[Endast för Kaiito.]

Han skrek. Rösten ekade emot de höga bergstopparna. Ovanför den snötäckta marken sken månen likt ett blekt öga som vakade över jorden. Natten var kall och gnistrande vacker. Men han kunde inte uppleva den.
På marken låg han och vred sig i krampaktiga rörelser samtidigt som smärtan skar genom hans kropp likt blixtar över en mörk och stormig himmel. I huvudet kunde han höra skrattet, lika tydligt som om Hon faktiskt hade stått alldeles intill honom. Men det gjorde hon inte, han visste det. Eller gjorde han? Verkligheten hade blivit förvrängd på mer än ett sätt sedan Ristaka kom in i hans liv. Sedan hon frälste honom, lärde honom att leva, lärde honom att älska. Hon hade givit honom så mycket, och han visste att det han upplevde nu bara vara en del av Hennes vilja. Hon ville veta att han älskade Henne, och han kunde bevisa det genom detta. Ja, han skulle göra allt för Henne, ingen tvekan om saken.
Men även om Hon skrattade såg kände han en ilska hos demonen. Hon var arg över något, Hon hade väckt honom ur hans sömn med denna smärtsamma upplevelse. Men han kunde inte förstå vad. Vad hade han gjort för att förarga Henne? Vad hade han gjort som kunnat såra Henne? Åh, så han ångrade sig...
Och plötsligt upphöred smärtan, och så även Kaiitos skräckslagna skrin. Hans kropp blev stilla, sjönk avslappnad ihop i snön, och han drog ett djupt andetag. Det kändes som att han hade dött 10 gånger om, men fortfarande låg han där. Mitt i vintern. Mitt i tystnaden. Ensam.
Du är aldrig ensam, älskade.
Ett svagt leende spred sig på hans läppar. Hon fanns hos honom, alltid. Och han skulle älska henne, alltid.

Bilden av den bruna varginnan dök åter upp i hans huvud, precis som den gjorde varje natt. I drömmarna besökte hon honom, som om hon troget väntade på att han skulle somna. För varje gång demonen lät honom slinka i in drömmarnas värld så fanns hon där för honom, tröstade och vårdade honom med sin närvaro. Och varje natt önskade han att han kunde komma närmare henne, få röra vid henne, tala med henne, känna hennes doft, höra hennes röst. Men han klarade aldrig av det. Alltid var hon en svag gestalt som han kunde skymta långt bort på en storslagen slätt. En gestalt som vandrade emot honom, och som fick honom att i desperat längtan rusa emot denne.
Och sedan, likadant varje gång, så blev han avbruten. En skarp smärta väckte honom, och han kunde höra Ristakas lena röst. Som talade till honom, skrattade åt honom, fick honom att glömma bort den löjliga drömmen. Ifall han behövde någon att älska så fick han hålla sig vaken. Ja, han höll med. Hon var ju där, med honom och Hon var allt han behövde.
Och samma process upprepades varje gång Kaiito somnade. De stunder han väl sov blev allt kortare och mer oregelbundna, och det syntes på hans kropp. Ögonen var trött, pälsen var matt, kroppen var mager och hela han såg bara bedrövlig ut. Han kunde inte äta ordentligt, kunde inte tänka klart. Kunde inte ens sova, för att demonen inte tillät honom. Men han visste att Hon endast gjorde det för att Hon älskade honom.
Hon älskade honom....

Javisst, sett från Ristakas ögon var han det perfekta redskapet. Lättmanipulerad, svag och villig att göra allt hon bad om. Men det var en sak som oroade demonen. Den bruna varginnan som gång på gång dök upp i hans drömmar. Hon hade raderat hans minnen, raderat hans förflutna. Hon var det enda som han brydde sig om, det hade Ristaka sett till. I början hade hon trott att han drömde om de bruna bara för att han föreställde sig henne på det viset. Men nej, känslan i drömmarna var annorlunda. Ifall han hade drömt om henne hade hon haft mer kontroll. Och den bistra sanningen var att hon inte hade någon kontroll. Alls. Hon var tvungen att få ett slut på det, men hur?
Till demonen hade kommit fram till ett svar på den frågan, så fick hon nöja sig med att avbryta det lilla kräket då han valde att tänka på annat än henne.