HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorKartaLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» What is dead may never die.
Igår på 23:35 av Amanita

» Litet meddelande!
Igår på 20:44 av Ehfra

» Lost (öppet)
Igår på 17:24 av Harlequin

» Kaiito x Xhie
Igår på 10:33 av Kaiito

» Måne [Amanita]
tor 23 nov 2017, 20:04 av Amanita

» Sparkling lights [AMANITA]
tor 23 nov 2017, 19:56 av Amanita

» Frostig morgon
tor 23 nov 2017, 17:22 av Figaro

» Äldre än vinden [Locura]
tor 23 nov 2017, 17:06 av Locura

» Alla är ju fina, på insidan åtminstone.
tor 23 nov 2017, 13:39 av Enilorac

Vem är online
Totalt 4 användare online :: 0 registrerade, 0 dolda och 4 gäster. :: 1 Bot

Inga

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
Platsuppdateringar! Uppdaterad karta
tor 14 sep 2017, 02:15 av Mivria
Hej go nissar!  :rawr:

Kartan har fått en uppdatering. Om ni går in på kartsidan kommer ni märka att det nu finns två kartor för att underlätta, då en enda karta med allt började bli för plottrigt. Den ena visar de vanliga geografiska områden, och den andra visar mer specifika platser och knytpunkter, samt vandringsleder som binder samman dessa. 

Ni kan se de uppdaterade kartorna HÄR!

Detta är bara ett påbörjat …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Ändringar på medlemslistan, vänligen läs!
sön 19 feb 2017, 14:32 av Sleazoid
Jag och MP har tagit på oss ett projekt nu som kommer underlätta för oss alla att se vilka spelare som spelar vilka karaktärer. När vi är klara kommer spelarnamnen att visas på medlemslistan så att man slipper klicka sig in på varje karaktär och scrolla ner för att se vem som spelar denne. Vi har detta system på Endea och gillar det men har hittills undvikit att införa det på Numoori för att vi manuellt måste sitta och …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 6
Affiliates



Sök
 
 

Visa resultat som:
 
Rechercher Avancerad sökning

Dela | 
 

 Durano's mörker.

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner 
FörfattareMeddelande
Lucius
Eremit
avatar

Spelas av : Nilla

InläggRubrik: Durano's mörker.   sön 24 aug 2014, 14:58

Detta är ett privat roll, endast för Lucius//Polka själv


Allt var så oklart, vem var han egentligen? En parasit fast i ett mörker av Flero Durano. Kroppen kändes tung, så tung av all negativ energi att han snart inte kunde bära sin egen kropp. Benen skakade, huvudena bultade och allt var bara pest. Kanske vore det bara bäst om han lät Durano vinna? Nej. Den högra Hanen ruskade på huvudet med sammanbitna käkar. "Våga inte ens tänka tanken på att ge upp nu!" Fräste han till de andra. men de sade ingenting utan försökte hålla styrkan uppe. Han hade tappat känslor och allt vad lycka innebar. Varför kunde han inte bara få leva ett liv utan att ondskan torterade honom? Den vita, stora hanen stannade. Tänkte tillbaks på tiden då allt började. Då han var 2 år och inte hade sina bröder. Polka var en vanlig valp med ett huvud, demonfri och hade en familj. Varför kunde det inte ha fått förbli så? Natten till hans 3 års dag drabbades han av pina och plåga. Hans inre torterade honom till en grad då döden kändes som en befrielse. Sedan svartnade precis allt, och då han vaknade upp skulle inget någonsin bli som förut.
Hans riktiga syskon var död, hans mor och far, var död. Och han själv? Ja han var nedstänkt av blod, men inte vilket blod som helst utan deras. Sin familjs blod. Han mindes smärtan och den grep tag i hans bröst, hanen flåsade till i smärta. 
Då han var valp sprang han så långt därifrån han kunde med blodsmaken i munnen. Han var ensam, ledsen, försvarslös och hade ingenstans att få trygghet. Tills den dagen han vart välkomnad in i en familj som mycket snart skulle bli hans egen. Allt var perfekt, sorgen var så gott som borta. Men tre år senare var det som att allt spelades upp i repris, bara det att denna gång vaknade han inte upp ensam. Han hade två extra huvuden, bredare och grovare kropp. Ett mörker i hjärtat och själen som hade sedan dess lett honom in i det helvetet han lever idag. Den nya Familjen dog, och det var hans fel. 
Polka öppnade sina ögon och såg ut mot Kaiwood, så fridfullt och grönskande. Allt var som i en slags harmoni. Och där stod han och förpestade skogen med sitt mörker. Djuren tog avstånd, precis som alla andra individer. Hanen strök sina öron bakåt i en tyst suck och längtade efter att få börja leva. 
Han vandrade med tunga steg bort till en liten damm för att dricka. Men då han såg ned i vattnet såg han sin spegelbild och tänkte 'Vem är jag egentligen?' Han stod där ett bra tag. Granskade sig själv medan tankarna snurrade i alla de tre huvudena. 
Polka fick panikångest och högg mot sin spegelbild i flera rasande hugg tills han tillslut inte orkade mer.
Han lade sig utmattad ned med en framtass i dammen och den andra låg han på. Han svor till sig själv att han aldrig skulle sluta kämpa för ens allt detta var över, han skulle bli fri. Frisk, stark och med tiden bli far åt små friska valpar som han skulle göra allt för. Han längtade efter att bilda familj, men som det var nu vågade han inte utsätta en varginna och deras ungar för den hemska besten som lurade i hans inre. 
"Lucius..." Hörde han vinden viska, rösten lät bekant och hanens alla tre huvuden spetsade öronen. De gav varandra en frågande blick tills de hörde det igen "Lucius.. Hjärtat" det nästan ekade bland den grönskande skogen. Hanen kände igen rösten, men det kunde väll inte vara sant? Han ruskade på huvudet och skakade bort det. Men det gav sig inte, rösten som var så bekant och värmande ekade i trädens alla kronor. "Ja mor?" Sade han till sin förvåning. De andra bröderna kollade på honom med en frågande blick. De hade ju aldrig träffat hans mor, eller ska man säga deras mor? han reste sig och tog några lätta steg framåt, han sökte rösten och gav sig iväg till där han trott, eller vetat, att rösten kom ifrån. 
Vinden slet i hans päls då hans gångstil vart till trav, och någonstans där inne i det svarta mörker han bar började ett hopp att växa.
Andetagen vart tyngre ju längre han sprang, men han gav inte upp. Det lilla hoppet som växte var det bästa som hänt under så många år. 
Ge inte upp nu, du klarar det rösten ekade, hans mors röst ekade. Han sprang, mot eldskogens riktning. Men han var ändå i kaiwood, vid gränsen. 
Hanens hopp slocknade då han närmade sig, han saktade in och stod som förstelnad. 
Lyckan i ögonen var som dräpt. Och han bara stod där på gränsen till Eldskogen. Han tog inte ett steg till, han kunde inte. Hans kropp vart som förstelnad. Detta kunde inte vara sant..
Mitt framför honom kunde han se sin mor, hans syskon, hans far. Men.. Det var något fel, varför kände han ondska vara närvarande istället för lycka? Vinden slet i hans päls och just som han tänkte tala kom en vit yngling i ögonvrån. En yngling han så väl kände igen, honom själv.
Han kunde se sig själv, så liten, så full av kärlek och lycka, men omringad av sådant mörker och hat. Som en svart skugga. 
Denna ondska visste han mycket väl vem det var, Flero Durano...
Nej... NEJ!! röt polka, men ingen i hans familj tycktes höra honom. Valpen som då var så glad, vände huvudet mot polka. De små kärleksfulla ögonen och den ruffsiga kaluffsen på huvudet fick mycket snart ett sjukt, vridet uttryck. Durano's skratt ekade i alla de tre huvudena, han lät inte polka slita blicken från det han snart skulle få genomgå, igen.
Mitt framför hans ögon såg han hur han själv slaktade sin familj utan att tveka, med Durano's skratt som ekade. Hanen vela slita sig ifrån denna syn, springa fram till dem och stoppa sig själv. Men han kunde inte, han var inte tillåten.
Den yngre versionen av honom slaktade alla på de mest brutala sätt han någonsin sätt eller drömt om. De andra huvuderna kände hans hat, skräck, rädsla, sorg och allt däremellan då han åter fick uppleva detta. Smärtan drabbade de alla, och hanen föll ihop på knä. 
Lucius... Varför? det var det sista hans mor sa innan även hon vart slaktad. Polka fällde tårar av blod och det fläckade hans kritvita päls. Förlåt mig.. viskade han med ett nästan kvävande läte där han nu låg, fylld med smärta och skam.
Han såg suddigt, blodet började nu rinna från hans käftar. Paniken, sorgen och allt detta var bara för mycket.
Han såg Durano närma sig som en svart, stor skugga. Sedan mindes han inget mer.
Han låg där, i flertals timmar och vred sig i smärta fast utan att veta det själv. Tillslut, då trycket hade minskat vaknade han upp och drog efter andan. Polka ställde sig upp och det första han sa var DURANO?! i ett raseri. Men ingen fanns där, inte ett spår efter det han nyss upplevt verkade existera. Blodet som tidigare fläckat hans päls fanns inte där, inget fanns kvar. Bara honom själv.
Efter detta fanns det ingen Polka kvar, utan namnet han så länge hört om nätterna som hans moder viskat, var det han nu skulle gå under.
Lucius..
Till överst på sidan Gå ner
 
Durano's mörker.
Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Kaiwood-
Hoppa till: