HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorKartaLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» How the tables have turned [Corson]
Idag på 18:05 av Corson

» Vindarna av vinter [Exopuss]
Idag på 15:22 av Malphas

» Sammanträffande [Malphas]
Idag på 14:59 av Aurora

» Slemmigt [Tezuka]
Idag på 14:26 av Zaron

» Fågelsång
Idag på 10:42 av Lazuli

» Strimmor av hopp [P]
Idag på 10:30 av Lazuli

» Sökandet efter frid
Idag på 03:46 av Niara

» Längre än för alltid [Niara]
Idag på 03:36 av Niara

» Alla är ju fina, på insidan åtminstone.
Idag på 03:28 av Haru

Vem är online
Totalt 9 användare online :: 3 registrerade, 0 dolda och 6 gäster.

Arno, Loke, Niyaha

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
Platsuppdateringar! Uppdaterad karta
tor 14 sep 2017, 02:15 av Mivria
Hej go nissar!  :rawr:

Kartan har fått en uppdatering. Om ni går in på kartsidan kommer ni märka att det nu finns två kartor för att underlätta, då en enda karta med allt började bli för plottrigt. Den ena visar de vanliga geografiska områden, och den andra visar mer specifika platser och knytpunkter, samt vandringsleder som binder samman dessa. 

Ni kan se de uppdaterade kartorna HÄR!

Detta är bara ett påbörjat …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Ändringar på medlemslistan, vänligen läs!
sön 19 feb 2017, 14:32 av Sleazoid
Jag och MP har tagit på oss ett projekt nu som kommer underlätta för oss alla att se vilka spelare som spelar vilka karaktärer. När vi är klara kommer spelarnamnen att visas på medlemslistan så att man slipper klicka sig in på varje karaktär och scrolla ner för att se vem som spelar denne. Vi har detta system på Endea och gillar det men har hittills undvikit att införa det på Numoori för att vi manuellt måste sitta och …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 6
Affiliates



Sök
 
 

Visa resultat som:
 
Rechercher Avancerad sökning

Dela | 
 

 När tiden rör sig men inte jag [Yargol och Mivria]

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner 
FörfattareMeddelande
Mivria
Moraltanten the Admin
avatar

Spelas av : Lin

InläggRubrik: När tiden rör sig men inte jag [Yargol och Mivria]   sön 19 okt 2014, 17:45

Vägen kändes oerhört lång. Hon kunde knappt minnas när hon varit i dessa marken senast, men hon kunde komma ihåg i vilket samband. Senast hon passerade här var när hon hade lämnat sin flock i Ötamon. Men det var så längesen nu, att det bokstavligen kändes som ett helt annat liv sen. En ung Mivria som inte visste mycket om livet. Hon var ensam, flocklös. Hon var inte en moder, var inte en flockmedlem, var inte en ledare. Hon hade inte sett krig, och hade inte ens Duraneir som kompanjon. Hon hade varit så oerfaren när det gällde allt, och hon hade lämnat ett liv hon aldrig skulle kunna få tillbaka igen. Och ironiskt nu idag var hon på väg att lämna ännu ett liv bakom sig, för att åter igen börja om. Fast det var ändå inte samma sak denna gången, för nu visste hon att hennes liv fanns kvar någonstans, och denna gång hade hon inte lämnat det helt för gott. Men det var fortfarande en stor förändring förstås.

Itrozo var ändå ett väldigt nytt område för Mivria. De frostmärkta rosorna på morgonen gav ett väldigt magiskt intryck, och snart skulle de antagligen börja smälta bort när solens strålar nuddade dem.

Hon stannade upp och drog in djupa andetag av den friska morgonluften, och försökte njuta av ögonblicket och den vackra stunden. Försökte fortfarande greppa vad hon var på väg att göra. Var det verkligen det rätta valet? Skulle Qu verkligen klara sig bättre utan henne. Mivria log för sig själv. Klart att de skulle. De var alla starka individer som nu skulle behöva växa i sin nya roller. Hon hade lärt dem allt hon kunde, och nu skulle de själva välja hur de ville förvalta hennes arv, och samtidigt få lära sig ännu mer än så. Det enda hon önskade var att hon kunde få vara där och se deras utveckling. Men det var inte så enkelt.

Hon blev stående fångad i sina egna tankar medan tiden omkring hennes tyckte stå stilla. Hon insåg dock att det bara var hon själv som stod stilla, och att hon inte längre orkade hänga med i tiden som rasade förbi henne.

_________________
Till överst på sidan Gå ner
Yargol
Buddy bro chummy chum pal homeslice breadslice
avatar

Spelas av : MoonPhanter

InläggRubrik: Sv: När tiden rör sig men inte jag [Yargol och Mivria]   mån 03 nov 2014, 00:39

Yargol sträckte ut frambenen framför sig med en kraftig gäspning. Den friska luften bildade tunna moln av hans andedräkt. De breda tassarnas tår spretade och klorna letade sig ur sina gömmor när han tryckte tassarna mot det som återstod av vildsvinet han hade fällt under natten. Han hade inte ätit upp allt än, men kände för stunden ingen mer hunger. Sedan han anlänt i rosenskogen så hade han jagat mycket, och de rikliga fångsterna fick honom att hålla sig kvar. Det var annat än de harar han fått kämpa för att hinna ikapp i Silverpile. Nu när han kunnat äta flera dagar på rad under veckorna som passerat så kände han dock inte samma hunger längre. Det var skönt, samtidigt som det på sätt och vis förtog en del av jakten i hans mening. Han fann det inte lika underhållande att jaga enbart för jaktens skull, även om det var ett nöje han gärna ägnade sig åt annars.
     När han gäspat klart slickade han av ful vana i hålet i läppen för att fukta tandköttet som blottades i ärret. En klo på hans ena framtass fastnade i bytets hud när han fällde in dem, och han viftade lojt med tassen för att frigöra klon igen. Han vek in tassen under bröstet och lade huvudet mot marken vid sidan om sig med en nöjd suck. Den röda blicken studerade skogen runtom honom. De tjocka trädstammarna var krokiga och barken skrovlig av ålder. Deras kronor var höga och lummiga, och genom bladen kunde han ana en långsamt ljusnande himmel. Trots den kyliga luften så blommade rosorna i området. Han fascinerades av de röda blommorna och de historier han hade hört om dem. Vackra men livsfarliga. Han hade själv råkat ut för deras giftiga törnen under den tid han befunnit sig i skogen, men han kunde inte påstå att de skrämde honom lika mycket längre som de gjort då. Han hade hört det berättas om vargar som avlidit genom att bara vidröra törnena. Själv hade han mått dåligt - yrsel och illamående främst - ett tag, men det hade gått över, som allt annat, och lämnat honom trött och seg. Det var något som intresserade honom, något han börjat tänka mer på under sin tid i de giftiga rosornas skog.
      Efter att ha legat stilla en stund höjde Yargol på huvudet för att han skulle nå att klia med baktassen bakom sitt halva öra. De yviga fjädrarna frasade mot hans ben medan han kliade, och han ruskade på huvudet när han var klar. Fjädrarna ställde sig utåt innan de slappnade av mot nacken igen. Han reste sig upp för att sträcka på sig och ruska på kroppen när en främlings doft sökte sig in i hans ärrade nos. Han höjde blicken för att se efter doften. Öronen spetsades alert på huvudet och han stod blickstilla en längre stund innan han såg ner på resten av sitt byte. Med en ny gäspning vände han efter främlingens doft och lämnade vildsvinet bakom sig. Han hade antagligen ändå inte ätit mer, och han var väl medveten om att kråkfåglarna hade suttit och väntat i trädkronorna på sin tur.
     Det var med lugna, säkra steg han rörde sig framåt, med nacken sänkt och utan större hänsyn till rosensnåren, även om han medvetet undvek de taggar han lade märke till utan att aktivt söka efter dem. Svansen gungade avslappnat med i hans steg. Det var inte alltid han sökte upp främlingar när han kände deras dofter, men det var någonting med det han kände som påminde honom om något. Han kunde inte riktigt sätta ord på vad, men det var som om han hade känt doften förut, eller något liknande i alla fall, och det gjorde honom nyfiken. När han anade främlingens skepnad bland växtligheten höjde han huvudet något. Det var en mindre varg, mörk till fällen. Han gav ifrån sig ett lätt brummande som en hälsning, för att tala om att han fanns där, trots att han antog att tiken redan hade lagt märke till honom. Han var varken doft eller ljudlös, och kunde inte påstå sig vara en särskilt liten varg.

_________________
Bro, ilu, men du är som en pinne i baken jag aldrig bad om
Till överst på sidan Gå ner
Mivria
Moraltanten the Admin
avatar

Spelas av : Lin

InläggRubrik: Sv: När tiden rör sig men inte jag [Yargol och Mivria]   tor 13 nov 2014, 01:37

Mivria hörde en annan varg komma, en stor en lät det som, men lät sig inte stressa upp sig för det. och varför skulle hon? Det var ytterst sällan man stötte på ondsinta vargar eller fiender. Speciellt i de här markerna borde hon inte ha direkta fiender i form av Qu. De befann sig vanligen på andra marker i Numoori. Hon vred svagt på huvudet och fick se en imponerande siluett av en varg större än henne själv. Han verkade bära en ovanlig skrud av fjädrar kring sin hals, något hon sällan sett hos andra.

Hon höll ett neutralt men vänligt uttryck och satt lugnt kvar på sin plats.
"Du har vandrat likt mig främling, detta är inte din plats inte sant?" Hon såg omkring på de frusna rosorna. "Men visst är det en vacker plats vi hamnat på. Det var längesedan jag vandrade här, och sist jag vandrade här så var jag inte kapabel till att minnas skönheten omkring mig. Det var så längesen." Hon log och man såg att hon nästan mer talade till sig själv.

Hon vred blicken mot främlingen och man kunde se glimten av värme och vishet i hennes bärnstensfärgade öga, medan de andra lyste grått och stilla, som för att visa hennes sanna skugga, en ytlig indikation på vad den äldre vargen varit med om i sitt liv. Men hon hade inte förlorat allt ännu. Tvärtom så kände hon sig redan mer levande nu än tidigare. Bara ensamheten hade gett hennes sinne ro nog att läka något, och tanken på att hon nu inte hade långt kvar innan hon var hemma var motiverande.

"Jag är Mivria, dotter av Duraneir. Medlem av Qu." Hon hade fått hindra sig själv från att säga ledarinna av Qu.

Mivria bugade artigt. "Så länge du inte har något ont outtalat mot mig, så finner jag bara frid inför dig."

_________________
Till överst på sidan Gå ner
Yargol
Buddy bro chummy chum pal homeslice breadslice
avatar

Spelas av : MoonPhanter

InläggRubrik: Sv: När tiden rör sig men inte jag [Yargol och Mivria]   fre 28 nov 2014, 17:46

Hon var betydligt mindre än honom, mörk till fällen men med ett tydligt tecken på ena låret. Hon var äldre än honom, med ett ärrat anlete och en blick som talade för ett långt, händelsefyllt liv. Han kunde slå vad om att hon sett strider, inte bara på grund av det stora ärret i hennes ansikte och det blinda ögat, utan det var något i hennes bärnstensfärgade öga, något i sättet hon talade på när hon tog till orda.
     "Nej", svarade han kort när hon konstaterade att den här skogen inte var hans plats. Nej, han kom inte härifrån, och han hade inte tänkt stanna här för evigt. "Sannerligen", fortsatte han när hon kommenterade hur vacker platsen var. Han tog ett par steg närmare tiken och sänkte nosen för att vädra i hennes doft, utan att egentligen komma så nära att han kunde vidröra henne, men betydligt närmre än de flesta skulle gå. Det var som om alla vargar han mötte hade glömt att de hade en nos att använda, och istället förlitade sig helt på ord. Ord var lömska ting man kunde ljuga med. Dofterna ljög inte. Hon hade vandrat genom flera områden, han kunde känna dess dofter blandade i hennes. Hon hade haft många vargar runt sig, men deras doft, en flockdoft, hade börjat blekna. Kanske var det den som varit så bekant. Han hade känt den förut.
     När tiken presenterade sig själv som Mivria, och sedan som medlem ur Qu, så föll minnet på plats. Det var där han kände igen doften ifrån. Han höjde huvudet en aning, om än det fortfarande hölls under mankhöjd, och mötte hennes enögda blick.
     "Yargol. Vandrare", sade han med tankfull stämma. "Jag känner igen din doft och har hört ditt namn förut, men har aldrig träffat dig. Vad gör en ledare så långt från sin flock? Och borta under så lång tid?" Han hade levt tillräckligt länge, och mött tillräckligt med vargar under sina vandringar för att ha hört hennes namn nämnas som ledare över Qu. Men hennes doft sade honom att hon inte varit hos dem på länge, och hennes ord vittnade om en historia han inte hört på ryktesvägar än.

_________________
Bro, ilu, men du är som en pinne i baken jag aldrig bad om
Till överst på sidan Gå ner
Mivria
Moraltanten the Admin
avatar

Spelas av : Lin

InläggRubrik: Sv: När tiden rör sig men inte jag [Yargol och Mivria]   ons 16 sep 2015, 00:19

Mivria blev lite paff över att han hade kallat henne för ledare. Hon underskattade helt klart hur ord spreds från varg till varg. Hon hade aldrig riktigt heller sett sig själv som en ledare värd att tala vidare om, hon hade mer sett det som att hon vakat över sin familj. Eller det var så hon ville se på det. Men hon kunde inte låta bli att erkänna för sig själv att hon blev något nyfiken på vad mer som berättades om henne själv och Qu. Men det tycktes ofint att fråga om kände hon. Och kanske ville hon inte veta mer än så egentligen heller.

- "Jag inser att ord om mig nått dig före vårt möte. Sanningen idag är att jag var en ledare. Jag kunde inte göra mer för min flock, och ville inte vara en börda för dem. Jag gav frivilligt upp min plats, för att Qu nu ska kunna finna nya glansdagar och en ny framtid, en framtid jag inte kan tillhöra." Mivria var inte säker på om hon ville gå in på mer detaljer. Inte utan fler frågor hur som helst. "Jag är nu på väg hem mot de marker jag växte upp i. Jag är på väg hem." 


"Ursäkta att jag frågar, men finner ni något intresse för Qu? Men det känns genant att inte veta något om dig, när du verkar ha hört en del om mig. Berätta för mig, om det inte är en fråga du inte kan svara på; vart är du på väg?"

_________________
Till överst på sidan Gå ner
Yargol
Buddy bro chummy chum pal homeslice breadslice
avatar

Spelas av : MoonPhanter

InläggRubrik: Sv: När tiden rör sig men inte jag [Yargol och Mivria]   mån 08 feb 2016, 22:04

När Mivria började tala satte sig Yargol ner, om än utan att höja huvudet mer än till mankhöjd. Hon hade varit ledare, men inte längre. Hon hade givit rollen till någon annan. Han förstod, mer teoretiskt än praktiskt då han aldrig själv burit rollen, att det inte kunde vara en lätt börda. Särskilt inte för en tik, och i hennes ålder. Hon var stark för det hon klarat och för det hon gjort, den saken var klar. Yargol kunde inte undgå att undra över det stora ärret i hennes ansikte, om det kunde ha något med det hela att göra eller hur hon kunde ha tänkas fått det.
     När hon vände uppmärksamheten till honom istället vägde Yargol över vikten på ena frambenet där han satt och rätade en aning på sig, innan han åter sänkte huvudet till mankhöjd. Det var kanske inte mer än rätt att han berättade. Ärligt talat var det något med den äldre som gjorde att han nästan ville berätta. Kanske var det känslan av ålder hon bar, av kunskap, av någon som sett och upplevt – överlevt – mycket. Han slickade tankfullt i hålet i sin läpp innan han tog till orda.
     ”Jag är inte på väg någonstans. Jag… letar snarare efter en plats att vara på väg till. Om det låter vettigt.” Han gav ifrån sig ett huffande andetag. ”Jag letade efter mina syskon, men de ville inte veta av mig.” Han slickade åter i hålet i läppen. Ett minne efter Mazoga. Ha! En sådan kämpaglöd hans syster hade. Om hon bara kunnat sätta den till nytta kanske hon funnit ro. ”De levde i alla fall. Det är allt jag begär för dem. När jag kom hem igen utan dem så insåg jag att jag inte var hemma. Jag hade väl förändrats, passade inte in längre sedan jag fått se vad som fanns utanför, antar jag. Det var inte något hem för mig längre.” Han hade förlorat sitt öra i den striden. Det hade varit sista droppen. Kanske hade Kogan och Mazoga sett det han inte kunnat se då de gett sig av, eller så hade de bara andra anledningar. Kogan var nog bara lat, den tölpen. Han hoppades fortfarande på att hitta dem igen, så att han åtminstone kunde försäkra sig om att de var vid liv. Det spelade ingen roll att de inte ville veta av honom, de var hans familj, vare sig de ville eller inte.
     ”Så jag vandrar”, fortsatte han kort. ”Och Qu… Jag har inte hört så mycket nytt, det är mer gamla rykten. Men jag lyssnar gärna, om du vill berätta om dem. Jag tror inte jag får en bättre källa än deras led- tidigare ledare.” Han rättade snabbt sig själv. Visst hade han hört om Qu. Vilken varg hade inte hört om en av landets nuvarande äldsta flockar? En som stridit många gånger och som han senast hört försvarat sig i en våldsam kamp mot Devils? Han hade inte sett striden själv, men hade råkat på markerna där spåren varit tydliga efter det som skett. Det var länge sedan nu dock, och det hade varit ganska tyst efter det. Eller så hade han inte lyssnat tillräckligt väl. Det gjorde ingen skillnad att gräma sig över det nu.

[Det snabbaste rollet <3]

_________________
Bro, ilu, men du är som en pinne i baken jag aldrig bad om
Till överst på sidan Gå ner
Mivria
Moraltanten the Admin
avatar

Spelas av : Lin

InläggRubrik: Sv: När tiden rör sig men inte jag [Yargol och Mivria]   mån 29 aug 2016, 13:03

Miv lyssnade och nickade. Hon kände igen den sökande känslan han talade om. Hon själv hade haft den en gång. Hennes egna valpar hade haft den, och deras far. Hon hade mött många i Qu som kom med den känslan, men som till slut fått frid med Qu.


"Nå det är märkligt att tala om en flock man själv varit delaktig i så länge. Och jag kan inte längre återge en rättvis bild av vilka Qu är idag. Jag kan berätta vilka vi var. Men det är de vargar som är med som bestämmer vad flocken är. Vi var vilka vi helst ville, eller behövde vara. Vi följde våra hjärtan och instinkter."

Miv log nästan för sig själv vid olika minnen. Påminde sig själv om att det var allt för lätt att romantisera de äldre tiderna, som i efterhand verkade så oskyldiga. Men det var lätt att komma ihåg att det var många vargar som satte livet till. De flesta hon hade känt då hade idag mist livet.

"Det känns som att specifika händelser som skedde då.. Kanske bäst förblir rykten och minnen idag. Gamla händelser bär inte relevans idag när vi ständigt skriver ny historia. Men det jag kan säga är att vi slogs. Vi älskade. Vi kämpade för vad vi trodde på, vad de nu än må ha varit för stunden. Men framför allt så var vi en familj. En brokig sådan. Alla kom från olika håll, bar olika utseenden och historier. Men vi fick Qu gemensamt, för många den enda familj vi kanske någonsin haft. Och det var det viktigaste med Qu. Det var inte bara en flock, utan det var ett hem. " Hon log igen med en avlägsen sorg i blicken av insikten att hon medvetet valt att lämna det hemmet bakom sig, men hon visste varför.


"Om du vill finna dem, ska du söka efter Damon. Han är ledaren nu. Och om du finner dem får du gärna hälsa från mig. Damon som ledare.. Ja han har åter igen omformat Qu efter vad Qu behöver vara idag. Du får lära känna Damon för att veta om Qu är något för dig."

Hon visste knappt själv vad hon hade sagt, eller vilken betydelse det skulle kunna komma att ha för Yargol, men det var nog mest en del av henne själv som inte ville gräva för mycket i det förflutna som hon hade försökt befria sig ifrån. Men hon visste att det alltid skulle finnas vargar som Yargol, som skulle söka en plats som Qu.

_________________
Till överst på sidan Gå ner
Yargol
Buddy bro chummy chum pal homeslice breadslice
avatar

Spelas av : MoonPhanter

InläggRubrik: Sv: När tiden rör sig men inte jag [Yargol och Mivria]   sön 04 sep 2016, 12:33

Det var tydligt att flocken hade betytt – betydde – mycket för henne när hon talade. Yargol betraktade i tystnad Mivrias minspel när hon berättade om det som varit hennes familj. Där fanns tydliga minnen bakom hennes enögda blick. Minnen som såväl gladde som bar stor sorg. Där fanns stolthet i hennes röst, och en underliggande känsla av nostalgi. Yargol beundrade det. Avundades på sätt och vis det.
     ”Damon”, upprepade Yargol, mest för sig själv, när Mivria nämnde den nya ledaren. Han hade hört namnet förut, men visste inget mer om vargen i fråga. Han lyssnade till resten av vad den åldrade tiken framför honom hade att säga innan han gav henne en djup nickning.
     ”Tack. Jag ska hälsa honom.” För ett ögonblick stod han stilla i den nya tystnaden som lade sig mellan dem. Han skulle finna denne Damon. Skulle finna Qu och tala med dem. Kanske, kanske, kunde de ge honom det han önskade. Kanske. Han höjde blicken från där den landat på marken, och såg upp på Mivria igen.
     ”Om du inte har något emot mitt sällskap för ett kort slag skulle jag gärna prata mer med dig.” Det var inte varje dag han mötte någon av Mivrias slag. En tik med sådan ålder och erfarenhet. En varg han kunde lära utav. Han ville inte göra mötet så kort som det här. Han hoppades att hon inte skulle ha något emot att stanna, om så bara ett par timmar, innan han gav sig av för att finna Qu. Han ville kunna hälsa från henne som mer än bara ett hastigt möte.
     ”Låt mig dela en jakt med dig”, fann han sig själv säga. Han hade redan jagat, och ätit, men det spelade ingen roll. ”Det är det minsta jag kan göra för att du låter en främling ta del av din historia.” Han log lätt, ett leende som delvis förstördes av de många ärr som spände i hans ansikte.

[Hepp! Så kan vi välja om de jagade tillsammans eller bara pratade lite till eller om Miv hellre ville fortsätta på egen hand, och kanske börja kalla det här avslutat sen efter hur lång tid det nu tagit xD <3]

_________________
Bro, ilu, men du är som en pinne i baken jag aldrig bad om
Till överst på sidan Gå ner
Mivria
Moraltanten the Admin
avatar

Spelas av : Lin

InläggRubrik: Sv: När tiden rör sig men inte jag [Yargol och Mivria]   ons 07 sep 2016, 20:27

Ett leende spreds i den gamla vargens ansikte. Hon nickade till svar.


"Med glädje får du det. Det är ju alltid lättare att jaga som två än ensam. Hjälp en gammal varg med att få mat i magen, så ska jag berätta allt du vill höra sen."

Hon satte sen av i sprint, hon tänkte nog visa att hon inte skulle bli till börda under jakten åldern till trots.

[Ahh vi säger väl avslutat här då! :D]

_________________
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




InläggRubrik: Sv: När tiden rör sig men inte jag [Yargol och Mivria]   

Till överst på sidan Gå ner
 
När tiden rör sig men inte jag [Yargol och Mivria]
Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Itrozo-
Hoppa till: