HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» Figaro x Marcela
Idag på 17:28 av Marcela

» Sök och du ska finna [Grendel/Even]
Idag på 17:11 av Milkyway

» Kalla kroppar (P)
Idag på 16:48 av Even

» Kära dagbok... (P)
Idag på 16:31 av Even

» Väktaren [Marcela]
Idag på 16:22 av Marcela

» Hidden bonds (P)
Idag på 16:07 av Nyxe

» Fate is inching closer [P]
Idag på 12:39 av Even

» Hope you got a minute! [P]
Idag på 12:18 av Abraxas

» Close enough to paradise [Mika]
Idag på 12:04 av Mika

Vem är online
Totalt 12 användare online :: 9 registrerade, 0 dolda och 3 gäster. :: 2 Botar

Abraxas, Even, Marcela, Milkyway, Nyxe, Oberon, Tear, Virel, Xerxes

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
Ändringar på medlemslistan, vänligen läs!
sön 19 feb 2017, 14:32 av Sleazoid
Jag och MP har tagit på oss ett projekt nu som kommer underlätta för oss alla att se vilka spelare som spelar vilka karaktärer. När vi är klara kommer spelarnamnen att visas på medlemslistan så att man slipper klicka sig in på varje karaktär och scrolla ner för att se vem som spelar denne. Vi har detta system på Endea och gillar det men har hittills undvikit att införa det på Numoori för att vi manuellt måste sitta och överföra alla spelarnamn till det nya textfältet.

Då det finns över 1100 konton på Numoori så är detta såklart ett projekt som kommer ta ett tag

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 6
Zombie Eventet avslutas!
tis 31 jan 2017, 23:23 av Yargol
Hallå allesammans!

Som ni alla känner till så har det i lite över ett år nu pågått ett stort Zombie Event här på sidan. Ni kan läsa informationen om Zombie Eventet på dess eventsida Här (länk)

Nu har eventet nått sitt slut, och här kommer resultatet - och konsekvenserna - för vad som har hänt under den här tiden! Pågående eventrollspel får såklart fortfarande rollspelas klart även om eventet nu officiellt har avslutats, men resultaten på de större hord-rollspelen har nu bestämts och kan inte längre påverkas även om rollspelen fortsätter.


Den nordligaste av de …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Affiliates



Sök
 
 

Visa resultat som:
 
Rechercher Avancerad sökning

Dela | 
 

 Med fallande himmel [P]

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner 
FörfattareMeddelande
Mizumi
Vandrare
avatar


InläggRubrik: Med fallande himmel [P]   tor 19 jun 2014, 22:06

Solens strålar falnade för var minut som gick och den blåa himlen skred långsamt i moln - Gråa, tunga massor som hotade att falla sina blöta tårar över den eviga ängen, den stora slätten vars namn var inspirerat av landet själv. Det höga gräset växte tätt och så långt ögat såg, men under dess öppenhet doldes många saker. Allt ifrån små djur till blommornas första blad skyddades ifrån världen, tilläts leva och växa i frid ifrån det blod och den smärta som fanns på andra sidan - den sida som resten av näringskedjan tvingades uppleva. Vissa såg hemska saker och blev förvrängda av de två tingen hat och hämnd, andra sörjde för sina förluster men kämpade ändå efter ljuset till sista andetag.
 I de gröna vidderna vandrade en ensam röd individ. En bevingad varg med en försiktig men glädjelös gestalt, ty skadad av det mörka för tider. Tillskillnad ifrån flera hade denna aldrig hittat sin mening - och då det annalkande regnet kom i takt med hennes sorg var den egentliga tanken vilken sida hon skulle välja. Hon strävade knappast efter det som gjorde andra illa, men glöden att överleva verkade begraven. Hon var någon som hade gett upp. Någon mitt emellan gränserna.

Mizumi andades ut. Hennes öron slokade men den gula blicken var placerad på en osynlig stig framför, huvudet höjt i luften och med en snabb gång tog hon sig framåt. Hade Nini'ari tagit sig hitåt? Kanske.. Kanske lyckades systern undvika flammorna? I ett sista desperat försök begav hon sig längre in i Numoorislätten, i ett nästintill dött hopp om att denne skulle ha hunnit fly. I nästan en månad hade hon kretsat runt eldskogen, och under tiden askan grodde på nytt, blev till växter och blivande träd hade inte den orangea ljudvargsvalpen synts någonstans. Hon var borta.
 Förtvivlat slöt ungvargen sina ögonlock och trängde undan alla tårar, och då hon åter öppnade dem och nosade i luften kände hon något nytt. Ett revir? 
 
Genast stannade hon upp med en tass lyft, pupillerna smalnade av och hon backade ett steg. Hon var nära på att börja prata med sig själv, men så fort hon insåg det färgades de röda kinderna än mer röda i en lätt rodnad och hon slog ned blicken i marken.
Till överst på sidan Gå ner
Sirocco
Valp
avatar


InläggRubrik: Sv: Med fallande himmel [P]   lör 26 jul 2014, 21:13

Tass för tass tog sig en mörka hanen fram genom gräset. Det som förut hindrat honom, det som förut fått honom att bli upptäckt, var inget hinder längre. Det var som om gräset valde att dölja honom. Som om det av egen fri vilja vek sig undan för has väg, utan att han trampade ner det. Det var ytterst få rörelser som tydde på att han faktiskt befann sig där. Ändå försökte han inte smyga. Han patrullerade bara, tog sig fram snabbt och smidigt. Det var enbart av all tid han bott där, år av träning. Han höll sig vid gränsen, men ändå inte precis på den. Men som vanligt hände inget, vilket egentligen var bra.

Långsamt rörde sig solen över himlavalvet. Värmen var inte allt för påfrestande, men för honom var det ändå något obehagligt, på grund av den svarta pälsen. Så därför var det en lättnad som sköljde över honom då det gyllene klotet valde att börja sänka sig ner mot horisonten. Vilket först resulterade i en varm orange nyans som spred sig på några av molnen, som verkade hopa ihop sig till regn. Han nickade lätt för sig själv. Regn var svalkande.

Han stannade till och de vit kantade öronen vippade till på huvudet medan den turkosa blicken sökte över området igen, och fann det. Så han hade inte inbillat sig. Gestalten som först rört på sig stannade upp. Kanske insåg hon att hon korsat en revir gräns? Vad det än var så skulle han undersöka det. De vita tassarna bar honom fram mot varginnan. "Främling" Hälsade han, som alltid när någon tagit sig in över gränsen, med en mjuk och varm ton. Vanlig men misstänksam, två ord som annars brukade gå emot varann passade in på honom. Han stod en bit ifrån den andre, ville inte stå för nära av olika skäl, men kunde ändå se att hon var ungefär samma ålder som han själv.

||suddenly a Wild Rocco appered||
Till överst på sidan Gå ner
Mizumi
Vandrare
avatar


InläggRubrik: Sv: Med fallande himmel [P]   lör 26 jul 2014, 23:32

Tiken placerade stadigt den lyfta tassen på marken igen, försökte rycka upp sig ur sin deprimerande hållning för att blicka ut över slätten. Ett revir betydde att en grupp vargar höll till där, och med ljudvargens föga kunskap inom historia visste hon inte vilka som tog upp det enorma fältets marker. Medvetenheten om det trängde bort sorgen för att låta den röda koncentrera sig på en sak i taget, och en svindlande känsla av oro tog sina första steg i ändamål att angripa henne. Hon vill inte råka ut för trubbel nu. Hon kunde inte försvara, inte hitta, inte ta hand om som själv drabbad. Hon kunde inte.. 
 Hennes hjärtslag ekade snabbare och hon svalde hårt, som förstenad på platsen hon stod på. Stirrandes ut i tomma intet. Paniken spred sig, ifrån hennes tassar och uppåt och fyllde henne med rastlöshet. Om inte den mörka vargen hade uppenbarats då han väl gjorde hade hon troligen fallit ihop. Istället slogs hennes tillstånd tillbaka av förvåning, hon återfann känsel i sina leder och hennes uttryck blev matt. Gula, studerande ögon som innehöll tider av tragedier unga vargar inte skulle behöva genomgå mötte främlingens turkosa. 
"Flockvarg?", svarade hon försiktigt, ruskade på de stela vingarna. Det var länge sedan hon hade flugit. Något inom henne fick henne att se bort från det alternativet.
Till överst på sidan Gå ner
Sirocco
Valp
avatar


InläggRubrik: Sv: Med fallande himmel [P]   tor 07 aug 2014, 00:53

Den turkosa blicken låg vänligt på främlingen. Han såg lidande i hennes blick. Skräck? Sorgen låg som ett tungt täcke över henens rygg. Som om det höll ner hela hennes väsen. Hindrade henne ifrån att lyfta huvudet i stolthet.
 "Jag är Sirocco, Son av Sleazoid och Hinata. Från Qu" Han hade nog aldrig sagt all den informationen på en och samma gång till en främling förut. Och aldrig så tidigt. Men han kände för henne. Den där sorgen skulle aldrig gå att fejka. Den var genuin. Äkta.
"Får jag fråga vad som hänt?" Hans ton var mjuk. och hans ögon sökte forskande i hennes ansikte medan han försiktigt närmade sig. Han skulle alltid minnas det asiktet. orgen som sken så uppenbart. Han skulle alltid undra om det var så han såg ut varje gång han tänkte tillbaka. Alltid undra om hon kände samma sak som honom. Han visste att han var tvungen att ta det lugnt med henne. För han visste hur han själv önskat att de skulle gjort med honom. Men han klandrade inte fadern, och inte heller flocken, de hade inte haft det lätt heller. Han kunde inte förstå smärtan hans far ehövt utstå, men samtidigt ta hand om dem. Och Nu hade Nyaldi dragit. Förstod hon inte vad hon gjort? Han var arg på henne. Sur över vad hon lät deras far gå igenom. utan att ens säga till också. Otacksamt.
Han slet sig tillbaka tillverkligheten och fokurade åter på honan.
Till överst på sidan Gå ner
Mizumi
Vandrare
avatar


InläggRubrik: Sv: Med fallande himmel [P]   sön 17 aug 2014, 16:27

"Sirocco.." 
Hon sade hans namn tyst för sig själv. Det var fint. Men vilka var Qu? Hennes huvud lutades gradvis på sned. Den här individen verkade inte mena något illa. Inte med tanke på hur han presenterade sig, eller på dem försiktiga stegen då han närmade sig. Hon andades ut, tvingade sig själv att stå stadigt då han undrade vad som hade hänt henne. Hindrade sig själv ifrån att darra. Hon ville inte tänka tillbaka, hon ville inte vända sig inåt och möta sina bekymmer igen. Under mindre än en sekund fylldes hennes blick av tvekan, innan hon vek av med den ifrån hanens turkosa och ned i gräset. Något sade henne att hon kunde lita på honom. Kunde han lita på henne? Hur kunde han veta att allt inte bara var en falsk fasad? Hon bet sig i läppen. Skulle allt bli bättre om hon bara sprang iväg, utan att behöva lägga tyngd på andra för sina egna misstag? 
 Istället för att lämna så tog hon dock, likt honom, ett steg framåt. En omedveten rörelse innan hon åter hejdade sig. Hon tittade upp för att se in i hans klara ögon, och hon talade.
 "Jag.. Jag vill inte vara till besvär", började hon. "Men.. Vad som hände.." Bettet i läppen hårdnade, hon blundade som för att tvinga tillbaka sedan länge försvunna tårar, och hon gav svar på hans fråga. "Jag förlorade allt. Jag trodde att jag hade allt under kontroll, men jag tog saker för givet och gjorde misstag.. Misstag som inte går att gottgöra. Om jag bara hade stannat, om jag bara hade gjort mer.. Hade saker slutat annorlunda?" Hon stirrade upp i den tunga, gråa himlen, där den första avlägsna regndroppen slog ned och fläckade hennes röda päls. 
 "..Förlåt. Du behöver inte lyssna."  
Till överst på sidan Gå ner
Sirocco
Valp
avatar


InläggRubrik: Sv: Med fallande himmel [P]   mån 25 aug 2014, 04:57

Hans turkos blick vilade i hennes, mjukt och utan besvär. Hans namn flöt tyst över hennes läppar och an log omedvetet. Han hade varit, och var, stolt över sitt namn men när honan sade det så var det som om hennes röst kompletterade ljuden som uttalades. Hennes röst var vacker, likaså hon, det kunde han inte neka. Han iakttog henne försiktigt då hon drog efter andan efter hans fråga. Det var som om hon hindrade sig från att falla in i den avgrund som kunde vara ens inre, han kände igen känslan, näst intill alltför väl. Återigen tog hennes röst till ton. Den var fortfarande vacker trots sorgen och tyngden som smög sig in i den ju mer hon talade.
"Ursäkta dig inte för att du känner" Han tog åter några steg emot honan. 
"Du kanske inte tror mig, och det tänker jag inte tvinga dig till att göra, Men jag vet hur det känns" Hennes ord slog emot honom, hårda och vassa. Han kände för henne. Så innerligt kände han hennes smärta.
Honan påminde honom om barndomen, om elden och kriget. Om all den smärta livet slängt över honom, men han hade överlevt och nu skulle han få denna honan att göra det samma. Det var han övertygad om. Om inte annat skulle han försöka.
Till överst på sidan Gå ner
Mizumi
Vandrare
avatar


InläggRubrik: Sv: Med fallande himmel [P]   sön 07 sep 2014, 15:10

Långsamt närmade dem sig varandra, några få steg i taget. Siroccos närvaro, hans ord. De var tröstande, och även om få saker kunde få henne på bättre humör i det läget så kändes allt mycket enklare. Att få tala ut till någon som lyssnade, även om det så bara en främling.
 "Okej.." Då han svarade att hon inte skulle be om ursäkt så rodnade hon. En hetta i kinderna som inte syntes över den blodröda pälsen, men som avtecknade sig i hennes hållning då hon skämdes. Det kändes, trots att hon blivit tillsagd, fortfarande underligt. "..men.." Hon tvingade ner blicken ifrån himlen. Pressade sig själv att möta dem där lugna, turkosa ögonen igen och kände en lättnad som länge varit avlägsen. Något som tidigare varit utom räckhåll. Frustrationen, rädslan. Sorgen och desperationen.. De känslorna hade inte gått att ersätta. De gick fortfarande inte att jaga bort. Men ändå - ändå så var det något inom henne som släppte.
 Hon andades ojämnt. Rösten, då hon tog till tal igen, brast nästan. "Jag saknar dem. Jag saknar dem så, men dem är borta." Hon skakade långsamt på huvudet. "Jag.. Tror dig." Det var med ärlighet det sorgsna leendet återvände. Men hur hade han kunnat resa sig ifrån avgrunden? Eller hade han hindrat sig själv, likt Zumi innan hon förlorade Nini'ari också? 
 En till droppe föll, slog ned i gräset bredvid i följd av några enstaka andra. 

[herpderp. Lyssnade på fel musik, så det blir säkert skumt ._.]
Till överst på sidan Gå ner
Sirocco
Valp
avatar


InläggRubrik: Sv: Med fallande himmel [P]   mån 22 sep 2014, 10:54

Då hennes hållning åter sjunk något, i en skamsen hållning, slöt han upp den sista metern så han kunde sträcka ut den vita nosen för att försiktigt lägga den under hennes haka och lyfta den. "Skäms inte" Sade han mjukt. Den turkosa blicken låg i hennes gula. Det var mer en uppmaning än något han ville tvinga på henne. "Snälla skäms inte för att du är ledsen, skäms inte för att få känna dig svag" Han talade sakta, inte för att han trodde hon inte förstod utan han visste att när känslorna härjade inom en var det inte alltid lätt att lystra till ord ur en främmande käft. "skäms inte för att det du upplevt präglar dig" Han lät sig dra tillbaka huvudet för att inte lägga en ny tyngd av påtvingad närhet på hennes axlar. Hennes blick flackade iväg till himlen, som om att hon försvann i molnen som försiktigt börjat släppa sin last över dem. Regnet var mjukt över hans mörka päls och det bekom honom inte. De kylde ner honom från den värme hans päls skapade av solens strålar. 
Sedan talade hon igen, orden kände han igen. Det var sådana han själv kunnat uttala. Minnet av modern var, trots hans perfekta minne, luddigt. Sett ifrån en valps ögon. Men han mindes henne. Mindes hennes röst, hennes värme. Han mindes till och med hennes doft. Men istället för att skada honom, som det gjort när han var yngre, så stärkte minnena honom nu. Tanken på hennes namn fick honom att stolt sträcka på sig, ljudet av hennes viskande i vinden fick honom att lystra till omvärlden. För hon fanns där, hade alltid funnits och skulle alltid finnas, där. Bredvid honom. Vakande.
"Jag kommer inte be dig se det ifrån någon annan sida, jag kommer inte be dig vara stark" Hans röst var fortfarande mjuk.
"Jag vet att det är svårt. Att känslorna tar över" han suckade lätt, inte åt henne dock utan åt minnet. 
"Det tar tid att övervinna dem" sade han sanningsenligt. Ja det tog onekligen tid att vinna över den härjande stormen. Tid att bygga en bro över det gapande hålet efter den man saknar. Tid att fixa alla läckor i själen. Men det gick. Med hjälp av andra gick det även fortare, bättre. Han bytte samtalsämne, för att låta henne samla sig igen. 
"Om regnet stör dig så finns det skydd i form av snår och träd lite längre bort" han blickade menande åt hållet han menade och man kunde se en grå klump, färgen skapad av avsaknaden av ljus, som bestod av träd och buskar.
Till överst på sidan Gå ner
Mizumi
Vandrare
avatar


InläggRubrik: Sv: Med fallande himmel [P]   mån 24 nov 2014, 17:52

Sirocco lyfte hennes haka ifrån grunden, fick henne att se in i den klara himmel som var hans ögon - och utan att svara bestämde hon sig för att hon skulle ta hans uppmaningar, hur svårt det än var. Det han sade var sanning. Det hon visste, men aldrig fått bevisat på samma sätt som när han sade dem. Tyst svalde hon, blundade. Det där ljuset i hans ögon.. var hon värd att få se det? Efter de misstag hon gjort, hade hon rätt till det? Hans beröring lämnade henne, och även om hon först hade trott att hon skulle gynnas av det var det en värkande tomhet som det lämnade efter sig. Hon ville inte att han skulle gå efter orden av tröst, inte än, och de gula öppnades automatiskt på nytt, endast för att försäkra sig om att han var kvar. Att hans mörka gestalt fortfarande uppenbarade sig. Att allt hon hörde därefter inte bara var hennes egen fantasi som hade gått för långt. 
 Zumi andades ut. Det här var verklighet. Regnet som nuddade marken, gräset som svajade i vinden. Hans röst. Hon grät fortfarande, troligtvis mer än innan. Men den här gången log hon åt honom. "..Tack." Mer än så kunde hon inte få ur sig, för dels skulle orden suddas ut av hennes tårar, dels kunde hon inte beskriva det hon kände med ord längre. "Tack.." 

 Långsamt, motvilligt vände hon sig emot klumpen av träd och snår. Regnet störde henne inte alls. Helst skulle hon bara vilja stå kvar där hon stod, med honom, men det kunde hon inte säga högt i rädsla av att han skulle reagera negativt.
Till överst på sidan Gå ner
Sirocco
Valp
avatar


InläggRubrik: Sv: Med fallande himmel [P]   lör 06 dec 2014, 00:58

Det var med lugn som han väntade på henne. Utan minsta tecken på att vilja stressa fram någon reaktion eller svar. Han hade all tid hon ville ge honom. All tid hon ville ta på sig. Hans huvud var sänkt, så att det var i jämnhöjd med nacken. Öronen var mmjukt spetsade utan att vara fult framåt, utan litet mer snett åt sidan och svansen hängde avsläppnat efter honom. Ett enda ord och han log. Tack. Mer behövde den unga tiken inte säga för att Sirocco skulle känna all tacksamhet hon faktiskt upplevde. Hon upprepade ordet och det leende hon haft fick honom att känna glädje. Glädje över att hon verkar ha lättats litet. När hon sedan motvilligt vände sig om dit han pekat ut knde han hennes ovillighet till att gå. Men han var rädd över att hon skulle bli kall i regnet där hon stod för stunden.
"Jag är med dig varje steg det än tar att gå dit" Han såg henne djupt i ögonen med den turkosa blicken. Försökte visa att han talade sanning med sina ord. Han skulle itne lämna henne nu. Inte förän hon bad honom.
Till överst på sidan Gå ner
Mizumi
Vandrare
avatar


InläggRubrik: Sv: Med fallande himmel [P]   fre 20 mar 2015, 21:17

Hennes tvekan var tydlig. Utan att röra sig framåt stod hon och stirrade ut i regnet; himlens tårar, ett oändligt men ändå stilla skådespel. Hon räknade varje osäkert andetag, varje gång hennes blick flackade mellan ingenstans och den mindre dungen. Sedan lyfte hon tassen, men hejdade sig då Sirocco svarade på hennes motvillighet, åter med sina ögon i hennes. I lättnad lyckades hon ta det steg hon precis innan inte vågat ta, och hon rörde sig klumpigt framåt, i otakt till regnet. Det höga gräset böjde sig framför henne och när hon såg ned bemöttes hon av grön, blöt mark. 
 Det kändes som om tiden hade saktat ned. Mizumi vågade inte vända sig om. Medveten om att den svarta varghanen var där, skulle följa henne, både skrämde henne och gav henne styrka - och för att pröva den lilla del av styrka som närvaron gav tilltalade hon honom försiktigt.
 "Fortfarande med mig?" 
Hon svalde.
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




InläggRubrik: Sv: Med fallande himmel [P]   

Till överst på sidan Gå ner
 
Med fallande himmel [P]
Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Numoorislätten-
Hoppa till: