Det var med en levande blick som den blå honan såg mellan de grova trädstammarna till skogen. Hon hade egentligen inte haft några planer på att ta sig hit men en blandning av minnen och nyfikenhet hade fått styra hennes färdriktning denna dag. Nu stod hon här igen, på samma plats som för flera år sedan tidigare.
 
Hon rättar till vingarna vid sina sidor och ruskar lätt på huvudet. Kylan var påtaglig, det kunde hon medge, men lyckligtvis hade det tjocka lagret av vinterpäls tagit sin plats på hennes kropp - det gjorde att vindmotståndet blev större när hon svävade genom skyn men det höll henne varm.
Honan höjer sin nos och vädrar genom luften men där fanns inga fräscha dofter av varken varg eller bytesdjur, endast en äldre som troligtvis kunde vara något av en gamla revirmarkering.   
Huvudet sänks åter till sin tidigare position och hon sätter kroppen i rörelse. I en lätt mak träder hon in i skogen samtidigt som hennes blick sveper nyfiket över dess innandöme. Hennes nyfikenhet sporrades starkt av den möjlighet att hon faktiskt kunde stöta ihop med den hetlevrade honan igen. 
Snön knastrar mjuk under hennes tassar och en korps hesa klagosång ljuder ut över skogen för att sakta försvinna ut i ett döende eko.

[Detta utspelar sig vid Kaiwoods södra gräns, angränsande till Numoorislätten.]

Korpens väsen fick honom att åter igen känna ensamheten påtagligt påträngande. Han var långt ifrån revirets mitt och kärna. Egentligen utanför dess gränser också, då reviret inte längre försvarades på samma stora område som förr. Kylan gjorde honom påmind om att han skulle höja kroppstemperaturen och så med ens började snön under hans tassar smälta långsamt. Han satt stilla och tyst intill en av stammarna och på något sätt smälte han ihop med den vita bakgrunden och de nästan grå bruna trädstammarna som saknade löv. Det var en dyster syn enligt honom. Han älskade träden då de stolt sträckte på sig i sina vackra kronor. Han kände sig inte alls hemma i den kalla omgivningen, även om hela hans päls var klädd i de kalla färgerna gemensamt med ögonens isblå ton. Ack hans eld var blå, men frätande het. Han var likt sin hetlevrerade ledare en varg av eldens element. 

Hans uttråkade ensamhet bröts ganska snart av doften från en främling. En främling. Här? Det kunde stämma, men han skulle med ens råda denne att vända riktning. TBB gillade inte inkräktare och denne höll sig på tok för nära gränserna, egentligen. Fast Geddon var inte den som var överbrutal med att följa reglerna själv. Denne var trotts allt utanför. Han reste sig upp och styrde med ens sina steg emot främlingens doft källa. Kanske skulle han finna dagen intressant trotts allt. Fast den börjat så fruktansvärt tråkigt. 

(Kort sorry, men min fantasi dog)