HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorKartaLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» Vattendroppar (Cerulean)
Igår på 22:47 av Cerulean

» foggy landskape
Igår på 21:47 av Xhiro

» Måne [Amanita]
Igår på 18:48 av Blair

» Förbannelse
Igår på 18:28 av Amanita

» Thinking about it [Ceylon]
Igår på 18:11 av Duva

» Titeländring
Igår på 00:40 av Ronia

» Norrut [öppet]
Igår på 00:06 av Oreliel

» Kyla från norr [Öppet]
sön 15 okt 2017, 22:57 av Arkal

» Mod
sön 15 okt 2017, 22:10 av Tear

Vem är online
Totalt 5 användare online :: 0 registrerade, 0 dolda och 5 gäster.

Inga

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
Platsuppdateringar! Uppdaterad karta
tor 14 sep 2017, 02:15 av Mivria
Hej go nissar!  :rawr:

Kartan har fått en uppdatering. Om ni går in på kartsidan kommer ni märka att det nu finns två kartor för att underlätta, då en enda karta med allt började bli för plottrigt. Den ena visar de vanliga geografiska områden, och den andra visar mer specifika platser och knytpunkter, samt vandringsleder som binder samman dessa. 

Ni kan se de uppdaterade kartorna HÄR!

Detta är bara ett påbörjat …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Ändringar på medlemslistan, vänligen läs!
sön 19 feb 2017, 14:32 av Sleazoid
Jag och MP har tagit på oss ett projekt nu som kommer underlätta för oss alla att se vilka spelare som spelar vilka karaktärer. När vi är klara kommer spelarnamnen att visas på medlemslistan så att man slipper klicka sig in på varje karaktär och scrolla ner för att se vem som spelar denne. Vi har detta system på Endea och gillar det men har hittills undvikit att införa det på Numoori för att vi manuellt måste sitta och …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 6
Affiliates



Sök
 
 

Visa resultat som:
 
Rechercher Avancerad sökning

Dela | 
 

 De kallade mig ett misslyckande.. Jag förtjänade det inte. [Privat]

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner 
FörfattareMeddelande
Faalicor

avatar

Spelas av : Julia

InläggRubrik: De kallade mig ett misslyckande.. Jag förtjänade det inte. [Privat]   ons 16 jul 2014, 14:52

Midnatt rådde över Numoori. Månen hade klättrat högst upp på himlavalvet med sina döttrar, stjärnorna, i följe och lyste upp de mäktiga bergen med sitt silverfärgade sken. Sommaren var i full blom, men låg i en dunkel vila under de få mörka timmarna som fanns utöver de annars så varma dagarna.

Där längorna av sten smalnade av till ett slut, någonstans mellan den vidsträckta Numoorislätten och Kawazatriskogen, fanns en lya inhöljd i den mjuka sandstenen. Ljuset nådde inte ända in dit, utan sken bara upp av återspegligen i en bäck strax utanför så mörker förvandlades till ett lätt dunkel. 
Inifrån hördes ett svagt gnyende. Det var en synnerligen viktig natt - två månader och två månvarv sedan Nenaal blivit dräktig. I åtta veckor hade hon gått med sina valpar i tryggt förvar inom sig, men nu var det dags för de små knytena att känna på riktig luft för första gången i deras förhoppnignsvis långa liv.

Nenaal låg utsträckt på sidan på de mjuka underlaget. Hennes runda mage hävdes upp och ner av ansträngda andetag och värkar som fick hennes muskler att darra av smärta. Intill henne satt en mörkt brun hane och strök henne mjukt över nosryggen. Vingarna hade han om vardera sida om henne. Trygg, lugn och sansad stöttade han varghonan genom förlossningen och hjälpte henne att bita sönder fostersäcken valparna tills nu vilat i. Comor, vilket var hennes make, såg stolt på sina söner och döttrar och arbetade tillsammans med sin maka för att tvätta dem rena från blod och fostervatten. 
Plötsligt gav Nenaal ifrån sig en flämtning.
Comor höjde hastigt blicken från en liten brun hanvalp med trassliga fjädrar till vingar och fäste den på henne. Blev tiken skadad under födseln? Nej.. Det verkade inte så. Utan hon bara stirrade oavbrutet med sina bruna ögon på en av valparna. Var valpen skadad? Sjuk?
Hanen slöt genast upp vid hennes sida, full av oro. En vit valp, tecknad i beigebrunt. Han var vacker.. Oerhört vacker. Vad hade orsakat Nenaals reaktion? Den lilla valpen vände på sig med ett gnyende, slog ut med vänstertassen i protest mot den plötsliga kylan när modern inte längre rörde vid honom med sin mjuka tunga. Vingarna på dess rygg hängde slappa vid sidorna, blöta och tufsiga efter hans födsel. Vad var det för fel?
"Nenaal, vad.." Plötsligt backade han undan med ett chockat uttryck i sitt ansikte. Upprört flaxade han till med vingarna så löven i underlaget flög genom grottan. 
Den lilla hade gäspat så de små vita tänderna blottades.. Men det var inte tänderna som störde honom, alla valpar hade väl tänder - utan det var ormtungan som hade letat mellan raderna av sylvassa valptänder.
"Vad är det där? Vad.. Vad är det för något!? Nenaal! Vad ska vi göra!" De andra valparna började oroligt gny vid det plötsliga ståhejet i lyan. Comor tvingade sig att lugna sig, men stirrade fortfarande full av avsky mot den beigevita valpen.
"Jag.. Jag vet inte! Vi.." Hon ruskade på huvudet och backade ett steg ifrån valpen. "Vi får.. Plocka ut den. Han får bli stum. Jag bryr mig inte!" En tår av chock rann nerför hennes kind och droppade ner i sanden. 
"Nenaal.."
"Vi gör det! Vi måste!"
Spak av tikens reaktion nickade han bara, och vände långsamt på valpen tills den rosa magen hamnade uppåt. Ormtungan svepte över nosen på den lilla. En rysning for genom kroppen på Comor då han placerade högertassen över valpen som gnydde högt av protest.
"Gör vad du måste."
Nenaal tassade tyst fram till valpen. Såg ner på honom. Och böjde sig ner och bet tag i den mjuka ormtungan. Hennes tänder krossade genast den sköra huden och valpen tjöt av smärtan. Den äckliga smaken av vargblod fyllde hennes mun då hon slet ut den köttiga slamsan som blev kvar av den. Med en mjuk duns landade biten av tungan i sanden och valpen tystnade. 
"Comor. Se hur han ser ut nu. Jag.. Jag kan inte."
Varghanen blundade hårt och bände sedan upp valpens käkar som var hårt slutna. Han stirrade ner i den fuktiga munnen, och släppte sedan tagen om den med ett förbryllat uttryck.
"Han.. Han.. Han är.." Varghanen ruskade på huvudet som för att försöka skaka av sig vad han nyss sett. 
"Han är.. Läkt. Det syns inte ett spår." Som svar på det skymtade den kluvna tungan mellan valpens rosa läppar.
En mållös mask maskerade Nenaals ansikte, som sedan byttes ut mot raseri. Hon tog ett mindre språng fram till valpen, högg tag i tungan när den skymtade utanför munnen och slet ut den hel. Den landade tillsammans med den illaluktade biten som dragits ut första gången. Valpen skrek. Sekunden därpå blev han tyst och slickade sig om nosen - med en kluven ormtunga
"Missfoster!" Nenaal tjöt av chock och samlade sina andra valpar intill sig, allihopa slöt sig genast intill hennes ljuver och började gripa efter hennes spenar - tjocka av modersmjölk. "Han ska bort! Nu, Comor! Han ska BORT! Lämna honom i skogen, dränk honom i floden, vad som helst!"
Hanen såg på henne. Blinkade med ögon fyllda med tårar, grep ett fast tag om valpen och försvann ut i silverskenet utanför grottan. De trassliga fjädrarna stack honom i munnen då valpen krängde för att komma loss. Han sköt iväg i en snabb galopp - tog mer mark mellan sprången än han någonsin gjort förut. Månen stirrade ner på hanen med sitt enda öga och anklagade honom för vad han höll på att göra. skogen slöt sig runt honom, begravde honom i sitt lummiga jag. Hanen fortsatte, sprang tills benen inte bar - då han sjönk ner på marken och släppte valpen i gräsen. Såg på den lilla. Suckade, drog tungan över den tvåfärgade kroppen som en välsignelse till döden. Han reste sig upp, höjde nosen motnatten i ett högt yl av smärta och sorg. Med en sista blick på valpen höjde han vingarna och försvann upp bland stjärnorna.
Försvann för alltid för att lämna en av sina valpar att dö.. Men så skulle det inte förbli.

Någonstans, halvannan kilometer förifrån, vaknade en gammal varghona av oväsendet. Hon blinkade förvånat med ögon grå av starr. vad kunde det vara som var upphovet till en sån sorgesong mitt i sommarnatten? Hon reste sig upp på skrangliga ben, sköra av ålder, och tassade fram från sin plats under en tät granruska. Hennes päls hade en gång varit vackert chokaldbrun, men hade nu antagit en blek, gråbeige kulör som vittnade om hennes allt mer stigande ålderdom. Hennes ena öra var kluvet och hennes vänstertass saknade två tår. Tänderna var gulnade och tandköttet blekt av syrebrist. 
"Må gudarna ge ro till vad som än hänt", mumlade hon med sin skrapiga röst och lunkade iväg mot ljudets källa. Hennes nos var okänslig och torr, hon kunde inte längre känna doften av kaninen som gömde sig tio meter ifrån henne. Inte heller kunde hon höra ugglan som hoade en kilometer bort. Åldern höll på att ta ut sin rätt, men hon var fast beslutet att trots sin trötthet hitta sorgeplatsen för att ge sin goda tanke åt den döde. Vad skulle annars kunna hänt om ingen dött? Aldrig hade hon hört en sådan stämma av gråt och hon hade levt länge. Hon rundade en dunge av täta grenar och kom fram till en månbelyst glänta. Det var tomt och tyst, ingen älg vilade i fördjupningarna i gräset och ingen fågel sjöng sin nattesång i månpärlans ljus.
Men hon hörde plötsligt något annat. Ett litet gnyende. Hon spetsade sina stela öron och grimaserade då musklerna spände och stramade. Vad hade hon precis hört? 
Ljudet lät igen. Ett litet gnällande läte.
Varghonan gick långsamt framåt igen, höjde tassen över en sten.. och råkade i samma sekund sänka blicken ner i gräset. Det låg någonting där. Hon kisade ner för att skärpa den dåliga synenn ch drog efter andan. En liten, liten valp och förfrös i sommarkylan mitt ute på en äng. 
"Men... Vad är.. Lilla vännen.." Hon nosade på det lilla knytet. Han luktade av fostervatten. Nyfödd.. Hur? Huden på valpen var kall och blodcirkulationen dålig. Han skulle dör snart om ingen värmde honom. Vart var modern? Fadern? Hon såg sig om, lyckades uppfatta en doft av varghane i gräset. Men den var minst en timme gammal - tiden det hade tagit för henne att komma dit. Valpen gnydde och tungan slapp ut mellan tänderna på den. Honan blinkade åt synen och log sen. 
"Du är vacker, du lille.. Jag ska ta hand om dig." Nosen puffade mjukt på valpen, vingarna på den virade hon runt hans kropp för att värma honom. "Mitt namn är Careloa. Jag är en gammal varg, men jag har mycket att dela med mig av.." Nu kunde ju inte valpen förstå henne, men rösten hade tydligt lugnande verkan på hanvalpen.
"Kom nu liten, jag ska värma dig. Du borde klara dig, det är jag säker på.. Så länge du bara tror på dig själv ska allt gå bra." 
Med de orden bar hon iväg med lilla Faalicor och försvann i mörkret mellan skogens stammar, och tog därmed valpen under sitt beskydd den tiden hon hade kvar att leva.
Till överst på sidan Gå ner
 
De kallade mig ett misslyckande.. Jag förtjänade det inte. [Privat]
Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Bergen-
Hoppa till: