås, så kommer ju valparna födas där direkt. Om dom inte skulle bli pissed på henne för att hon varit med en devils och slänga ut mig eller liknande, men det visar väl sig i sånna fall. Klockan är ganska mycket nu när jag skriver det här, hehemen låter det hyffsat vettigt? ^^ Jag vill också gärna spela en valp. Vi kan ju frågao m nån mer skulle vara intresserad av att spela en tredje, annars kan det ju räcka med två.

Frågan är ju vad det skulle vara för valp man vill spela då.. hm..)
 
Malvado:
[ Det låter som en bra idé. Du får gärna skapa ett nytt roll om du har lust ;D
Om Malvado inte hinner dö till Devils "återuppstår" igen, så kommer han nog inte gå med där. Fast det skulle kanske bli kul ändå om han blev det. Han kulle säkert bli dödad på direkt, och Devils fick reda på att han varit med en från Qu x)
Jag tycker om en stor familj, så tre valpar skulle vara kul ^^, Ja, vi får väl fråga om det är någon som vill spela en tredje valpis =)
Jag skulle nog vilja spela en ny liten Malvis, men är sämst på att spela ond varg, i alla fall så länge den har låg status x) ]

Mivria:
[haha, jo det skulle ju bli spännande å se hur Kyoko eller Nevada skulle reagera på det. x) Quarna är kanske mer förstående.
me ndet är ju kul om någon aktiv vill spela valparna, en mera erfaren. Kan ju starta en tråd på off-topic med frågan om någon skulle kunna tänka sig å spela valp, och i Qus forum kan jag också göra det.

Dom behöver ju inte vara onda redan ifrån början, dom kan ju bli det. Vet inte riktigt vad jag skulle vilja spela för valp, skulle vilja spela två stycken nästan, men ska spara den ena utifall att mivria skulle få en till kull senare. Tännkte att det skulle vara "kul" om hon typ dog när hon födde sion andra kull eller liknande, men vill inte att hon ska dö redan nu. xD

Blir kanske en kille jag spelar som kommer vara god, men osäker på sin rätta plats. Vi får väl diskutera sen vilken relation valparna ska ha till malvado alls, om dom kommer känna honom alls osv. Det är ju inte säkert att valparna tycker det är kul med en mörkervarg som far, eller så tycker dom det är fel att dom fått växa upp med "veka" vargar osv. Man kan göra mycket spännande intriger. ^^

Men jag kanstarta ett roll så kan vi låtsas att dom blev lite förtjusta i varandra här, men itne träffats på ett tag när dom träffas igen då. ^^]

Malvado:

[ Haha aa ^^, Devils är nog inte så förstående x)
Vad bra att du startar en sån tråd i förumet ;D Det blir lite roligare om en annan spelar en av valparna också =)
 
Hm, de kanske inte har träffat honom, men Mivria kanske kan berätta om honom? Om de inte hinner träffa honom innan han dör så kanske de ses när han är andevarg? För jag kommer nog låta honom bli det. På det viset så försvinner han inte helt ;]

Mivria:
[andevarg kan ju funka. Jag antar att valparna kommer vilja veta mer om sin far iaf så. Men sen när vi rollar (har inte startat rollet än(a), vi kan ju fortsätta diskutera en bit här om vi vill, jag har flera roll igång nu som jag behöver avsluta ^^'), ska mivria vara den som vill att dom ska leva ihop men Malvado inte vill det, kanske av flera anledningar(kanske för att skydda valparna ifrån sig själv, eller devils kanske, eller för att han helt enkelt inte vill ha valpar, eller för att han är rädd för annat du kännerj u honom bättre än jag ^^), eller vill mivria inte att dom ska växa upp med sin far, för att hon kanske ändå "känner mörkret" inom honom, och för att hon inte vill lämna Qu? Man kan ju göra på flera sätt.

Möjligheterna är oändliga. : D
Men jag tänkte typ att valparna kommer ju säkert bege sig ut för att leta efter sin far också. Men du har bestämt att han ska dö iaf? Vi får väl se hur lång tid det tar innan 

Malvado:
[ Jag har bestämt at han inte ska dö riktigt än... Men istället så tänkte jag på att han gav sig ut på en liten "resa" medans Mivria väntade valparna. Och när han kommer tillbaka, och träffar henne, så är han far...? Ville hitta på något med honom, men han får inte dö riktigt än.
Malvado vet inte vad han prioriterar högst; flocken eller Mivria.
Han kanske kan tycka väldigt mycket om Mivria, och valparna, fast han inte erkänner det...
som sagt, man kan göra på många sätt...

Mivria:
Mivria satt på en sten åter tillbaka i Kaiwood efter att ha varit hemma i Numoori en tid. Hon hade varje dag tänkt på en speciell varg efter att dom hade skiljts åt. Hon ville inte att det skullke vara så, men hon ahdei ntek unnat göra något åt det. Och nu skulle hon berätta något för honom och hon visste inte hur han skulle reagera på det. Och hon visste inte än hur hon ville att han skulle reagera. Dom var olika egentligen, men ändå väldigt lika. Mivria var osäker på hela situationen, men ville ändå träffa honom.. malvado vilel hon träffa.. Mörkervargen som hon hade träffat för ett tag sen nu.
Kvällssolen sjönk, och det blev ganska snabbt mörkare, men hon tänkte vänta. Hon hade känt dofter av honom i närheten, och om han kände hennes så var hon ganska säker på att han skulle leta upp henne, deller det avr vad hon hoppades på.. Hon suckadeo ch såg ner på sina egna tassar när hon funderade på tiden som skulle komma och hur den skulle se ut. Det skulle torligen inte bli som förr igen.


Malvado:
Genom skogen gick en ganska sliten varghane. Man kunde inte tro att det vara samma hane som för bara några månader sedan. Men saker och ting förändrades. Vargar förändras. Precis som dagar blir till natt. Malvado suckade. Var krångligt allt hade blivit helt plötsligt. Efter att han fått reda på att Warashi var död så hade han lovat sig att aldrig, aldrig, aldrig bry sig om någon igen. Och det var precis det som hade hänt. Nu stod han inöf två vägval i livet. Den ena visste han mycket väl gav honom lycka, men den kunde även få honom, och den han skulle leva tillsammans med dödade. Kunde han verkligen riskera det? Den andra vägen gav honom livet, och... tja, inget mer än livet. Jo, det gav honom ett hem också. Ett ställe som han kunde kalla hem. Malvado suckade. Tankarna hängde över honom som ett stort, grått moln, och verkade göra allt för att få honom på sorgset humör.
Han hade varit så djupt försjunken i sina tankar att han inte känt doften av varghonan som var i närheten. Men när han väl kände doften så spetsade han öronen. Det kunde väl inte vara...? Eller kunde det det? Han tog ut stegen och började gå snabbare. När han fick syn på månvargen som satt på stenen där framme så spred sig en värme inom honom. Det var inte den sortens värme som kom från elden inom honom. Utan en värme han endast kände när han såg Mivria...
 
Mivria:
Mivria hörde steg bakom sig i buskarna. Man kunde se hennes öra reagera snabbare, men hon vände snabbt på huvudet. Hon kände vem det var, men hon kundei nte vara säker. Hon kikade in i den mörka skogen och fick syn på gestalten av en varg. Hennes hjärta gjorde ett glädjeskutt, men hon gjorde inget själv först. Hon såg vem det var och man kunde se ett leende på hennes läppar. Hon vart dock snart förskräckt över hans utseende. Han såg verkligen inte ut som sist hon hade sett honom. Han var verkligen sliten, det syntes tydligt. Men det spelade ingen roll. Inte nu iaf.
Hon hoppade ner ifrån stenen och landade framför honom. Hon var nästan tårögd, men log. "Jag visste att du skulle komma.."
 
Malvado:
Malvado hörde hennes ord, och det ryckte lite i hans ena mungipa; ett försök till ett leende. Han var så glad över att se henne igen. Och så glad över att hon var glad över att se honom igen. Nu blev hans leende större, och mycket mer gladare. "Såklart..." svarade han mjukt och gick närmre henne. Han drog in hennes välbekanta doft i nosen. Gud vad han tyckte om henne! Han såg in i hennes bärnstensgula (?) ögon och suckade. Men det var en glad, och lättad suck. "Jag har verkligen saknat dig." mumlade han tyst och såg ner på sina tassar. De fick en svagt röd-orange färg, något som elden var ansvarig för. Det hände ofta när han kände så här.
 
Mivria:
Mivria stod still när han kom närmare och drog in hans doft djupt in i sina lungor. Hon öppnade ögonen och mötte hans blick. Hon hade inte förstått att han saknade henne så. När hon först hade mött honom hade hon trott att han varit en känslokall varg. Detta hade hon aldrig kunnat tro, att hon av alla skulle falla för denna varg.
Om Mivria inte hade haft någon päls så hade man troligen sett henne rodna vid hans ord, men nu syndes det bara genom att hon slog ner ögonen lite svagt med ett leende. "Och jag har saknat dig.." Hon hade en värme i rösten och i kroppen hon inte var van vid. . Hennes varma blick mötte hans blick(vad har han för ögonfärg? o,O) igen. "Vart har du varit sen vi sist träffades?"
 
Malvado:
Vid hennes ord så log han stort. Han slickade henne lite på nosen och nafsade lekfullt i hennes ena öra. Detta var den enda orsaken som han kommit tillbaka. Om det inte hade varit för Mivria så hade han utan problem kunnat strunta i att bege sig tillbaka. Han var glad över att finna henne oskadd. Det var en av hans störta rädslor; att någon han brydde sig mycket om skulle komma till skada. Det hade hänt med allt för många av de han höll kära. Han skakade bort tankarna. Han fick inte tänka på det nu! Han orkade inte tänka på såna där deptrimerande tankar. De tog för mycket kraft från honom. Mivria mådde bra, och han fick träffa henne igen, det var det enda som betydde något nu.
 
Mivria:
Mivria stod tyst och njöt länge av beröringen och närheten. Glömde bort allt annat omrking henne. Hon tryckte sedan huvudet emot hans kropp, som även fast den var magrare nu, fortfarande kändes kraftig och stark. Hon drog in doften som hon mindes väl i hans päls, även fast den också gav dofter ifrån platser långt ifrån obekanta för henne, så var det ändå Malvados doft.
"Vart har du varit all den här tiden?" Viskade hon tyst fortfarande med nosen inborrad i hans päls. Hon visste inte egentligen om hon ville, eller behövde veta. Han var här, levande, och det var det viktigaste för henne.
Hon visste att hon var tvungen å beratta vad hon bar inom sig sen, men hon tänkte vänta på hans svar innan hon gjorde det. Hon var fortfarande inte säker på hur han skulle reagera, och hur Mivria skulle reagera. Hon visste riskerna mycket väl.
 
Malvado:
Malvado såg på henne och suckade tungt. "Försökt finna vem jag är..." svarade han tyst. Han visste inte riktigt om han faktiskt fått svar på den frågan. Länge, länge hade han bärt ett ansikte för sig själv, och ett för alla andra. Och ni började han undra vilket som var det sanna. För första gången på länge kände han hur hans hjärta höll på att gå sönder på mitten. Han var en mörkervarg, och bland mörkret hörde han hemma, men längtan efter att leva tillsammans med Mivria var för stor för att ignorera. Men han visste inte vart han skulle gå. Han ville åt båda håll, men visste mycket väl att han skulle vara tvungen att välja. Han skulle aldrig kunna gå båda vägarna. Om Devils inte skulle bli en flock igen, så tvivlade han på att han skulle ansluta sig till en annan flock. Då skulle han nog faktiskt välja Mivria. Men om Devils nu 'återuppstod'... 
Han suckade igen och klippte med öronen.
 
Mivria:
Mivria lyssnade tyst på hans ord.  Hon förstod att han inte skulle berätta så mycket mer om det. Och det spelade ingen roll. Hon behövde inte få veta. Inte nu.
Hon tänkte inte vänta heller på att han skulle berätta mer om det, för hon visste att hon var tvungen att berätta det nu. Hon drog in hans doft i pälsen en djup gång. Kanske en sista gång. Hon kunde inte låta bli å känna sig nervös nu, för hon visste inte inte hans reaktion. "Jag måste berätta en sak för dig." Hon backade några steg för att kunna se honom i ögonen. Hon försökte le och se det positivt. Hon ville verkligen att han skulle vara glad över det.
"Det är så att.." Hon stannade upp i sina ord för att samla sig, och slog ner blicken en snabb gång, och mötte hans blick igen med leende min, om inte tillome lite tårögd. Hon viskade nästan till slut: "Du ska bli far." Hon log tårögt emot honom, men med en styrka i blicken fortfarande för att visa att det var något hon ville.
 
Malvado:
Han stelnade till när han hörde hennes ord. Skämtade hon, eller var hon faktiskt allvarlig? Men hans insåg ganska snabbt att det inte var något skämt. Han såg sig omkring och fäste blicken på en kråka - för att inte behöva titta på Mivria. Han visste inte vad han skulle säga. Hela han kändes tom. Han ville säga något, men visste inte vad. Han kunde inte komma på någon passande att säga. Han visste faktiskt inte vad han tyckte om det. Kråkan lämnade sin gren och han tvingade sig själv att se på Mivria. Han satte sig ner och suckade tungt. "Det här kommer bli problem..." mumlade han tyst. För problem, det skulle det nog bli. Men kanske mest på henne, med tanke på att hon tillhörde Qu flocken. Han tillhörde i och för sig Devils, men han var osäker på om flocken någonsin skulle resa sig igen.
 
Mivria:
Leendet i Mivrias ansikte bleknade snabbt, och byttes emot mera sorg i blicken. Hon hade slagit ner blicken för att undvika att visa en tår. Det var inte så hon ville att det skulle bli. men hon tänkte inte ge sig. Inte än.
"problem?" Sa hon och lyfte på huvudet. Man kunde hör att hennes röst lät ansträngd."Blir det bara ett problem för dig?" Hon hämtade andan och såg in i den djupa kaiwoodskogen. "Hela livet är ett enda stort problem för alla." Nu satte hon sig också ner med en tung suck av hopplöshet, och nedböjt huvud. Hon förstod vad ordet problem innebar för dom. Men det var inte vad hon ville fokusera på.
 
Malvado:
Malvado såg hur hennes leende försvann. Han suckade tungt. "Det ställer bara till det..." mumlade han tyst. "Jag tillhör Devils, och du tillhör Qu..." fortsatte han. Han visste inte riktigt hur han kände. Han var både glad och arg. Glad, för att det nu fanns något väldigt underbart han delade med Mivria, och arg därför att han inte visste om det var så här han ville ha det. En röst i huvudet sa åt honom att överge henne. En annan röst sa till honom att finnas vid hennes sida. Och han visste inte vilken röst han skulle lyssna på.
 
Mivria:
Mivria nickade sakta hon förstod. Hon visste. Hon hade vetat hela tiden. Hon förstod hur Malvado skulle reagera, och hon borde reagera likadant. Skillnaden var att det var hon som bar valparna. Skulle uppfostra dom.
Hon samlade sin styrka, och lyfte blicken igen, fortfarande sorgset, men mer sammanbitet nu.
"Devils kan inte få veta det här. Vem som är far till mina valpar. Dom kommer vara i fara." Hon förstod knappt vad hon själv sa och antydde. Hon ville inte förstå det själv. Men dom kunde inte vara tillsammans i Qus flock. Malvado bar ett mörker, det visste hon, och hon visste inte vilken betydelse det skulle ha för valparna. Men att låta dom växa upp omedvetna om vem deras far va? Eller aldrig låta dom träffa sin far? Och skulle dom aldrig mera träffas igen?
"Du kommer också vara i fara." hnnes ansikte var sammanbitet, men man såg en tår rinna ifrån hennes öga och sorgen och paniken som gömde sig under henne. Men hon visade sig satrk får dem bådas skull. Så länge hon kunde det så skulle hon göra det. Hon insåg precis att om Devils fick veta så skulle inte bara valparna vara i fara. Malvado skulle också vara i fara.
 
Malvado:
Malvado nickade. Han höll med om att Devils inte fick veta något om valparna. Men han visste också att det antagligen skulle komma fram någon gång tillslut. Han ville inte försätta Mivria i fara. han visste inte riktigt hur mycket han brydde sig om valparna faktiskt. Mivria var, enligt honom, viktigare.
Vid hennes ord så letade sig ett litet leende fram på hans läppar. Ett leende som inte direkt visade någon känsla, men det var ett leende.
"Jag klarar mig nog" sa han och klippte med öronen. Men om sanningen skulle fram så var han lite orolig för vad som skulle hända ifall Devils fick reda på det. Då skulle han säkert vara dödsdömd.
 
Mivria:
Mivria log inte vid hans svar. Hon hade svårt å finna glädjen i det hela nu. Mivria kände hur hon vart upprörd inombords över hela situationen. Hon ville inte behöva gömma det hela. Speciellt inte för Devils.  Hon ville inte behöva vara rädd. Hon reste sig och började gå oroligt fram och tillbaka.
Hon stannade sedan och sa tyst, men fortfarande hörbart medan hon stirrade ut i tomma intet med tom blick: "Då kommer det bli så att valparna växer upp, utan en far." Hon fortsatte meningen i sitt huvud: Och jag kommer få uppfostra valparna utan de enda varg jag någonsin älskat på detta sätt. man kunde höra en djup suck ifrån henne.
 
Malvado:
Malvado suckade tungt när han hörde hennes ord.
"Valparna förtjänar en far, men någon som är bättre sådan än mig." sa han tyst. "Jag skulle bara ställa till det med min närvaro..." han tog några steg närmre henne och andades in hennes doft. Han klippte med öronen och svängde smått med svansen. "Du kommer att bli en underbar mor, och jag vet att du kommer att uppfostra valparna bra. Antingen så berättar du tidigt vem och vad jag är, eller så berättar du när de blir äldre. Det väljer du själv..." han såg på henne med en varm blick.
Han önskade att det inte var så svårt. Han hade aldrig brytt sig om och älskat någon på det sättet som han älskade Mivria. Efter vad som hände med hans familj så trodde han aldrig att han skulle bry sig om någon ny varg. Han hade aldrig trott att han skulle ta någon till sitt hjärta på detta sättet som han hade gjort med Mivria.
 
Mivria:
Mivria hade fortfarande svårt å känna glädje nu. Tanken på tiden som skulle komma med att föda och uppfostra valpar, troligen helt utan Malvado, valparnas riktiga far. Man kunde tydligt fortfarande se hennes tunga känslor som lyste igenom. Hon satt fortfarande med nedböjt huvud. Hon suckade djupt. Hon hörde hur han kom närmare henne, och hon ville bara gå fram till honom, känna hans doft och hans närhet. Nu stängde hon av sina känslor, försökte så gott det gick. Med gråten i halsen så backade hon två steg istället för att gå frammåt två steg, utan att lyfta huvudet för att markera att hon förberedde sig på det värsta.
"Jag ska berätta för dom.. att.. att.. Dom har en far, en far som inte kunde lära känna dom. För att skydda dom ifrån honom själv, och för att skydda dom ifrån andra. Hade han känt er, så skulle han älskat er, det är vad han hade velat. Han har inte fått lära sig älska er så som jag gör och kommer att göra.. Men.. Men er mor kommer alltid att älska honom för den han är.. Hon lärde sig älska den goda vargen bakom hans mörka själ, och jag visste att det skulle aldrig fungera." Man kunde tydligt se hur dat sakta föll tårar ner på den torra marken under henne. Hon hade ingen aning om vad hans svar skulle bli, och skulel det bli ett ilsket svar så ville hon helst inte höra. Hon ville helst inte höra något mera alls. Det var redan plågsamt med tanken på att dom skulle skiljas. Hon ville inte dra ut på det. men hon visste också att det h'r kunde bli sista chansen på väldigt länge, därför satt hon fortfarande kvar.
 
Malvado:
En tår färdades från hans öga, ner för hans kind och landade därefter på hans tass. Han blinkade för att få bort de andra tårarna som letade sig fram. Han gick fram till henne och begravde nosen i hennes päls. Han hatade att allt skulle vara så förbannat svårt! Han såg på henne, och nu rann en till tår längs hans kind.  Han öppnade munnen, men inga ord kom ut. Han visste inte vad han skulle säga. Vad kunde han säga utan att det lät fel?
"Jag vill så gärna säga att allt kommer att lösa sig, och att vi inte kommer behöva leva så långt ifrån varandra... men jag vill inte ljuga." mumlade han. "Jag vågar inte säga att allt kommer bli bra, för tänk om det inte blir det?" han tänkte oftast inte posetiva tankar, för då blev han alltid besviken när det inte blev så bra som han hoppats på.
 
Mivria:
Mivria backade inte undan nu när han kom fram till henne. Hon lät honom begrava nosen i hennes päls. Hon tryckte sig närmare emot honom. Hon visste inte hur hon skulle klara av å lämna honom. Det var för hemskt. Allt kändes bara som en stor mardröm. Hur skulle detta kunna sluta gott för någon av dom? Det obehagligaste var att dom inte visste om dom skulle se varandra igen efter att dom hade skiljts åt. Och mivria kunde inte låta bli å oroa sig för vad som skulle hända valparna om dom sökte upp sin fars mörka sida, flocken Devils. Mivria hatade den flocken djupt fortfarande, och visste vad dom stod för, kämpade för. Hennes största mardröm vore om dom gick med där. Tänk om Malvado var lvar där? Skulle dom dras dit automatiskt? Skulle Malvado försöka stoppa det? Eller skulle han välkomna dom? Skulle dom andra i Devils acceptera det, eller döda dom? Och om då Qu och Devils möttes, hur skulle det gå. Mivria kände att det bästa vore om dom aldrig fick veta vem deras fader var. Men hon skulle inte kunna göra så mot varken valparna eller malvado. Det var inte rätt att hennes egoistiska sidor skulle få styra det. Hon visste att valparna skulle få reda p ådet ändå. Och malvado har ju visats sig inte vara så ond som hon kunde föreställa sig. Inte innerst inne. Mivrias sinne drogs emellan sunt förnuft och vilja.
Mivria hörde hasn ord och lät dom vila i hennes hjärna en stund.
"Om du någon gång.. möter någon av valparna.. Kan du lova mig att du skyddar dom?"
Hon tänkte inte säga mer än så. Malvado fick själv avgöra på vilket sätt han skulle vilja skydda dom på. Bara han skyddade dom på något sätt.
 
Malvado:
Malvado visste inte vad han skulle göra. Han stod i en korsning, med två vägar att gå. Den ena är mörk, och den andra ljus. Men den mörka vägen har han gått förr, och han känner sig hemma där. Men en stor del av honom vill gå den ljusa vägen, för på den vägen så skulle han ha vargen han älskar vid sin sida.
[Det stycket blev lite cp, men men...]
Malvado suckade tungt.  Han hatade att allt skulle vara så förbannat svårt! När han hörde hennes ord så tog han ut nosen från hennes svarta päls och såg på henne. Han nickade svagt.
"Jag lovar..." viskade han. "Jag lovar att jag aldrig kommer låta något få hända dig eller valparna..." han visste dock inte om han verkligen kunde leva upp till de orden, men han skulle göra så gott han kunde i alla fall.
 
Mivria:
Mivria stod tryckt emot honom ett tag, och blev lättad vid hans ord. Men hon hade förväntat sig att han skulle säga dom orden. Vad skulle han annars säga för att hon skulle må bättre?
Hon drog in hans doft en sista gång. Sen backade hon ett par steg ifrån honom. Hon blundade och höll huvudet en aningens nedböjt, men man kunde att hon grät.
"Jag är ledsen.. Men jag måste gå.." Hon stod kvar, men ville egentligen inte att han skulle säga något, men ändå stannade hon. Som om hon hoppades ut i det sista att det skulle gå att fixa. Men hon visste att dom inte skulle lyckas med det.


Malvado:
Malvado såg frågande på Mivria då hon backade. När han hörde hennes ord så slöt han ögonen. Han ville inte att hon skulle gå. Ville inte skiljas från henne igen. Han ville vara vid hennes sida. För alltid.
Malvado suckade och öppnade sakta ögonen. För alltid. Han hade lärt sig att det inte fanns något som hette så. Inget varade för evigt. Men när han mötte Mivria så hade han hoppats på att de två skulle vara för evigt. Men så skulle det inte bli... 
Han såg på henne. Studerade hennes noga, för att liksom komma ihåg henne så väl det bara gick. Tillslut så kände han sig tvingad att bryta tystnaden.
"Kan du inte stanna...?" orden var bara en lätt viskning. Han såg på henne och log lite svagt.  
 
Mivria:
Mivria hörde hans ord och skakade på huvudet snabbt, och slutade sen. Hon öppnade ögonen sakta och mötte hans blick med tår fyllda ögon.
"Jag kan inte.. Vi.. Vi måste.." Hon svalde orden i halsen. Hon ville stanna, och egentligen kunde hon göra det. Men dom hade bestämt att dom skulle skiljas. Och Mivria ville inte dra på det. Det skulle bara bli värre ju längre hon väntade. Hon böjde ner huvudet igen, och man kunde se tårar falla mot den torra jorden. Hon stod tyst länge. Sedan svalde hon hårt och sa med skakig röst: "Det måste bli så här... Jag kan inte stanna längre, vi måste skiljas här.. " Hon lyfte blicken igen och försökte möta hans blick. Hon hade svårt att fokusera blicken. "Men.. Men jag hoppas det inte bli för alltid.." Sa hon samtidigt som hon backade ett par steg till., och vände sig sedan snabb. Jag kommer aldrig att glömma dig, och jag kommer tänka på dig varje dag som går, det var tankar som for igenom hennes huvud för stunden. Hon tog ett djupt andetag.. "Jag kommer alltid att älska dig.. Farväl.." Nu brast det för henne, och hon sprang där ifrån, med brustet hjärta och tårar i halsen.

Hur skulle livet kunna bli bra efter detta?
 
Malvado:
Malvado lyssnade uppmärksamt på hennes ord. Han sa inget. I hans hals bildades en klump, som gjorde det omöjligt för honom att tala. När han hörde hennes sista ord så rann en tår längs hans kind. Han hann inte svara henne innan hon vänt sig om och sprungit bort mellan träden. Han satt kvar. Han ville springa efter henne, men hans ben vägrade lyda. Kanske var det meningen att det skulle bli så här? Det kanske helt enkelt inte var meningen att det skulle fungera mellan dem. Han suckade tungt och slog ner blicken i marken. När han någon sekund senare lyfte den så kunde han inte längre se Mivria. Han la sorgset bak öronen mot nacken och suckade igen.
"Jag kommer alltid att älska dig med Mivria. Du kommer alltid att vara i mitt hjärta..." han visste mycket väl att hon inte kunde höra honom. Men på något sätt så var det mycket lättare att säga de sakerna nu.
Han såg ner på sina tassar och lät en låga av eld flamma upp. Lågan bildade en ros. Eldrosen blev sedan till is.
"Farväl, Mivria..." viskade Malvado sedan. Han reste sig sedan upp och gick tillbaka från vart han kom. Han lät isrosen ligga kvar på marken, det skulle inte dröja länge förrens den smälte.
Malvado visste var han var tvungen att göra nu. Nu var han tvungen att gå tillbaka till reviret och söka upp en av vargarna i Devils. Han visste att nyheten om att Mivria väntade hans valpar snart skulle sprida sig. Och det vore bättre om Devils fick höra det från honom, än från någon annan...

Det hade gått några dagar sedan Malvados försvinnande, men timmarna som gått kunde lika gärna ha varit månader. Kyokos ben ahde läkt någorlunda bra, och även om hon försökte låta bli att stödja på det nyligen brutna benet så lyckades hon iallfall ta sig fram. Kyoko hade vandrat bort någon kilometer ifrån Djävulsberget, i riktningen mot träningsplatsen. Hon hade bett tass att mtöa henne, och hoppades att han skulle vara där.  Det hade gått några dagar sedan Malvados försvinnande, men timmarna som gått kunde lika gärna ha varit månader. Kyokos ben ahde läkt någorlunda bra, och även om hon försökte låta bli att stödja på det nyligen brutna benet så lyckades hon iallfall ta sig fram. Kyoko hade vandrat bort någon kilometer ifrån Djävulsberget, i riktningen mot träningsplatsen.

 
 
Dagarna hade gått. Men Tass hade fortfarande svårt för att släppa Malvado ur tankarna, dock hade det värsta hatet lagt sig. Kvar fanns bara hämndlystnaden och besvikelsen. I stunden befann han sig på träningsplatsen. Rastlöst gående fram och tillbaka. I väntan på att Kyoko skulle komma. Han behövde inte vänta länge, snart fick han syn på en ljus liten haltande varg som kom emot honom.
Snabbt var han vid hennes sida för att försöka stödja hennes ben.
 
”Skönt att se dig på benen. flinade han
 
Kyoko log svagt då Tass kom fram för att stödja henne.  "Tack ..." Sedan tystnade hon, såg ut över öknen för att invänta Ledaren. Hon hoppades bara det här mötet skulle gå bra ...
 
 
Nevada: Nevada kom lugnt travandes från motsatt håll. Han var lite orolig över vad som komma skulle, men lät inte visa det då han som vanligt höll sitt höga huvud och sin bestämda blick. Han såg att de redan var på träningsplatsen och väntade på honom. Han log när han såg Kyoko på benen. Men lät ansiktet bli alvarligt igen när han vände sig mot Tass och stannade framför igen.
*dem
 
 
Kyoko: Kyoko satte sig ned, svepte nervöst svansen kring benen. Vände blicken emot Nevada, väntade på att han skulle tala.
 
 
Tass: Tramptass nickade tyst åt Nevada och följde Kyokos exempel och satte sig ner.
 
 
N: Nevada talade med allvarlig röst. "Tass. " började han. " Vi har låtit undanhålla information om Malvados förräderi från dig. Och alla andra."
 
 
K: Kyoko slickade sig om nosen, såg emot Tramptass.
 
 
T: Tass blick mörknade. Kunde först inte få fram ett ord. Men sedan höjde han huvudet och såg först på Nevada och sedan på Kyo. "Gjort är gjort. Jag antar att ni måste haft en god anledning för att ha undanhållit sådan information, men jag gillar det inte." Sa han monotont. "Vad är det ni hr undanhållit?"
 
 
N: Nevada talade igen. "Malvado är på väg till Qu.." han tystnade ett ögonblick. "Som vår spion.”
 
 
K: Kyoko talade snabbt upp efter sin Ledare. Öronen var bakåtstrukna - underlägsna - att sådan här information hölls undan Betan var högst ovanligt. Men det fanns en god anledning. "Vi har velat ha så få som vet om det här som möjligt, som du säkert förstår. Du har en stark psykisk barriär, så om du råkar i kontakt med någon ifrån Qu kommer du kunna skydda dig från intrång." Kyoko svalde igen."Jag lärde Malvado grundläggande tekniker för att skydda sitt psyke. Han lär klara sig." Kyoko såg nervöst mellan Tramptass och sin Ledare, väntade på Tramptass' reaktion. Hon hade sjunkit ihop allt mer då de talade - enda anledningen till att hon hade varit den utom Nevada och Malvado att veta detta, var bara därför att det var till Kyoko Malvado kommit med strategin.
 
 
"Ju mindre som vet om detta, desto mindre risk är det att någon ifrån qu får reda på denna plan."
 
 
T: Tramptass kunde inte tro sina öron. Var Malvado våran spion? Så han hade inte svikit flocken? Chock på chock. Tass vacklade. "Senast jag kollade så var jag betan i den här flocken. Och betan ska veta allt ALLT som har med flocken att göra. Tro inte att jag kommer glömma det här" Morrade han bistert, redo att explodera av ilska. "JAG SKULLE FÅTT REDA PÅ DET HÄR!" Vrålade han och darrade nu av ilska. Men sedan tystnade han, i några sekunder innan ett hånflin sprack upp i hans ansikte. "Men det är genialiskt!".
 
 
Kyoko rätade en aning på sig, mumlade försiktigt. "Egentligen var det menat att även jag skulle vara ovetande. Enda anledningen till att jag fick ta dela av detta, var för att det var till mig Malvado kom med sin idé ..." Kyoko sjönk ihop en aning av Tramptass skrik, innan hon sakta reste sig upp igen. Och flinade även hon. Ett svagt skratt, trött och lättat, for upp ur hennes strupe. "Vi hoppas det."
 
 
Nevada lät Tass skrika av sig och stod orörd när han gjorde så. Klart han var arg. Självklart. Det förstod Nevada. När Tass sedan tystnade och brast upp i ett leende. Kunde Nevada känna en lättnad. "Ja det hoppas vi verkligen." "Med tanke på att den här flocken är så svinigt blodtörstiga så innebär det en fara för Mal. Men vad vi kan få veta av honom efter det här kan vara värt det."
 
 
Kyoko nickade, stämde in i Nevadas ord. "Han är långt ifrån en förrädare - risken han har tagit på sig är oerhört stor. Om han inte blir intagen i qu, och om Devils finner honom först, kommer han att bli ihjälsliten." Kyoko reste sig upp, svepte med svansen, och oron som hon tidigare försökt trycka ner syntes nu tydligt. "Det är inte säkert detta uppdrag lyckas. Inte säkert att han ens kommer in i Qu." Hon såg ner i sanden, försökte hålla rösten stadig. "Men han .. Han är medveten om riskerna. Han kom med detta förslag själv såfort det talades om spioneri." Hon såg upp, rakt på tramptass.
 
 
"Men risken att detta uppdrag misslyckas är stor ... Och .." kyoko tystnade, tvingade bort tankarna. "Men om det lyckas ..." Hon  gav upp ett brett flin.
 
N: "Vi som vet om det här måste göra allt för at det ska lyckas. För allas skull, Men mest för Mals skull. Och hitills verkar det gå bra. " sade han och nickade berömmande åt Kyoko.
 
Kyoko log lite självmedvetet. "Heh, fast trodde inte att han faktsikt skulle BRYTA mitt ben ... Oh well, mitt fel. Var jag som sa att han inte skulle hålla tillbaka ..."
 
Nevada vågade ge ifrån sig ett nervöst leende.
 
 
Tass lyssnade, men hade svårt att koncentrera sig efter chocken. "Jag ska försöka hålla dom andra i styr, eh, så gott det går, utan att väcka misstänksamhet." Sa han kort. "Och om Mal slår på sin charmsida så tror jag han kan få Dolor att smälta." Han log svagt och försökte tro på det själv. "Kyoko. Du slutar aldrig förvåna mig.." Muttrade Tass sedan och fäste blicken på hennes skadade ben.
 
 
 
"Ja ni tog inte i lite heller." beklagade sig Nevada och mindes sin kraftansträgning för att hela skadan. "Men hu läker det igentligen?"
 
Kyoko skrattade lågt, lättad över att Tass tog det bra. "Detsamma." Hon log åt Tass håll, visade tydligt sin tacksamhet, innan han vände sig emot Nevada.
 
"Det läker bra - innerbenet är inte läkt ännu, men om någon vecka lär jag kunna springa på det igen."
 
 
Kyoko spetsade plötsligt öronen, såg emot nevada igen. "Den andra delen av planen - dra den med, Ledare. Jag vill inte få Tass' ilska riktad emot mig igen." kyoko kastade en blick emot sin vän, log snett. "Men framförallt måste vi diskutera strategin kring det hela - förutsatt att planen lyckas, och att Mal lyckas vinna qu:s förtroende."
 
 
"Say what. Är det någonting mer jag inte fått veta?" Tass suckade tungt och vände sedan blicken mot Nevada för att höra vad han hade att säga.
 
Nevada skrockade. " Planen lyder att vi låter en eld bränna ner Qus område. Förhoppningvis stänga in dem i en ring av eld som tar deras liv. Föör att det ska lyckas behöver Mal starta en eld vid Ken-yak gränsen.  Kyoko ska försöka styra elden åt rätt håll. Det är fortfarande riskabelt för Mal, men en sådan vinst är enorm."
 
 
"Wooaw.. det är en gigantisk plan. Men den kan gå." Svarade Tass med en lätt nickning. "Har vi någon plan b? När ska vi slå till?"
 
"Inte bestämt än, du kan få vara med och planera den här gången." sade Nevada med ett skratt.
 
"Hah, ja det skulle uppskattas" Sa han med ett leende.
 
Kyoko klipte med ögonen, skrattade även hon lätt.
 
"Men bäst kanske när Kyoko är hel igen och Mal har fått sin tid för att infiltrera Qu."
 
Kyoko nickade, höll med. "Det finn flera fördelar med tt Mal stannar i qu så¨länge som möjligt.
 
"Det bästa vore om han kunde starta elden, men stanna utanför farozonen - och trots detta kunna ansluta sig igen till de överlevane medlemmarna. om det är några." Kyoko fnös.
 
"Risken är bara att stora misstankar då kommer riktas emot Mal. Men han har redan tagit stora risker med allt detta, som sagt ..."
 
 
 
(uhm, jag måste logga ut och in igen, mitt internet störar sig >____< Men Kyoko blev trött och vandrade tillbaka till lyan. Ni herrar kan fortsätta diskutera <3 )
 
 
 
 
"Varför kan han inte bara smita därifrån, joina oss och sedan slaktar vi dom överlevande?" Tass flinade.
 
 
 
( MOAHAHAHA JAG VILL ATT HAN SKA DÖDA MIVRIA. ÄLSKAR ALLA DESSA VARGAR SOM OFFRAR SIN KÄRLEK FÖR ATT VARA TROGEN DEVILS. Aint that right, nevvie?)
 
 
(haha awesome sås. joh jag blir så lycklig över den här lojaliteten. :D (L) "Jo. Det skulle kunna fungera.  " och deltog i flinandet. " Om alla dör behövs inget mer spioneri. Den här planen kommer kräva så få resurser av oss att vi förmodligen kan ta ner resten lätt. "
 
 
 Tass skrattade. "Qu kommer bli så överkörda. Hela numori kommer få höra historien om när Devils en gång för alla utrotade Qu."
 
 
 
 
"Oslagbart." sade Nevada med ett leende. " Och Tenkais eld kommer härja!"
 
 
 
Tramptass såg bilder framför sig då Qu brann inne, han kunde nästan höra deras skräckfyllda skrik då elden tog dem. Han ryckte till och såg på Nevada. "Och om planen inte fungerar?"
 
 
 
"Om planen inte fungerar får vi hoppas att Malvado klarar sig helskinnad därifrån eller fortfarande har deras förtronde. Om han märker att ngt blir fel kan han försöka ta sig till oss. "
 
 
 
Tass nickade. "Vi får hoppas på det bästa." Svarade han.
 
 
 
"ja. " svarade han kort. " Vi kommer kontakta Malvado under tiden också. Men vi borde vänte ett bra tag innan vi gör det första gången dock. Vi får berätta för honom att du är med på noterna. ..... Uäh... jag hoppas att de tar in honom nu."
 
 
 
"Hur ska vi kunna kontakta honom? Dom lär ju knappast släppa en forna devil ur sikte. Genom telepati kan gå, men det går ju också att spåra om dom har en skicklig telepat. ouhh, nu låter jag för negativ igen." Tass ryckte på axlarna och såg ner i marken. "Jag tror att Mivria kan övertala Dolor om inte annat."
 
 
"Det är sant. Han får komma på något. Men de är Quare. Till och med jag kan bli vän med dom. " sade han och mindes Laulu. Nevada var kanske igentligen på god fot med Weed från början också. Men för Devils svek han vem som helst. "Så pass naiva som de är och med tanke på de trovärdiga skador han måste ha om Kyoko var lika seriös som vad var såå är det nog inget större problem. "
 
 
Tass fnös roat. "Du har väl rätt. Vi borde istället inrikta oss på att få planen att fungera. "