HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorKartaLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» Nästan som kristaller [Abraxas]
Igår på 19:48 av Abraxas

» Giv valpar ¯\_(ツ)_/¯
Igår på 16:51 av Malvado

» Förbannelse
Igår på 11:57 av Paimonia

» Orolig väntan [Valkyrian]
tor 16 nov 2017, 20:23 av Valkyrian

» Searching for.. what? (SHIVA)
tor 16 nov 2017, 19:14 av Shiva

» Frostig morgon
tor 16 nov 2017, 18:35 av Taranis

» Dansande flammor
tor 16 nov 2017, 18:17 av Izusa

» Where do I begin?
ons 15 nov 2017, 11:03 av Hecate

» Tillstånd om Nisha (kul det lät) x'D
tis 14 nov 2017, 13:41 av Akira

Vem är online
Totalt 5 användare online :: 0 registrerade, 0 dolda och 5 gäster.

Inga

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
Platsuppdateringar! Uppdaterad karta
tor 14 sep 2017, 02:15 av Mivria
Hej go nissar!  :rawr:

Kartan har fått en uppdatering. Om ni går in på kartsidan kommer ni märka att det nu finns två kartor för att underlätta, då en enda karta med allt började bli för plottrigt. Den ena visar de vanliga geografiska områden, och den andra visar mer specifika platser och knytpunkter, samt vandringsleder som binder samman dessa. 

Ni kan se de uppdaterade kartorna HÄR!

Detta är bara ett påbörjat …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Ändringar på medlemslistan, vänligen läs!
sön 19 feb 2017, 14:32 av Sleazoid
Jag och MP har tagit på oss ett projekt nu som kommer underlätta för oss alla att se vilka spelare som spelar vilka karaktärer. När vi är klara kommer spelarnamnen att visas på medlemslistan så att man slipper klicka sig in på varje karaktär och scrolla ner för att se vem som spelar denne. Vi har detta system på Endea och gillar det men har hittills undvikit att införa det på Numoori för att vi manuellt måste sitta och …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 6
Affiliates



Sök
 
 

Visa resultat som:
 
Rechercher Avancerad sökning

Dela | 
 

 Sonen min(Legion)

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner 
FörfattareMeddelande
Tezuka
Ledarinna
avatar

Spelas av : Punkis

InläggRubrik: Sonen min(Legion)   lör 21 jun 2014, 01:10


Solen hade precis klättrat över det högsta berget och såg gäspande ut över landet. Molnen kivades om vem som skulle få vara närmast solen och skymma dess varma strålar. Vinden sjöng sina mjuka visor längs med bergens slätter.
Den smutsgrå tiken sträckte på sig när solens strålar smekte hennes ansikte. Hon öppnade sömnigt ögonen och såg ut över bergdalen som fanns framför henne. Äntligen var hon ensam igen. Men ensamheten gnagde på hennes svans som en envis liten best utan någonting bättre för sig. Visst älskade hon ensamheten, hon hade velat ha den under hela tiden som hon bott i flocken, men när hon väl var ensam – där hon hörde hemma dessutom – var det som om den lilla besten var där och tuggade på henne. Om hon någonsin skulle erkänna det ens för sig själv så var det hennes barn som hämmade ensamheten. Hon ville halvt vända tillbaka för att ta med sig dem, hålla koll på dem, samtidigt som hon aldrig mer ville sätta en tass utanför sitt hemland. Beslutsångesten hade gjort att hon vandrat en aning norrut i bergen, men inte tillräckligt för att känna av kylan som fanns längre i norr. Landets viskningar bad henne att komma söderut, till varmare klimat, men de lämnade barnen fick henne att stanna kvar i bergen som var precis som dem alltid hade varit. Förändringarna i landet skrämde henne lite, och hon bävade för att lämna det bekanta i bergen för att möta det okända i resten av landet. Hon skulle dit, det var inte så, men hon ville bli av med det gnagande odjuret först, eller i alla fall få det at inte vara så närgånget.
Käftarna öppnades i en gäspning och ett kvävt ljud lämnade hennes strupe. Huvudet föll tillbaka på den mjuka grässluttningen och hon blängde på bergen som hon kunde se, som om det var deras fel att hon inte ville resa sig upp just nu, trots att hon borde. I några minuter låg hon stilla och andades in den fuktiga luften innan hon beslutade att det här inte räckte till. Med ett stön reste hon sig upp och ruskade på hela kroppen. Hon gäspade igen och valde ett håll som hon började gå mot, utan något annat mål än att inte tänka på vad hon lämnat efter sig.
Till överst på sidan Gå ner
Legion



Spelas av : Tzou

InläggRubrik: Sv: Sonen min(Legion)   lör 21 jun 2014, 13:13

Himlen blickade evigt ned på sina invånare, och i bergslandskapet tävlade sten och klippor om att nå upp till det blåa valvet täckt av moln och ljus med endast en och samma vinnare varje gång. Vindar svalkade och slätade ut materialen, drog i grästuvor och bar med sig kyla. Det hårda underlaget var ojämnare än på vanlig terräng och kallt emot den unga Inferons tassar, där han vandrade fram ensam igenom passen. Miljön bringade oro till hans kropp om förlust av ett liv som hade många år kvar att leva, men rädslan fattade aldrig tag i hans muskler och nästan mekaniskt rörde han sig framåt, ständigt undvikandes kanter och hörn. Flocken varnade honom innan han gick. Syskonen varnade. Han vägrade stanna. Kort där innan hade deras moder lämnat, och trots att de två kunde ha haft bättre relation än de nu råkade ha så ville den röda också ut i världen. Han hade missat sin första chans men skapat en ny då han mitt i allt gick ifrån platsen där han hade växt upp, och nu var han ute att hitta den mor som inte skulle återvända. I detta nya land kunde han säkert också bilda sig ett eget, nytt öde. Tanken var mer än lockande men skulle troligen inte sättas i verket tills det att han lämnade höjderna bakom sig. Så högt ovan mark var luften kvav och inte precis varm, och han behövde värmen. Allt för den kära elden vid sin sida.. Den som skulle få sluka och förstöra.
 I vana lät Legion en låga i form av en fågel, en sädesärla, uppenbara sig ur det tomma intet. Den pep till och gav sig upp i luften för att spana, och fakargkorsningen blickade stilla efter den då den vann höjd. Han noterade att den höll sig på lägre nivå än vanligt, troligtvis för bristen på syre, men likaså var den en trogen budbärare. Han log snett då den cirklade runt, och medvetenheten om en vänlig närvaro, en skyddande närvaro, fick hans steg att snabba på. Hoppen fylldes på nytt och han gav sig in på en bastant stig som ringlade framåt utan att varken gå längre upp eller ner. Den minimala Fenix han nyligen skapat gjorde åter ljud ifrån sig, denna gång något vaksammare, och Legion andades in de få dofter jorden hade att erbjuda. Det han kände var en något besvärad lycka. Besvär över att tala med henne, lycka av att hon inte hade hunnit längre. Vad skulle hon säga? Att det var dumt av honom att ge sig av själv efter att ha nekat ett erbjudande? Han fnös lätt mellan slutna ögonlock, passerade ett stenblock, och då han slog upp de gula möttes han av moderns gestalt på väg bortåt. Det var typiskt, att inte göra en större entré än så. Han hoppades på att inte ges pikar för sin plötsliga ankomst.
"Vänta!", ropade han frustande, lät de lätta tassarna bära honom de sista stegen. I ögonvrån lade han märke till att de befann sig vid en bergdal.
Till överst på sidan Gå ner
Tezuka
Ledarinna
avatar

Spelas av : Punkis

InläggRubrik: Sv: Sonen min(Legion)   lör 21 jun 2014, 21:31

Hon intalar sig att ljudet av lätta tassar bara är en hallucination, kanske hade hon inte druckit tillräckligt mycket? De knastrande vingslagen var också bara en illusion.
Hennes steg var långsamma och ögonen kisade mot den uppgående solen, försöker hålla sig tillfreds med situationen. Egentligen var hon ju varken ledsen eller besviken, hon visste att hon var en dålig mor. Det hade ju inte varit hennes idé att skaffa valpar. Om det nu varit någons idé. Man kunde ju slita sig i stycken bara genom att grubbla på det.
Hon hörde en röst, en välbekant men oväntad röst. Egentligen ville hon inte få upp några förhoppningar, hon var ensam här och det skulle inte finnas någon bakom henne när hon såg sig om. Trots att hon intalade sig detta, tvingade sig själv att tänka denna tanke, stannade hon. Långsamt vred hon på huvudet och fick genast syn på den röda hårtussen som kom emot henne på stigen. Detta var sannerligen ett sällskap hon inte hade någonting emot.
Ett leende spred sig på de mörka läpparna. Trots alla leenden som hon log som aldrig hade eller skulle betyda någonting log hon nu ett leende som betydde allt. Det var varmt, trots att hon kände sig en aning förrådd, och välkomnade ynglingen. Varför han inte hade velat följa med henne visste hon inte, hon skulle kanske aldrig fråga, kanske ville han bara inte vandra med den hetsiga mor han fått stå ut med dem senaste 13 åren, eller så hade han kanske ångrat sig, insett vilken chans han gått miste om och följt efter. Han hade trots allt följt efter.
Hon lade märke till den lilla eldfågeln som flög ovanför honom och kände igen sonens magi. Han hade alltid varit duktig med sin eld.
"Legion!" sa hon tyst och vände sig helt om. Hon sträckte fram huvudet och slickade sonen på pannan. Egentligen visste hon inte hur det var meningen att hon skulle bete sig när sonen hade letat upp henne.
"Följde du efter mig hit?" hon var tvungen att veta, även om svaret lika gärna skulle kunna krossa henne.
Rösten som hon talat med var så mjuk och vänlig att till och med varginnan reagerade på den. Den var så annorlunda mot hur hon brukade låta att hon genast blev lite rädd för att Legion skulle avvisa henne på grund av detta.
Till överst på sidan Gå ner
Legion



Spelas av : Tzou

InläggRubrik: Sv: Sonen min(Legion)   sön 22 jun 2014, 22:29

Tezuka stannade upp då hans röst ljudade emellan stenarna, bildade ett eko som dröjde sig kvar flera sekunder efter att orden hade yttrats. Hon vred sakta på sitt huvud, och Legion saktade ner framför med de gula ögonen gnistrande. Hon hade slutat gå! Kanske fanns det hopp ändå. Kanske.. Han släppte ut luft i en ljudlig suck oberoende av loppet av händelser då han insåg att han hade hållit andan. Varför så spänd? Tyst manade han på sina muskler att slappna av men då de vägrande tittade han bara stilla och förväntansfullt på henne. Och hon.. Log. Varmt. En plötslig förvirring översköljde honom och han hakade upp sig på sina förberedda motargumenteringar. Vadan denna reaktion? Eldtiken yttrade i tystnad hans namn och inferoblandningen stoppade abrupt sig själv mitt i det sista steget. Med alerta, tofsprydda öron väntade han på vad hon skulle göra, och då hon vände sig helt log han själv - ett vagt och blekt leende, men ändå ett tecken på att han inte menade något illa. Sädesärlan av eld flaxade två gånger på sitt ställe, men återvände sedan ner och landade på hans högra skuldra. Den kvittrade, tittade nyfiket på främlingen, men löstes sedan upp i sprakande lågor som om den aldrig hade funnits. Ungvargen kände fortfarande dess närvaro, eldens närvaro, som han alltid gjort men för blotta ögat fanns inte en brand i sikte. Deras mor hade säkert en liknande egenskap.
 Det nästa hon gjorde var att ställa frågor, likt han själv gjorde i sitt sinne. Den mjuka rösten fick honom att rygga, men han gav henne det svar hon sökte.
"Dels." Han kastade en blick bakåt. Både för att en rodnad spreds över hans kinder, dels för att göra en gest. "Jag stod inte ut där borta. Jag vill se nya saker än flocken." Han såg tillbaka igen. "Så, tja, nu är jag här."  
 Svansen började sakta vifta bakom honom.
Till överst på sidan Gå ner
Tezuka
Ledarinna
avatar

Spelas av : Punkis

InläggRubrik: Sv: Sonen min(Legion)   sön 06 jul 2014, 23:18


Han hade backat för hennes mjuka röst. Backat bort från, henne. Inte för att hon klandrade honom, hon skulle själv ha blivit rädd för sig själ om hon mött den blödiga tiken hon verkat bli.
Med en fnysning log hon med ena mungipan. Den första chocken över att se sin förstfödde son hade lagt sig och hon kunde återgå till sitt normalare jag.  Hon beundrade tyst sonens magiska förmåga. Att kunna gestalta elden i form kunde inte hon göra, visst kunde hon sätta den nya, röda manen i brand, men hon gillade inte den okontrollerbara magin som bröt ut på henne.
Hon ryckte med huvudet, sträckte sig fram och knuffade till sonen i pannan.
”Kom då dummer.” sa hon och vände sig om för att fortsätta vandringen ”Du var ju inte den ända som lämnade det enformiga livet i flocken. Dessutom är det kallt här… Jag längtar efter lavaöknens varma marker.”
Att det var kallt i bergen stämde kanske inte riktigt sant, det var trots allt sommar och rätt bra väder bland bergstopparna. Dock betydde inte det att den värmetåliga tiken tyckte att vädret var särskilt behagligt där de båda befann sig.
Tezuka höjde huvudet och andades in solens strålar som slog sig igenom molnen. Besten verkade ha gett sig av för tillfället.
När hon öppnade munnen igen för att tala fanns det en ton av sarkasm i rösten, den som nästan aldrig lämnade henne.
”Har du hunnit se någonting annat än dessa kala berg?” frågade hon sonen som hon antog hade hunnit ikapp henne. Hon öppnade ögonen och såg på sin son, sonen som otroligt nog hade följt efter sin snäsiga mor till ett land som han hört mycket lite om. Hon hade inte talat om Numoori när hon bodde med flocken. Dels för att hon hela tiden ville återvända och dels för att en del av de äldre hade ogillat henne hela tiden. När någon frågade var hon kom ifrån hade hon bara svarat att hon kom från ett land långt borta med fler klimat än någon av dem någonsin sett eller skulle få se i hela deras liv.
Till överst på sidan Gå ner
Legion



Spelas av : Tzou

InläggRubrik: Sv: Sonen min(Legion)   ons 16 jul 2014, 23:50

Hans moder log snett, denna gången mer som sig själv, och Inferon lyckades besvara det med ett belåtet flin - en min som förvrängdes då Tez' slog in i hans panna. Omtumlad backade han bakåt med sänkt framdel, ruskade hårt på huvudet för att skaka av sig stöten. Nosryggen rynkades för ett ögonblick och han nös till av berggrundens damm hans tassar hade skrapat upp i den, tidigare, plötsliga rörelsen. I det suddiga molnet fick den gula blicken till sitt förtret se sin moders gråa ryggtavla röra sig bortåt, och den välbekanta stämman fördes iväg med vinden för var steg denne tog. Ungvargen kände irritationen stiga inom sig, och med ett bestämt skutt bröt han massan och tog sig ut på andra sidan. Upp till sin förälders sida. "Jag är på väg, jag har varit det hela tiden. Sedan början." Han blundade. Lyssnade. "Lavaöknen, hm? Hur är det där? Det låter som ett paradis." Han öppnade åter det ena ögonlocket för att betrakta den större honan, som då molnen särades badade i ljus. Hennes ton fick honom att vilja skratta dystert, och han sträckte på sig, sänkte huvudet i en likadan sarkastisk gest. "Grus. Klippor. Sten." Han bet sig i underläppen. "Inte precis. Så, vad är detta främmande land som vi är menade att slå oss ned vid? Är det långt kvar?"
Till överst på sidan Gå ner
Tezuka
Ledarinna
avatar

Spelas av : Punkis

InläggRubrik: Sv: Sonen min(Legion)   sön 27 jul 2014, 00:10

(Sorry för långsamt svar :()

Hon skrockade lågt, djupt ner i halsen, och nickade medgivande.
"Nog är det ett paradis alltid, det blir aldrig ens kylig där." sa hon. Åter igen skrockade hon, den här gången lite högre och inte lika långt ner i halsen.
"Bergen har tyvärr den tendensen att bara bestå av sten, grus och klippor." sa hon och fnös sedan, skakade på huvudet åt sin son som uppenbarligen inte förstått att dem redan var framme.
"Ledsen att göra dig besviken, men du är redan framme." sa hon med ett sarkastiskt leende "Och har du följt mig så har varit inne i landet ungefär halva glaciären och hela bergen. Det blir inte en mer fantastisk entré än så här."

Hon andades in den kyliga bergslukten och tyckte inte sonen skulle klaga för mycket. Må så vara att bergen var kyliga och inte direkt vänliga, men det fanns fortfarande en obeskrivlig skönhet i de hisnande vyerna som hon tyckte att sonen måste lära sig uppskatta, annars skulle hans liv nog bli rätt färglöst.
Hon vred på sitt gråa huvud och såg på sonen vid sin sida. Hon var obeskrivligt stolt över honom som hade lyckats följa efter henne så länge och till slut hunnit ifatt henne. Han var trots allt den ända av hennes barn som vågat detta, vad hon visste i alla fall. Nu skulle i alla fall resan fortsätta utan några störande tankar på vad hon lämnade efter sig.
Till överst på sidan Gå ner
Legion



Spelas av : Tzou

InläggRubrik: Sv: Sonen min(Legion)   lör 09 aug 2014, 22:02

[Ingen fara. Jag är långsammare xD] 

"Aldrig?" Aldrig var ett starkt ord. Men en plats, ett område där man aldrig behövde uppleva kyla.. Nog var det en inferos paradis, i vilket fall enligt honom. Bara igenom att blunda kunde han känna de varma brisarna - och om det så var en hallucination eller han själv som faktiskt frammanade dem där han stod och drömde var oviktigt.
 Tezukas prat om sten susade förbi hans öron och han lyssnade utan att uppfatta, även om han i reflex hummade bekräftande då han byggde upp en bild av Lavaöknen i sitt sinne. Hennes senare ord fångade honom dock och han andades ut i förvåning, tittade upp på henne med en misstroende blick. "Varför vek du inte av från bergen då? Hela vandringen skulle ha blivit betydligt mer spännande!" I protest gnisslade han tänderna, men besvikelsen lade sig snabbt och han hoppade till nästa fråga. 
 "Det här är knappast ett obebott land. Finns det inga flockar? Berätta lite om dem, typ, större. Du borde veta, om du växte upp här. Är det några barndomskompisar eller 'bekanta' som är värda att nämnas?" Han lutade sig närmare med en retsam min, men travade senare i förväg, något framför sin mor, och väntade på sina svar. "Det känns meningslöst att delta i ett spel där man varken kan reglerna eller vet vilka motspelarna är." Som om han hade någon chans alls. Tanken fick honom att fnysa till, innan han tittade bak på föräldern med ett ärligt leende. Hans gula ögon bar en tydlig glans av valpliknade entusiasm, och svansen svepte rytmiskt från sida till sida.
Till överst på sidan Gå ner
Tezuka
Ledarinna
avatar

Spelas av : Punkis

InläggRubrik: Sv: Sonen min(Legion)   ons 13 aug 2014, 11:11

Hon hummade lågt till svar på sonens fråga om det aldrig blev kallt där.
Hon skrattade när han föreslog att hon skulle ha vikit av från bergen.
"Då skulle vi båda hamnat på en snöslätt där allting är kallare än här eller i en skog så kall att jag helst inte närmar mig den." sa hon och hade en svag ton av medlidande, som om hon led med sonen för att han var så okunnig. Visst hade hon funderat på att ge sig av från bergen, men vetskapen om snöslätten och den kalla skogen hade fått henne att hålla sig i bergen. Hon visste att om tålamodet bara infann sig skulle hon komma ut från bergen och vara på varmare ställen.
Hon blev lite osäker när sonen började fråga om flockar och barndomskompisar. Hon trodde trots allt att han förstått att hon inte var så populär bland sina jämnåriga. Ett retsamt grin lyfte hennes läppar när hon såg sonen trava iväg framför henne och prata om spelregler och hur meningslöst det är att spela ett spel om man inte kan reglerna. Hon skrattade, lågt den här gången och tänkte att hon kunde göra sitt bästa.
"Nu får du ha i åtanke att jag inte varit här på många år, så mycket kan ha förändrats."  började hon och piskade med svansen, hon ogillade att visa brister i sin kunskap "Men när jag lämnade fanns det några flockar som är värda att nämna. Den första är Devils, en ondare flock som jag inte haft mycket att göra med men som verkade gå framåt. The Blood Blooms var också en ond flock som har haft flera framstående vargar i spetsen, men inte heller dem har jag haft så mycket att göra med, fast jag vet att dem kallas TBB. Sedan fanns det även Herodotus, men det vet jag inte om den flocken kan ha klarat sig, alla där var ynkryggar och veklingar." hon fnös hånfullt vid orden, var tyst i någon sekund och fortsatte sedan att tala "Det fanns eller finns ju en massa småflockar som ingen kan namnet på, mer än dem som är med i den... Och så många vargar kan jag inte heller... Men det finns Thzuki, min syster. Jag vet inte vad hon håller på med nu eller om hon lever, men hon var i alla fall med i TBB och verkade trivas... Och Draco, min bror, men honom har jag inte sett på evigheter..." hon var tyst en kort stund innan öronen ställde sig upp och hon kommit på ett till namn "Key!" utbrast hon och gick tillbaka till sitt uttryckslösa ansiktsuttryck "Hon var ledare för någon flock... men jag kommer inte ihåg vilken, bara att namnet fick många att rysa."
Tyst såg hon på sin son, hoppades att han inte skulle ställa så många fler svåra frågor. Med ännu ett grin öppnade hon munnen för att säga en sista sak.
"Jag är inte direkt en populär varg bland dem jag möter, så att prata om sådana här saker har jag nästan aldrig gjort, så ursäkta min brist på kunskap."
Hon såg på sonen och var glad för att han var här, samtidigt som hon undrade när han skulle ge sig av själv. Det hade varit lättare att lämna valparna än det skulle vara att se dem lämna henne.
Till överst på sidan Gå ner
Legion



Spelas av : Tzou

InläggRubrik: Sv: Sonen min(Legion)   sön 17 aug 2014, 18:21

Hans öron drogs bak i en plötslig grimas. Om det som modern sade var sant så föredrog han definitivt bergen, även om det ständiga, jämt likadana sceneriet gick honom på nerverna lika mycket som när Tezuka använde den där medlidande rösten. Det var inte hans fel att han var utan kunskap - om hon sagt allt tidigare så kunde han ha navigerat mycket lättare. Eller snarare - om han hade valt att fråga mer utförande tidigare. Då blev det dock hans problem igen, och med en fnysning försökte han bara ignorera tonfallet för att fortsätta lyssna på hennes förklaringar. Han hade inte precis ställt enkla frågor. 
 Informationen om flockarna fick honom att titta på den äldre tiken något extra. Att leta efter reaktioner, ledtrådar till vilket annat förhållande föräldern hade till dem än det hon talade om. Han kunde inte hitta något, inte mer än avsmaken till 'Herodotus'. Ynkryggar och veklingar betydde dock inte nödvändigtvis inkompetenta individer. "Du gillade dem inte för att dem inte stred?" En ren och skär gissning. De kunde också ha behandlat andra på ett sätt Tez inte gillade. Legion undrade egentligen var känslan av hån hade sin grund. Även vargar som framstod som fega kunde användas. Han ansåg också att dessa obetydliga småflockar hon pratade om underskattades. En av de små grupperna kunde idag vara en av dem regerande makterna, med tanke på de många åren som verkat passera under hennes avfärd och ankomst. Ungvargen påpekade aldrig dock det, och då familj kom på tal kändes det inte värt att prata. Han ville inte förstöra stämningen, och han undrade om hans mor saknade sina syskon på samma sätt som han gjorde efter att ha lämnat Noelle. Det kändes.. Tomt. Ett hål som bara delvis fylldes av det här nya sällskapet. 
 Det plötsliga namnet fick honom att hoppa till. "Key?", undrade han i respons. "Att glömma ett namn på en grupp som sätter sådana spår verkar mindre skickligt." Han skämtade, och bemötte sedan hennes grin med ett till leende. Utan spår av varken sarkasm eller ironi - ett vanligt, gladlynt leende. "Jag tänker inte döma dig för det. Och det är en första gång för allt, hm?" 
 Han blickade tillslut fram, på den steniga vägen de vandrade över.
Till överst på sidan Gå ner
Tezuka
Ledarinna
avatar

Spelas av : Punkis

InläggRubrik: Sv: Sonen min(Legion)   sön 17 aug 2014, 20:30

Hon fnös bara åt sonens fråga om hon inte gillade dem för att dem inte stred. Varför hon inte tyckte att flocken var värd hennes respekt visste hon inte riktigt, men deras inställning hade bara stört henne, upprört henne. Man kunde helt enkelt inte tänka på det viset när det rasade krig runt dem.
"Nog stred dem alltid." muttrade hon, nästan för lågt för att det skulle höras. Hon gillade inte att klaga och försökte avsluta samtalet, önskade att sonen inte skulle ställa några fler frågor om flocken.

Hans leende möttes av ett skratt från den äldre varginnan.
"Bara för att några skälvde vid namnet betyder det inte att jag lade det på minnet." sa hon på ett sådant sätt som underströk hur hon INTE var en utav dem som skälvde vid namnet på den glömda flocken. Eller kanske var det en av flockarna hon nämnt som hade varit den fruktade flocken. Tankarna på flockarna fick det att ryka inne i huvudet på Tezuka och hon skakade på det för att släppa tankarna.
Hon sneglade på sin son och kom att tänka på några andra valpar, för länge sedan. Tankarna på systerns valpar kom och hon insåg att dem inte skulle vara så många år äldre än Legion. Hon funderade på hur många som fortfarande var i livet, hon hade trots allt inte mött så många, men några - någon? - av dem hade hon träffat.
"Jag antar det." svarade hon och sneglade åter på sonen. Det fanns en fråga hon så gärna ville ställa, en fråga som antagligen skulle bränna mer om hon ställde den än om den fick stanna kvar inom henne, men hon var tvungen att veta.
"Var Noelle.... arg?" frågade hon och hoppades att sonen hörde hennes önskan om att inte behöva fortsätta meningen. Hon ville inte säga: Var Noelle.... arg? När jag lämnade er?
Till överst på sidan Gå ner
Legion



Spelas av : Tzou

InläggRubrik: Sv: Sonen min(Legion)   lör 23 aug 2014, 18:28

Tezuka gjorde inga försök att vidareförklara sin ställning till Herodotus och Legion hummade lätt i fundering, hörde henne muttra men uppfattade inte alla ord. En markering att avsluta samtalet? Att byta ämne? Han flinade i tystnad för sig själv då modern ifrån vinkeln inte kunde se hans ansikte, men då hon skrattade blev det mjukare. "På riktigt?" Han trodde henne. Ändå var det med lekfull sarkasm i sin röst han svarade, höjde huvudet högre och blickade runt sig. Observerande men fortfarande närvarande. Tankarna gled till landet som väntade. Hur såg det ut, mer än det som redan nämnts? Bestod landet av breda slätter eller öppna skogar? Båda? och.. Hade Noelle varit arg?
 Legion stannade upp i steget. Den äldre tikens ord hade kommit plötsligt, för plötsligt, och det tog flera sekunder innan han ens förstod meningen av det hon sade. Hans syster. Arg? När? Förvirringen gled likt en våg över honom men försvann sedan med med vinden och han vek av med blicken då han såg åt Tez's håll. 
 "Jag vet inte", andades han. "Det.." Han tystnade. Egentligen hade han själv nog blivit mer sur över hennes försvinnande, även om han hade fått chansen att följa med redan då.
Till överst på sidan Gå ner
Tezuka
Ledarinna
avatar

Spelas av : Punkis

InläggRubrik: Sv: Sonen min(Legion)   sön 24 aug 2014, 21:39

Hon förstod att hennes fråga om systern hade kommit lite väl plötsligt. För att släta över det vände hon på huvudet och såg på sonen.
Hon log.
Det var ett vanligt, lite retsamt men vänligt leende.
"Det är lugnt." hon ville understryka att han inte behövde förklara, låtsas som om det inte betydde så mycket. Tyvärr misstänkte hon att sonen skulle förstå.
"Kom igen!" hon vred på huvudet och såg på bergen "Låt oss fortsätta lite snabbare." hon ökade takten och började trava långsamt. Hon ville bort från de kalla bergen och till de lummiga skogarna, ut på slätten och mot öknen.
Den röda blicken sneglade tillbaka på sonen för att se så att han höll jämna steg. Hon var medveten om att hennes ben var längre och att han skulle behöva skynda fortare och bli trött fortare. Men hon hade ingenting annat att prata om och ville helst bara fokusera på vandringen en liten stund, eller i alla fall tills sonen kom på någonting som inte var lika jobbigt att prata om som hans syster.
Till överst på sidan Gå ner
Legion



Spelas av : Tzou

InläggRubrik: Sv: Sonen min(Legion)   mån 15 sep 2014, 18:30

Hans moder log, berättade att det var lugnt. Ändå kändes det.. Fel. Som om ett ämne som inte skulle röras plötsligt nuddats - och kanske var det även så. Han ville fråga om hon var seriös med sitt svar, men fortfarande nedstämd kunde han inte. Med ihoptvingade käkar kom inga ord ut. 
 Tez fortsatte på annat, manade honom att komma med. Legion tog tacksamt emot försöket och sprang ikapp vid hennes sida, där han gjorde sitt bästa att hålla hennes sakta ökande tempo. Med en suck gled den gula blicken ut i horisonten och stannade då sceneriet fjäderlätt svävade förbi under deras gång.

[Förlåååt för kort D: Vet inte riktigt vad jag ska skriva, haha.]
Till överst på sidan Gå ner
Tezuka
Ledarinna
avatar

Spelas av : Punkis

InläggRubrik: Sv: Sonen min(Legion)   lör 20 sep 2014, 23:55

(Jag vet, ska dem fortsätta in i Ötamon? Vi skulle kunna skapa ett öppet där?)

Hon var glad över att sonen tyst följde med, att han inte frågade några fler jobbiga frågor - eller att hon gjorde det för den delen heller. De snabbare rörelserna höll tankarna i styr och munnen stängd. Snabbt sneglade hon på sonen vid sin sida och såg hur han höll sin blick stadigt fäst framåt, mot horisonten. Hennes egna röda blick fästes också på horisonten. I flera minuter var hon tyst och det ända som hördes var avlägsna fågelskrin.
"Vi borde snart komma till någonting intressantare." sa hon och sneglade åter på sonen "En skog om jag inte misstar mig." Hon hade sällan befunnit sig i dem här delarna av Numoori, och just den skogen hon pratade om hade hon bara besökt ett fåtal gånger... och dessutom aldrig funnit någonting intressant.
Till överst på sidan Gå ner
Legion



Spelas av : Tzou

InläggRubrik: Sv: Sonen min(Legion)   ons 24 sep 2014, 15:30

Då ingen av dem sade ett ord ekade tystnaden emellan terrängen, inte påfrestande men samtidigt inte riktigt bekväm. Legion kunde inte sluta tänka på hemlandet, på tiden som förflutit istället för det nu som fanns precis framför hans tassar. Då Tezuka tilltalade honom avbröts flödet av minnen, han lyfte stilla huvudet som omedvetet sänkts. I ett försök att skaka av sig sin depression skrattade han, svarade med ironi. "Något mer än hårda ytor och gråbrun mark? Äntligen." Så länge som han hade väntat!
 Han blundade med ett spelat flin. Hur mycket han än hade ogillat det hade de nedstämda känslorna rispat de ord av oförskämdhet han just hade yttrat. 

[Det låter bra! 8'D Avslutar du? c:]
Till överst på sidan Gå ner
Tezuka
Ledarinna
avatar

Spelas av : Punkis

InläggRubrik: Sv: Sonen min(Legion)   lör 27 sep 2014, 12:28

Hon skrattade och ruskade på huvudet.
"Ja, äntligen!" höll hon med och drog ett djupt andetag. En söt doft från rosor viftade retsamt under hennes nos. De röda ögonen scannade området framför dem och hon kunde svära på att hon såg några gröna träd.
Målmedvetet fortsatte hon mot vad som verkade vara början på en skog.
Det tog inte lång tid tills man tydligt kunde se skogen bortom bergen. Ett brett flin spred sig i hennes hårda ansikte när ögonen gled över skogsranden.
Äntligen var dem framme!

[Avslutat]
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




InläggRubrik: Sv: Sonen min(Legion)   

Till överst på sidan Gå ner
 
Sonen min(Legion)
Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Bergen-
Hoppa till: