HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorKartaLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» Inte vet jag
Idag på 10:52 av Ronia

» Strimmor av hopp [P]
Idag på 01:15 av Culpa

» How the tables have turned [Corson]
Igår på 18:05 av Corson

» Vindarna av vinter [Exopuss]
Igår på 15:22 av Malphas

» Sammanträffande [Malphas]
Igår på 14:59 av Aurora

» Slemmigt [Tezuka]
Igår på 14:26 av Zaron

» Fågelsång
Igår på 10:42 av Lazuli

» Sökandet efter frid
Igår på 03:46 av Niara

» Längre än för alltid [Niara]
Igår på 03:36 av Niara

Vem är online
Totalt 5 användare online :: 0 registrerade, 0 dolda och 5 gäster.

Inga

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
Platsuppdateringar! Uppdaterad karta
tor 14 sep 2017, 02:15 av Mivria
Hej go nissar!  :rawr:

Kartan har fått en uppdatering. Om ni går in på kartsidan kommer ni märka att det nu finns två kartor för att underlätta, då en enda karta med allt började bli för plottrigt. Den ena visar de vanliga geografiska områden, och den andra visar mer specifika platser och knytpunkter, samt vandringsleder som binder samman dessa. 

Ni kan se de uppdaterade kartorna HÄR!

Detta är bara ett påbörjat …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Ändringar på medlemslistan, vänligen läs!
sön 19 feb 2017, 14:32 av Sleazoid
Jag och MP har tagit på oss ett projekt nu som kommer underlätta för oss alla att se vilka spelare som spelar vilka karaktärer. När vi är klara kommer spelarnamnen att visas på medlemslistan så att man slipper klicka sig in på varje karaktär och scrolla ner för att se vem som spelar denne. Vi har detta system på Endea och gillar det men har hittills undvikit att införa det på Numoori för att vi manuellt måste sitta och …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 6
Affiliates



Sök
 
 

Visa resultat som:
 
Rechercher Avancerad sökning

Dela | 
 

 Ett steg till och smärtan är över. (Privat)

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner 
FörfattareMeddelande
Fallulah
Död
avatar

Spelas av : Eve

InläggRubrik: Ett steg till och smärtan är över. (Privat)   ons 16 jul 2014, 01:11

Hur hade det kunnat bli såhär? Hur hade hon kunnat bli såhär? Hon låg i grottans mörker med ögonen vidöppna och lyssnade på den svala nattvinden som ven mjukt genom öppningen. Hennes blick följde de vackra, välkända dragen i sin partners ansikte. Han syntes knappt, men en gnutta månsken lyckades ändå ta sig in och lysa upp hans ansikte medan hans kropp låg skymd i mörkret. Hon kunde knappt titta på honom, så ont gjorde det. För då ville en del av henne stanna, och hon skulle aldrig stå ut med den smärtan. Hon kunde inte vara kvar.  Ändå var det som att hon inte kunde ta blicken ifrån honom. Han var så fin. Han var hennes. Hon hoppades att han alltid skulle förbli hennes och bara hennes, även när hon var borta - vilket var en otroligt självisk tanke. Det hon tänkte göra var också själviskt, något enormt. Jag är självisk, tänkte hon, och lyssnade till hans lugna, rytmiska andetag. Han var så stark och varm. Hon hatade sig själv för sin själviskhet. Han förtjänade bättre. Hennes ögon överraskades av plötsliga tårar, men eftersom de suddade ut hennes synfält gjorde hon sitt bästa för att blinka bort dem. Hon ville se på honom, denna sista gång.

Den lilla honan reste sig tyst upp i dunklet och böjde ner sitt huvud intill hans. Hon drog in hans trygga doft och gav honom sedan försiktigt en slick över nosen. Hon visste inte vad hon skulle säga, vilket hon sedan insåg var dumt då han inte ens var vaken att höra orden.
"Farväl, mi amor." viskade hon, knep ihop ögonen och tryckte lätt pannan mot hans medan tårarna hon tidigare försökt hindra droppade ner på grottans golv. 
"Perdóname, Terock. Förlåt mig. Jag har förlorat allt utom dig. Tro inte att du inte var nog, men jag... jag är för svag.
Hon stod inte ut. Hon hade funderat länge, ända sedan de lämnat Höstskogen, på detta och gjort sitt beslut. Hon skulle ta sitt liv och bli fri från den alltför verkliga smärtan valparnas död orsakat. Hon kunde inte bestraffa sig själv nog, så därför skulle hon få det överstökat och bara bli av med allt.  Må vampyrerna ruttna av sin ondska. Kanske hon skulle få träffa de hon förlorat i ett liv utan smärta? Hon kunde bara hoppas, för tro hade hon inget kvar av. Hon hade bett gudarna om beskydd för valparna och hur hade det gått? Om de fanns var de inte mycket till gudar!


Medan hon skyndade ut ur grottan med tårarna rinnande längs kinderna tänkte hon på sin familj och hur mycket hon saknade dem. Hon såg sin tvillingbrors skrattande, ljusa ansikte framför sig. Hon kom ut och möttes av en svalkande vind och en hisnande utsikt över skog, berg och vatten. Natthimlen var molnfri och kalla små eldar glittrade som diamanter spridda över mörkblå sammet. Månskenet speglades i en stilla sjö som en bro av silver. Hon andades in frisk, kylig luft och såg ut över Numooris vidder. Hennes hjärta bultade hårt i bröstkorgen och hon klev nästan nyfiket fram till klippkanten för att kika ner. En mörk avgrund utan slut. Hon var för högt upp för att kunna urskilja marken men gissade på klippor,  stenar och enstaka träd. Stupet hade makten att ta smärtan ifrån henne. Tanken gav henne mod medan benen svek henne och hon satte sig ner. 

Marken hade börjat snurra och skymtar av ansikten och minnen flimrade för hennes inre syn. Hon hade trott att det var en myt, det där med att livet skulle spelas framför ens ögon innan man dog. Hon tog flimrandet som ett tecken på att det var dags. Det var ödet. Det var såhär det skulle vara och så det skulle bli. Hon skulle inte kämpa emot längre utan släppa taget och hoppas på frid. Fallulah reste sig på darrande ben och fäste blicken på en osynlig punkt rakt framför henne. Hon vägrade titta ner i avgrunden när hon mötte den, utan höll huvudet högt. Tårarna var borta. Likaså rädslan. Hon kände alla svaga, tvekande känslor sköljas bort och bäras iväg med vinden. Det är okej, tänkte hon. Det kommer bli bra nu. 

Ett märkligt lugn lade sig över hennes medvetande som ett täcke av snö. Tanken på snö väckte ett minne, hon hade släpat en skadad hane genom snö. Märkligt nog släppte hon tanken och lät även den bäras iväg. Vinden tilltog och började vina i grottöppningen bakom henne. Hon stirrade rakt framför sig och blicken vek inte en centimeter. De vita vågorna av man dansade i vindens famn medan ett litet leende prydde hennes läppar. Hon slöt ögonen. Det är snart över nu, tänkte hon. Det kommer att gå bra. Det blir bra. Fortfarande med slutna ögon lyfte hon ena framtassen, tog sats med bakbenen och kastade sig ut från klippan. Medan hennes kropp dök genom luften och vinden skrek i hennes öron tänkte hon bara på hur mycket hon älskade Terock. Sedan tänkte hon plötsligt inte mer.
Till överst på sidan Gå ner
Terock

avatar

Spelas av : Nattiz

InläggRubrik: Sv: Ett steg till och smärtan är över. (Privat)   fre 18 jul 2014, 02:12

Den gyllene solen steg upp över höstskogen och dränkte den i sitt  orangea ljus. Det såg ut som att hela skogen stod i lågor och den var, om möjligt, ännu vackrare än vanligt. Det var en mäktig syn som Terock slog upp ögonen till. Han hade sovit dåligt och hade ett svagt minne av en hemsk dröm. Fallulah hade sagt farväl till honom, men han visste att det inte var sant. För hon låg ju och sov bara en liten liten bit bort. Om han lyssnade kunde han höra hennes lugna andetag. Terock lyssnade. Och lyssnade. Han klippte med öronen och blinkade bort sömnen ur ögonen. Fallulah? Varför hörde han inte henne? Med växande oro vände han på sig för att se efter. Hon var inte där. 
-Fallulah? Älskling? ropade han och såg sig omkring i deras grotta. När hon inte svarade reste han på sig och gick ut. Han svepte med blicken över den brandgula skogen och bergen som omgav honom. Var var hon? 

Han tänkte igenom natten och försökte minnas drömmen, men allt han kunde komma ihåg var hennes farväl och en fjäderlätt kyss på nosen. Men det var ju bara en dröm. Eller? Han började tro det värsta. Men hon skulle väl aldrig lämna honom? Oron grep tag i honom på allvar och han höjde nosen mot himlen och kallade på henne med ett oroligt yl. Han måste hitta henne. Tänk om det hänt något! Tänk om hon var skadad, tänk om hon snubblat och fallit ner från berget! Tanken fick honom att rusa till kanten. Han tvärbromsade precis i tid och en massa grus föll ner mot de lägre klipporna där nedanför. Synen som mötte honom när han sökte med blicken bland dom träffade honom som ett slag i magen. All luft gick ur honom och han sjönk ner på den kalla klippavsatsen han stod på 
- Nej... viskade han, men det lät mest som ett plågat stön. Det var Fallulah han hittat. Hans älskade, hans allt. Han stirrade på hennes långa, rosaröda päls och kunde inte slita blicken från hennes slutna ögon. Hon såg så fridfull ut. Som att hon låg och sov. Men pölen av blod under hennes huvud och den vridna ställningen hon låg i avslöjade henne. Ingen kunde sova sådär. Ingen kunde se ut sådär och fortfarande leva. Terock vände bort huvudet och reste sig upp. Han stod stadigt på berget och det enda som avslöjade hans sorg var tårarna som tyst föll på marken och lämnade pälsen under hans ögon alldeles våt. Han kände sig helt tom. Tom på känslor och tankar. Hur kunde det vara möjligt? Hur kunde gudarna vara så grymma? Dom visste hur svårt hon hade det. Varför hade dom inte gjort något? Hindrat henne från att falla? Den lilla tro han hade på dom gick förlorad i samma sekund som han såg sin älskades sönderslagna kropp. 


Terock drog efter andan och klev ut över klippkanten. Det sög till i magen och han föll ner mot Fallulah, upplevde det sista hon någonsin upplevt. Den enda skillnaden var att han, sekunderna innan han slog i klipporna fällde ut vingarna och lyckades landa mjukt en liten bit bort från henne. När han gick mot henne kom hela drömmen tillbaka till honom. hennes kyss, hennes farväl, ett lätt tryck mot hans panna och hennes ord."Perdóname, Terock. Förlåt mig. Jag har förlorat allt utom dig. Tro inte att du inte var nog, men jag... jag är för svag."  
Det var inte en dröm, det visste han nu. Hon hade tagit livet av sig. Lämnat deras värld av egen fri vilja. Men ändå kände han skuld. Terock sänkte huvudet till Fallulahs kalla kropp och slickade henne försiktigt på nosen. Smaken av blod exploderade i hans mun. Smaken av hennes blod. 
- Fallulah... Älskade.. jag.. Jag är så ledsen. Jag kunde ha gjort mer för dig. Jag borde ha förstått att du.. Att du.. Hans röst svek honom och han tryckte sin panna mot hennes. Det kändes helt fel, hon var för mjuk och han kände hennes blod i sin päls när han drog undan huvudet igen. 
- Hälsa våra flickor från mig, viskade han tillslut och Fällde ut vingarna. Med en sista, tårfylld blick på henne slog han med dom och lyfte från klippan och flög iväg. Iväg från sin partners kalla, söndriga kropp.

[AVSLUTAT]
Till överst på sidan Gå ner
 
Ett steg till och smärtan är över. (Privat)
Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Bergen-
Hoppa till: