De döda grenarna, kvistarna knastrade när han klev på dem, fick ett ekande ljud att kasta sig emot trädstammarna. Dimman dolde vägen och det svala klimatet utan vindarna gjorde platsen läskigare än den redan var. Växtligheten var näst intill död. Det var bara på vissa platser den hade börjat återgå till at komma tillbaka.
Han tog ett försiktigt, vaksamt steg frammåt och öronen klippte på huvudet. Lövskogen. Han skulle återvända dit - så snart som möjligt. Det fanns inget liv här. Det var han säker på.
Huvudet höjdes, han kastade en blick bakom sig. En kall kåre drog ut över ryggraden. ...Bara.. Kusligt. Normalt sett var han inte rädd, men det låg någonting över den här skogen. Han visste inte vad det var, men det kändes som ett spöke, en zombie; ett offer för branden bara skulle klättra upp ur jorden, vandra rakt ur dimman i jakt på hämnd på vad det nu var som kunde ha orsakat det.
Och han själv var delvis inferno. Det vill säga eldvarg.
Han bet ihop, förhoppningsvis skulle han bara gå härifrån om en liten stund. Men han var nyfiken, det var första gången han hade besökt det här området. Eller kanske inte första. Han hade tidigare bevakat skogen från längre avstånd, eller rent utav stannat vid kanten och stirrat in. Men det var första gången han verkligen hade tagit sig in bland de mörka träden.
Den knappt synbara skuggan - dold av dimman - som en grupp stammar kastade kände av hans lilla rädsla för det okända och sträckte tröstande ut sig emot honom. Han fnös. Rädsla! Pah. Han var inte rädd, det här området var bara någonting som framkallade mardrömmar. Men ändå. Tvekande backade han bakåt, accepterade den. Lät sig själv smälta in i mörkret.
I skuggan var han näst intill osynlig, en fördel han ofta använde - även om den eldfärgade luggen och de röda, lysande ögonen avslöjade honom för den som hade bra syn.
En sak som förvånade honom var dock att solen, ljuset, inte var där. Han hade vant sig vid den ständiga plågan, och det kändes konstigt att inte känna den.

[Typ.. xD Sedan så kan jag inte komma på vettiga titlar, så denna fick duga :3]

Taouro lät huvudet sjunka ner mot marken, hon hoppades att någon liten mus hade tagit mod till sig och sökt sig in till den döda skogen, dimmorna lät inte henne satt se så långt alls. Bara någon meter fram innan dom vart alldeles för täta. Hon mindes fortfarande den magra ekorren som skuttade upp för trädstammen när den hörde hur hon kom gående. Hon hade upptäckt den alldeles för sent för att kunna få tag på den.  Snart steg hennes huvud, men hon såg fortfarande bara gamla sönderbrända trädstammar. Dom flesta var något kraftigare, efter som att elden hade slukat upp dom mindre träden på bara någon minut. Men skogen verkade otroligt nog vara på väg att åter hämta sig, men det skulle nog dröja flera år till innan den skulle bli lika frodig som förut.
Taouro funderade på vad hon skulle göra här näst, hon var tvungen att få i sig något att äta, men visste inte exakt vart hon skulle leta. Men hon hade redan ute slutet den här skogen från listan för några dagar sedan. Men hon ville inte riktigt än lämna skogen, efter som att dimmorna, och dom döda träden fick henne att känna välbehag.  Men dimmorna fick henne ändå att påminnas om vatten, hon hade hittat en liten bäck, eller mindre sjö alldeles nyligen. Men ville ändå inte gå dit allt för ofta då det var nära Devils revir.  Men nu var hon mer på väg mot utkanten, för att se ifall det fanns något mer intressant där. Men hon skulle nog ge sig tillbaka in i skogen igen.

Mitt i sina funderingar så ryckte hon till, hon stannade tvärt och sänkte huvudet. Var det någon i närheten? Hon vädrade i luften, det var en svag doft av varg. Men det kunde lika gärna vara en patetisk inbillning. Men för att vara på den säkra sidan så kröp hon ihop, och gjorde sig så liten som möjligt. Huvudet lades mot framtassarna och svansen längs hennes vänstra sida. Hon försökte att vara alldeles still och hoppades på att vargen inte hade upptäckt henne, hon gick sakta ner i varv och stängde ögonen och förlitade sig på hörseln, lukten och känseln.

Han fortsatte backa bakåt, tryckte sig intill ett av de döda träden. Dimman omringade honom, likt en vargflock som tillsammans omringade ett större byte.
Han vädrade i luften, förväntade sig känna en antingen unken doft av ruttet kött eller bara en av död varg, med källa från de Zombies som kanske bodde här. Men nej, det som nådde hans nos luktade vanlig varg. Det var svagt dock.
Han lät blicken svepa över området, letandes efter ett tecken på liv. Ingenting. En hallucination? Som den gången han hade råkat gå in i öknen?  Skuggorna släppte sitt grepp om honom och han blev synlig.
Tassarna rörde sig försiktigt frammåt, rädd att knäcka en till gren som fick de inbillade spökena att hitta honom. Han granskade omgivningen så gott han kunde, men nej, ingen varg. Doften blev dock starkare för var steg.
Då den var som starkast stannade han upp, tittade sig omkring igen. Fortfarande ingenting.
Blicken drogs nedåt och han fick syn på den andra. Benen tog automatiskt ett par kliv tillbaka för att inte stå allt för nära. Han såg på honan med ett nästintill uttryckslöst ansikte, vaksam. Dolde både nyfikenhet och förvåning. Så det var ingenting han hade hittat på själv, likt zombierna, utan på riktigt? Munnen öppnades som för att säga någonting, stängdes innan något ord hade nämnts. Han var rädd att en tystnad skulle börja byggas upp, men ville se om främlingen valde att säga första ordet.

Taoru försökte att ligga helt still, borde inte vargen ha hittat henne ännu? Doften hade blivit starkare hela tiden och sen, efter en väldigt lång tid enligt henne så var lukten så stark som den brukade vara när man var några meter från en varg. Så hon slog upp ögonen och reste sig upp utan att röra en min. Det var en hane, som var ungefär lika stor som henne själv. Han verkade inte för stunden vilja göra något mot henne för stunden. Skulle hon säga något åt den främmande vargen? Hon tvekade och lyfte upp vänster fram tass och såg på hanen. “Hej..?” var det ända hon fick fram, men hon drog ut lite på ordet. Hon kände att hon var tvungen att säga något mer och bet sig i läppen, vad skulle det vara? Hon fnös, som ifall hon skulle ha suckat och såg ner i dimman. Hennes tassar syntes en aning, tack vare att pälsen som satt på dom var av en lila nyans. Då och då såg hon upp på hanen. “Vad heter du?” slank det ur henne. Hon såg bort, över höger skuldra i några sekunder innan hon såg på hanen igen. Men med en mycket mer självsäkrare attityd.
Sedan så granskade hon han. Från topp till tå, han liknade en skuggvarg, men det var något som inte stämde. *Han måste ha en annan ras i sig* tänkte hon och höjde sedan huvudet för att visa att hon inte var rädd för honom, men samtidigt så hade hon öronen framåt vinklade en lite lägre kropps hållning för att visa att hon inte ville han någon strid alls.

Honan hälsade med ett utdraget hej, han svarade med frasen "Var hälsad.". Det var den artigaste frasen han kunde som man skulle bemöta en främling med. Den andra frågade sedan om hans namn, och hans huvud lutades lite på sned. Presenterade man sig inte före man frågade någons namn? Tanken släpptes fort då han kom på att han själv brukade fråga om andras namn först.
"Midnight". Orden var muntra, ett leende hade börjat spela på hans läppar. Honan verkade osäker, men hon var helt klart inte ond. Och det var en lättnad; skogens odöda varelser - som inte fanns.. - skulle hålla sig undan.
Han nickade kort för att bekräfta sina ord. "Och du?"
Under tiden han väntade på svar granskade han honan. Hon var mörkgrå, nästintill svart, likt han själv - fast med lila tecken här och var. Deras storlekar var också ganska lika.
"Skuggvarg?" Mumlade han förvånat för sig själv, det var ett tag sedan han hade sett en annan. Även om han inte var renrasig så var skuggan det element han trivdes bäst med.
"Och vad för dig till denna spökskog?" Spökskogen. Det var ett bra namn på den. Dödaspökskogen. Han flinade inombords. Att veta att han inte var ensam här - hur lite han än kände vargen framför honom - hade gett honom nyare mod, det var skönt att kunna skämta om sin rädsla.

Taouro såg på hanen, han var artig. Så verkade det i varje fall. När han presenterade sig så lyssnade hon noga. Midnight.. Hon hade hört set förut, men för länge sedan. Skulle hon säga att det var fint? Nä.. det passade inte nu. "Mitt namn är Taouro, kanske lite annorlunda. Men jag trivs med det" sa hon och rörde lite på öronen. Hon väntade på att han skulle föra samtalet vidare för tillfället, och såg hur han mumlade något. Men vad? Hon sträckte sig en aning mot honom för att höra ifall han sa något mer, hennes huvud var mer framåt lutade än tidigare och hon såg på honom med pigga ögon. Men drog snabbt tillbaka huvudet när han ställde en fråga. Vad som hade fört henne hit? Det fanns egentligen ingen bra anledning alls. Hon skulle egentligen jaga. "Jag brukar hålla till i bergen, men det lilla området som brukar ha flest bytes djur har fått allt färre djur. Så jag har gett mig av för att äta upp mig. Så att dom kanske kan växa till sig lite i någon månade eller så. Så vandrade jag ungefär vid bergen och såg skogen som så ovanligt, behaglig ut med sin dimma. En aning kuslig i början, men det går över. men jag antar att jag så gå vidare snart, när jag får lust. Och senare ska jag gå hem till bergen igen." sa hon och såg sig om. Hon gillade dimman, och visste inte hur många gånger hon hade använt det till jakt. Sedan såg hon på Midnight igen, "Och du då? Varför kom du hit, in till skogen?" sa hon sedan med ett lätt leende.
Hon gillade att få höra något kortare historier, och brukade hitta på väldigt många om kvällarna som liten valp. Allt från att hon var hjälten i dom till att Numoori en gång i tiden hade varit täkt med vatten. Och hur gudarna skapade landet och varför. Hon kom ihåg flera stycken om dagarna, hon hade haft väldigt livlig fantasi som liten varg tik.

Taouro. Annorlunda, ja. Men det var inget fel med det.
Han lyssnade noga till hennes historia, var lättad över att han inte var den enda som tyckte det var kusligt. Även om hans hallucinationer nog var hundra gånger värre än Taouro's. Han verkade ha fått den symptomen efter ökenbesöket. Eller så hade han bara svårt för att blockera dem överhuvudtaget.
En sak han dock fortfarande inte förstod var varför hon just hade valt döda skogen. Var det verkligen bara dimman som gjorde det? På den korta stunden han varit här hade han varken sett eller fått vittring på något större djur. Det var mycket bättre jaktlycka i lövskogen, enligt honom. Men där finns det ingen dimma.
Och om det var mörkret, skuggan hon var ute efter så fanns det där också.
"Jag?" Han tänkte efter, hade inte något riktigt svar. "Tja, jag antar att jag inte har någon särskilt anledning.." Han bet sig tungan, tänkte efter. "Jag vandrar normalt runtomkring Dödaskogens granne - Lövskogen - och smått vid Savannens, Sienna's, kant. Jag tyckte det vore intressant att besöka det här området. Se om det var så läskigt som det sägs." Han avslöjade inte att han precis själv hade varit skrämd, utan lät det vara.
Han skulle inte ljuga. Bara lämna det ute.
Han sträckte på sig, njöt av att kroppen inte brann på ljusets vis.
"Och sedan så finns det knappt något solsken." Han gjorde en paus. "Jag vet inte om det är träden som är tätare, dimman som är så tjock eller så, men det gör inte ont här."

Taouro satt still medans Midnigt pratade, hon ät blicken lätt svepa runt i omgivningen. Hon lyfte upp sin högra framtass och tänkte slicka rent den precis innan han hade pratat klart. Men istället uppstod en förvirring. Solen, göra ont? Visst den var obehaglig men den gjorde aldrig direkt ont. Eller var det något annat som gjorde ont? "Alltså, gör solen ont för dig eller är det något annat?" sa hon oförstående och såg sig om. "Här kommer solen inte in lika lätt. Men längre in så finns det ställen som solen faktiskt tränger igenom." sa hon. Sedan så la hon huvudet lite på sne och lät tassen sjunka ner igen. "Men i lövskogen, hur bra bytes djur finns det där?" sa hon. Annars skulle hon kanske ge sig dit. Fast det berodde på vissa saker. "Hur stark är solen där? Och i så fall hur bra ställen finns det med skugga? Och är det enkelt att hitta vatten?" frågade hon, hon rabblade upp det ganska så snabbt utan att tänka på det.
Att bege sig till ett annat ställe nu skulle kanske vara bra. Men hon ville inte riktigt. Hon hoppades att lövskogen var något, så att hon snart kunde återvända till bergen igen. För nu saknade hon den hårdare, skrovligare marken. Och ibland, dom mörkare ställena. och dom mindre grottorna som hon brukade sova i när solen stod som högst.
Efter att ha Taouro hade fantiserat klart så såg hon på Midningt igen. "Eller vet du ett annat bra ställe?" frågade hon. Fortfarande med huvudet på sne.

Det var hans tur att bli förvirrad, gjorde ljuset inte ont på skuggvargar? Det gjorde ont på honom, så varför inte på Taouro? Var hon ingen skuggvarg? Hade det varit en förhastad slutsats? Eller hade de bara olika svagheter?
"Inte solen; ljus. Men eftersom att solen är ljus så räknas det väl.." Rösten hade blivit tvekande, och han var tyst då Taouro fortsatte. Blicken, som hade varit riktad ner i marken, höjdes.
"Bra? Jag vet inte hur bra, men mycket bättre än här iallafall." Öronen riktades framåt, han lyssnade färdigt på honans frågor.
"Inte säker - men varje träd där ger skugga. Vatten går att hitta här och var."
Han höjde blicken ytterligare, tittade upp på dimman. "Det är betydligt lättare där än här iallafall. Här täcker ju dimman allting."
Han kände hur han redan längtade tillbaka till den gröna skogen. Han hörde inte hemma här bland allt dött. Kanske, om detta område skulle återfå sin forna skönhet - eller, skönheten han hade hört talas om - kunde han besöka den mer. Men just nu.. Nej.
En bild började byggas upp i hans huvud. Ett stort, vackert område med höga träd och blommor här och var i alla möjliga färger. Som sedan slukades av röda lågor, lågor som förintade allt i sin väg.
Leendet försvann, ögonen såg tomma ut. Hemskt.
Taouro's fråga väckte honom ur sina tankar.
"Jag vet inte så mycket om trakterna.. Savannen och lövskogen är de platser jag kan bäst." Savannen var en favoritplats trots att han avskydde solen, men djuren där var underhållande att se på och ljuset som färgade gräset gyllene var vackert.

Taouro såg på Midnight, solen och ljuset. "Ja ljus. Men direkt solens ljus gör direkt inte ont sådär, inte för mig. Det är fruktansvärt obehagligt, och det är en aning svidande, brännande." sa hon och rätade upp huvudet igen, men hon höll fortfarande koll på Midnight. "Men jag brukar inte påstå att det gör precis ont som ifall  du bryter ett ben eller liknande" sa hon. Hon hade häller aldrig hört att någon sagt så, fast dels så brukade hon inte träffa skuggvargar så ofta, hon skrattade till lite. "Mycket är bättre än här. Jakten är till och med mer lyckad på Glaciärerna." sa hon och lyssnade sedan på Midnight, utan att avbryta något mer. Savannen - ett konstigt ställer för en skuggvarg att känna till bra. Det fanns skugga där, men inte tillräckligt, enligt henne själv i varje fall.
"Annars så är det bara att se sig om, följa bergens rand och granska naturen mer noga. Antar jag" sa hon med en lätt, utdragen suck.
Sedan så såg hon sig om igen, "Men även här kan man kanske, bara ifall man har väldigt tur hitta en och annan mus vid utkanten av döda skogen. För trots allt så börjar skogen sakta att återhämta sig. Ett och annat tecken finns det allt. Men det kommer ta säkert mer än hundra år innan den blir lika vacker som förut. Eller kanske vackrare, som jag har hört om att vissa skogar har blivit" sa hon och slöt sakta ögonen. Hon fantiserade om hur skogen såg ut om flera år.
Vacker, då nya träd hade vuxit upp, och marken var täckt av lite gräs, mossa och skogs blommor. Hur fåglar sjöng och hur något enstaka djur hade sökt skydd i skogen. Det skulle vara en lycklig plats. Och tanken på hur den kanske skulle kunna bli fick henne att bli glad, fast ändå lite ogillande på en och samma gång.

Midnight nickade, instämmde i Taouros ord. Det sved, brände. Men enligt hennes förklaring så var det bara obehagligt. För honom var det  värre. Han kunde mycket väl visstas under solen i långa stunder, men... det gjorde ont, helt enkelt.
"Nej, inte som att bryta ett ben, men brännandet är hemskt." Den andras skratt och orden efter det fick leendet att komma tillbaka, den här gången var det dock matt.
"Sanna ord." Bilden på skogen kom upp igen, den här gången smyckad med mer färger och ljus. Om han levde då den hade återuppstått skulle han flytta ifrån lövskogen. Eller, den platsen han bodde på just då.

[Kort ._. Aja, skriver längre nästa gång :3 ]

Taouro nickade rörde lite lätt på svansen. Hon tänkte sedan på hur hela Numoori skulle se ut, vad det skulle vara för vargar där. Hur bergen, lava öknen och savannen skulle se ut, sedan så harklade hon sig lite och såg på Midnight. "Fast en sak är att ljuset för oss skuggvargar kan vara olika skadligt förstås. Vad jag har hört. Som att vissa har tätare päls så ljuset tränger inte lika enkelt in till skinnet. Men det kan skada pälsen förstås. Fast vargen blir enklare överhettad då, men hur det är vet jag inte exakt. Men jag har inte häller ifråga satt teorin" sa hon med en liten aning allvarligare ton i sin röst.
Det kunna stämma till en viss del, men det berodde oftast på. Vad hon visste själv var att hon hade en aning tjockare päls, men det hade inte varit sån stor skillnad för henne alls. Inte vad hon mindes i varje päls.
Efter att ha tänkt tillbaka lite så öppnade hon munnen. "Är du endast skuggvarg? Eller har du något annat i dig, för enligt mig så liknar du med skuggvarg" sa hon, en aning intresserad. Men visade det inte. I så fall så så fanns det säkert fler än vad hon trodde. Vilket både kunde vara bra och dåligt. Det kanske fanns någon flock med skuggvargar? Men då skulle hon nog ha fått nys om den, efter som att hon hade levt i Numoori i hela sitt liv.
Och så om Taouro, som oftast inte brukade vara så värst pratglad av sig, på en till fråga. "Hur länge har du varit i Numoori?" frågade hon, fortfarande intresserat. Men hon visade det som vanligt inte. utan satt där med ett oläsbart ansikte.

Åter en nick, i alla fall till den första meningen. "Jag själv tror dock inte att det beror på hur tjock.. Tät päls man har, och sedan så har känslan jag känner inte med värmen att göra." Han pausade, lyssnade vidare.
Huvudet lutades åter lite på sned. Var det inte självklart att han var korsning? Han tyckte att Infernon syntes ganska tydligt i hans man och lugg, vars färger starkt liknade eldens. Men istället för att låta Taouro lista ut det själv så svarade han på frågan. "Jag är en varg av skuggan, av mörkret, som du tror. Men min moder var av rasen Inferno." Han grimaserade, var inte van vid att prata så.. Fint. Visst skulle man vara artig, men..
Han ruskade på huvudet som för att vifta bort det och gav ifrån sig ett kort skratt. "Som jag tidigare sa, det har inte med värmen att göra - tack vare infernoblodet så är jag nästintill immun emot hetta." Ljuset var något annat. "Du är också skuggvarg, antar jag." Det var ingen fråga.
Honan fortsatte prata.
"Jag föddes här, och du?"

Taouro rörde lätt på svansen medans hon lyssnade på Midnight, Hon sa inte något för ens han hade pratat klart. Hon satt bara tyst och lyssnade, bytte ställning och fortsatte att lyssna. Pälsen? den kanske spelade roll, fast ändå inte? Hon visste inte säkert, men hon orkade inte ifrågasätta det hela häller.
Sedan när han svarade på hennes näst sista fråga så rynkade hon lite på nosen. "Underligt egentligen, Inferno och en skuggvarg. Men det borde ha varit ganska så..." hon drog sig för att säga sista ordet. "Vackert.." sa hon sedan. Tyst, när hon pratade om andra vargar så brukade hon inte använda det, men när hon pratade om naturen så var det skillnad. Hon rörde lite på huvudet och blundade kort. "Jag föddes i bergen" sa hon som svar. Hon mindes hur det såg ut när hon öppnade ögonen. Dött, inget annat. Sedan så kom en lång tystnad.
"Midnight?" sa hon sedan tyst. Hennes öron var en aning hängande framåt. Hon svalde hårt och tog ett djupare andetag. "Har du mist någon som har stått dig nära? Väldigt nära.." sa hon sedan försiktigt. Hon såg ner i marken, det kunde vara en väldigt personlig fråga för vissa. Och för andra, som vilken fråga som helst.

"Annorlunda, kanske." Han gjorde en paus, väntade på det sista. "Vackert..?" För ett ögonblick såg han oförstående ut, en min som snabbt ersattes av ett till leende. "Jag har då aldrig tänkt på det som vackert." Han tittade ned på marken, alldeles vid ett träd - eller mer på dimman där, då det som var under knappt syntes - i förväntan att se spår av skugga. "Det har mest gjort det svårare att färdas osynlig."
Han mötte Taouros blick igen. Kom på att honan redan hade berättat att hon höll till i bergen. Han fick det bekräftat i hennes nästa mening.
"Hm?" Den andra hade nämnt hans namn.
Han stelnade till. Mist någon.. Väldigt nära? Inte direkt. Han hade inte precis förlorat sina syskon, de hade mer gått skilda vägar. Och han hade ingen säskild relation till sina föräldrar. Ingen alls, om man skulle vara noga. Han slappnade av. "Nej."

Taouro såg på Midnight, inte mist någon? Det skulle ha varit bra, hon skulle inte varit tvungen att ignorera sina känslor, för sin döda bror - så gärna hon skulle vilja träffa honom igen. Men det hemskaste av allt var känslan att det var hennes fel, för att hon vart drabbad först av sjukdomen, och sedan han. Och att det var han som dog, och inte hon själv. "Hur är det, att inte ha mist någon?" frågade hon med huvudet nätt på sne och med ena tassen framför de andra. Hon svalde och såg sedan ner i dimman, tassarna och en del av benen syntes inte. Hon önskade att dimman kunde stiga ända upp till huvudet på henne. Hon blundade, och fokuserade. Hon började nynna, en lite kuslig melodi och dimman - som liknade två ormar började röra sig runt henne, sakta gick det. Men efter ett litet tag så var hon helt inlindad. Det var hennes mest arbetade kraft, som hon ville göra starkare. Hon öppnade ögonen och såg på Midnigt, det var skönt, som ifall någon la ett täcke över henne som skymde solstrålarna som trängde in i mellan trädens grenar.
Hon rörde på den högra tassen, det fick dimman att skingra sig men den följde snart efter. Som ifall den hade eget liv. "Vad har du för sorters krafter, eller mer. Vad kan du göra?" sa hon och slutade fokusera så att dimman skingrades.

"Tjaa.." Man kunde inte riktigt förklara. Det kändes väll inte alls? Han svarade med en motfråga. "Känns det överhuvudtaget?" Kanske skulle det låta sårande, men då han hade förlorat men inte mist sin bror och syster - om det gick.. - så var han inte säker.
Dimman började virvla runt tiken, och motvilligt backade han. Han visste att hon fortfarande var där, men helt plötsligt kändes det ensamt igen. Han kunde svära på att skuggorna skrattade åt honom just nu.
Och sången som hon nynnade på hade bara gjort det kusligare. Helt plötsligt var spökena där igen, sagta gåendes emot honom. Zombies bröt upp ur marken, och med en doft av ruttet kött släpade dem sig framåt, törstandes efter hans kött och blod.
Taouros ord drog honom tillbaka till verkligheten, och då hon lät dimman släppa var han bara glad.
"Jag har denna..." Han stampade i marken med ena framtassen två gånger, förväntad att framkalla eld. Men nej, det gnistrade till och sedan var det inte mer. [color=red]"Okej, den ville inte fungera idag. Min andra är den här." Han slöt ögonen, koncentrerade sig på mörkret runt omkring. Det var bekant men ändå ovant, det var sällsynt för honom att använda skuggan till andra saker än kamouflage.
Jämfört med elden så kom skuggorna lydiga som hundar, en hel del snabbare än vad den andras kraft hade gjort.
De omringade honom, utrotade varje spår av dimma runt den plats han stod på och fick hela hans gestalt att bli suddig, mörk. Endast de röda ögonen lyste klart, och då han lät ett flin klä hans ansikte glimmade det till av vitt.
"Ganska coolt va?"

Taouro såg på Midnight, hon suckade tyst och letade efter ord. "Det bror väl på vem du mister, antar jag. Men jag miste min bror efter att ha lämnat min mamma. Jag insjuknande i något, som jag inte vet vad. Och snart kom väl min bror, han tog hand om mig. Och insjuknade tillslut själv. På något underligt sätt så klarade jag mig, blev starkare och tog hand om honom, men jag antar att han hade blivit så slut och svag efter att ha tagit hand om mig, så han dog. Det känns på något sätt som att det är mitt fel, men jag vet inte.." sa hon och såg ner i marken, men fortsatte sedan. "Till en början, för mig i varje fall så gav jag helt upp. Jag åt nästan inget, drack eller liknande. Men något fick mig att förstå att min bror vill att jag ska vara lycklig. Så jag försöker att gå vidare, men det känns tomt overkligt helt enkelt." sa hon och såg sedan upp på Midnight, hon bara pratade på utan att tänka sig för.
Hon granskade honom noga när han försökte få elden att lyda, den kraften verkade svårare än hennes egna. Men när han sedan täcktes av skuggan så log hon kort. "Ja, jag antar att jag an något liknande. Men mina lila märken syns lite mer." sa hon och vädrade i luften.
"Har du någonsin sett en zombie?" frågade hon sedan, helt otippat. Själv hade hon aldrig gjort det. Tur nog, men att göra det skulle vara en ren mardröm. Men det skrämde henne trots allt inte mer än vad havet gjorde.

Midnight såg jätteintresserad ut av historien, men sanningen var att han bara lyssnade halvhjärtat. Samtalsämnet hade fått honom att minnas tiden som valp, och det var svårt att tänka på någonting annat. Varför följde jag inte med dem? Då hade han iallafall fått veta om de levde eller inte. 'Det är bättre att tro att de lever än att veta att de är döda.' Men om man nu trodde att de inte var vid liv? Han hejdade sig ifrån att fnysa högt, chansen var stor att Taouro skulle lägga märke till att han inte hade hört allt.
Få se nu.. 'Det beror på vem man mister', 'insjuknade', 'dog', 'mitt fel'. Och sedan 'gav upp', 'bror', 'lycklig', 'gå vidare.' Fick han ihop det nu?
Skuggan försvann sagta, och elden slog upp runt tassarna. Lite sent ute.. Han viftade med dem, lågorna som slickade pälsen försvann.
När honan sa att hon också kunde göra det så flinade han smått. Såklart hon kunde! Alla skuggvargar kunde ju göra det. Men det hade varit mer spännande om hon hade visat det också.
Zombie. Där kom ordet. Kunde hon läsa tankar eller något? "Nej, inte på riktigt" Skrattade han, men en nervös ton avslöjade hans rädsla.
Midnight harklade sig. "Men jag har hallucinerat om dem, här i Döda skogen." Han tystnade.

[Förlåt att jag inte har svarat, men jag har fått lånat min systers dator, och har då inte gått in på så många sidor. :/ Men det känns som att det börjar bli lite seg, så ska rollet avslutas snart? Eller vad tycker du? c: ]

Taouro såg på på Midnight och såg sig om, "Tidigare har jag gjort det, men inte längre." sa hon och såg sig om, det kände som att.. Nej, hon fick inte börja igen. "Till en början, den första kvällen var det hemsk kan man säga, men det gick över. Efter att jag hade tänkt efter, dom stinker. Så man upptäcker dom iför väg. Det tror jag i varje fall, eller ja. Jag är nittionio procent säker" sa hon och såg ner i marken.
Så många historier dom hade fått vara med i Zombies, ruttna, läsliga men fascinerade. Hur dom kan vandra runt, inte direkt levande. Men ändå, levande. Taouro tyckte att det var väldigt konstigt i varje fall. Men hon kunde ändå inte låta bli att fascineras av dom.
Trots allt så hade dom varit levande en gång, och dom hade fått igenom en hel del. Dom var döda, men dom skulle ändå inte få frid för ens efter ett långt tag. "Har du sett någon?" frågade hon. Själv så hade hon inte, och hon ville inte häller. Hon skulle få panik, och försöka fly. Kunde dom jaga ikapp henne? Eller kunde dom bara gå? Hon visste att hon inte skulle få svar på frågorna, men det spelade henne inte sån stor roll alls. Hon ville helst få bort dom ur tanke området, men det vara omöjligt för henne, hon hade inte fått det på ett långt tag.

[Det är ingen fara c: Ja, vi kan börja avsluta ^^]

Den här gången lyssnade Midnight fullt ut. Bara tanken på Zombies skrämde honom.
"Nej" svarade han, var nära på att lägga till 'och jag hoppas att jag aldrig gör det' - men i sista sekunden ändrade han ordval. "Det vore inte särskilt trevligt att träffa en heller."
Hans öron var smått vinklade bakåt, blicken hade omedvetet dragits åt riktningen lövskogen låg åt. Där ljuset fanns. Ljuset var.. Trevligt. Vackert att titta på.
Men det gjorde ont. Det var nog det enda negativa med det.
Det tog en stund för honom att lägga märke till var hans uppmärksamhet var riktad, och då han väl gjorde det slängde han ur sig en hastig ursäkt och såg på Taouro istället.
"Hm, jag tror det är dags för mig att färdas vidare." Bort härifrån. Han gav henne ett leende. "Om det är okej, förstås?" Hon kanske inte ville vara ensam här? Även om hon var van vid dimman så kanske det var skönt med lite sällskap.

Taouro såg på Midningt, det kanske var bäst att ge sig av? Hennes mage lät högt. Och hon saknade bergen, och den här skogen gav inte mycket till föda. När Midnight ställde den sista frågan så ryckte hon till och log sedan. "Ja, det är det. Jag måste också.. gå antar jag." sa hon och reste sig upp, och började gå framåt. Men hon stannade och såg på honom, med bara huvudet vänt så att ena ögat fick fokusera.
"Dels så måste även jag ge mig av, men det har varit trevligt att prata" sa hon. Och hon han inte ta ett till steg innan hon hade kommit på en till sak att säga.
"Och du borde nog få elden att lyda lite mer." sa hon retligt med ett snett leende. Hon började röra på sig, i en takt som var snabbare än när hon gick, men det gick långsammare än när hon sprang. Hon joggade fram, det var effektivast för henne. Det gick tillräckligt fört för att hon skulle kunna röra sig en längre sträcka och dels så tog det mindre energi än när hon sprang.
"Hejdå!" ropade hon, trots att hon hade kommit en liten bit. Men hon räknade med att Midnight skulle höra det. Hennes kurs var lagd mot Ken-Yak, eller det mer hoppades hon på. Efter som att det skulle säkert vara massor av snår, ängar och mycket mer som skulle avbryta henne.

[Avslutat, antar jag? c:]

"Ja" Det hade iallafall inte varit tråkigt, inte enligt honom. Ibland var det kul med ett par trevliga konversationer då och då.
Leendet bleknade fort då hon nämnde elden, men han brast ut i ett flin kort därefter. Ignorerandes hennes påpekelse fortsatte han istället. "Hoppas du hittar det du söker!
Det dög som farväl.  

Han följde henne med blicken då hon "joggade" iväg, för att sedan vända om och med en hastighet som ökades hela tiden springa emot Lövskogen. Kanske lite för snabbt, men han hade fått nog av illusioner och sådant för dagen.

Avslutat