HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorKartaLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» What is dead may never die.
Igår på 23:35 av Amanita

» Litet meddelande!
Igår på 20:44 av Ehfra

» Lost (öppet)
Igår på 17:24 av Harlequin

» Kaiito x Xhie
Igår på 10:33 av Kaiito

» Måne [Amanita]
tor 23 nov 2017, 20:04 av Amanita

» Sparkling lights [AMANITA]
tor 23 nov 2017, 19:56 av Amanita

» Frostig morgon
tor 23 nov 2017, 17:22 av Figaro

» Äldre än vinden [Locura]
tor 23 nov 2017, 17:06 av Locura

» Alla är ju fina, på insidan åtminstone.
tor 23 nov 2017, 13:39 av Enilorac

Vem är online
Totalt 5 användare online :: 0 registrerade, 0 dolda och 5 gäster. :: 1 Bot

Inga

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
Platsuppdateringar! Uppdaterad karta
tor 14 sep 2017, 02:15 av Mivria
Hej go nissar!  :rawr:

Kartan har fått en uppdatering. Om ni går in på kartsidan kommer ni märka att det nu finns två kartor för att underlätta, då en enda karta med allt började bli för plottrigt. Den ena visar de vanliga geografiska områden, och den andra visar mer specifika platser och knytpunkter, samt vandringsleder som binder samman dessa. 

Ni kan se de uppdaterade kartorna HÄR!

Detta är bara ett påbörjat …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Ändringar på medlemslistan, vänligen läs!
sön 19 feb 2017, 14:32 av Sleazoid
Jag och MP har tagit på oss ett projekt nu som kommer underlätta för oss alla att se vilka spelare som spelar vilka karaktärer. När vi är klara kommer spelarnamnen att visas på medlemslistan så att man slipper klicka sig in på varje karaktär och scrolla ner för att se vem som spelar denne. Vi har detta system på Endea och gillar det men har hittills undvikit att införa det på Numoori för att vi manuellt måste sitta och …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 6
Affiliates



Sök
 
 

Visa resultat som:
 
Rechercher Avancerad sökning

Dela | 
 

 När ensamheten kryper över dig svävar tankarna iväg

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner 
FörfattareMeddelande
Shiva
Kung över Kaiwood
avatar

Spelas av : Emmsa

InläggRubrik: När ensamheten kryper över dig svävar tankarna iväg   fre 31 jan 2014, 19:56

[Endast för Shiva, inga svar tack.]

Natten hade kommit snabbt, som om mörkret i all hast hade lagt sig över världen, trött på det ljus som nådde marken under vintern. Dagarna hade blivit korta, mycket kortare än om sommaren. Men ändå hade det nu återigen börjat bli ljusare. Nätterna var inte länge lika långa, även om de fortfarande höll vintervärlden i ett järngrepp.
Just denna natt var en kylig sådan. Stjärnorna gnistrade på himlen, och månen kastade ett blekt sken på marken som var täckt av ett gnistrande snötäcke. Det knakade i träden då en lätt vind gång på gång ven fram genom skogen. Tystnaden var så kompakt att den nästan gick att röra vid. En kuslig stämning låg över området. Spöktimmen var slagen.
Det var en klassisk midvinternatt, en sådan som tankarna målade upp i huvudet på en när man hörde ordet. Inget ljud, inget liv, den bleka månen och de kusliga skuggorna. En öde midvinternatt... Eller?

I dunklet under ett av de höga träden syntes plötsligt rörelse, och ljudet av knarrande snö bröt den kompakta tystnaden när varelsen som belägrade sig under trädets täta grenar rullade runt. Bytte den väl kamouflerade vita sidan mot en mörkare, mer synlig sida tack vare den vita snön. Ett djupt andetag drogs, bröstkorgen höjdes då lungorna fylldes med den kyliga vinterluften, och sedan hördes en djup suck. Kommande från en varelse som hade vaknat upp ur en djup sömn som han gärna hade fortsatt befinna sig i. Men inte alltid fick man som man ville, och denna natt kändes det som ett hopplöst uppdrag att ens försöka somna om. Men ändå kändes kroppen alldeles för tung för att han skulle orka röra på sig. Så han låg kvar, med slutna ögon och djupa andetag, trots att han var mer vaken i huvudet än på länge.
Varelsens namn var Shiva, en ung svartvit varghane tillhörande TBB. Om nu ens någon introduktion var nödvändig längre. Han hade gjort sitt namn känt, satt sitt hem på kartan, och mycket snart skulle han nå till legenderna. De illdåd han hade ägnat sig åt, våldtäckter och mord, samt hans fascinerande och fängslande personlighet gjorde att de mindes honom. Alla han mötte, alla områden han vandrade genom - allihopa mindes de honom. Han var unik i sitt slag, utan like. Blossoms barnbarn. Mäktig redan från födseln, skapad för att härska.
Men han var inte längre det ryktet sade om honom. Sedan giftvargen hade gett honom ett bett hade Shivas krafter blivit... svagare. Visst kunde han nu se energierna i sin omgivning lika tydligt som tidigare, men han hade svårt att kontrollera dem. Och ibland, när han var riktigt uttröttad, så flimrade de. Världen blev kall och tom utan dem, så kall och tom att han nästan inte klarade av det. Han fick vara noggrann, se till att äta bra och vara utvilad. Ville inte uppleva tomheten. Och snabbheten, förmågan att röra sig en hastighet som var så extrem att han var svårt att få syn på... Det var inte ens att tänka på längre. När han såg på sig själv såg han vissa gånger endast ett svart, tomt hål.


Lika svart som den mystiska varginnan.

Återigen knarrade snön under kroppen då Shiva rörde sig. Hans tankar nådde Amanita, den mörka, den svarta, den tomma... Hon som hemsökte honom. Enda sedan de hade mötts inne på reviret hade han haft svårt att glömma henne, som om hon etsat sig fast i hans huvud. Hon var mycket lik en dröm, han var inte säker på om han verkligen hade träffat henne. Något som henne, en varg som han verkligen inte kunde läsa av, kunde inte vara levande. Och ändå hade hon stått där, framför honom. Talat till honom, förundrat och fängslat honom. Det måste ha varit en dröm...
Men något inom honom önskade att hon var verklighet. Han ville möta henne igen, nästan så att han kunde säga att han gick och väntade på att stöta på henne igen. Vissa gånger hade han till och med lust att leta upp henne, men hur spårade man någon som inte hade något att spåra? Det gick inte. Så han fick helt enkelt hoppas.
Men han mindes hennes närvaro, det varma som spridit sig inom honom, något som inte varit lik hatet, ilskan och sorgen han bar inom sig. Något som varit annorlunda... Hon hade varit annorlunda. Han måste få möta henne igen.

Igen. Snart igen. Men när? Frågan ekade i hans huvud, studsade fram och åter, retade honom. När skulle han få möta den vackra igen?

Och när skulle han få möta dem igen? Blossom, den han levde för och vars namn han hedrade med varje andetag. Och Ijin. När skulle hans dagar vara räknade, när skulle han få återse de två han avgudade i dödens rike? Frågan hade kommit allt oftare till honom sedan mötet med Amanita, och varför visste han inte. Men hon hade fått honom att fundera över liv och död. Och både hans mormor och mor befann sig i dödens käftar.
Ijin. Mor.

Mor.

Ögonen öppnades och det var med en glansig blick som han såg upp mot trädets krona. Bakom de kala grenarna kunde han skymta månens bleka skära. Han ville inte tänka på det, han ville inte sakna henne. Han ville vara kall och ond, inte bry sig. Han ville inte tänka på henne, för hon var det enda som kunde göra honom så svag. Så mjuk och känslig.
Åh, mor... varför lämnade du mig?

Huvudet ruskades och med hastiga rörelser reste sig den muskulösa hanen och från hans kropp föll snöflingor som fastnad i pälsen. Nej, han kunde inte tänka på det. I svag desperation började han vandra, lämnade en rad av tassavtryck efter sig i den mjuka snön. Han behövde röra på sig, behövde vandra bort de otäcka tankarna och slippa demonerna som jagade honom dygnet runt. Han behövde bli fri - fri från giftet, fri från ledarskapet han stod under, fri från de patetiska medlemmarna i flocken, fri från alla tankar och minnen. Han behövde en distraktion...
Tankarna sögs till Wami, och deras senaste möte. Den söta doften, lusten som kommit över honom. Kunde det verkligen ha blivit så rätt? Tanken på avkomman som han eventuellt hade odlat med henne, som de tillsammans hade skapat, fick det att pirra i kroppen på honom. Blossoms blodslinjer sammankopplade med den mäktiga Nishas... Ja, det hade varit något.
Huvudet vändes åt väster, mot Ken-Yak där han senast mött den lilla honan. Kanske distraktionen han behövde fanns att finna där?
Men ännu var han för svag för en sådan resa, ännu var han inte i stånd för att slåss och mer gift ville han verkligen inte få i sig. Nej, inte ännu. Men å andra sidan fanns det heller ingen mening med att stressa. Han hade trots allt gott om tid, åtminstone för tillfället. Tid att återvinna sin styrka. Tid att invänta alldeles rätt läge. Men hon skulle hon få ett återbesök av honom, det kunde hon vara säker på.
Till överst på sidan Gå ner
 
När ensamheten kryper över dig svävar tankarna iväg
Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Kaiwood-
Hoppa till: