Denna längtan som gnagde i bröstet.
Detta brinnande begär.
Den intensiva smärtan som ständigt gjorde sig påmind drev sinnet att tro att det snart skulle riva ett djupt, kallt hål rakt igenom det stilla hjärta som vilade innanför bröstkorgen.
Om det nu vilade ett hjärta där...

Månens mjölkvita sken från sin plats där den stod på det mörka himlavalvet sträckte sig ut över landet och tillät de varelser som vandrade om natten att ta sig fram med klar sikt. Men skenet var allt annat än betryggande. Måhända att det lyste upp vägen för de vilsna dödliga själar som valde att vandra om natten, men det stärkte mörkret och gjorde skuggorna djupare.
Men de levande upphörde aldrig att förvåna.
De hade sedan urminnes tider valt att inte sky mörkret, trots ondskan och faran som dolde sig i det.
Månen med sitt vita ljus, med sin ständigt återkommande närvaro om nätterna, ingöt en viss trygghet i deras hjärtan, lät dem se att även i de mörkaste timmar så går det att finna ljus.
Om de bara visste att detta ljus, denna trygghet som de kände, var den enda ljuskälla nattens rovdjur någonsin lärt sig att älska.

Längtan skar genom den ljusa, vackra kroppen likt en nyslipad knivsegg,
och den ljusa honan tvingade sig själv att stanna upp.
Inget flåsande undslapp henne, inga andetag höjde eller sänkte den vita bröstkorgen.
Det var som att hon existerade i den levande världen omkring sig, utan att höra hemma i den.
Men hon var en vacker varelse.
Månskenet sträckte sig ned mellan trädens kala grenar, strök försiktigt över hennes smäckra form och fick den vita pälsen att se ut att glöda i nattmörkret.
Den döda, fuktiga skogen som omgav hennes skimrande figur kunde lura vem som helst att tro att hon var fulländad; en varelse skapad ur perfektion.
Idiotisk och naiv var dåren som inte uppmärksammade de huggtänder som dolde sig bakom hennes svarta läppar,
eller de glänsande ärr som prydde hennes nosrygg och strupe.
Ett urgammalt rovdjur,
livsfarlig och oförutsägbar,
men lika vacker som natthimlen.

Om inget hjärta pulserade innanför den stabila bröstkorgen på henne, hur kunde hon då känna all denna smärta?
Den blodröda blicken flackade omkring henne,
likt ett oroligt rovdjur som hellre drivs till attack än reträtt av den osäkerhet som ligger likt en snara runt dess hals.
Det var inte blodtörst som brann i strupen på henne.
Ändock hade irisarna antagit den mörka färgen av blod,
och den muskulösa kroppen var redo för jakt.
Vad var det hon saknade så,
när den enda vän hon någonsin haft och ansåg sig behöva fanns tätt intill henne?

Försiktigt rörde hon sig fram över den fuktiga, livlösa marken.
Fram till en kant som vätte ned mot en urholkning i marken, som om någon planerat att någon gång skapa en egen liten sjö.
Fukten som ständigt tyckte plåga denna skog med alla dess kvarlevor hade lagt ett tunt lager vatten ovanpå rötterna och mossan, längst ned i gropens mitt.
Den vita honan satte sig ned, med blicken fäst på vattnet som lyckades fånga lite av det månljus som sträckte sig ned emot det.
Ensamheten fanns tätt intill henne,
den enda vän hon någonsin haft och behövt.
Så varför kändes det som att hon i denna stund ville att den skulle lämna henne,
ersättas av någonting som kunde stilla denna smärta i hennes bröst?

Ett rosslande andetag drogs,
som om lungorna inte var vana att användas,
och med huvudet fortfarande tippat framåt mot vattnet så slöt hon blicken.
"Lämna mig inte."
Rösten var melodisk, men bestämd.
Och ensamheten tryckte sig endast närmare,
klargjorde att den inte tänkte ge sig av.
Det gamla hjärtat låg stilla, och längtan som tycktes komma från dess sedan länge döda rot kramade hårdare om henne.
Och plötsligt var det som om smärtan som plågade henne väckte någonting till liv.
Bilder, ord.
Gamla minnen.
Minnen som lät henne minnas korta ögonblick då dessa känslor tidigare plågat henne.
Men var det hennes minnen?
Kunde det vara från drömmar, ord från vargar hon mött under sina vandringar?
Men de kändes så starka.
Bilderna var suddiga, orden hade ingen innebörd om de sattes ihop i meningar.
Ändock verkade de stilla denna oro som naglat sig fast i henne.
Hon öppnade ögonen, kontrollerade att månens spegelbild fanns kvar nedanför henne,
lyssnade till ensamheten som hummade lugnande åt henne,
innan hon slöt ögonen och gav efter för de minnen som sköljde över henne.
Orden fann sin plats på hennes tunga,
formades och gavs liv av de svarta läpparna som om hon talat dem förut.
Men hon talade inte.

Hon sjöng.

Valiquette's song.

May it be an evening star
Shines down upon you
May it be when darkness falls
Your heart will be true
You walk a lonely road
Oh! How far you are from home

Mornie utúlië (darkness has come)
Believe and you will find your way
Mornie alantië (darkness has fallen)
A promise lives within you now

May it be the shadows call
Will fly away
May it be you journey on
To light the day
When the night is overcome
You may rise to find the sun

Mornie utúlië (darkness has come)
Believe and you will find your way
Mornie alantië (darkness has fallen)
A promise lives within you now

A promise lives within you now

En sedan länge glömd sång,
sjungen för dem som behövt tröst och ro
innan de lagt sig för att möta sömnen.