HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorWikiKartaFlockarLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» Stjärnbilder [Aliital]
Valiquette's lullaby. EmptyIgår på 19:00 av Ezekiel

» Någonstans dolt [Blair]
Valiquette's lullaby. EmptyIgår på 16:45 av Blair

» Grön växtlighet [Caedes]
Valiquette's lullaby. EmptyIgår på 16:30 av Blair

» Spetsade öron [Blair]
Valiquette's lullaby. EmptyIgår på 16:20 av Blair

» Det som lurar i utkanten [Yrjö]
Valiquette's lullaby. EmptyIgår på 16:10 av Vidar

» Luften vibrerar
Valiquette's lullaby. EmptyIgår på 15:56 av Vidar

» Ett ljus bland skuggor [P]
Valiquette's lullaby. EmptyIgår på 13:21 av Lune

» Norr om floden [Isil Anar]
Valiquette's lullaby. EmptyIgår på 09:53 av Rien

» Var är våra vänner [Qu och Devils]
Valiquette's lullaby. Emptysön 21 apr 2019, 21:57 av Zephyr

Vem är online
Totalt 5 användare online :: 0 registrerade, 0 dolda och 5 gäster. :: 1 Bot

Inga

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
EVENT - Känn jordens andetag (Västkusten)
Valiquette's lullaby. Emptytis 08 jan 2019, 21:00 av Admin
En prompt har triggrat ett mindre event som drabbar hela Numooris västkust. En kraftig jordbävning skakar sent på kvällen hela västkusten, och skalvet går att känna långt in på fastlandet även på andra sidan bergskedjan. Skalvet varar i flera minuter, och är starkt nog att orsaka stora svallvågor, jordskred, öppna djupa fåror i bergen, och välta träd i de närliggande skogsområdena.

Läs rollspelet som startade …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Gott Nytt 2019 Numoori!
Valiquette's lullaby. Emptymån 07 jan 2019, 22:12 av Yargol
Gott nytt år allesammans!

En vecka in i 2019 och Numoori startar starkt! 2018 var ett lite långsamt Numoori-år för många av oss, men trots det så kämpar vi på. Mellan nya officiella platser, gamla tempel, en helt ny infosida, zombiejägare och flera nya medlemmar från olika håll i världen, så har det sakta börjat sjuda i flockarna och spänningen stiger runtom i landet när rollspelspromptarna tar fart.


En större nyhet …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Affiliates




Dela
 

 Valiquette's lullaby.

Gå ner 
FörfattareMeddelande
Valiquette

Valiquette

Spelas av : Lullu

Valiquette's lullaby. Empty
InläggRubrik: Valiquette's lullaby.   Valiquette's lullaby. Emptysön 15 sep 2013, 00:34

Denna längtan som gnagde i bröstet.
Detta brinnande begär.
Den intensiva smärtan som ständigt gjorde sig påmind drev sinnet att tro att det snart skulle riva ett djupt, kallt hål rakt igenom det stilla hjärta som vilade innanför bröstkorgen.
Om det nu vilade ett hjärta där...

Månens mjölkvita sken från sin plats där den stod på det mörka himlavalvet sträckte sig ut över landet och tillät de varelser som vandrade om natten att ta sig fram med klar sikt. Men skenet var allt annat än betryggande. Måhända att det lyste upp vägen för de vilsna dödliga själar som valde att vandra om natten, men det stärkte mörkret och gjorde skuggorna djupare.
Men de levande upphörde aldrig att förvåna.
De hade sedan urminnes tider valt att inte sky mörkret, trots ondskan och faran som dolde sig i det.
Månen med sitt vita ljus, med sin ständigt återkommande närvaro om nätterna, ingöt en viss trygghet i deras hjärtan, lät dem se att även i de mörkaste timmar så går det att finna ljus.
Om de bara visste att detta ljus, denna trygghet som de kände, var den enda ljuskälla nattens rovdjur någonsin lärt sig att älska.

Längtan skar genom den ljusa, vackra kroppen likt en nyslipad knivsegg,
och den ljusa honan tvingade sig själv att stanna upp.
Inget flåsande undslapp henne, inga andetag höjde eller sänkte den vita bröstkorgen.
Det var som att hon existerade i den levande världen omkring sig, utan att höra hemma i den.
Men hon var en vacker varelse.
Månskenet sträckte sig ned mellan trädens kala grenar, strök försiktigt över hennes smäckra form och fick den vita pälsen att se ut att glöda i nattmörkret.
Den döda, fuktiga skogen som omgav hennes skimrande figur kunde lura vem som helst att tro att hon var fulländad; en varelse skapad ur perfektion.
Idiotisk och naiv var dåren som inte uppmärksammade de huggtänder som dolde sig bakom hennes svarta läppar,
eller de glänsande ärr som prydde hennes nosrygg och strupe.
Ett urgammalt rovdjur,
livsfarlig och oförutsägbar,
men lika vacker som natthimlen.

Om inget hjärta pulserade innanför den stabila bröstkorgen på henne, hur kunde hon då känna all denna smärta?
Den blodröda blicken flackade omkring henne,
likt ett oroligt rovdjur som hellre drivs till attack än reträtt av den osäkerhet som ligger likt en snara runt dess hals.
Det var inte blodtörst som brann i strupen på henne.
Ändock hade irisarna antagit den mörka färgen av blod,
och den muskulösa kroppen var redo för jakt.
Vad var det hon saknade så,
när den enda vän hon någonsin haft och ansåg sig behöva fanns tätt intill henne?

Försiktigt rörde hon sig fram över den fuktiga, livlösa marken.
Fram till en kant som vätte ned mot en urholkning i marken, som om någon planerat att någon gång skapa en egen liten sjö.
Fukten som ständigt tyckte plåga denna skog med alla dess kvarlevor hade lagt ett tunt lager vatten ovanpå rötterna och mossan, längst ned i gropens mitt.
Den vita honan satte sig ned, med blicken fäst på vattnet som lyckades fånga lite av det månljus som sträckte sig ned emot det.
Ensamheten fanns tätt intill henne,
den enda vän hon någonsin haft och behövt.
Så varför kändes det som att hon i denna stund ville att den skulle lämna henne,
ersättas av någonting som kunde stilla denna smärta i hennes bröst?

Ett rosslande andetag drogs,
som om lungorna inte var vana att användas,
och med huvudet fortfarande tippat framåt mot vattnet så slöt hon blicken.
"Lämna mig inte."
Rösten var melodisk, men bestämd.
Och ensamheten tryckte sig endast närmare,
klargjorde att den inte tänkte ge sig av.
Det gamla hjärtat låg stilla, och längtan som tycktes komma från dess sedan länge döda rot kramade hårdare om henne.
Och plötsligt var det som om smärtan som plågade henne väckte någonting till liv.
Bilder, ord.
Gamla minnen.
Minnen som lät henne minnas korta ögonblick då dessa känslor tidigare plågat henne.
Men var det hennes minnen?
Kunde det vara från drömmar, ord från vargar hon mött under sina vandringar?
Men de kändes så starka.
Bilderna var suddiga, orden hade ingen innebörd om de sattes ihop i meningar.
Ändock verkade de stilla denna oro som naglat sig fast i henne.
Hon öppnade ögonen, kontrollerade att månens spegelbild fanns kvar nedanför henne,
lyssnade till ensamheten som hummade lugnande åt henne,
innan hon slöt ögonen och gav efter för de minnen som sköljde över henne.
Orden fann sin plats på hennes tunga,
formades och gavs liv av de svarta läpparna som om hon talat dem förut.
Men hon talade inte.

Hon sjöng.

Valiquette's song.

May it be an evening star
Shines down upon you
May it be when darkness falls
Your heart will be true
You walk a lonely road
Oh! How far you are from home

Mornie utúlië (darkness has come)
Believe and you will find your way
Mornie alantië (darkness has fallen)
A promise lives within you now

May it be the shadows call
Will fly away
May it be you journey on
To light the day
When the night is overcome
You may rise to find the sun

Mornie utúlië (darkness has come)
Believe and you will find your way
Mornie alantië (darkness has fallen)
A promise lives within you now

A promise lives within you now


En sedan länge glömd sång,
sjungen för dem som behövt tröst och ro
innan de lagt sig för att möta sömnen.
Till överst på sidan Gå ner
 
Valiquette's lullaby.
Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: OOC ::: :: Berättelser-
Hoppa till: