HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorKartaLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» Längre än för alltid [Niara]
Idag på 01:11 av Hector

» Akuma x Shiva valpar
Igår på 21:33 av Xejja

» Vad tänker svampar? [Frenja]
Igår på 21:20 av Chandraraj

» Plask-plask [Vera]
Igår på 16:21 av Oreliel

» Spöken från förr [Jägarna]
Igår på 13:39 av Oreliel

» Kyla från norr [Öppet]
fre 20 okt 2017, 14:40 av Vera

» Spår av ett moln
fre 20 okt 2017, 13:30 av Kione

» Förbannelse
fre 20 okt 2017, 13:24 av Amanita

» Mejländring
fre 20 okt 2017, 10:27 av Xejja

Vem är online
Totalt 8 användare online :: 3 registrerade, 0 dolda och 5 gäster.

Arkal, Corson, Hector

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
Platsuppdateringar! Uppdaterad karta
tor 14 sep 2017, 02:15 av Mivria
Hej go nissar!  :rawr:

Kartan har fått en uppdatering. Om ni går in på kartsidan kommer ni märka att det nu finns två kartor för att underlätta, då en enda karta med allt började bli för plottrigt. Den ena visar de vanliga geografiska områden, och den andra visar mer specifika platser och knytpunkter, samt vandringsleder som binder samman dessa. 

Ni kan se de uppdaterade kartorna HÄR!

Detta är bara ett påbörjat …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Ändringar på medlemslistan, vänligen läs!
sön 19 feb 2017, 14:32 av Sleazoid
Jag och MP har tagit på oss ett projekt nu som kommer underlätta för oss alla att se vilka spelare som spelar vilka karaktärer. När vi är klara kommer spelarnamnen att visas på medlemslistan så att man slipper klicka sig in på varje karaktär och scrolla ner för att se vem som spelar denne. Vi har detta system på Endea och gillar det men har hittills undvikit att införa det på Numoori för att vi manuellt måste sitta och …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 6
Affiliates



Sök
 
 

Visa resultat som:
 
Rechercher Avancerad sökning

Dela | 
 

 De val som vi får är en del av en större plan [P]

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner 
FörfattareMeddelande
Dimitrij
Flockledare | Moderator
avatar

Spelas av : MoonPhanter

InläggRubrik: De val som vi får är en del av en större plan [P]   tor 12 sep 2013, 02:21

Det hade varit varmt länge. Varmt och torrt. Trots att himmelen då och då klätts av mörka moln hade de snabbt blåst förbi utan att skänka mycket fukt till landet. Inte nog för att bota sommarens hetta som dröjt in på hösten. De hade vandrat tillsammans länge. Hur lång tid som gått kunde ingen av dem säga. De hade inte räknat dagarna, inte räknat månaderna. Den senaste tiden hade Dimitrij jagat på egen hand då Aldo inte blivit friskare. De hade ombytta roller nu. Så som han funnit henne hade han nu blivit, och hon hade bett för honom var dag. Bett för att hon skulle kunna hjälpa honom att bli frisk. Hon visste inte vad som var fel, och det skrämde henne. När hon såg på honom där han låg vid hennes sida kände hon ett tomrum bildas där knuten tidigare funnits. Ett ihåligt mörker, svartare än skymningen omkring dem. Trots att de lyckats med många av sina jakter, och de båda ätit så fortsatte han att tyna bort framför hennes ögon. Han var mager. Hon kunde räkna hans revben under den tunna, mörka pälsen med blicken. Hans andetag var lätta och ibland var hon tvungen att känna efter med sitt sinne, luta sig närmare och att lyssna till hans tysta andhämtning för att vara säker på att han fanns där. De hade legat intill varandra under almen hela dagen. Hur hon än försökt hade hon inte kunnat få honom på fötter. Med ett lågt gnyende lade hon huvudet över framtassarna och såg på hans slutna ögonlock. Det prasslade under henne av fallna löv när hon rörde sig. Försiktigt började hon nynna på en av de många sånger hon brukade sjunga tillsammans med honom.

