HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorKartaLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» Under tunga moln [Alénya]
tis 15 aug 2017, 22:09 av Alénya

» Continue [Shiva]
mån 14 aug 2017, 20:14 av Shiva

» Stillsam sommarnatt [Even]
sön 13 aug 2017, 20:55 av Amanita

» Varje given plats [Arno]
lör 12 aug 2017, 22:33 av Arno

» Återförenade [Jägarna]
lör 12 aug 2017, 14:23 av Arno

» Kära dagbok... (P)
fre 11 aug 2017, 23:59 av Even

» Fate is inching closer [P]
tor 10 aug 2017, 15:47 av Even

» Kända skepnader i regnet [Jodano]
ons 09 aug 2017, 12:13 av Laali

» Bistick [Tenána]
sön 06 aug 2017, 20:34 av Blair

Vem är online
Totalt 4 användare online :: 0 registrerade, 0 dolda och 4 gäster.

Inga

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
Ändringar på medlemslistan, vänligen läs!
sön 19 feb 2017, 14:32 av Sleazoid
Jag och MP har tagit på oss ett projekt nu som kommer underlätta för oss alla att se vilka spelare som spelar vilka karaktärer. När vi är klara kommer spelarnamnen att visas på medlemslistan så att man slipper klicka sig in på varje karaktär och scrolla ner för att se vem som spelar denne. Vi har detta system på Endea och gillar det men har hittills undvikit att införa det på Numoori för att vi manuellt måste sitta och …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 6
Zombie Eventet avslutas!
tis 31 jan 2017, 23:23 av Yargol
Hallå allesammans!

Som ni alla känner till så har det i lite över ett år nu pågått ett stort Zombie Event här på sidan. Ni kan läsa informationen om Zombie Eventet på dess eventsida Här (länk)

Nu har eventet nått sitt slut, och här kommer resultatet - och konsekvenserna - för vad som har hänt under den här tiden! Pågående eventrollspel får såklart fortfarande rollspelas klart även om eventet nu officiellt har …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Affiliates



Sök
 
 

Visa resultat som:
 
Rechercher Avancerad sökning

Dela | 
 

 Bitande kyla [Zachary]

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner 
FörfattareMeddelande
Damon
Ledare
avatar


InläggRubrik: Bitande kyla [Zachary]   tor 23 okt 2014, 01:01

Solens första strålar fick frosten att lämna en vacker illusion av glimrade kristaller. Morgonen smög sig på dem med varma höstvindar, men vintern var snart ikapp dem. Det var bara en tidsfråga innan snön skulle våga lämna sitt vita täcke över hans marker.
Kylan. Denna ständiga kyla som förföljde honom året om. Att något så vackert som glimrande kristaller kunde påminna honom om något så hemskt. Kylan var ändå en del av honom, något han aldrig skulle kunna komma undan. Därför lät han nu sin hunger leda honom, det gick inte att fly. Hungern efter hämnd var intensiv, nästan plågsam. Qu skulle få sin rättvisa, dom skulle få lämna minnena bakom sig tillsammans med slätten. Det var snart dags att ta klivet, innan den första snöflingan la sig. Men tills dess så skulle han försvara sina marker. Det som andas är ett hot.

En mörk varg klev över den tomma slätten, han granskade och vakade över sitt revir. Så noga som nu hade han aldrig vart förut, kanske var det därför dom vart så lätta offer tidigare? Tanken fick honom att fnysa. Inte längre, aldrig igen.
En främmande doft slog honom och blicken såg sig desperat över slätten där han slutligen fann en siluett av en annan varg. Han hann inte tänka allt för negativt innan han insåg att det han skymtat hade vart en ung tik. Allt för ung om han skulle gå efter storleken.
Öronen drogs bak mot nacken och med ett djupt andetag styrde han stegen mot hennes håll. Försvunnen i sig själv och distraherad av sina tankar lade han inte märke till att det fanns ytterligare en varg på hans marker.
- En valp?
Sade han frågande då den mörka blicken lade sig på den unga tiken. Hans ögon kunde nästan tas för svarta, men precis som hajarna i havets djup hade han egentligen ett par mörkblåa ögon. Det krävdes bara rätt ljus att se det, och hade man talangen att se bortom mörkret fanns där något ännu ljusare.
- Vad gör du här ute helt själv? På mina marker..
Hans röst blev något dov vid den sista meningen. Det breda ansiktet riktades neråt då han letade efter den andres blick.
Till överst på sidan Gå ner
Zachary
Vampyr | Moderator



InläggRubrik: Sv: Bitande kyla [Zachary]   tor 23 okt 2014, 01:37

I gryningsljuset nere på slätten kunde en brun högrest hane skymtas där han vandrade runt, till synes sökandes efter någonting. Det frostklädda gräset knastrade vagt under de stora tassarna där de placerades framför varandra. Han hade försökt hitta något som kunde stilla hungern för honom och dottern, men den här morgonen hade inte fört någon vidare lycka med sig på den fronten. Det hade nog varit dumt att hålla sig kvar på slätten, inte endast på grund av den plötsliga bristen på närvarande bytesdjur, utan på grund av saker han inte ville ställas öga mot öga med. Han visste inte ens varför han sökt sig till slätten igen, kanske hoppades han på att stöta på modern igen? Det fanns dock en chans att han skulle behöva stöta på den andra föräldern som han fått reda på var i livet, och ledde den flocken han en gång älskat. Den föräldern som inte längre var någon far för honom, inte sedan den dagen då den så kallade fadern hade huggit av strupen på hans älskade syster framför hans ögon. Han hade fortfarande ärr efter faderns tänder över ryggen, efter ett desperat försök att skydda Iwa. Det hade inte tjänat någonting till då, han hade inte varit mer än blott en valp inför en väldig, blodtörstig best. Numera hade han nästan samma storlek, men aldrig att han skulle följa i den hanens fotspår, dottern betydde mer än hans egna liv för honom. Han skulle inte kunna tänka sig ett liv utan henne, och var otroligt glad över att inte också hon dött i det där stenraset som berövade livet på hans älskade hona och son. Hans värsta farhågor besvarades då han kände doften av vargen, en doft som han inte hade känt på så lång tid, en som han inte skulle ha sörjt om han inte behövt känna igen. Blodet frös närmast till i hans ådror då han lokaliserade vart doften kom ifrån, den var i närheten av Amaya, hans älskade dotter. Stegen satte av i språng utan att tveka. Han tänkte inte låta hanen beröva honom ännu en älskad varg, över hans döda kropp. Som tur var så hade han inte befunnit sig långt borta, utan han kunde skymta de båda gestalterna när han tog sig upp för en mindre kulle. Sekunder senare så tog han de sista sprången och stannade upp mellan den svarta hanen och valpen. De vita tänderna var blottade, raggen rest, men inte ett ljud lämnade honom då han mötte de närmast identiska ögonen med sina egna, en iskall bottenlös blick. ''Damon''. Han närmast spottade ut ordet och det gick tydligt att höra avskyn och irritationen i hans röst. ''Kom inte nära henne''. Han kunde känna att dottern tryckte sig mot ett av hans bakben, uppenbart orolig över situationen med tanke på hans reaktion. Det var dock med all rätt han var varsam.
Till överst på sidan Gå ner
Damon
Ledare
avatar


InläggRubrik: Sv: Bitande kyla [Zachary]   tor 23 okt 2014, 02:11

Ett svar hann aldrig nå honom, inte utav den han förväntat sig. Hjärtat frös till is i samma stund som han mötte den andre hannens blick. Minnena passerade honom, lämnade svaga spår av det förflutna. Hatet från den andra satte sig som en svag sköld över honom, som om det diskret hade smittats av sig. Men han hatade inte sin son, det hade han ingen rätt till. Damon sträckte ut sin hals, höjde hakan och tänderna blottades. Visst hade han gjort fel, han hade vart ett monster. Men han fick inte backa nu, det här var hans tid. Det fanns inte längre rum för tårar eller oro. Inte heller ånger. Hans instinkter, djupet av hans hjärta skrek åt honom att backa. Ge den yngre utrymme.
Huvudet vreds stelt åt sidan och blicken gled från valpen och tillbaka mot Zachary.
- Det var inte alls längesen du anklagade din mor för att undanhålla information. Gömma dina syskon. Men se på dig Zachary, nu gör du detsamma.
Ett svagt leende lade sig över hans ansikte och kroppen kunde återigen koppla av.
- Du är lik henne, på många plan.
Han utmanade ändå ödet med att ta ett kliv fram, för att tvinga sin son att backa.
- Så, det är din?
Sade han frågande och blickade ner mot den yngre honan.
Trots allt som skett så tänkte inte Damon vara den som tog upp allting. Han ville att det skulle ligga begravet. Bli bortglömt.
Mungiporna rycktes till innan han snabbt såg tillbaka mot den bruna vargen och stämman i hans röst tycktes mörkna då han talade i en låg stämma.
- Vad du än gör, utmana mig inte på mina egna marker. Inte heller med din dotter i närheten.
Till överst på sidan Gå ner
Zachary
Vampyr | Moderator



InläggRubrik: Sv: Bitande kyla [Zachary]   tor 23 okt 2014, 02:59

Minnesbilder blandades med gamla känslor som rördes upp i ett stormande hav inom honom. Det blödande såret som Nyene hade lyckats sluta hotades att rivas upp igen. Han ville skrika, han ville slå, han ville hämnas, men han gjorde det inte. Han tänkte inte sänka sig till hans nivå, han tänkte inte bli som honom. ''Jag följer hellre i mors fotspår än dina, de lämnar i alla fall inte förödelse efter sig''. Han tog ett andetag som för att fortsätta, men höll sig ifrån att göra det. Det skulle endast göra saken värre om han slängde ur sig alla sina åsikter och känslor, om än han innerligt ville det. I ärlighetens namn så var det enda som egentligen hindrade honom det faktum att han hade dottern där, och han ville beskydda henne bäst han kunde, och det var inte rätt sätt för det. Då hanen framför honom tog ett steg fram så smalnade hans blick av en aning, stirrade envetet in i de identiska ögonen, men han rörde sig inte ur fläcken. Han tänkte inte skygga undan från honom, han hade fått nog av att fly, av att underkasta sig. ''Ja, det är min dotter''. Stämman han talade med var fortfarande kall och varsam, men det gick att skymta en viss glimt av kärlek och stolthet när han refererade till henne. Då hanen sedan fortsatte tala så steg irritationen inom honom. Hur trodde han sig ha rätten att styra och ställa över honom efter allt han gjort? Han lyckades dock behålla det yttre lugnet och skakade vagt på huvudet. ''Jag finner det ytterst underligt att du nu får för dig att hålla tillbaka, att du ska ge mig råd om hur jag uppfostrar min dotter''. Han var ärligt talat förbryllad över faktumet. Han kunde inte riktigt sätta några andra ord på det hela, bara konstigt. ''Du förlorade rätten att säga åt mig vad jag ska göra för länge sedan, far''. Vid det här laget så var hans tänder inte längre blottade, och raggen inte rest, förvånansvärt nog. Stämman var dock fortfarande lika kall och hård som innan, men ett stråk av smärta drog sig över såväl hans blick som stämma i den stunden, en han inte kunde hindra. Han vände ner blicken mot dottern där hon låg ihopkurad vid hans ena baktass, gav henne ett vagt leende för att lugna ner henne lite innan blicken återigen vandrade tillbaka till den svarta hanen framför honom. Granskade hans anlete efter uttryck, mest för att försöka avgöra om han var på väg att attackera dem eller inte, men en del av honom längtade efter något. Ånger.
Till överst på sidan Gå ner
Damon
Ledare
avatar


InläggRubrik: Sv: Bitande kyla [Zachary]   tor 23 okt 2014, 03:45

Orden träffade rätt. Dom gick rakt genom hans simpla hjärta och bröt isen. Käken spändes och en slags besvikelse kunde skymtas. Trots hans iskalla lugn och hårda yttre var han inte mindre levande än någon annan. Förödelse. Vilket kaos.
I tystnad av en svag skugga betraktade han sin son. Den varma energi som spred sig då han talade om sin dotter var svår att undgå. Mellan dem verkade det finnas ett starkt band. Men skulle det vara tillräckligt starkt för att hålla dem samman i flera år? Tragiskt nog skulle en av dem förr eller senare klippa det bandet och lämna en ny förödelse bakom sig. Därför, just därför var det viktigt att hålla känslorna kort.
- Underligt?
Upprepade han frågandes. Men han avbröt inte den andre då han talade. Damon lyssnade istället uppmärksamt med blicken fokuserad på den andre. Ett kort skratt i form av en kvävande fnysning fick honom att se bort. Ut över den eviga slätten.
Situationen, området. Det påminde så mycket om förr, när han själv bara hade vart en valp, då han stod öga mot öga mot den som senare tog sig ann honom. Hon som fick honom att dölja sina sanna känslor. Hon, som han själv hade slitit i stycken.
- Jag vet inte vad du tror, vad du tänker eller vad du förväntar dig.
Blicken riktades tillbaka mot Zachary och man kunde återigen finna allvaret från Damon's sida.
- Du har redan målat dig en bild av mig. Du, Zachary, har redan bestämt dig för vad jag är och det är inget jag kan ändra på. Men.
Slutade han tvärt och gav valpen en blick. Hon befann sig nära sin far, sin trygghet. Jag var ensam med er alla under flera år, det var jag som tog mig ann er när Leale blev förvisad av förbannelsen. Du kan bara se det du själv vill, men du har glömt det stunder jag tog dig i försvar. När jag gav er en chans till att leva i skydd av en flock.
Din dotter är en reflektion av dig, och du är en reflektion av mig. Jag har stått där du står just nu, med dig tätt intill mig. Jag gav upp mitt gamla liv för att få vara med er, jag fick en hel flock efter mig och har levt under ett löfte om plågsam död. Men ännu tycker du att det är underligt, för att du ser mig som ett monster. Inget annat än en simpel mördare.
Till en viss del har du rätt.
Han tystnade, för att låta orden smälta in. Men innan Zachary skulle få chansen att anklaga honom så fortsatte han.
- Det du fick se och uppleva går inte att förlåta. Jag kan inte förlåta mig själv för det, det finns inte ens någon förklaring. Du känner redan till det som styr mig, det som tar över. Men det som faktiskt är underligt, och ännu förbryllar mig är att du tror att jag ville det, trots att jag kämpade helt själv i flera år för eran skull. Det fanns en tid inom det när jag levde enbart för er, för dig Zach.
Ja, jag dödade Iwa. Jag har dödat många fler före det, och efter. Fler kommer det att bli. Det är sant. Jag är byggd för att ta liv, för att hämnas, så kommer det alltid att vara. Men inte Iwa. Aldrig någon jag är skapt till att beskydda. Det är därför jag drog mig långt bort från er efter det, för att fortsätta ge er skydd på avstånd. Jag bad Leale flera gånger att fly, att ta er och försvinna, men hon ville inte.
Säg mig Zach, har jag någonsin gjort något rätt?
Till överst på sidan Gå ner
Zachary
Vampyr | Moderator



InläggRubrik: Sv: Bitande kyla [Zachary]   tor 23 okt 2014, 04:54

Han lyckades på något mirakulöst sätt hålla tillbaka ilskan inom sig som endast stegrade med vart ord som lämnade den andra hanens mun. Någonting brast dock inom honom, något som han inte hade väntat sig att han skulle känna. All den sorg som han burit med sig under en sådan otroligt lång tid vällde över honom med en hänsynslös kraft. Inte endast sorgen över händelsen i sig, utan där bland allting fanns även sorgen efter den fader han gått miste om den dagen. Den hanen som han hade sett upp till och respekterat, älskat, så grundlöst. Det hade tagits ifrån honom så abrupt, slagits bort och krossats på alla tänkbara sätt. Han hade varit en skrämd liten valp som förblindades av monstret framför honom, en som hade ärrat honom otroligt djupt på fler sätt än fysiskt. Han hade sett något ta kontroll över den kropp som tillhörde hans far, missbrukat den, attackera han och hans syster. Blodet, doften, moderns skri, hans egna otillräckliga misslyckande och ord. Han slöt ögonen och sänkte huvudet i en djup suck. Tårarna brände bakom ögonlocken, hotade att falla. ''Jag var en valp, knappt äldre än vad Amaya är nu...''. Rösten höll inte riktigt, den sprack på sina ställen, och sorgen letade sig fram. ''Jag visste inte vad jag skulle tro, det enda jag såg var dina tänder som slet upp hennes strupe. Vad är det meningen att en valp ska tro om det? Hur skulle jag kunna särskilja allting? Den dagen krossade mer än bara Iwa...''. Med mycket möda så vände han upp blicken mot Damon igen, nu med en blank hinna över dem, fulla av smärta. ''Du anar inte hur många gånger jag vaknat upp i panik av de bilder som hemsökte mina drömmar. Hur många gånger jag har fått uppleva den händelsen i mina tankar, så perfekt fastbrända i mitt sinne''. Han vred ut blicken över slätten och några ensliga tårar föll från hans ögon. ''Varför tror du att jag tog det så hårt? För att jag redan hatade dig? Nej. En gång i tiden var du den varg jag respekterade och älskade allra högst. Jag var stolt över att vara din son''. Han skakade på huvudet och suckade återigen. ''Jag har burit på det så länge, den upplevelsen som jag som blott en valp fick vara med om. Den krossade mig totalt, förstörde hela min värld, allt jag trodde var bra i denna värld. Allt jag någonsin hade lärt mig smutsades ner, alla fina minnen begravdes under slöjan av hemskheter. Jag kunde inte fly undan, inte ens när jag lämnade flocken. Jag har ingen aning om hur länge jag vandrade runt, ett känslomässigt vrak. Det var inte förrän jag träffade Nyene som jag hittade en mening med livet igen. Hon fick mig på tassar igen, pusslade ihop mig bit för bit. Det är dock aldrig långt borta, finns alltid där under ytan som ett illavarslande svart moln redo att sänka mig till botten igen, som nu...''. Han visste inte ens varför han berättade det hela, kanske han bara behövde få ur sig det? För egentligen så tyckte han nog inte att han var skyldig Damon någon direkt förklaring, han tyckte det var uppenbart. ''Jag kan inte ens beskriva hatet jag känner för monstret inom dig, likt sorgen jag känner för att det förstörde allt för oss...''. Orden var nu inte mer än en viskning, och blicken vändes till sist tillbaka till den svarta hanen framför honom, nästan trevande efter någonting, en reaktion, någonting. En glimt av den förlorade fader han alltid sökt efter.
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




InläggRubrik: Sv: Bitande kyla [Zachary]   

Till överst på sidan Gå ner
 
Bitande kyla [Zachary]
Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Numoorislätten-
Hoppa till: