Solen höll på att gå ner över rosornas skog, Itrozo. De dödliga blommorna slingrade sig runt varenda trädstam de lyckades få tag i, och spred ut sig för att kunna fånga så många som möjligt med sina taggar och sitt gift.

Ivy hade återvänt till Itrozo. Trots att skogen för en gångs skull inte var målet så trivdes hon här och kände ännu inget behov av att komma vidare - inte innan hon fick klartecken, i alla fall.
Hewa, hennes vän som hon vandrat med hit hade gått i förväg - varför visste hon inte, men hon litade på den grönaögda.
Och hon behövde tänka.

Den fläckiga tiken la sig ned vid en stam. Hon slöt ögonen och vilade huvudet på tassarna. Trots att öronen ständigt vred sig fram och tillbaka var hon i sina tankar långt bort.
Var höll Ivis hus, egentligen? Inte för att Ivy egentligen saknade sig dåliga sida, men det gnagde på henne, ständigt. Hon fick igen ro, för en liten känsla fick henne att tro att den andre inte skulle komma tillbaka med något bra. Och var befann hon sig egentligen? Ivy fick ingen rätsida på det. Med en irriterad suck rullade hon över på rygg men fick genast ångra det. En av rosornas taggar borrade sig igenom köttet på hennes högra sida. Hon grymtade till av smärta.
Snabbt kom hon på fötter och skyndade sig iväg. Vart visste hon inte. Varför hon gick iväg visste hon inte heller, men något drev henne framåt.
En plötsligt knuff fick henne att vackla till.
Saknat mig?
Det retsamma rösten fick hennes öron att rycka till och spetsas, trots att rösten befann sig inne i hennes huvud.
"Ivis?", undrade hon, utan att bry sig om ifall någon hörde henne.
Kalla mig inte det!, snäste den andra. Ivy ignorerade henne.
"Var har du varit?" Ivis var tyst ett tag.
Du kommer få se. Hennes svar var kort, tystare än den kaxigare tonen hon förut använt. Ivy rynkade på nosen, men plötsligt blev hon omkullslagen - denna gången fysiskt. Hon vred sig i kramper och darrade i hela kroppen. När hon hostade blev marken fläckad av hennes blod, tillsammans med blodet från såren hon orsakade sig själv. Kroppen tvingades upp på fötter, stöttes in i rosorna och deras taggar, innan den vårdslöst slängdes ner på marken likt en trasdocka.
Så, plötsligt, slutade det. Hon låg darrande kvar på marken när ett mörkt skratt ekade i hennes sinne. En närvaro fanns där - en mörk närvaro, som ett åskmoln. Hennes kropp sprattlade till en sista gång, och sedan lämnade närvaron henne.
"Vad var det där?", frågade hon efter en stund med sprucken röst. Ivis tvekade med svaret.
En demon. Han har valt dig som värdkropp nu. Och med de orden lämnade hon också Ivy kvar på marken med blödande sår.

Hon kunde bara undra vad som egentligen skulle hända i framtiden.

På rangliga ben reste hn sig och började halta bort mot närmaste vattenkälla för att kunna dricka och skölja bort giftet ur sina sår. Men för varje steg hon tog, desto mer mörknade de glatt färgade ögonen hon hade. När hon utmattad föll ihop vid en porlande bäck så var hennes ögon inte längre lila och gröna, utan svarta. Döda svarta ögon ersatte hennes forna ögonpar.