HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorKartaLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» MoonPhanter gör Commissions!
Igår på 23:12 av Dimitrij

» Land of snow and giants (Aurora)
Igår på 20:36 av Xhiro

» Under tunga moln [Alénya]
tis 15 aug 2017, 22:09 av Alénya

» Continue [Shiva]
mån 14 aug 2017, 20:14 av Shiva

» Stillsam sommarnatt [Even]
sön 13 aug 2017, 20:55 av Amanita

» Varje given plats [Arno]
lör 12 aug 2017, 22:33 av Arno

» Återförenade [Jägarna]
lör 12 aug 2017, 14:23 av Arno

» Kära dagbok... (P)
fre 11 aug 2017, 23:59 av Even

» Fate is inching closer [P]
tor 10 aug 2017, 15:47 av Even

Vem är online
Totalt 2 användare online :: 0 registrerade, 0 dolda och 2 gäster.

Inga

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
Ändringar på medlemslistan, vänligen läs!
sön 19 feb 2017, 14:32 av Sleazoid
Jag och MP har tagit på oss ett projekt nu som kommer underlätta för oss alla att se vilka spelare som spelar vilka karaktärer. När vi är klara kommer spelarnamnen att visas på medlemslistan så att man slipper klicka sig in på varje karaktär och scrolla ner för att se vem som spelar denne. Vi har detta system på Endea och gillar det men har hittills undvikit att införa det på Numoori för att vi manuellt måste sitta och …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 6
Zombie Eventet avslutas!
tis 31 jan 2017, 23:23 av Yargol
Hallå allesammans!

Som ni alla känner till så har det i lite över ett år nu pågått ett stort Zombie Event här på sidan. Ni kan läsa informationen om Zombie Eventet på dess eventsida Här (länk)

Nu har eventet nått sitt slut, och här kommer resultatet - och konsekvenserna - för vad som har hänt under den här tiden! Pågående eventrollspel får såklart fortfarande rollspelas klart även om eventet nu officiellt har …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Affiliates



Sök
 
 

Visa resultat som:
 
Rechercher Avancerad sökning

Dela | 
 

 Evig vila [P]

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner 
FörfattareMeddelande
Matoaka




InläggRubrik: Evig vila [P]   ons 24 sep 2014, 23:16

Ett par solstrålar lyckades smyga igenom men till mestadels låg skogen i ett dunkel. Solen hade börjat röra sig nedåt men ännu var det inte dags för månen och stjärnorna att ta vid. En mild vind rörde sig igenom skogen och fick det att prassla lätt i trädkronorna.

Med långa steg föde den vita sig framåt, alldeles uppslukad med det hon skådade. De röda rosorna tycktes dansa framför hennes ögon när vinden drog igenom den. Viskandes rörde den sig igenom hennes päls och hon skrattade till lite lätt.
"Haha, sluta!" utbrast hon lyckligt och stannade upp. Hon höjde huvudet och drog in dofterna omkring henne och andades nöjt ut. Rosorna luktade starkt, men underbart. Hon kunde inte annat än älska denna skog, skulle hon någonsin vilja lämna denna plats? Hon öppnade efter ett par sekunder sina blåa ögon igen. Den gled över skogen, hon ville bara slänga sig i gräset intill rosorna och försvinna. Men hon hade mycket kvar att se, många att möta, det var inte hennes tid ännu.
Hon började röra på sig åter igen. Den blåa blicken gled fortfarande över buskarna, hon skulle troligen aldrig få nog utav dem. Svansen släpade lite på marken när hon rörde sig framåt, vacker men inte så nödvändig enligt henne själv. Hon mindes kommentarer, skratt och viskningar sedan hon var yngre. Då hon inte kunde hantera den utan ofta trampade på den och föll omkull. Tanken roade henne och hon drog lite på smilbanden.
Ord var aldrig någonting hon hade tagit skada av, hon brukade mest bara skratta med. Hon förstod helt enkelt inte riktigt att de var menade att vara elaka eller menade att såra. Kanske lite korkad, men än så länge hade det endast gjort henne gott.

Hon fnittrade plötsligt högt för sig själv och näst intill bröt ut i ett högljutt skratt. Hon skakade lite på huvudet.
"Dummer." sa hon mjukt rakt ut medan hon fortsatte framåt fortfarande fnissandes. "Sådana finns inte."
Fnisset avtog snart och hon spetsade öronen och spärrade nyfiket upp ögonen, helt oprovocerat. 
"Är du seriös?" viskade hon lågt och uppspelt åt sig själv.
Galen? Möjligtvis.
Hon förändrades på en sekund ifrån att ha beundrat naturens under och lugnt rört sig igenom skogen. Hennes muskler var nu spända och hon var mer uppmärksam. Hon kände sig inte orolig eller liknande, hon var bara glad och uppspelt. Missa något var det sista hon ville göra det. 
"Bevisa det!" utbrast hon högt. Direkt efter kom hon på sig själv med att skrika. "Förlåt." viskade hon med gråten i halsen. "Lämna mig inte." pep hon. Hon stannade upp, kröp nästan ihop till en liten boll och ögonen fylldes utav tårar.
Men så återvände rösten, med doften. Hon andades lättat ut och skrattade till utav lycka. Vinden hade bara skrämt henne. Men så las fokusen på doften. Hon reste sig upp mer och började skanna området så gott hon kunde. Inväntade en rörelse, för vinden hade haft rätt, en främmande varg var bara runt hörnet.


| Lite konstigt, men hon hör röster och tror det är vinden/vattnet/jorden/elden som talar till henne, hon e lite udda :> Tänkte skriver inte ut vad vinden säger eftersom det för alla utomstående endast låter som hon pratar med sig själv (vilket hon iofs typ gör ahah) |
Till överst på sidan Gå ner
Cerulean




InläggRubrik: Sv: Evig vila [P]   tor 25 sep 2014, 20:43

Det var skrattet han hade lagt märke till först. Det lätta, lyckliga skrattet.
Cerulean hade förvånat stannat upp och vädrar i luften. Stutkcit upp den vita nosryggen och låtit den fuktiga nosen rynkas en aning. Fånga upp dofterna. Förutom den enträgna doften av rosor, som han allt mer blivit van vid under visiten i rosornas skog, så kändes den ovanligt främmande. Inte för att han egentligen kände igen honans doft, men nu var det många dagar sedan senaste mötet.

Med en lätt fnysning för att rensa nosen på dofter sänkte han huvudet och blickade ut mellan grenarna. Långt borta tyckte han sig skymta något vitt, måhända han hade rätt - för efter att ha följt den ihållande fnittrandet i några minuter så fick han syn på en hona. En liten krabat med något som liknade - Cerulean såg plötsligt ut som  om han svalt en daggmask - albinoanlag. Nyfiket harklade han för att göra henne viss om sin ankomst och tog ett nyfiket steg närmare. Betraktade de blå ögonen, och hjärtat vreds om i kramp.

Av någon anledning fann han henne lik Blue, och av en ännu märkligare anledning fann han sig tänka att så hade deras valpar sett ut. Så att säga, om hans vildaste fantasier om en familj med henne hade slagit in.

"Hej."
Till överst på sidan Gå ner
Matoaka




InläggRubrik: Sv: Evig vila [P]   tor 25 sep 2014, 21:22

Hon upptäckte främlingen en bit bort, denne rörde sig emot henne. Hennes ögon glittrade utav lycka, var detta verklighet? Hon hade alltid uppskattat sällskap, men aldrig som på senaste tiden. Att vara ensam var inte hennes grej, och det hade hon varit länge nu. Bara vandrat och om hon hade haft tur hade hon fått sällskap utav någon utav hennes egna vänner. Men de var inte samma sak som en annan utav hennes egna. En i hennes stora familj.
Ett leende prydde hennes ansikte, stort och tydligt för den andre att se på troligen en bra bits avstånd. Den vita svansen började svaja bakom henne. Gungade långsamt fram och tillbaka men takten ökades ju närmare den guldiga kom emot henne.
Hon var på väg att ge ifrån sig ett lyckligt skrik och springa för att möta denne men lyckades hålla sig själv tillbaka. Hon bara log, alldeles för mycket, emot främlingen. Doften avslöjade snart om att det troligen inte var en det utan en han.
Hon la märkte till hans underliga grimas men fnittrade bara lite tyst åt den, valde att inte nämna det.
Snabbt la hon huvudet lite åt sidan när han talade till henne.
"Hej!" svarade hon snabbt och tog några kvicka steg emot honom. Hon sänkte huvudet en aning och sträckte sig framåt emot honom, men höll fortfarande avstånd. Ett djupt andetag drogs in igenom nosen och hon valde att hålla andetagen ett par korta sekunder innan hon släppte ut luft igen.
"Visst är det vackert?" sa hon med en förundrad röst och lät snabbt blicken vandra över skogen. Den dansade över de röda rosorna och stammarna som troligen hade stått här i århundraden om inte mer.
Hon njöt vid synen utav det, men snart föll blicken tillbaka på främlingen. Hon ville inte förlora honom så snart, hon visste inte vad som kunde hända bara hon såg bort en sekund. Huvudet höll hon fortfarande lågt, medans svansen svajade bakom henne.
"Matoaka kallas jag." sa hon och lät blicken vila i hans mörka(?) ögon medans hon fnittrade till lite igen. Hon talade denna gången lågt, nästan likt en viskning. Namnet för henne var speciellt, hon ville inte gå runt och skrika ut vem hon var, eller snarare vad hennes barndomsnamn var. "Du kan kalla mig något annat om du föredrar. Jag har flera smeknamn."
Hon kunde själv förstå hur det var med namn, till 80 % kunde hon inte uttala andras namn fören hon hade fått en ordentlig genomgång. Självklart även lite tid att träna. Matoaka valde dock att inte nämna det. Hon hoppades bara på att denna hane skulle bära ett lätt namn, om han nu skulle välja att berätta det för henne.
Till överst på sidan Gå ner
Cerulean




InläggRubrik: Sv: Evig vila [P]   fre 26 sep 2014, 16:21

Den lilla albinohonan fnissade lågt (förmodligen åt hans åtdragna grimas), och de nerdåtpekande mungiporna åkte genast upp till en rak linje igen. Han slickade sig förnärmat om nosen och spände svansen en aning bakom sig. Inte hotfullt, men avvaktande. Den andres svans hade börjat svaja i luften, men Cerulean behöll den stela minen. Åtminstone tänkte han göra det ett tag till. Om inte annat var hon en total främling, om än hon var yngre än vad honom.

"Hej!", hälsade hon med ett leende ansikte och närmade sig en aning. Hennes hållning slätades ut en aning, vilket fick honom att slappna av en aning. Han svepte lätt med svansen, en gång över hasorna, för att stämpla fast sina vänliga avsikter. Än sade han ingenting, utan väntade med forskande blick på hennes nästa drag. Ordföljden som strömmade ut ur hennes mun förvirrade honom, och det var inte förrän som sade sitt namn som han rörde sig igen. En av de vita tassarna höjdes några centimeter upp i luften för att sedan sänkats ner i det fuktiga underlaget igen. Matoaka, alltså.

"Matoaka..." Cerulean smakade på namnet och nickade långsamt. Nej, en förkortning skulle han inte hitta på. Matoaka.. Annorlunda. Å andra sidan var dess ägare lika annorlunda själv. Framfusig, fnittrig och.. Cerulean skulle kunna kallat henne för valpig. "Jag gillar ditt namn."
Hanen pausade kort och tog ett halvt steg närmare henne, vred fram öronen och vädrade diskret i luften. Sedan backade han undan någon meter igen. "Jag är Cerulean."
Ena ögonbrynet höjdes då blicken vilade på henne. De gyllene, pupillösa ögonen betraktade henne noga. Inte nyfiket, men undrande. "Om det intresserar dig att veta."
Till överst på sidan Gå ner
Ib




InläggRubrik: Sv: Evig vila [P]   fre 26 sep 2014, 19:38

Hans lilla gest som ändå visade att han var vänligt lagd emot henne, för nu. Detta fick glädjen att växa åter lite inom henne, det bubblade och hon var på vippen att kasta sig över honom, brottas lekfullt och slicka hans mungipor. Hon var sannerligen ett flockdjur, men på ett annorlunda vis.
När en komplimang angående hennes namn lämnade honom rodnade hon nästan och sökte sig undan med blicken. Det hade alltid varit svårt att ta emot fina ord, hon uppskattade det verkligen, men det var endå svårt för henne. Hur skulle hon egentligen reagera?
Därför valde hon att bara pipa ut ett litet "Tack..." men en nästan överlycklig och lite blyg röst. Hon höll tyst och lät honom presentera sig och la huvudet en aning på sned och tänkte igenom namnet tyst för sig själv flera gånger innan hon gjorde ett försök.
"Särulann?" började hon men insåg snart att hade fel. Hon skämdes en aning och såg ursäktande på den gyllene. "Curulan?" fortsatte hon i åter ett försök. Leendet prydde fortfarande hennes ansikte även om hon skämdes ihjäl i sina försök. "Förlåt, jag gillar det i alla fall." viskade hon tillslut till honom.
Hennes ansiktsuttryck förändrades med ens och såg lite mer bekymrat ut. "Kalla mig inte dum." sa hon lågmält. "Jag är inte bra på namn bara." fortsatte hon med en ganska sorgsen röst.
Hon skämdes verkligen rakt igenom, men det hade alltid varit så. Språk hade hon aldrig haft problem med, men just med namn var det någonting som fick henne att tappa all förmåga att tala ordentligt.
Hon valde att inte kommentera sitt pratande med 'vinden'. Hon tänkte inte ens på det, för henne var det lika naturligt som att hon pratade med hanen framför henne. Inte en tanke fanns på att hon aldrig stött på någon som talat med vinden likt henne själv, eller något annat element för den delen.


// OOPS FEL KARAKTÄR hehe //
Till överst på sidan Gå ner
Cerulean




InläggRubrik: Sv: Evig vila [P]   fre 26 sep 2014, 19:54

Cerulean skrattade lågt åt hennes försök att uttala namnet. Särulann och Curulan, vilka.. Vackra namn. Inte direkt. Det roade honom, om än på ett dämpat vis. Han var trots det förvånad över hennes svårigheter för uttal, även fast hon knappast kunde vara särskilt gammal.
Egentligen var det ingen svårt namn att säga ens, men det berodde ju såklart på vilket modersmål man hade. Vad visste han, Matoaka kanske i grunden talade Nimorian. Eller något helt annat.
Han skakade kort på huvudet, och gav henne ett svalt leende.
"Du behöver inte ursäkta dig, Matoaka." Han svepte lätt på den kritvita svanstippen och lät blicken för en  kort stund vandra iväg över den täta skogen. Rosornas arom låg likt en tung parfym i luften. Så tjock att nosen nästan domnade, på ett sätt var det obehagligt. På ett annat, underbart. Han gillade skogen, men inte rosornas taggar. Den syrliga stanken tänkte han inte tvinga sig att känna en gång till.
Blicken landade på honan igen.


"Cerulean", uttalade han tydligt. Paus. "Men du kan också kalla mig.. Ceru. Det verkar ha förekommit allt oftare på senaste tiden. Det blir nog lättare, kan jag tänka mig."
Svansen fortsatte avmätt svepa bakom honom, men stannade plötsligt upp. 
"Kalla mig inte dum. Jag är inte bra på namn bara."
Cerulean höjde återigen ena ögonbrynet och vred öronen bakåt. "Det gjorde jag inte.. Ingen är väl perfekt." Jo, en var det. Hon som han inte förmådde sig att nämna vid namn.
Till överst på sidan Gå ner
Matoaka




InläggRubrik: Sv: Evig vila [P]   sön 28 sep 2014, 19:46

Hon log mjukt och lite tacksamt när han sa att det var okej. Sedan skrattade till en aning innan hon upprepade det han sa.
"Ceru." började hon med en mjukt röst och fortsatte sedan "Ceru, Ceru, Ceru!" samtidigt som hon fnissade och kisade en aning med sina azurblåa ögon.
Hon kände hur det började sticka i benen och hon ville nästan krypa ur skinnet. Det var inte en vana att stå still för länge, hon hade sedan ett bra tag tillbaka ständigt varit på resande fot och knappast stannat för annat än att ta en liten sovpaus.
Hon sträckte lite på ryggen och vände sedan bort ansiktet ifrån honom, Ceru. Hon studerade skogen under tystnad och lät honom tala till punkt innan blicken återvände till den andre. Hon såg lite bekymrat på honom, med en liten rynka hade bildats i pannan men leendet bar hon fortfarande på.
"Nej." svarade hon bara kort på det. Hon var osäker på om det vart en fråga eller inte, men hon svarade som vanligt. Mato ville inte råka nämna något som skulle riva upp något inom henne så hon valde att släta ut rynkan i pannan och ett litet skratt bubblade upp åter igen samtidigt som hon skakade på huvudet som för att visa att hon hade menat något dumt.
"Vart kommer du ifrån då, Ceru?" frågade hon vänligt och började röra sig åt sitt högra håll. "Förlåt. Jag klarar inte av att sitta still speciellt längre." fortsatte hon och började vandra fram och tillbaka framför sin nya bekanta.
Till överst på sidan Gå ner
Cerulean




InläggRubrik: Sv: Evig vila [P]   sön 28 sep 2014, 20:03

Matoaka verkade finna ett särskilt nöje i hans namn. Fnittrande upprepade hon det ett flertal gånger, och Cerulean kunde inte annat än att känna sig förvånad. Han var inte van vid den sortens varg, det vill säga, sorten som verkade totalt bekymmerslös. Han kände hur ögonen automatiskt smalnade av då tankarna gick djupare ner i ämnet. Jo, var det inte så, ändå? De flesta han mött hade varit speciella, ansvarstagare, sinnessjuka, ångestdrabbade eller liknande. Den lilla albinon var varken det ena eller det andra. Kanske lite rubbad, måhända, men inte på något sätt galen.
Det var en trevlig tanke ändå, att inte alla verkade fara illa av världens onödigheter.

Musklerna runt hans gyllene ögon slappnade av igen och ansiktet återtog sin neutrala min. Han betraktade stillsamt den kringvandrande honan då hon på lätta tassar trippade runt på det mörkgröna underlaget. Som de flesta unga vargar var hon ett energiknippe, vilket bekräftades med hennes senare mening - men den brydde han sig inte särskilt mycket om, egentligen brydde han sig inte särskilt mycket om någonting i världen längre, men hennes fråga om ursprunget fick honom att stelna till en aning och tippa huvudet på sne. Ögonen slöts några sekunder, för att sedan öppnas igen. Långsamt satte han sig ner och fortsatte låta blicken vila på henne.
Det var en svår fråga, för han skulle kunna komma från många saker. Från Numoorislätten, Byomi, berget vid Kawazatri, Volantis.. Det var många ställen och tillhåll han hade haft som sitt hem under åren.

"Det beror på hur långt bak du menar."
Till överst på sidan Gå ner
Matoaka




InläggRubrik: Sv: Evig vila [P]   sön 28 sep 2014, 20:24

Hon ställde som svar på det han sa en motfråga. 
"Vad är du villig att dela med mig?" rösten var fortfarande lika mjuk som tidigare, hon ville verkligen inte tvinga något ur honom. Men åh vad nyfiken hon var på honom, på vad han hade gjort, vart han var född, vart han varit innan han kom till rosenskogen.
"Vi kan väl börja med vart du var innan du kom hit. Innan alldeles nyss alltså." sa hon med ett kort skratt. "Om du inte har något emot det såklart." fortsatte hon och stannade upp och fångade ögonkontakt med honom igen. Ögonkontakten behöll hon endast ett par sekunder innan hon återgick till sin lilla vandring framför honom.
"Om du vill jag jag börja." sa hon snabbt och gav knappt honom någon chans att berätta om innan deras möte. "Jag har vandrat länge länge länge. Jag är ifrån djungeln egentligen, eller jag föddes där, var uppfostrad där. Djupt där inne, vi hade inte så mycket kontakt med utomstående." Hon gjorde en kort paus och grimaserade lite olyckligt emot den gyllene. "Vi var endå lyckliga. Vi klarade oss bra. Men." hon avbröt sig men var snabb på att ta till ord igen. "En sjukdom fann oss. Vinden varnade mig, den ledde mig bort, den räddade mig." 
Tacksamheten var tydlig i hennes röst. Hon kunde inte ens beskriva hur tacksam hon var gentemot sin osynliga vän. Om det inte hade varit för hur blinda alla andra hade varit, hade flera utav dem också kunnat räddats. Tanken på hennes familj var självklart hjärtkrossande men hon log endå, för hon älskade dem fortfarande så. 
"Sedan dess har jag vandrat. Och flugit en del. Jag har inte mött någon fören jag mötte dig nu." Avslutade hon sin lilla historia.
Till överst på sidan Gå ner
Cerulean




InläggRubrik: Sv: Evig vila [P]   sön 28 sep 2014, 20:37

"Innan alldeles nyss?"
Cerulean flinade svagt och tänkte att innan alldeles nyss hade han trampat runt på måfå bland rosorna och försökt undvika att kliva på någon vilsekommen remsa rosenranka. Men han förstod egentligen mycket väl vad hon menade, och lyssnade först på hennes historia innan han tänkte berätta sin egen. Hade kunde inte förstå särskilt mycket av den, i och med att inte gick något djupt ner i den. Han vred intresserat fram öronen när hon började tala om.. Vinden? 

"Är det en v.." Nej förresten. En varg, kunde det inte vara. En mycket konstig varg, isåfall. "Det var inget." Cerulean begrep ingenting av vad hon sade egentligen - men han valde att inte kommentera de märkliga inslagen i hennes berättelse. Alla var väl ett skvätt galna, mer eller mindre. Minst sagt han själv, som hade börjat höra röster i huvudet för några månader sedan. Inte undra på. Men nu ahde han inte hört av den på ett tag. Inte ens .. där i Ötamon.
 Han slickade sig om mungiporna och särade på käkarna för att börja tala, för att driva bort tankarna på henne, innan han skulle bryta ihop igen.
"Det är nog bäst att du tar och springer några varv först, om jag ska berätta min hela." Han skrattade glädjelöst. "Det kommer ta en stund, förmodligen tröttnar du innan jag hunnit halvvägs."
Till överst på sidan Gå ner
Matoaka




InläggRubrik: Sv: Evig vila [P]   mån 29 sep 2014, 10:12

Den vita varginnan stannade upp direkt och stirrade på honom. Hennes pupiller växte direkt och leendet som troligen inte hade kunnat bli större växte en aning. De tvåfärgade öronen vippade direkt framåt.
"Ohhh nej, nej nej nej! Berätta!" utbrast hon exalterat och nästan hoppade på stället.
"Det får ta den ta den tid det tar, åhhh jag vill veta!" fortsatte hon lyckligt medan hennes ögon glittrade. Svansen rörde sig allt mer bakom henne och utan att vänta på ett svar satte hon sig snabbt ner framför Cerulean. Tyst och förväntansfull väntade hon på i alla fall en liten bit utav hans berättelse medans hon svepte den långa vita svansen runt sig så den låg täckande över hennes framtassar.

Hon hade alltid haft något för berättelser och historier, det var inte ofta de tråkade ut henne konstigt nog. Trots det föredrog hon att skapa sina egna historier, men det funkade nästan lika bra att lyssna på andras. Det kunde verkligen vara den tråkigaste historian om en betande hjort, som hon kunde finna otroligt intressant.
Lite udda, men hon glädjes mer utav det mesta, något hon var väldigt tacksam över. I flocken hade de haft några få som aldrig tycktes vara glada eller lyckliga utan gick mest och muttrade för sig själva och var ointresserade utav alla. Matoaka älskade dem precis lika mycket som alla andra, eller tja inte alla kanske, hon var bara glad över att hon själv inte var sådan.
Till överst på sidan Gå ner
Cerulean




InläggRubrik: Sv: Evig vila [P]   lör 04 okt 2014, 18:18

Cerulean höjde ena ögonbrynet. Sedan brast han i skratt. Han stönade lätt, och ruskade på huvudet åt henne. Nej, vad hon hade fel. Så ivrig, över ingenting. Hon var verkligen valpig, även fast hon säkert var åtminstone ung tonåring. Gullig, var hon.
Ögonens glans var av en viss lätthet då han drog ett djupt andetag och fäste blicken på henne. Alltjömt med ett svagt leende i högra mungipan.
"Jag vill inte berätta hela. Jag vet inte om jag har den styrkan. Men jag kanske kan sammanfatta det med död, vandra vandra vandra, stanna i åratal, vandra, ångest, inombords död, vandra vandra.." Han suckade svagt.

"Du hör."
Han svepte svansen runt tassarna då han satt sig ner och lade huvudet en aning på sne. "Ingen solskenshistoria."
Till överst på sidan Gå ner
Matoaka




InläggRubrik: Sv: Evig vila [P]   mån 06 okt 2014, 19:45

Långsamt dog leendet ut medan han talade, hon såg honom rakt i ögonen trots att hon skämdes. Ja hon skämdes verkligen ihjäl över att ha tvingar ur honom detta. Hennes blick var beklagande och hon var osäker på vad hon egentligen skulle säga. Hon lät öronen falla åt sidorna och sänkte kroppen intill marken och låg nästan ner, men inte helt.
"Förlåt." klämde hon ur sig lite lågt. Hennes ögon glittrade fortfarande och en liten glimt utav lycka gnistrade tydligt i dem även om hon kände sig ledsam över det hon nyss fått höra. Hon hade bara svårt att faktiskt känna sig ledsen, men visst led hon med honom.
"Har du vandrat färdigt ännu?" frågade hon ganska tyst, mer likt än viskning. Hon var så rädd att han skulle bryta samman, anklaga henne för det som hänt, vilket egentligen inte skulle vara så förvånande. När andra var förkrossade var det lätt hänt tyvärr.
Minnena drog över henne som en regnskur när det talades om detta. Fortfarande kände hon sig inte sorgsen eller gråtfärdig men det var någon typ utav smärta vid tankarna. Honom, henne, dem.
Hon pressade ändå fram ett leende, som för att trycka bort tankarna. Hon var osäker på om hon borde berätta för honom, hon hade själv ingenting emot det men visste inte vad han behövde.  Någon att relatera till om smärtan, ångesten och sorgen. Men med döden inombords föddes något nytt, och förhoppningsvis till det bättre. Hon ville berätta om allt det goda som kommer ske, om att allting faktiskt kommer lösa sig. Men hon visste som sagt var inte vad han behövde.
Han hon fått höra orden "det kommer bli bra", mer under sin egna mörka tid hade hon troligen blivit galen. Trots allt verkade han ändå okej för tillfället, hon ville inte förstöra något.
Till överst på sidan Gå ner
Cerulean




InläggRubrik: Sv: Evig vila [P]   lör 11 okt 2014, 20:00

Cerulean såg på henne med ett sorgset leende. Han var inte arg på henne. Hon hade ju inte kunnat veta någonting av vad han hade varit med om. En djup suck lämnade honom då han för en sekund lät blicken svepa över området, innan han ruskade lätt på huvudet.
   "Nej. Jag har ännu en lång väg att resa. En krokig väg över okända platser. Än, vet jag ingenting." Han såg återigen på henne. "Det är väl allt jag har att säga."


[Omg, kort]
Till överst på sidan Gå ner
Matoaka




InläggRubrik: Sv: Evig vila [P]   sön 12 okt 2014, 16:27

Hon nickade åt hans svar. Fortfarande med ett leende lekande över läpparna och de blåa ögonen var som hypnotiserade och stirrade rakt in i honom, lämnade honom inte en sekund.
Än vet jag ingenting.
Även om han inte tycktes särskilt munter då han sa det kunde hon inte låta bli att nästan skratta lite. Kanske var det bara hon som njöt av den tanken. Att inte veta, bara vandra. Tankarna slog snabbt tillbaka till hennes sorgliga period och med ens kunde hon känna sympati för honom, kanske kände han en hopplöshet gro? Ifrågasatte han sitt syfte på denna jord? Så mycket frågor hade hon att ställa men hon visste att det var fel tidpunkt och fel plats, så hon fortsatte bara le och sade
"Det kan även vara skönt att vandra planlöst. Du kommer säkert få se mycket vackert. Bara du tar dig tiden att stanna upp och andas ibland, som nu."
Det kanske kunde låta patetiskt och bara som ord för att få det hela att verka bättre. Men det var ändå så hon såg på det, ibland var man tvungen att stanna upp som nu och låta alla intryck sjunka in. För ett par år sedan hade hon säkert bara rusat igenom denna vackra skog. Åh vad mycket hon har missat.
"Jag vet inte vad jag söker. Jag vill nog bara uppleva." Hennes röst var nu lika låg som en viskning. Det följdes utav ett fnitter och hennes blick rusade iväg ifrån honom och drog ut över rosenskogen.


/ sorry för stavfel och sånt hehe är på mobilen :3 /
Till överst på sidan Gå ner
Cerulean




InläggRubrik: Sv: Evig vila [P]   fre 24 okt 2014, 09:57

Cerulean ryckte lätt på skuldrorna. Hon hade rätt, det hade väl alla, samma ord om och om igen i olika uppbyggnad. Han skulle aldrig kunna ta åt sig orden, om än han försökte. Han gillade Matoaka, hon var en bekymmerslös individ. Hon var glad, öppen, men hon sade alltjämt samma som alla de andra. Som han själv sagt en gång, till Blue. Det var menlösa ord, för han visste att det bara fanns en som kunde hjälpa - han själv. Ingen kunde hjälpa förutom en själv.
"Du har rätt, men det är svårt." Han log svalt åt hennes fnitter. "Jag vill också uppleva. Det var vad hon sa åt mig att göra." Han drog ett djupt andetag. Än så länge hade det inte gett någon vidare effekt. Men det var vad hon sagt åt honom att göra, ut och resa. Uppleva världen. Han hade sett allt för mycket. Men hon visste inte hur svårt det var. Han saknade henne ändå, allt för mycket för att det skulle vara bra. Det gick ett styng genom hjärtat vid tanken på hennes leende ansikte. Nej, han fick inte klamra sig fast vid det förflutna. Det var inte bra, även fast han i sitt hjärta visste att det aldrig någonsin skulle gå att glömma, hur mycket ha är önskade förtränga minnena.
"Vad vill du uppnå i ditt liv? Finns det någonting du önskar ska hända, eller någonting du vill göra?" Ögonen var undrande, men leendet dröjde sig kvar.

[omg jag visste inte att det var min tur, haha! Du får ursäkta xD]
Till överst på sidan Gå ner
Matoaka




InläggRubrik: Sv: Evig vila [P]   lör 25 okt 2014, 23:01

Hon nickade glatt med ögonen tindrande och leendet vilande över hela ansiktet. Tills han nämnde 'henne' i sista meningen. Mato hade ingen aning om vem hon var men kände med ens en smärta i bröstet, som en nål som borrade sig djupt in i hennes sköra lilla hjärta. Trots detta rörde hon inte en muskel i ansiktet, det var bara ögonen som slocknade lite halvt. Egentligen behövde inte betyda att hon faktiskt var det som var jobbigt med det hela, men att döma hur han talade och betedde sig så var det troligt.
"Jag har också förlorat." sa hon i en viskning. Hon valde att inte säga mer, vad skulle hon säga? Den vita tiken ville bara att han skulle veta att det fanns fler som honom, att man inte alltid kunde se att någon varit sårad. Man kunde repa sig, komma ut ur den evigt mörka tunneln.
Han nästa fråga fick henne att fundera, verkligen tänka till ordentligt. Den var svår för henne, hon funderade inte ofta över sådant. Visst hade hon fantasier och drömde sig bort i sina tankar, men det var ju ingenting hon ordentligt tänk på. De var endast drömmar. Osäkert letade blicken sig iväg ifrån den gyllene, medans hon ryckte lätt på sina skuldror.
"Jag vet inte. Jag vill väl mest se världen, vandra och möta andra vargar." började hon med en osäker röst. Visst hade hon väl drömmar om att finna någon likasinnad, någon som gjorde henne bättre. Att han (eller hon för den delen) existerade var dock inte speciellt troligt och det var knappast någonting hon ville nämna eller ens tänka på.
Matoaka hade endast haft två starka relationer, hennes mor och Bark. Utöver det fanns det aldrig någon som skulle kallat henne deras vän. Den vita stördes inte utav det, men lite sorgligt var det, liksom allt annat reflekterade hon inte mycket över detta utan lät det mest bara vara så.
"Jag har väl en hel del drömmar. Men de är mest fantasier. Kommer aldrig hända." Hon skrattade lätt. "Själv? Vad önskar du dig?"
Till överst på sidan Gå ner
Cerulean




InläggRubrik: Sv: Evig vila [P]   ons 29 okt 2014, 20:54

Cerulean såg bara på henne. Blicken var sorgsen. Hon hade också förlorat.. Ja. Det var så. De man mest höll av kunde lämna en snabbare än man kunde ana. Det var hemskt, världen tedde sig alltid hemsk i hand ögon. Det som förr varit vackert verkade inte lika underskönt utan henne. Han saknade hennes sällskap så mycket. Det kändes som att en kniv vreds om i hjärtat, men han gjorde ingen min av den psykiska smärtan som spred sig i bröstet. Såg bara på den unga honan. öronen rörde sig tankfullt uppe på huvudet, för att sedan bestämma sig för att lutas vagt framåt. Han harklade sig lätt för att försöka tala någorlunda klart. Det var en svår fråga hon ställde.
"Jag.. Önskar mig en fast punkt. Någonting som inte kan ryckas ifrån mig. Någonting som stannar, oavsett, någonting som jag kan sätta min tillit till. Jag vet inte om någonting sådant existerar.." Han skrattade, kort och ytterst glädjelöst.

[sämst!]
Till överst på sidan Gå ner
Matoaka




InläggRubrik: Sv: Evig vila [P]   mån 03 nov 2014, 16:15

Hon log åt hans svar, trots att han verkade olycklig och en aning mörk just nu förstod hon att han faktiskt hade något typ utav ljus där inne. Någonting som fortfarande brann inom honom, bara han kunde förstå det själv. Den vita nickade och fnissade, som vanligt, en aning innan hon sa:
"Du kommer finna det. Jag ber för dig och jag framför allt tror jag på dig." Varma ord. Mjuka och kärleksfulla med ett leende dansande över ansiktet, ständigt lyckligt. Men med ens suddades det ut, hon skakade på huvudet medan vinden drog i hennes päls, viskade, skrek inom henne. Det var hennes tecken, det var dags att släppa honom. Hur gärna hon än inte vilje skiljas ifrån någon som faktiskt tycktes uppskatta hennes sällskap var hon tvungen. Osäkert började blicken flacka, föll istället på de röda rosorna och först nu upptäckte hon deras taggar. Leendet hade redan suddats ut och hon svalde innan hon hastade en blick upp emot honom, log osäkert.
"Jag antar, det är dags att jag ger mig av. Jag vill så gärna se dig igen." viskade hon följt av ett litet skratt. Detta var dock snarare mer osäkert och stressat än lyckofyllt som hennes tidigare skratt. Hon kände vinden slita i henne, den skrek hennes namn, skällde på henne. Hon gav honom ett sista leende och nickade innan hon lämnade mark med ett elegant hopp. En aning framåt, men framför allt uppåt, med ens var hon sitt andra jag, den ljusa tornugglan med de svarta ögonen. Fortfarande lika mjuka och förstående men helt annorlunda. Hon slog med vingarna ett par gången, lät vinden bära henne då hon bröt sig ut igenom skogens tak och lämnade Ceru bakom sig, för nu.


Senast ändrad av Matoaka den mån 03 nov 2014, 16:27, ändrad totalt 1 gång
Till överst på sidan Gå ner
Cerulean




InläggRubrik: Sv: Evig vila [P]   mån 03 nov 2014, 16:20

Cerulean log mot henne, ett leende fyllt av värme, men det dog ut då hon gav sig av. Hans ögon blev osäkra då hon vände om och gick, som om en trygghet just avlägsnade sig från platsen. Han reste sig upp och tog ett steg framåt, såg efter den lilla honan och fann henne helt plötsligt inte alls. Hon hade försvunnit, upp i luften, och Cerulean rusade fram för att hinna se den sista skymten av henne. Ett vitt vingpar syntes för en sekund mellan dimman, innan hon försvann helt.
Cerulean log då han förstod, slöt ögonen och vände om för att gå.

[Avslutat]
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




InläggRubrik: Sv: Evig vila [P]   

Till överst på sidan Gå ner
 
Evig vila [P]
Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Itrozo-
Hoppa till: