HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorKartaLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» Som tjära i mitt bröst
Igår på 23:22 av Laali

» Sparkling lights [AMANITA]
Igår på 22:54 av Amanita

» Fortsätt ditt liv [Alin, Even]
Igår på 21:24 av Kenai

» Förvrängda spegelbilder [Even]
Igår på 21:07 av Varya

» Nästan som kristaller [Abraxas]
Igår på 20:36 av Abraxas

» Stillsam sommarnatt [Even]
Igår på 17:29 av Amanita

» Lost (öppet)
Igår på 09:27 av Namazu

» Sol och fågelkvitter [CHI]
Igår på 09:16 av Chi

» I don't need it [TEZUKA]
mån 20 nov 2017, 20:08 av Nagini

Vem är online
Totalt 5 användare online :: 1 registrerad, 0 dolda och 4 gäster. :: 1 Bot

Iwaku

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
Platsuppdateringar! Uppdaterad karta
tor 14 sep 2017, 02:15 av Mivria
Hej go nissar!  :rawr:

Kartan har fått en uppdatering. Om ni går in på kartsidan kommer ni märka att det nu finns två kartor för att underlätta, då en enda karta med allt började bli för plottrigt. Den ena visar de vanliga geografiska områden, och den andra visar mer specifika platser och knytpunkter, samt vandringsleder som binder samman dessa. 

Ni kan se de uppdaterade kartorna HÄR!

Detta är bara ett påbörjat …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Ändringar på medlemslistan, vänligen läs!
sön 19 feb 2017, 14:32 av Sleazoid
Jag och MP har tagit på oss ett projekt nu som kommer underlätta för oss alla att se vilka spelare som spelar vilka karaktärer. När vi är klara kommer spelarnamnen att visas på medlemslistan så att man slipper klicka sig in på varje karaktär och scrolla ner för att se vem som spelar denne. Vi har detta system på Endea och gillar det men har hittills undvikit att införa det på Numoori för att vi manuellt måste sitta och …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 6
Affiliates



Sök
 
 

Visa resultat som:
 
Rechercher Avancerad sökning

Dela | 
 

 What Is and What Should Never Be

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner 
FörfattareMeddelande
Malvado
Sad boys club/Moderator
avatar

Spelas av : Merran

InläggRubrik: What Is and What Should Never Be   lör 30 nov 2013, 22:28

[blubb blubb... nothing to see hear  Bara lite val och kval hos lille Mallis. One-shot, svara ej, tack ^^ ]

Han hade inte tagit sig speciellt långt. Genom öknen och fram till Benkusten. Ögonen fästes vid horisonten och han kunde inte låta bli att känna en längtan efter världen utanför. Men han visste vad som väntade där - alla tidigare misstag stod uppradade på andra sidan. I Numoori hade han fram tills nu känt sig säker och trygg.
Tårna på de stora tassarna rörde sig. Grävde lite i sanden, visade den stora hanens nervositet. Han gav ifrån sig en tung suck.
Han vände huvudet bakåt, såg tillbaka på sitt land. Sitt hem och käraste värld. Sitt fosterland.
Det var fortfarande hans hem, och så länge flocken fanns kvar skulle det alltid vara hans hem. Hans själ tillhörde flocken han kommit att älska över allt annat, men hans hjärta tillhörde någon annan.
Tårna skrapade i marken, som om han tänkte gräva en grop att lägga sin väldiga kropp i. Tanken var frestande.

Välkommen Döden, min kära, mörka vän. Ni verkar sakna mig?

Men han hade inte för avsikt att dö, trots det mörker han tycktes skymta i ögonvrån. Han skulle bara bort. Lämna allt bakom sig.
Sitt sinne, sitt hjärta. De hade inte tillhört honom på en väldigt lång tid nu.
Allting han hade skulle alltid tillhöra henne. Han lämnade allt kvar, förutom sin kropp.

Han såg tillbaka på sitt hemland. Hade svårt att förstå det beslut han skulle ta. Var det rätt beslut? Eller hade han bara inte kämpat tillräckligt? Själv tyckte han att han hade fört ett krig ända sedan den dagen i Kaiwood, för så många år sedan. Ett krig med sig själv. Ett krig som han faktiskt hade trott att han skulle vinna.
Deras kärlek hade varit dödsdömd redan från start, men ingen av dem hade riktigt förstått det då. De hade varit unga,  förblindade av kärlek och av tanken "tänk om...". Ingen av dem hade trott att deras kärlek skulle gå, och samtidigt hade båda varit övertygade om att deras kärlek skulle överleva. Vad som stack mest i hans åldrande hjärta var det faktum att de hade försökt, in i det sista hade de båda försökt att få allting att gå ihop. Och det var genom slagfälten och genom värkande hjärtan som de båda hade insett att deras kärlek trots allt var något att kämpa för. Det var kampen genom slagfälten och sorgen från värkande hjärtan som fick dem att känna sig levande. Eller i alla fall han.

Någonting i hans ögonvrå tycktes röra på sig, och det var med långsamma rörelser den svarta hanen vände sig om. Men det fanns ingenting där.

Döden, min vän, finns ingen anledning till att ni skall gömma er för mig. Säg mig, kommer ni för att hämta mig?


Tomma intet tycktes skratta till. Inget hotfullt eller hånande skratt. Ett lättsamt, roat.

Skulle ni följa med mig om jag sade att jag var här för att hämta er?

Troligtvis inte. Men jag har ingenting kvar att göra i denna värld.

Ni är på väg härifrån?

Ja. Hade ni tänkt hindra mig?

Tomma intet drog en suck innan det svarade.

Numoori är ert fosterland. Devils er familj. Mivria ert hjärtats djupaste önskan. Malvado, min gamle vän, hur mycket ni än vill kommer ni aldrig helt kunna lämna denna värld. Har ni inte insett det nu? Ni har fått ert minne åter, men även om det för alltid skulle gått er förlora skulle hon finnas i era tankar. Hon kommer aldrig försvinna därifrån. Inte heller kommer er flock göra det. Er flock som ni nu har ett mycket större ansvar över. Är ni fortfarande säker på att ni kan lämna ert fosterland?

Han stod först tyst och stirrade tomt framför sig. Funderade lite på vad han just fått höra.

Någonstans trodde jag att vi skulle kunna leva tillsammans.

Något annat att säga fick han inte fram. Han vände blicken mot marken, skämdes för allt han gjort genom åren som sårat den varg han älskade mest.

Malvado, vi båda vet att det är ert eget fel, men trots det lider jag med er. Jag hade önskat en annan utväg för er båda. Det förflutna går ej att ändra på, men kom ihåg att framtiden inte ännu är skriven.

Den är det för mig.

Säger vem? Den svarte ledaren som ni ej hann möta? Er vite ledare som nu är borta? Er nye ledare? Gudarna? Nej, Malvado, var inte så självgod att ni tror att ert öde är förutbestämt. Ni må va djupt troende, men tro inte att Gudarna lägger så mycket tid på er att De bestämmer er framtid. Egoism klär er inte, kära ni.

Malvado svarade inte. Han visste att orden han hört delvis var sanna. Men vad han än skulle valt hade det slutat med döden för åtminstone honom, det var han säker på. Hade han valt Mivria på riktigt hade han varit jagad. Jagad till döden, och då på allvar. Men nu när han gett upp henne, kastat bort henne likt ett förbrukat kadaver och valt flocken istället kände han hur han sakta började dö på insidan istället.

Mina minnen kommer för alltid att plåga mig. Jag har inget kvar att göra i denna värld, oavsett om jag har en flock eller inte. Flocken kan inte hålla mig kvar, det är inte tillräckligt.

I samma stund som han sagt det tycktes luften fyllas av en hotfull stämning.

Nu får ni ta och ge er! I grottorna gav jag er minnena åter då ni bad om det, så kom inte här och klaga i efterhand! Ni säger att ni inte har något att leva för? Men låt mig få fräscha upp ert minne lite...
Ni har er flock. Tramptass, er nye ledare som gjort er till beta, min vän. Ni har ett ansvar över flocken som ni aldrig tidigare haft. Ni har Kyoko, som alltid kommer stå vid er sida. Ni har Sarabi, den unga vargen som jag vet att ni har uppskattat att lära och träna. Ni har er dotter och son som startat ett nytt kapitel i sina liv. Och er svärson och forna flockbroder som är en del av det kapitlet. Ni har Kione och Vitani som räddade livet på er i kriget. Ni har Midas, Milivoj och Glacial, era barn. Och Ghita, som är en vän som aldrig kommer gå er förlorad. För att inte tala om Amanita, som jag vet att ni håller av mer än vad ni borde.

Kan ni se det nu? Allt det ni har att leva för? Allt det som gör det värt att stanna?

Han sa inget, utan nickade bara till svar.

Kom då inte och bete er som en bortskämd ungvarg! Ni har haft motgångar genom livet, och jag ger er all rätt att sörja och minnas, men kom inte och säg att er flock inte är tillräckligt för att ni skall stanna. Ni är inte mer speciellt än någon annan. Egoism och självcentrering hör inte hemma hos er, min vän.

Sedan kom de ord som skulle komma att etsa sig fast hos honom och som han ständigt skulle bära med sig;

Jag vet att ni inte menade att göra henne illa... Men det är bara något ni gör.

Han slöt ögonen hårt, som om han kunde försvinna från världen om han bara inte kunde se den. Orden brände i hans inre. 'Det är bara något ni gör'.
Han kunde inte hindra tankarna från att sätta segel till äldre tider. Han hade alltid hållit kvar vid deras glada minnen, tiderna de haft tillsammans, den korta tiden då de faktiskt delat flock tillsammans. Han visste att han inte borde hålla kvar vid minnena, egentligen borde han bara släppa allting. Låta det så småningom falla i glömska och med tiden bli en del av minnena i uttrycket 'den gamla goda tiden'. Vad han gjort var gjort och han var säker på att hon inte längre ville veta av honom.

De hade försökt hålla ihop. Deras hjärtan hade varit sammansvetsade genom allt. Men det var dags för honom att säga hejdå.

Han vadade ut i vattnet för att ta sig över det som kallades Benkusten. Blicken vändes tillbaka mot sitt fosterland och hans tankar vandrade till öknen. Till allt det han skulle lämna om han fortsatte gå. Ögonen slöts igen, krampaktigt. Han hängde med huvudet och suckade tungt. Nej, han kunde inte bara ge sig av. Det var fortfarande hans hem, och flocken hans familj. Tankarna snurrade. Oförmögen att ta ett beslut vände han sig till högre makter istället. Huvudet höjdes mot himlen och han bad en stilla bön till Gudarna om råd. Ett kort och enkelt svar. Stanna eller gå, och han skulle göra som de sade.
Det enda han möttes av vad tystnad. Kanske hade Gudarna bättre saker för sig.
Han såg frånvarande ut över Benkusten.

Nej.
Idag var inte dagen då hon skulle bli kvitt honom.

Han vände sig om och vadade tillbaka upp på stranden för att påbörja vandringen tillbaka mot familjen. Stegen var tunga och pressade sand mellan tårna.

Och medan han lämnade Benkusten bakom sig kom en tyst viskning.

"Förlåt mig... Det är bara något jag gör."

_________________
They should keep in mind,
THERE IS NOTHING I DO BETTER THAN REVENGE
Till överst på sidan Gå ner
 
What Is and What Should Never Be
Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Benkusten-
Hoppa till: