[Tidslinje: före kriget        Paxat för Chayan]

Morgonens första strimmor av sol får fukten på den höstgula växtligheten att glimra, det var den första morgonen som börjat med sol på en lång tid. Början av hösten hade varit en rivstart, regnet hade hällt ner i dagar och vinden hade rivit ner nästan all klädsel av träd och buskar som nu stod kala och huttrade i den lugna morgonbrisen som drog genom Kaiwood.

Ett präktigt träd, beläget i skogens norra delar, hade sin massiva mängd kläder liggandes som en tjock matta runtom den, de understa löven hade redan börjat förmultna och en uppmärksam varelse skulle ha kunnat höra de små djuren arbeta aktivt med det.

Denna morgon hade trädet även ett sällskap. Denne låg på sida med ryggen mot stammen som under århundradena samlat på sig en diameter på 150cm. Varelsen blickade med kristallblå blick utöver kullens sluttning med god uppsikt över allt omkring henne. Det var en varginna, hennes brunfärgade hårrem hade återfått sin glans och jämnhet, ärren och brännmärkena efter Thzukis vrede hade läkt bra. Hon slöt ögonen. Ett lugn rådde i skogen, morgonen var stillsam. Demethra visste att hon och de andra borde ta vara på stunden, för det var inte under långa perioder som ett så stillsamt lugn rådde på TBB's områden.

[Kan hända att jag är ute och cyklar lite här och var i mina inlägg nu, för jag har tappat en del av mina kunskaper om nm och dess områden men det är bara att säga till isf! :) ]

Chayan studerade morgonens stillsamma atmosfär. Det var en plats där tystnaden härjade, och lugnet regerade tveklöst. Inga störningsmoment avbröt den enväldiga despot som hängde över Kaiwood.
I tystnaden låg Chayan på en ensam, kal, lövträdsgren. Hans gestalt var fullt synlig, speciellt i morgonljusets glimmer. Den mörka fällen skar den alltför ljusa barken, och utan den vinterklädsel som barrträd höll året runt så var lövträden värdelösa för en sådan mörk varelse att gömma sig i.
När en ensam vindpust slog igenom skogen fastnade en relativt bekant lukt på hans medvetande. Demethra. Den tiken som Thzuki hade bestraffat för sin olydnad, inte helt olikt så som han själv hade bestraffats i samband med uppdagelsen. 
Chayan låg stilla. Funderade på vad han skulle göra åt saken. Varesig att prata eller vara den aktiva i en konversation var saker som man relaterade till hans namn. Han var skuggan, tystnaden, och osynligheten. Han var ingen, och samtidigt sonen till en av flockens mest betydande medlemmar.
Han fanns, men hans närvaro inget värd. 
Hanen låg kvar på grenen, högt ovan jorden, och i tystnaden kände han sig lugn.