Hon låg vaken, lyssnade och såg på sin älskade lilla son. Han låg tätt intill henne och snarkade lågt. Fem år gammal, så liten, nyfiken och busig. Hennes lilla pojke. Tiden hade gått så fort. Alldeles, alldeles för fort. Och nu var det dags. Thayala försökte dra ut på det så länge hon kunde och njuta av sin sons lugna andetag och närhet, men när solen började stiga över träden utanför lyan tog hon ett djupt andetag och puttade försiktigt på Thaylio. Hon slickade på hans nos och viskade mjukt i hans öra. 
- Det är dags att vakna, älskling. Äventyren väntar på dig. 

Valpen vaknade tvärt ur en dröm om blommor när modern puttade på honom. Han kravlade sig upp i sittande ställning och blinkade yrvaket med den vita tussen till man på ända. Han nös till så att hela kroppen flyttades bakåt en aning och fuktade sedan nosen med tungan.
"Är det redan morgon?" sade han, och gäspade stort. Ruskade på huvudet för att vakna till och kisade mot modern.
"Och vad menar du?"

Ett leende drog i hennes mungipor. 
- Du ska ju iväg idag. Minns du? 
Thayala kröp ut ur lyan och ruskade jorden ur pälsen. Hon gick till en liten grop täckt med grenar och drog undan grenarna. Bytet var näst intill helt orört och saknade bara ett öga och lite päls efter att några nyfikna och hungriga kråkor letat fram det och hunnit ta lite innan hon jagat bort dom. 
Hon tog upp haren och bar den till lyan.
- Frukosten är serverad! Ropade hon in till Thaylio och lade den döda haren strax utanför öppningen.

Vid moderns ord reste han sig hastigt och sken genast upp. De orden räckte för att friska upp hans minne. De gyllene ögonen glittrade. 
"Jag ska ut på äventyr!" tjoade han och skuttade fram och tillbaka i det trånga utrymmet. Han hade tjatat sig till det här. Det var hans dröm - att få utforska den vida världen. Och idag skulle han ge sig av, helt ensam. Han visste att det skulle bli svårt att skiljas från modern och att han skulle sakna henne mycket, men de skulle inte säga adjö för evigt. De skulle ses igen.

Thaylio kom ut ur lyan precis i tid för att se moderns byte bli placerat precis framför hans nos. 
"Mat!" Han gläfste till, gav henne en liten varm slick och satte tänderna i det. När han ätit klart slickade han sig ren om nosen och ruskade på pälsen. Öronen klippte och svansen vaggade fram och tillbaka medan han letade rätt på modern med blicken och log brett.

- Mätt? undrade hon och log. 
- Vet du vad? Innan du går finns det viktiga saker du måste veta för att klara dig där ute helt själv. Ska vi gå en runda och prata lite om det? När hon såg sin lille son så glad och fullkomligt sprudlande av energi och lycka kändes det som att hennes hjärta skulle explodera av kärlek. Han var hennes allt, och om det skulle hända honom något när han var iväg hade hon aldrig förlåtit sig själv för att hon släppt iväg honom.

När modern undrade om han var mätt nickade han ivrigt. 
"Vet du vad? Innan du går finns det viktiga saker du måste veta för att klara dig där ute helt själv. Ska vi gå en runda och prata lite om det?"
"Javisst!" Han nickade igen, helt uppspelt. 
Hon började gå och han skuttade bredvid.

Hon började gå och valpen skuttade fram bredvid henne. 
- Du minns väl allt jag gått igenom om jakten? Hur du följer spår, väljer byte och smyger utan att höras? Allt jag har berättat och visat är väldigt viktigt. Du måste komma ihåg det, och om du känner att du inte kan det måste du stanna hemma ett tag till så jag kan träna dig mer. För om du inte kan jaga kommer du dö av svält. Förstår du det? började hon och såg lite strängt på sin son. Det var viktigt att han förstod och tog det på allvar, annars skulle han inte klara sig helt själv särskilt länge. 
- Det finns platser du måste undvika. Jag vet att du vill se allt, men det är tyvärr omöjligt om du vill överleva ditt äventyr. Undvik skogen Relictus. Den är hem till Numooris vampyrer. Det är inte många som kommer ut därifrån levande. Du känner igen den på lukten. Lukten av död. Relictus ligger nästan på andra sidan Numoori, och inte så långt ifrån Silverpile som jag har berättat om. Och intill Relictus ligger en annan skog som heter Itrozo. Den är väldigt vacker och marken är täckt av röda rosor som doftar otroligt gott. Men låt dig inte luras, rosornas taggar kan i värsta fall döda dig, så om du någon gång kommer dit måste du ta det ytterst försiktigt. Lova mig det. Thayala stannade när dom kom fram till en liten glänta. Hon satte sig ned och klappade med en tass på marken bredvid sig. Det var lättare att prata om dom satt ned och kunde gå igenom det utan distraktioner. Som lätt kunde fånga valpens uppmärksamhet. 
- Det är inte bara områden du måste undvika. Lika viktigt är det att undvika vissa vargar, alla tänker inte på samma sätt som oss. Vissa vill till och med döda små valpar som dig. Om du någon gång stöter på en varg som är onaturligt stark, snabb, ser väldigt tilltalande ut och varken doftar eller hörs när den går måste du ge dig av direkt. Ännu viktigare är det om du ser att vargen har röda ögon. Om du möter en sådan varg är det en vampyr. Dom lever på att dricka blodet från andra vargar och kan inte komma ut i solljus, så på dagen kan du känna dig säker på dom flesta ställena. Vampyrerna finns oftast i Relictus och dom är anledningen till varför skogen är så farlig. Thayala fick en liten klump i halsen när hon pratade om vampyrerna på det sättet. Hon tänkte på Tavar, vampyren som en gång för flera flera år sedan räddade hennes liv. Hon hade aldrig riktigt kunnat släppa honom, och fast hon hoppades på att aldrig träffa en vampyr igen var det en liten del av henne som hoppades på att deras vägar någon dag skulle korsas igen. 
- Prata inte med vargar som ser elaka ut. Ser dom elaka ut är dom ofta elaka och du borde inte ta några chanser. Om du måste och känner dig hotad, så tveka inte att använda dig av dina krafter och lugna den som hotar dig. Om du stöter på någons revir är det bäst om du håller dig utanför det, för precis som det finns olika vargar finns det olika flockar. Alla är inte lika snälla. Hon pausade lite, tänkte efter. 
- Akta dig för björnar, stup, oväder, bränder, sjukt vatten och dåligt kött. Det var nog det allra mesta. Jag kommer vara här varje vår, så vi möts här, vid vår lya. Okej? Det får du absolut inte glömma. Hon tystnade och slickade Thaylio på kinden.
- Förstår du och minns du allt nu?