Medan mörkret föll och stjärnorna tändes låg hon stilla. När natten kommit nynnade hon fortfarande, och den vaga aningen av att vara iakttagen fick henne att öppna ögonen. Han log mot henne. Ett trött leende. Hans ögon speglade värme, så som de brukade. Som de alltid gjorde. Hon besvarade hans leende med all den kärlek hon kände för honom. Hon försökte hålla oron och rädslan på avstånd, men kunde inte dölja den. Ett kort, orklöst skratt lämnade vrenhanen när han försiktigt lyfte huvudet nog högt för att vidröra hennes nos med sin.
    ”Du är vacker, vet du det?” Hans ord fick tomheten i hennes bröst att snöras åt och sticka smärtsamt.
    ”Jag älskar dig.” Hennes ord var inte mer än en viskning. Hon vågade inte annat än viska, då hon visste att rösten skulle svika henne.
    ”Jag älskar dig med.” En tung suck lämnade honom när han lade huvudet mot marken igen och slöt ögonen, fortfarande med det trötta leendet i mungiporna. ”Dimi. Kan du sjunga för mig?”
Hon kunde inte svara. Smärtan i bröstet fick det att hetta obehagligt under hennes hud av rädsla.
    ”Kan du sjunga för mig en sista gång?”
Hon försökte motstå impulsen att skrika, men rösten slank ur henne i ett utdraget kvidande. Tomheten sög henne inåt. Rädslan förtärde henne när den besannades. Den åt henne inifrån.
    ”Nej. Nejnejnej.” Hon skakade vilt på huvudet och pressade sig själv närmare hanen. ”Inte en sista gång. Säg inte så.” Hon fick bara ett lågt hummande till svar. Hennes läppar drogs bakåt och ansiktet rynkades i vanmakt. Nej. Nej. Inte nu. Inte här. Inte så snart. Hennes röst darrade när hon började sjunga. Om hennes sång ens var värd att kallas annat än ett melodiskt kvidande. Det var samma ord som de brukade sjunga. En sång om gudarna, om hopp för en ljus framtid. Hon pressade sig själv än närmare honom, så att deras kinder låg sida vid sida. Hon kunde höra honom göra tysta försök att humma med i melodin.

När hon inte längre hörde hans röst försvann plötsligt närvaron i hennes sinne. Den plats där han alltid funnits, där han varit som närmast, ersattes med ens av en fruktansvärd tystnad. En ensamhet som fick henne att abrupt sluta sjunga och höja huvudet i en skrämd rörelse. Med darrande käke stirrade hon ner på hans ansikte. Han log fortfarande mjukt. Hennes hjärta kändes som om det ville stanna, där och då, trots att pulsen ökade. Hon började darra, skakade okontrollerat inne i märgen. Med flämtande andetag tryckte hon sin nos mot hans, lyssnade med öronen mot hans mun och magra bröstkorg. Han andades inte längre. Tystnaden, avsaknaden av hans sinnes närvaro…

Hon ställde sig upp med ett ryck och blev stående för en knapp sekund innan hennes värld föll samman. I vanmakt kastade hon sig ned vid hans sida igen. Hon skrek hans namn. Ropade att det inte kunde vara sant. Det kunde inte... Nej. Nej, nej, nej. Nejnejnej! Hon knuffade på honom om och om igen, med tassarna, med huvudet och hornen. Han rörde sig inte annat än när hon knuffade. Han såg inte på henne med de där varma ögonen, öppnade inte munnen för att säga att allt var okej. Att allt skulle bli bra. Än en gång kom hon på fötter. Darrande till den grad att hon inte var säker på om hon skulle kunna stå upp stirrade hon på hans kropp. De skulle leva. De skulle leva och se ljuset i mörkret. Hon kände tårarna droppa från nosen och hakan. När hade hon börjat gråta? Hade hon gråtit medan de sjöng? En sista sång. En sång till gudarna.

Hennes ögon vidgades. Den grå blicken vändes mot stjärnorna ovan. Varför? Tårarna rann ned i hennes tillbakadragna mungipor. Det värkte i hennes käkar när hon spände dem. Varför? Hon såg på Aldo igen, kände frånvaron av hans sinne. Elden brände snabbt fram ur hennes strupe, mellan hennes hårt sammanpressade tänder. Den brann längs hennes haka, längs hennes ben, över den mörke hanens kropp. Hon hade gjort det förut. För länge sedan. Minnena rusade fram genom hennes tankar. Hela flocken. Vartenda en av dem.  Valparna. Det sved i ögonen när tårarna förångades av hettan. Eldens ljus bländade henne och lös upp träden runtomkring. Skuggorna kröp undan och mörknade. Hon gav ifrån sig ett frustrerat tjut.
    ”Varför?!” Hon backade ett steg. Kroppen framför henne brann och kastade gnistor mot skyn. ”VARFÖR?!” Varför lät de det här ske? Hon var ensam. Lika ensam som då. Och hon visste att de inte lyssnade. Hade de någonsin lyssnat?

Med ett nytt rop lät hon elden forsa ur henne. Gräset runtom hennes älskade hade redan tagit fyr, och det knastrade i träden runtom. Det torra högarna av löv under träden gav ifrån sig mörka rökplymer och spred lågorna snabbt emellan sig. Hon slungade elden ur sig, lös upp skogens mörker. Hettan slog emot henne med sådan kraft att hon tvingades backa bort från Aldo. Varför lät gudarna detta ske? Såg de inte världen? Såg de inte mörkret som hon inte kunde stå upp emot? Hennes ilska och vanmakt blandades med panik. Den skarpa insikten av att hon kanske var ensam. Helt ensam. Fanns det någon kvar förutom hon som jagade? Som skulle kämpa?
    ”VARFÖR GÖR NI INGET?!” Hur kunde gudarna låta världen förfalla som den gjorde? Såg de inte Natten? Såg de inte Nattens Barn och hur de förökade sig som parasiter? Hur de frodades och spred sig över landet som pesten? Skulle hon kämpa ensam? Var hon en ensam pjäs kvar i ett fördömt spel?!

Förblindad av sina känslor backade hon ut i skuggorna, där hennes eld snabbt fångade trädens grenar och bet sig fast vid mossor, lavar och gräs. Röken steg från platsen, mörk och tjock även mot natthimmelen. När hon såg sig omkring dansade skuggorna vilt i flykt undan elden som spred sig åt alla håll. Och hon stod bland dem.
    ”Hör ni mig?! Har ni någonsin lyssnat?!” Hon morrade vredgat. ”Varför gör ni inget? Ser ni inte mörkret som kämpar mot er? VARFÖR GÖR NI INGENTING?! Varför låter ni DEM vinna!? De går emot er, de går emot allt ni gör! Varför låter ni dem vinna medan de som kämpar DÖR?!” Varför kämpade hon egentligen? Var det inte meningen att de skulle vinna den här striden? Stod hon på fel sida? Var det natten som var menad att gå segrande ur striden? Hade gudarna lämnat dem? Varför såg de inte? Varför gjorde de inget?! Blicken for till den plats där Aldos kropp brann, och med ens insåg hon att hon var fångad. Att elden sprakade, het och förödande åt alla håll. Röken stack i hennes nos. Tårarna flödade fortfarande ur hennes värkande ögon. Rädslan och paniken dränkte plötsligt ilskan. Skogen brann. Som förstelnad såg hon på ljuset. Kände värmen slicka luften, doften av Aldos brinnande kropp och träden som stod i lågor. Vad hade hon gjort? Blod och förbannad aska, vad hade hon gjort?!
Till överst på sidan Gå ner
Windfari
Gudinna
avatar

Spelas av : Crew/Admin

InläggRubrik: Sv: De val som vi får är en del av en större plan [P]   fre 20 sep 2013, 04:32

Tiden
Lynnig och okontrollerbar. Tiden berör inte mig. Än dock finns den där, för att ständigt påminna, att inget består. Inte ens för mig.

Evighet
Allt som existerar likt ett minne som redan försvunnit. Inget finns för evigt. Allt finns för att förändras. För mig, tar det dock en evighet innan något kommer att förändras. Jag finns här. Det känns, som att jag alltid funnits här.

En evig sömn där jag ser allt. Världen blir mina drömmar. Vad som sker, vad som har skett, vad som kommer att ske, allt detta har mindre betydelse. För allt sker. En oändlig drömvärld jag aldrig kommer vakna ur.

Allt strömmar genom mig. Tiden, Evigheten och allt som är och sker nu. Allas drömmar, allas längtan. Allas ljus, allas mörker. Alla böner och alla tvivel.

Ett oändligt myller av ljud, som jag samtidigt inte hör. Det bara är.

Plötsligt något som stör balansen i den annars jämna rytm som går igenom mig. Något brustet tvivel, ett desperat rop på hjälp. Det hör jag ofta. Men detta uppmärksammade mig särskilt, för balansen är bruten.


Himlavalvet mörkas, och ett kraftigt oväder tonar upp sig över tillvaron i den förrädiskt brinnande skogen med dånande ljud och blixtar som lyser upp allt. Vinden ökar kraftigt och sliter tjutandes upp eld i träden. Elden tornar upp sig i en tornado, ett brinnande inferno som reser sig skrämmande i området. När sedan elden sjunker igen kan snart en mörk siluett skådas i flammorna som delar sig. Skepnaden blir tydligare och en lysande vit varg, större än de flesta av vargar, med ögon som endast återgav skenet av en uråldrig kraft efter att ha levt förbi mången vargars livstider. Den eleganta varelsen skimrade men åskan, de kontinuerliga blixtrarna och den ilskna elden gav ett skrämmande intryck som vittnade om övernaturlig styrka och kontroll. Detta var ingen vanlig varginna. Detta var en Gudinna.


Denna varg framför mig. Det är hon som har kallat på mig. Det är hon som vanhelgar Numoori’s heliga mark med tvivel och rädsla för framtiden och för Gudarnas styrka i henne.

Ljuden, stormen och den vilda elden lugnade sig och hennes kontur blev tydligare. Hon klev nu fram mot den som kallat.

”Du, Dimitrij,
Dotter av vargar sen många tider,
Du som kräver vår närvaro,
Du som inte kan tro, utan att se,
Du som besudlar denna heliga mark med bittra eldar
Du ropar, och kallar på oss, och vill att vi ska höra.
Jag, Gudinnan av Stormar, Vindar, Drömmar
Jag, Gudinnan Windfari,
Dotter av Tiden och Evighet,
Dotter av Ordning och Kaos
Jag står här, och säg mig, Dimitrij

Säg, ser du mig nu?
Säg, hör du mig nu?

Och säg mig, tror du nu?”


Gudinnans röst var klar och stark och gav en klang av ett djupare eko från förr. Rösten fyllde luften och överröstade eldens vilda ljud.
Till överst på sidan Gå ner
Dimitrij
Flockledare | Moderator
avatar

Spelas av : MoonPhanter

InläggRubrik: Sv: De val som vi får är en del av en större plan [P]   lör 21 sep 2013, 21:12

Hon hade inte märkt att molnen hopat sig förrän åskan small, högt och tydligt. Eldens ljus återspeglades i henne vidöppna, grå ögon när hon såg mot himmelen. Såg, utan att se. Den flackande elden bländade henne så att skuggorna tycktes mörkare än svart och hon kunde inte fokusera. Men när blixtar slungades över skyn tycktes elden blek i jämförelse. Hon kröp ihop när molnen mullrade och himlaljusen fräste. Vinden tilltog och blåste än mer liv i lågorna, så att gnistor och flammor flög högt över skogen. Träden knäppte. Rökpelarna följde i vindens spår. Dimitrij kunde inte tänka längre. Hon sparkade ifrån med benen och sprang. Eller, hon försökte springa. Vad hade hon gjort? Vad i gudarnas namn hade hon ställt till med?!

Hon hann inte längre än ett par språng förrän elden runtom henne växte och vred sig för vindens hand. För ett ögonblick trodde hon att eldens rörelse var hennes eget fel, att hon tappat kontrollen än mer än hon redan gjort. Men den befängda tanken försvann lika snabbt som den dykt upp. Skräckslaget backade hon undan från den virvlande väggen av skinande värme och slängde sig på marken. Hopkurad i en ynklig, skälvande hög skrek hon.
    "Förlåt mig!" Om hon överlevde det här var det ett under. "Förlåt mig! Jag gör vad som helst!" Hon skulle inte komma levande ur skogen. Elden skulle sluka henne, här och nu. "Jag gör vad som helst!"

Elden sjönk undan, sprakande och hotfull. Dimitrij blinkade och försökte se genom tårarna. Värmen i luften gjorde det svårt att andas och röken sved i hennes lungor. Patetiskt, hostande kravlade hon ytterligare någon tum ifrån platsen där eldväggen rest sig. Vinden piskade fortfarande träden och överallt dansade gnistorna av hennes misslyckande. Hennes brutala misstag. Oansvarigt. Oförlåtligt. Det ena bakbenet sparkade mot marken när hon inte fick grepp med tassen. Hon drog det snabbt intill sig och blev liggande i en skärrad hög. Blicken var vidgad och pupillerna endast små prickar av ljus och chock. Rädsla.

En skepnad rörde sig i elden. Var det över nu? Hade hon slutat andas? Hon kunde inte känna ett sinne. Eller snarare kändes det som om hela hennes sinne fylldes av intet. Av något stort, samtidigt som det inte fanns något där. Elden delade sig framför silhuetten som för att låta den högresta varelsen passera. Det smärtade i Dimitrijs rödgråtna ögon när varelsen sken upp, ljusare än till och med blixtarna i skyn. Ett ljus som var klarare än dagen, än solen på stilla vatten. Hur hennes hjärna än skrek att ljuset bar formen av en varg så kunde det inte vara en. Hon visste redan innan den talade att det inte var en av jordens varelser som stod framför henne. Ingen dödlig, och ingen av Dem.

”Du, Dimitrij,
Dotter av vargar sen många tider,
Du som kräver vår närvaro..."


Rösten dånade över platsen, högre än åskan och mild som djupt vatten. Dimitrij kunde inte annat än stirra med blanka ögon och öppen mun.

"Du som inte kan tro, utan att se,
Du som besudlar denna heliga mark med bittra eldar
Du ropar, och kallar på oss, och vill att vi ska höra..."


Vart ord kom som ett slag och träffade våldsamt jägarens inre. Under skräcken, paniken, bubblade skammen upp. En skam så stark att hon trodde att den skulle förgöra henne.

"Jag, Gudinnan av Stormar, Vindar, Drömmar
Jag, Gudinnan Windfari,
Dotter av Tiden och Evighet,
Dotter av Ordning och Kaos..."


Det kändes som om tiden själv hade stannat. Hon kunde inte vara annat än död, om detta inte var ännu en av de hemska drömmar som hemsökte henne. De hade hört henne.

"Jag står här, och säg mig, Dimitrij

Säg, ser du mig nu?
Säg, hör du mig nu?

Och säg mig, tror du nu?”


Tårarna vällde upp i hennes ögon. Det kunde inte vara sant. Hon förblev liggande på marken med tassarna pressade mot kroppen. Hon kände sig smutsig. Smutsig, ful och dum. Skammen sved i hela hennes kropp. Skräcken bultade i hennes hjärta, starkare än den hon kände inför elden. Var det sant? Det kunde inte... Vad hade..? Varför? Hon såg den skinande varelsen. En perfekt varelse. Gud och härskarinna över vinden. Någon hade hört. Hon hade hört.

Dimitrij drog efter andan. Det kändes som om hon inte hade andats på länge. Stelt kom hon på fötter utan att släppa Den Skinande med blicken. En mörk skugga bildades mellan hennes ögon när pannan rynkades. De hade hört. Hur länge hade de lyssnat? Hur länge hade de vetat? Varför hade de inte gjort något? Hon ville skrika. Vråla åt gudinnan tills rösten försvann. Men hon förmådde inte få fram ett ljud. Hon ville lägga sig ner och gråta. Försvinna in under sina föräldrars skyddande vingar. Hon ville andas, älska, slåss. Slåss för sitt liv. Adrenalinet pumpade runt i hennes ådror, fyllde var muskel. En mängd frågor sprängde fram bland hennes tankar på en gång. Osammanhängande, hyllande, anklagande. Hon förblev stående i en något hopkurad ställning, blint stirrande på ljuset. På Vinden.

"Windfari." Ordet var inte mer än ett andetag. Hon kunde inte förstå att gudinnan stod framför henne. Det kunde inte vara så. Varför nu? Varför först nu? Varför hade de inte gjort något tidigare? Varför lät de världen lida utan att ingripa, förrän en dåre tappade förståndet? För hon var en dåre. Åh, så hon önskade vakna och glömma allt. Med en kraftansträngning rätade hon på sig och gjorde ett försök att blinka tårarna ur ögonen, till ingen nytta. En kort svordomsramsa passerade genom hennes tankar medan hon öppnade munnen i ett försök att finna rösten, endast för att stänga den och sedan öppna den en andra gång.
    "Varför?" Hennes röst var hes och svag. Den stockade sig i halsen. Hon hade så många frågor. Sökte så många svar, men kunde inte formulera en hel tanke. Varför kämpade hon? Varför lät gudarna monstren löpa fria? Hon skulle ge sitt liv till dem, för dem. Hon skulle lägga sitt liv i deras händer bara hon visste varför. Bara hon visste att det fanns en mening. Men hon var dum. Naiv. Inte mer än en novis. Nedgraderad. Smutsig och full av synd och skam. Hon hostade så att det rev i halsen när röken försökte fylla hennes lungor med darrande värme. Dödlig. En dödlig dåre.
Till överst på sidan Gå ner
Windfari
Gudinna
avatar

Spelas av : Crew/Admin

InläggRubrik: Sv: De val som vi får är en del av en större plan [P]   tis 05 nov 2013, 01:59

Gudinnan stod orörligt kvar, utan så mycket som att ens blinka. Hon hörde varje tanke som for genom den dödliges själ. Inget var hemligt för henne. Att höra skillnaden på ord och tanke var utan mening för Windfari. Allt Dimitrij tänkte, visste Windfari redan.

"Din tro på oss har inte varit stark
Du underskattar oss
Vi hör allt
Endast din svikna tro
Gör att du inte ser och hör de du borde


Den största gåvan som gavs till de dödliga
Är din egen fria vilja


Alla gavs friheten att välja väg
Friheten att byta väg
Friheten till flera vägar
Och friheten att avsluta sin väg


Varje livs öde är aldrig bestämt
Öden kan alltid ändras
Jag ser ödet du har framför dig nu
men vid nästa beslut du gör
Så kan ödet se helt annorlunda ut
Där står er styrka starkare än Gudarna själva
För vi kan inte påverka era val
Där måste ni kunna tro på er själva att ni gör ert rätta val
Och där, har vi, tron på er
Klarar du av att ha tro på dig själv att du väljer den rätta vägen?
Det är därför jag står här
För jag har tron på dig att du klarar det
Vi tror på dig, Dimitrij


När du inte har tron på dig själv, att du kan klara något
Så har du inte heller tro till dina gudar
Där, har du kraften att påverka mer än du anar


Monster? Vad är ett monster?
Skuggan i ditt hjärta, kan när som helst förvandlas till ditt värsta monster.
Du är själv din största fiende.
Du kan när som helst välja den väg
som leder dig själv till monstrets sida
Men vi gudar avgör inte vad som är rätt eller fel
Det måste ni välja själva i er väg"

Windfari svepte med blicken över den rasande elden som förstörde landskapet framför henne
För henne var det ingen katastrof
Landet hade förstörts och återbyggts många gånger innan 
Det var en del av ett större kretslopp i en längre tid som var ogreppbar för en vanlig livsform


"Men ni får också stå för konsekvenserna vid varje val
Elden du skapat, kommer att påverka många livsöden
Var det rätt val?
Eller blev du, vad du kallar
Monster
Endast ni avgör
Livets balans finner alltid en väg genom er
När ni väljer att lyssna


Vi tror på dig för att vi kan se din framtid i ditt öde
Vi ser vad du kan åstadkomma
Vi vet att du kan
Men när du tappar din tro på dig själv, och på oss
Då försvinner även ditt öde ur vårt synfält"


Tiden tycktes obefintlig i denna stund
Till överst på sidan Gå ner
Dimitrij
Flockledare | Moderator
avatar

Spelas av : MoonPhanter

InläggRubrik: Sv: De val som vi får är en del av en större plan [P]   ons 06 nov 2013, 03:46

"Din tro på oss har inte varit stark
Du underskattar oss
Vi hör allt
Endast din svikna tro
Gör att du inte ser och hör de du borde"

Orden hamrade mot henne med förödande styrka. Det sved i hennes hjärta. Sved i hennes strupe när röken tvingade sig ned i lungorna. Hon stod stilla. Orörlig. Förlamad in i själen. En ihålig känsla naglade sig fast i hennes bröst. Spred sig som blod i vatten. Gudinnans ord ekade i hennes sinne. I hennes öron och i hjärnan. I skogen och i eldens dån. I vinden som rörde sig. Fri vilja. Hennes fria vilja. Allas fria vilja. Det var hennes val. Om hon levde. Eller...
     Hålrummet i hennes bröst var mörkare än den djupaste tjärn. Det kändes som om något hade försvunnit. Eller nej. Snarare som att en dörr hade öppnats. En dörr till ett tomrum som alltid hade funnits där. Ett mörker hon desperat försökte fylla, men som bara vällde över kanterna. Som spred sig och grep tag om hennes rädslor. Som slet i hennes hela jag. Skrek och grät i hennes inre.

"Där måste ni kunna tro på er själva att ni gör ert rätta val
Och där, har vi, tron på er
Klarar du av att ha tro på dig själv att du väljer den rätta vägen?
Det är därför jag står här
För jag har tron på dig att du klarar det
Vi tror på dig, Dimitrij"


Hon ville sluta tänka. Ville sluta känna och andas. Andades hon? Hon fick ingen luft. Där fanns ingen luft. Men det berodde inte på röken. Den sved i hennes ögon. Brände i luften. Men det var inte den som kvävde henne. En överväldigande känsla av saknad sköt ut från mörkret. En känsla så stor att hade hennes ben inte varit stela av skräcken som fortfarande höll henne kvar hade hon rusat upp till Vinden. Bara för att vara denna nära. Bara för att känna något. För att gömma sig i ljuset, krypa ihop och försvinna.
     Blandat med känslan spred sig en värme hon aldrig tidigare känt. En värme så främmande att hon inte kunde placera den. Så olik elden hon så ofta känt. Så olik röken och det brännande hatet. Olik hämnden och skräcken. Starkare än kärleken hon känt för sin familj och alla hon hållit nära. Ett hopp. Ett ljus hon så länge saknat. Hennes mun gläntades omedvetet. Hon kämpade inte längre mot tårarna som nu droppade från hennes kinder. Tårar som bildade ånga i den brinnande skogen.

"När du inte har tron på dig själv, att du kan klara något
Så har du inte heller tro till dina gudar
Där, har du kraften att påverka mer än du anar"


Hon hade svikit dem. Hon hade svikit alla, men framför allt hade hon svikit sig själv. Hennes hjärta darrade. Varmare och kallare än någonsin förut. Tommare än en öppen himmel och fyllt av känslor hon inte längre kunde urskilja från varandra. Fyllt av smärta. Av glädje och en ofattbar sorg. Hon hade inte gråtit när familjen dog. Hon hade inte fällt många tårar för dem. Hon hade inte kunnat. Men nu föll tårarna. Och trots att hon kvävdes kändes det som om hon kunde andas för första gången.
     Vad var ett monster? Det skar i hjärtat när Windfari talade. De var monster. Nattens barn. Men vad var egentligen ett monster? Hon kunde inte annat än följa gudinnans blick när den svepte över skogen. Hon såg elden. Såg hur den dansade. Hur dess ljus jagade skuggorna. Hur röken steg i mörka torn mot skyn. Hon hörde hur den knäppte och fräste. Hon hörde dess brummande. Hörde sitt hjärta slå och kände eldens värme. Hettan som slog mot hennes kropp, mot kinderna och ögonen. Var hon ett monster?

"Var det rätt val?"


Hade hon blivit ett monster? Kämpade hon mot monster? Eller kämpade hon mot sig själv?

"Vi tror på dig för att vi kan se din framtid i ditt öde
Vi ser vad du kan åstadkomma
Vi vet att du kan
Men när du tappar din tro på dig själv, och på oss
Då försvinner även ditt öde ur vårt synfält"


Hennes anlete var fyllt av blandade känslor. Av värme och kyla. Rädsla. Skräck. Hopp. Ett ljus som kämpade i mörkret. Var det hon? Musklerna runt ögonen spändes. Mungiporna drogs tillbaka. Hon skalv så att hon trodde att hon skulle falla omkull, men de stela benen vägrade röra på sig. Kraftiga snyftningar blandade sig med hostningarna. De rev i hennes hals. Slet i hennes bröstkorg tills det värkte i sidorna. Andetagen blev djupa, hastiga. Hon kunde inte hejda dem. Fick ingen luft. Hon visste inte om hon skulle skratta eller gråta. De svar hon hade sökt hade inte varit de hon behövt.
     Plötsligt vek sig hennes ben. Det kändes som om de försvunnit under henne. Smaken av blod sköt fram i hennes sinne när hon hostade. Hon föll ned i sittande ställning, med frambenen brett isär och placerade långt framför sig. Hon kunde inte släppa gudinnan med blicken. Men hon kunde inte heller se henne längre. Den fuktiga hinnan förblindade henne, återspeglade skogens tusentals lågor och Windfaris eget ljus. Hon fortsatte att mellan hostningarna och snyftningarna dra hesa, tjutande andetag. Huvudet rörde sig långsamt från sida till sida, skakades i vanmakt. Hon försökte forma ord med läpparna, men kunde inte få fram annat än kvidanden. Bland alla känslor och ur gråtens djup ville hon befria sig själv från mörkret. Hon ville rensa ut allt. I sina tankar formade hon ett ord.

Förlåt.

Kanske var det mer till sig själv än till någon annan.
Till överst på sidan Gå ner
Windfari
Gudinna
avatar

Spelas av : Crew/Admin

InläggRubrik: Sv: De val som vi får är en del av en större plan [P]   ons 06 nov 2013, 04:13

Windfari stod stilla och såg på den dödlige framför henne. Hon såg, att hon hade förstått. Gudinnans budskap hade nått fram till henne. Windfari visste, att om hon bara var fast och stark i sin vilja och tro, så skulle hon påverka balansen. Rensa ur mörker, återföra ljus. Men om hon vackla, kunde mörkret bli värre. Men någon annan skulle istället resa sig. För naturen finner alltid en väg till balans, frågan är, vart den hamnar. Denna framför henne, hade möjligheten, om hon finner sin egen styrka och framför allt sin egen vilja.

"Res dig, dotter av Numoori
Res dig, och se vem du är
Res dig, och välj din väg
Du väljer vem du är i denna tid och i nästa
Och res dig, för att stå för dina val
Om du inte kan förlåta dig själv,
Så ligg kvar och du väljer din död
Res dig, och du är förlåten
Res dig, och du har förlåtit dig själv, och se aldrig tillbaka
För du finns nu, och elden kommer inte vara nådig
Mot den som är svag"


Windfari väntade för att se den dödliges näste val, som kunde komma att avgöra mycket.
Till överst på sidan Gå ner
Dimitrij
Flockledare | Moderator
avatar

Spelas av : MoonPhanter

InläggRubrik: Sv: De val som vi får är en del av en större plan [P]   ons 06 nov 2013, 04:47

Hon hörde Windfaris röst lika mycket som hon kände den. Det var som om orden skulle lindra alla hennes plågor. Som om rösten skulle jaga bort mardrömmarna. Jaga bort ilskan och rädslan.
     Förlåt.
Dimitrijs andetag blev långsammare. Blodsmaken i munnen blev klarare för var hostning. Hon bet ihop käkarna och svalde. Drog in den heta luften genom nosen och mellan hårt slutna tänder. Hon pressade ihop ögonlocken tills det värkte i ansiktet. Kroppen skalv som om den darrade ikapp med hjärtats slag.
     Nej. Hon skulle inte dö här. Hon öppnade ögonen igen. Blinkade bort tårarna som envist fortsatte att tränga fram. Spände musklerna i kroppen. Kände smärtan i bröstet när hon försökte andas. Försökte dra in luft som inte fanns mellan snyftningarna. Vingarna pressade sina knogar mot marken. Bakbenen hotade att inte bära när hon långsamt reste sig upp. Rörelsen var inte bara en fysisk kamp. Så snart hon åter stod upp, med benen brett isär och så kraftigt darrande att det var ett under att hon stod över huvud taget, att hon inte föll samman under de kraftiga hostningarna, kändes det som om någonting hon saknat hela sitt liv plötsligt var på plats. Något hon inte vetat att hon saknat. Hon höjde blicken och såg på gudinnan. Hon kunde inte säga vad som saknats. Men djupt inom sig kände hon rädslan försvinna. Inte rädslan för elden som slickade skogen. Inte rädslan för Dem. En rädsla hon inte vetat om. En rädsla för framtiden. För det förflutna. För livet. En rädsla för att göra fel och förlora sig själv. Och det var precis det hon hade gjort. Men hon hade inte sett det förrän nu.
      Hon såg Windfari framför sig. Och över alla andra känslor, över rädslan, sorgen och hoppet, kunde hon inte känna annat än tacksamhet.
Till överst på sidan Gå ner
Windfari
Gudinna
avatar

Spelas av : Crew/Admin

InläggRubrik: Sv: De val som vi får är en del av en större plan [P]   ons 06 nov 2013, 05:07

Den dödliges val var tydligt.

Windfari nickade mot denne, som om de vore jämlikar, vilket de aldrig kunde bli, men hon var ändå nöjd med vad hon såg. Dimitrij hade valt sin väg, och Windfari kunde bara acceptera, oavsett om hon höll med eller inte. Men denna gången, höll hon med.

"Din väg kommer nu att fortsätta härifrån, och den kommer bära dig så långt du önskar, och kom ihåg att du är själv din största fiende. Men kom också ihåg, att vi alltid tror på att du kan övervinna dig själv."

Windfari backade några steg in den ännu mer rasande elden, och lågorna blev höga omrking henne, slöt sig runt benen.

"Här lämnar jag dig nu, 
men 
vi finns alltid där du önskar ha oss"

Lågorna blev höga och hon sluts i dem helt. Vinden började rasa runt Gudinnan igen och elden steg till högt på himmelen, för att sedan lösas upp och försvinna. Gudinnan var borta.

Åter igen är allt i det oändliga
Öden sluts och viljor bryts
Elden flår medan träden står
Men vi kommer alltid att bestå genom alla dessa år
Av oändlighet utan slut När livet tycks utan ljus
Någonstans kommer jag finna tröst
När jag minns alla vargars röst
De som valde och brann
för att få sin vilja fram
De som blödde och slogs
Medan allt de hade betogs
De som visste vem de va
I den lilla tid som de gavs
En styrka unik för de korta liv
Något som ger mening för oss utan något annat driv
I vår vaka över oändlig tid


Dimitrij kommer att finna vad hon söker
Och jag ska minnas henne långt efter att dessa liv fortsatt in i eldens varma röken
Till överst på sidan Gå ner
Dimitrij
Flockledare | Moderator
avatar

Spelas av : MoonPhanter

InläggRubrik: Sv: De val som vi får är en del av en större plan [P]   ons 06 nov 2013, 11:43

Det kändes som att hon stod stilla i en evighet när vinden tilltog och slet tag i elden för att resa sig mot skyn. Hon stirrade på platsen där gudinnan stått. Kände närvaron och frånvaron, den som fyllt hennes sinne och ekat i hennes hjärtslag, försvinna. Men den lämnade inte henne tom. Hon kunde se mörkret och ljuset. Hon kunde känna vartenda fiber som darrade i kroppen. Vartenda muskel som skrek efter syre. Hon kände lungorna vidgas och dra ihop sig i krampaktiga andetag. Krampaktiga hostningar och snyftningar.
     Trots att det kändes som en evighet stod hon inte stilla längre än några ögonblick. Hon blinkade och såg elden. Blinkade och såg sig omringad av sin egen skapelse. Ett misstag hon inte kunde göra ogjort. Men hon kunde göra något. Hon kastade en snabb blick över axeln, åt det håll hon trodde att Aldo hade legat. Himlen täcktes av tjocka rökmoln. Hon kunde inte avgöra åt vilket håll hon skulle, men gissade ungefär åt vilket håll som var söderut. Med en kraftansträngning sparkade hon ifrån med benen. Vingarna trycktes mot sidorna. De långa fingrarna grep om hennes rygg och buk för att vara ur vägen, så säkra från elden som möjligt. Hon sprang in i branden i hopp om att komma ur den. Hon öppnade sitt sinne. Tog in allt hon kunde nå. Sökte efter vad som helst som tydde på liv. Sökte efter någonstans där hon skulle kunna ta sig ut. Trots att röken gång på gång fyllde hennes lungor var hon inte rädd. Trots att hennes blick flimrade och benen hotade att svika var hon inte rädd. Trots att hon inte såg någon räddning undan elden var hon inte rädd. Hon var förlåten.

[Avslutat]
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




InläggRubrik: Sv: De val som vi får är en del av en större plan [P]   

Till överst på sidan Gå ner
 
De val som vi får är en del av en större plan [P]
Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan 
Sida 1 av 1
 Liknande ämnen
-
» Ett djupare plan (P)

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Lövskogen-
Hoppa till: