HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorKartaLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» Inte vet jag
Idag på 10:52 av Ronia

» Strimmor av hopp [P]
Idag på 01:15 av Culpa

» How the tables have turned [Corson]
Igår på 18:05 av Corson

» Vindarna av vinter [Exopuss]
Igår på 15:22 av Malphas

» Sammanträffande [Malphas]
Igår på 14:59 av Aurora

» Slemmigt [Tezuka]
Igår på 14:26 av Zaron

» Fågelsång
Igår på 10:42 av Lazuli

» Sökandet efter frid
Igår på 03:46 av Niara

» Längre än för alltid [Niara]
Igår på 03:36 av Niara

Vem är online
Totalt 7 användare online :: 1 registrerad, 0 dolda och 6 gäster.

Blair

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
Platsuppdateringar! Uppdaterad karta
tor 14 sep 2017, 02:15 av Mivria
Hej go nissar!  :rawr:

Kartan har fått en uppdatering. Om ni går in på kartsidan kommer ni märka att det nu finns två kartor för att underlätta, då en enda karta med allt började bli för plottrigt. Den ena visar de vanliga geografiska områden, och den andra visar mer specifika platser och knytpunkter, samt vandringsleder som binder samman dessa. 

Ni kan se de uppdaterade kartorna HÄR!

Detta är bara ett påbörjat …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Ändringar på medlemslistan, vänligen läs!
sön 19 feb 2017, 14:32 av Sleazoid
Jag och MP har tagit på oss ett projekt nu som kommer underlätta för oss alla att se vilka spelare som spelar vilka karaktärer. När vi är klara kommer spelarnamnen att visas på medlemslistan så att man slipper klicka sig in på varje karaktär och scrolla ner för att se vem som spelar denne. Vi har detta system på Endea och gillar det men har hittills undvikit att införa det på Numoori för att vi manuellt måste sitta och …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 6
Affiliates



Sök
 
 

Visa resultat som:
 
Rechercher Avancerad sökning

Dela | 
 

 Question of purpose

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner 
FörfattareMeddelande
Nahuel

avatar

Spelas av : My

InläggRubrik: Question of purpose   ons 03 dec 2014, 13:23

[Det här utspelar sig innan Vinter Eventet bland Bergen i nordöst, och är ett ensamroll för Nahuel. Vänligen svara inte här. ♥]

Nahuel hade mött berget med en blick som sprudlade av känslor. Det hade varit allt ifrån förväntan, glädje, sorg, oförståelse och lättnad. Äntligen var han framme vid berget. Berget som var hans hem. Berget som var hem för alla hans nära och kära. Det hade varit en lång, livsförändrande resa. Han hade gett sig av i hopp om att bli visare, att få nya perspektiv på världen. Onekligen hade Nahuel fått vad han räknat med. På vägen hade han lärt sig att med mer vetskap kommer mer frågor, mer åtrå efter svar. Det var därför han var hemma nu, för att få svar.
     Det var på förmiddagen hannen hade nått bergets fot. Utan att vila hade han börjat bestiga det. Nahuel visste dess vägar som om det vore kartlagt. Han hoppades på att vara framme vid skymning. Vintern hade satt sina spår bland bergen, och fläckvis med hal is klädde de smala stigarna. Ett snedsteg och han kunde ramla emot sin död. Om än han inte fruktade livet efter detta, så ville han inte förlora det nu. Nu var han så nära sitt hem, som han längtat efter i flera månaders tid. Trots att isen låg hotfull över de trånga bergsvägarna så galopperade vargen stundvis. Ivrig efter att få återvända, att få möta sin familj och sina vänner.

När varghannen nått en av de högre platåerna längs bergsväggen stannade han upp för att vila. Himmelen hade tappat sin lyster och låg blek ovan honom. I horisonten kantad av trädtopparna från Nordan lekte lila och rosa nyanser med varandra i ett vackert virrvarr. Det var på väg att bli skymning. Solen stod vilande på kanten världen. Nahuel ville hinna hem innan Himmelskvinnan skulle sluta skänka sitt ljus över landet. Stressad och otålig vände han sig om och tog avsprång igen. I en fart som kunde vara livsförödande löpte han över de kala vägarna. Tungan hängde ur hans gläntande mun. Tunna, kortlivade moln bildades ur hans andetag. Kylan blev påtagligare för varje meter han passerad i höjd och för varje minut som solen sjunk emot sin nattliga dvala.
     Himmelskvinnan var på gränsen av att sjunka undan helt, då han kunde se det. En mindre passage, skymd av ett stort, orubbligt stenblock. För en enkel förbipasserare skulle detta inte väcka någon uppmärksamhet, men för honom var det portarna hem. Benen som intensivt trummat under honom sänkte sin hastighet. Lätt travande tog han sig fram till stenblocket för att sedan runda det. Emellan två bergsväggar fanns där en djup, mörk spricka. Utan att tveka gick han in i mörkret. Tassarna placerades oberört emot det kalla golvet trots att han inte kunde se något. Tunneln var fylld med doften av dem. Den pressade honom, tvingade honom att öka sin fart.
     Slutligen kunde han se ett ljus som växte sig starkare framför honom. Det var slutet på tunneln och han skulle vara hemma. Längtan som växt sig outhärdligt stor de senaste veckorna exploderade. Lyrisk kastade han sig ut ur tunneln. Omringad av höga, beskyddande berg låg en plätt med gräs. Grottor var urholkade ur bergsväggarna och fungerade som lyor. I mitten av området brann en eld. Den gav dem ljus under mörka kvällar, och höll dem varma. Ljudet av den sparkande elden fick en känsla av nostalgi att sprida sig genom hans bröst.
    "Nahuel! Nahuel!" ropade en valp. "Kolla allihopa! Det är Nahuel! Han har återvänt!" tjöt den lille förtjust. Alla som var ute ur sina hålor såg emot honom medan resten frågande kikade ut ur dunklet. Genast började alla röra sig emot honom med glädjen av rop. Han är hemma! Han har återvänt! Han klarade det! Överväldigad av känslor stod Nahuel kvar, han betraktade alla bekanta ansikten som rörde sig emot honom. Försten fram var Penn. Hänsynslöst rusade hon fram till honom och dunsade in i hans kroppshydda. Med all kraft systern hade tryckte hon sig emot honom. En suck av lättnad lämnade henne.
     "Jag visste inte om jag skulle få se dig igen, Nahuel! Jag har saknat dig så." hörde han henne mumla ur hans päls. Nahuel skrockade tyst.
     "Aldrig att jag skulle lämna dig, Penn." svarade han och strök undersidan av hans haka över hennes huvud. Med ett leende av genuin glädje backade hon undan och såg på sin bror. Kort därpå hade alla samlats omkring honom. De skrattade i glädje. Frågor bubblade från alla håll och lämnade honom oförmögen att svara på alla. Hur var det? Berätta allt! Kommer du ge dig av igen? Kommer du stanna här för evigt? Vad träffade du för vargar? Är du oskadd? Slogs du? Fick du några vänner?

Solen hade sedan länge försvunnit när det äntligen verkade som att de alla lugnat ner sig. Himlavalvet var mörkt men stjärnklart. På bergsväggarna omkring dem dansade skenet av elden. Runt den satt hans familj och väntade in honom. De var de enda han inte pratat med under kvällen. Med steg bubblande av lycka tog han sig fram till elden och satte sig intill hans broder Dakota. Lekfullt puttade Dakota till honom och skrattade brummande.
     "Broder!" hälsade han med entusiasm. Nahuel log brett till svar. "Berätta! Hur var resan?" frågade han och de alla nickade instämmande. De var alla lika undrande.
     "Den var enastående. Makalös. Oöverträfflig." började han lågt skrattandes. "Olidlig." Vagt leendes såg han runt på deras ansikten. Dakota. Penn. Kodi. Denahi. Toma. Bara Kenai som fattades - men han visste att han hade det bra. Han hade en egen familj nu.
     "Jag träffade Kenai." De alla såg glatt överraskade ut.
     "Jaså? Hur har han det? Jag har inte sett honom på så länge..." frågade hans moder.
     "Han har det bra. När jag träffade honom i början av min resa hade han en partner." förklarade han leendes. "Hon var dräktig. Jag träffade henne inte. Men valparna borde vara födda vid det här laget." fortsatte han upprymt.
     "Du måste säga åt honom att komma hit snart! Vi saknar honom." utbrast Toma något missnöjt.
     "Han saknar er också." försäkrade Nahuel med ett kort skratt.
     "Jag vill träffa mina barnbarn också, förstås." skrattade Denahi och Nahuel stämde in med honom. Det ville de alla.
     "Träffade du någon speciell?" Kodi vred lätt på huvudet och såg med en varm blick på sin son. Nahuel såg ner i marken och leendet som legat stadigt på hans läppar hela kvällen tynade bort.
     "Jag fick en god vän." började han dämpat. De skogsgröna ögonen fäste sig i den dansande elden. "Caprifolia." Det kändes konstigt att säga hennes namn - som att något fattades; och det gjorde det. Hela hennes existens fattades. "Men jag förlorade henne." suckade han djupt. Ett sorgset uttryck spred sig i hans anlete. Ingen av dem sa något, utan såg bara forskande på honom.
     "Vi reste tillsammans." började han. "Hon var en tik fylld av glädje till livet. Äventyrsanda så stark att det kändes som att hon skulle sprängas om vi var still för länge." Ett mjukt skratt lämnade honom. "Hon var en ljus själ. Hon skulle komma att ge mycket lycka till världen." Ögonen betraktade de stillsamma uttrycken i varderas ansikten. "Men jag förlorade henne. Förlorade henne i striden emot en av Onde andens mörkaste skapelser." De drog djupa andetag.
     "Har du träffat ett av Onde andens verk?" andades Penn förskräckt. Nahuel nickade djupt men sade inget. Han försökte samla sina tankar.
     "En av de värsta." sade han tillslut. "De har skepnaden av vargar, precis som oss. Du ser ingen skillnad." sade han med mörk röst. Alla stirrade förskräckt på honom. Tystnad rådde åter och de gröna ögonen lade sig i den sprakande elden igen.
     "Han tog henne." rösten sprack lätt. "Jag kunde inte rädda henne." andades han darrande ut. Hårt knep han ögonen och bet ihop. Kodi reste sig upp och gick till hans sida. Försynt lutade hon sig emot honom och tryckte sin panna emot sidan av hans hals.
     "Du gjorde allt du kunde, Nahuel. Det vet vi alla." sade hon och såg emot resten av familjen. Alla nickade instämmande. Sorgen över Caprifolia som han förträngt så länge rusade vilt upp inom honom. Ilsket bet han ihop, och kämpade för att hålla tårarna tillbaka.
     "Det är inte rättvist." sade han med en röst gäll av sorg. "Det borde varit jag som legat under hans käkar, inte hon... Hur kan Store Anden tillåta detta? Caprifolia..."
     "Det här är inte Store Andens fel." avbröt Kodi honom tvärt. Hennes mjuka, ljusa blick fångade hans. "Store Anden gör allt för att stoppa Onde Andens ondska. Det vet du." rösten var hård, men välvillig. Nahuel suckade lätt.
