På senaste tiden har det inte dykt upp lika många "ursäkta att jag är inaktiv"-inlägg som det brukar... Kanske är det för att folk nuförtiden inte alls är inaktiva, utan Numoori rullar på med de flesta medlemmarna aktiva? Eller så kan det vara så att jag själv är alldeles för inaktiv för att lägga märket till de trådar/inlägg som skrivs.
Inte för att jag tycker att inaktiv är ett bra ord för att beskriva mig just nu. Herrejävlar vad jag är trött på det ordet... antagligen mest för att jag själv använt det så mycket, och mer eller mindre gjort det så uttjatat i mina egna öron att jag inte står ut med att läsa, skriva eller höra det mer.
Jag är inte aktiv. Det kan man inte påstå. Jag har inte tid att logga in varje dag och kolla vilka som är online, läsa vad folk skrivit i chatten eller läsa svar i de roll jag har, kolla mina mejl eller ens svara dem. Hur mycket jag än skulle vilja svara de mejl som skickas till mig, ge er svar på rollen jag har och följa allas inlägg i chatten så är det tyvärr ingenting jag har tid till för stunden. Trots det kan vi väl enas om att inte använda ordet "inaktiv"? Snälla, jag vill så gärna komma tillbaka till Numoori och åter vara en del av denna fantasivärld och ta del av alla kreativa idéer som folk alltid delar med sig av och bara få gotta mig i att vara en av alla numoorianer. Så ordet "inaktiv" känns inte som ett alternativ. Låt oss säga, att jag sätter livet irl främst för stunden? Hur mycket jag än tänker på och saknar numoori, så prioriteras livet irl. För att vara riktigt specifik, så prioriteras arbetslivet. När jag egentligen borde prioritera hälsan.

Det är ingen som har skrivit och anmärkt att jag inte är lika aktiv som jag kanske borde. Ingen har skickat rastlösa mejl eller gjort inlägg i de rollspel jag har där det står "peeet" eller "kommer du svara här snart?" och för det är jag läskigt tacksam. Verkligen. Jag vet att det är sommartider, folk har semester/sommarlov/inte tid för dator, och antagligen är jag inte den enda som inte sitter vid datorn varje kväll och skriver, men att jag faktiskt vågar känna lite grann att det är okej för mig att ta min tid med saker som att svara mejl eller roll känns lite som en lyx. Och ni ska veta att det är uppskattat att ingen tjatar, om än ni själva är för upptagna med annat för att hinna tjata på mig!, så är det uppskattat.
Vilket betyder att det inte är skuldkänslor som driver mig att skriva det här inlägget. Jag känner inget tvång eller behov av att yttra mina känslor och tankar; att jag på något sätt måste försvara eller förklara mig för att ni ska förstå. Anledningen till att jag skriver det här är för att det idag plötsligt slog mig, någonting som jag borde ha insett eller förstått för länge sedan egentligen. Och insikten var så förbluffande befriande för mig, att jag fick ett sug att skriva ned alltihop och dela med mig av det, bara för att någonstans där ute kanske det finns någon som faktiskt lider av samma tröghet som mig och att jag kan få denne att öppna ögonen.
Jag är utbränd. Helt slut. Och det kom jag på först idag.
Nej. Om jag nu ska vara riktigt korrekt; Det kom jag på igår. Efter nio hektiska timmar på arbetet utan mat- eller kisspauser, med en kassa-apparat som la av när det var som mest kunder, mjukglassen fullkomligen tog slut och flera av kulglass-sorterna också sinade, så började jag grina bakom ratten när jag körde hem och vräkte ur mig för min stackars mamma att jag är så trött att det känns som att jag lika gärna kunde gå in i en vägg utan att märka det. De få lediga dagar jag har lägger jag mig tolv på natten, sover till tolv på dagen; stiger upp, duschar, äter nån liten macka, och går sedan och lägger mig och sover igen tills det är middag. Jag äter, kanske läser några sidor i en bok, sover ytterligare tre timmar, går och sätter mig i soffan och ser nåt skitprogram innan jag lägger mig och sover tolv timmar igen. Jag sover bort dygnets alla timmar. Jag har ingen ork till annat. Och inte fan är det så jävla konstigt heller då jag tog andra året på gymnasiet i ett svep, jobbade hela sommaren utan att ha ens en vecka ledighet, krälade mig igenom mitt tredje år, fick 16 MVG:n i slutbetyget och nu jobbar hela jävla sommaren igen.
Under dessa två år är det längsta lov jag har haft två veckor i streck. Två veckor. Då har jag just och pass hunnit ikapp med sömntimmarna innan det varit skola igen. Sedan får vi inte glömma att som den idiot jag är har jag farit runt som en tätting mellan olika stall och hjälpt till, arbetat och fått dressyrlektioner, medan jag haft min älskade medryttarhäst nära hemmet som jag såklart tilldelat mer timmar än några av de andra fyrbenta varelserna.
Jag är en envis och målmedveten idiot som nu sliter för att ta mig igenom de sista veckorna på säsongsjobbet. Jag behöver pengarna. Men igår var jag så arg och irriterad, trött och nedbruten, att jag kunde liknas vid kassörskan från helvetet. När chefen försökte få mig att le och vara glad, trevlig emot de otacksamma jävlarna till kunder som vissa av dem lika gärna kunde slänga sig framför ett tåg vad mig beträffar, började jag nästan grina för att jag var så arg.
Det är hårda ord jag vräker ur mig om andra människor, men jag kan ju tala om den goda nyheten att jag idag på jobbet, efter några få timmars sömn under natten (ryggproblem gör att jag ibland inte kan sova pga smärta), var lika glad och hurtig som en bra kassörska ska vara.

Jag kommer antagligen behöva en månad utan jobb, studier, hästar, annat som kan ses som någon form av arbete, innan jag kan räkna mig själv som människa igen. För jag lider nämligen också, som grädde på moset, sedan en månad tillbaka av huvudvärk. Jag har aldrig haft migrän, men på senaste tiden känns det som att jag konstant har huvudvärk, endast mer eller mindre från dag till dag.
Men detta är tydligen priset man får betala om man väljer livsstilen att alltid köra på framåt och aldrig stanna upp tillräckligt länge för att känna efter hur man egentligen mår. Vilket tydligen inte är en så ovanlig livsstil heller, enligt kuratorn jag talat med under min sista termin i gymnasiet.
Jag är inte orolig för mig själv, jag vet att jag kommer må bättre bara jag får vila, och det ska jag se till att jag får genom att försätta mig i arbetslöshet ett tag nu efter augusti månad. Ingen vill vara arbetslös för evigt, men jag behöver fan semester från livet ett tag. Så att jag orkar leva. Och sen, förhoppningsvis till sist när jag tagit itu med det jag känner är mest viktigt, så att jag orkar ta mig tillbaka hit till Numoori. Jag har inte endast planer för mina karaktärer och flocken, jag har nämligen även börjat fundera på om jag ska försöka mig på att hålla i nån liten tävling här på sidan där man kan vinna en bild ritad av mig, eller liknande. Ingenting stort, såklart, men bara nån liten tävling eller så. Det vore roligt att prova.

Nu ska jag sluta skriva. Jag är ledig imorn, innan jag ska jobba en vecka för att sedan få vara ledig ytterligare en dag, så nu ska jag lägga mig och sova och bara ge fan i resten av världen.
... kanske försökte jag komma fram till någonting högre upp i mitt inlägg... att man ska försöka känna efter hur man mår, så att man inte jobbar ihjäl sig. Ja. Det var det. Var inte lika dum som jag. Det är inte värt det. Man måste andas ibland också.

Nu. God natt Numoori. Vänta på mig~

<3 // Lina/Lullu/Key
[Ej obligatoriskt att läsa detta inlägg.]