Ödet.

Det var skönt att äntligen vara på väg igen. Härligt att känna sten och grus under tassarna. Solen stod högt på himmelen, och i söder hopade sig molnen i ett försök att komma över bergstopparna. För stunden låg luften stilla, men vindens sus kunde höras över klipporna. Hon log brett. Öronen rörde sig på hennes hjässa när hon lyssnade till alla ljud. De långa benen rörde sig med en livlig spänst. Det var länge sedan hon vandrat söderut. Nu äntligen var hon på väg igen. På väg hem.

"Du ser glad ut." Bivlinde följde Cuywendz spår. Isvargen hade valt att följa med henne då hon gav sig av. Ärligt talat gladde det Cuywendz mycket att ha sin vän med på resan. Det fick henne att känna sig tryggare.

"Jag är glad." Hon skrattade och väntade med att tala medan hon gick runt en större sten. Så snart Bivlinde kommit runt stenen han med fortsatte hon. "Det känns som en evighet sedan jag vandrade. Utanför glaciären då" lade hon snabbt till och gav hanen en road min. Han log lugnt tillbaka mot henne. Många månader hade passerat sedan hon lämnat Numoori. Visst hade hon besökt bergen och med hjälp av isvargarna tagit sig över glaciären och de frostklädda stigarna. Hon hade behövt pausen, behövt vännernas närhet och det hon lärt sig. Hon hade förlorat sig själv om det inte vore för Bianca, Bivlinde, Fenris, familjen. Hon hade dem alla att tacka. Men hon hade en annan familj, en hon inte sett på mycket lång tid nu. Hon bad var dag för dem, för deras säkerhet. Hennes små liv. Landet var stort, men hade hon turen på sin sidan kanske hon kunde möta dem igen. Hon saknade dem.

"Hur ser världen ut där nere?" Bivlindes röst var trevande, nyfiken.

Cuywendz följde hans blick upp mot bergstopparna, mot skyn. "Det är en levande värld. Du ska få se." Hon skrattade när isvargen såg sig över axeln. "Kom!" Manvargen ökade på stegen. Gruset frasade under hennes små tassar och hennes andetag blev till ånga runtom det smala ansiktet. Hennes skratt blev livligare när Bivlinde travade upp längs med hennes sida. Han stämde in i hennes munterhet.

Hon hade saknat det här. Vandringen. Det var som om något kallade henne, ledde henne framåt. Hon älskade det. Älskade att röra sig, att se världen och låta ödet styra stegen. De båda vargarnas blickar möttes. Det kunde inte bli bättre än såhär.


[Liten skiss av mig <3
Svara Inte på detta roll! Det är ett fristående inlägg för att låta Cuywendz och Bivlinde röra sig söderut C:]