     "Men hur kan han låta dessa bestar gå lös i hans värld?" Rösten dröp av sorg.
     "Det är balans." svarade Penn. Kodi nickade instämmande. "För att kunna få måste det tas."
     "Men att ta liv? Liv som endast skänker lycka?"
     "Det handlar inte om att ta liv, Nahuel. Det handlar om att låta de vistas här. Store Anden kan inte rå för vad dessa skapelser gör." Penns röst var lågmäld men bestämd.
     ”Men jag vill inte att balans ska betyda att goda vargar förlorar sitt liv.”
     ”Vi har inte vävt livets väv. Vi är blott en tråd i den. Det vi gör med oss själva, gör vi med nätet. Allt hör samman.” Rösten tillhörde inte någon av dem. Nahuel såg sig om för att se dess bärare, trots att han visste exakt vem det var. Det varma skenet från elden lyste upp det föråldrade anletet. Det mörkgråa ansiktet hade fått ljust gråa hårstrån kring ögonen och nosen.
     ”Sicheii.” hälsade Nahuel dämpat.
     ”Jag är glad att se att du återvänt.” svarade den äldre med ett leende som såg malplacerat ut. Nahuel suckade återigen, men med ett leende.
    ”Jag är rädd att jag återvänt av fel skäl, Sicheii.” Den mörkpälsade varghannen satte sig ner vid honom. ”Jag är rädd att jag återvänder med fler frågor än jag fått besvarade. Att resan inte gjort mig något klokare.”
     ”Mitt barn…” började han med den rossliga rösten. ”Resan du har valt att göra är inte någon du kan mäta i steg. Den finns inom dig.” Nahuel mötte hans blick. Hans resa var inte slut än. Det verkade just ha börjat. Klokhet kan inte mätas i längden han vandrat, eller hur många platser han mött, eller tiden han spenderat. Han insåg det nu.
     ”Du måste fråga dig själv varför du valde att göra denna resa.” fortsatte Sicheii. Den gröna blicken lade sig i elden igen med ett tankfullt ansiktsuttryck.
     ”För att bli visare, klokare.” sade han tyst, mest som för sig själv.
     ”Men varför ville du bli det?” Det var Tomas röst som ljöd från andra sidan elden. Nahuel försökte se det brunbrokiga, näpna anletet genom skenet men det var omöjligt. Tystnaden tog över igen, och det enda som lät var ljudet av elden som knastrade inför dem.
     ”För att göra världen till en bättre plats.” svarade han kort. Det lät så ouppnåeligt. Som en valps dröm. Nahuel andades tungt ut.
     ”Hur börjar du med det?” ekade Sicheiis röst. Hur skulle han veta? Fanns det en början och ett slut? Det var en balans. Det handlade om harmoni. För att få måste man ge. De gröna ögonen fäste sig på i den mörkgråas midnattsblåa ögon.
     ”Vi måste förbättra oss själva för att få en bättre värld.” Sicheii nickade intygande. ”Men det kommer alltid finnas ondska. Ondska som ligger i djupet på de utan själ.” Det var den han var rädd för. Det var den som gjorde att den Onde Anden fortfarande hade makt.
     ”Nahuel…” började åldringen. ”Du har gåvan av kärlek, av vänskap. Du har ett ljust så starkt att det kan lysa upp även de mörkaste av hjärtan.” Nahuel tittade på honom. Emellan de gröna ögonen hade en frågande rynka bildats.
     ”Men hur? Hur ska jag kunna göra det?” frågade han. Nahuel betvivlade att Sicheii skulle ge honom ett konkret svar – så enkelt var det aldrig.
     ”Det är det din resa handlar om.” svarade han med den mörka, lugna stämman. Nahuel suckade tyst. Det var en tung uppgift att bära. Men han kände en långa tändas i bröstet på honom. Om det skulle finnas en mening med varför Caprifolia dog så skulle det vara för det här. Nahuel skulle hjälpa världen att bli en bättre plats. Han skulle förinta ondska med godhet.

Men först, skulle han återförenas med sin broder Kenai.
Till överst på sidan Gå ner
 
Question of purpose
Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Bergen-
Hoppa till: