HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorKartaLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» Kända skepnader i regnet [Jodano]
Idag på 01:31 av Even

» Fortsätt ditt liv [Alin, Even]
Idag på 01:04 av Even

» Inte så cool nu va?!
Idag på 00:37 av Even

» Sol och skugga [Draugai]
Igår på 23:12 av Nagini

» När mörkret fallit [Öppet]
Igår på 22:07 av Corson

» Återförenade [Jägarna]
Igår på 21:55 av Zayev

» Genom salta vindar [Zaynah, Jägarna]
Igår på 21:52 av Dimitrij

» Something I must do [Mivria]
Igår på 21:42 av Iwaku

» Blodspår [JÄGARNA]
Igår på 21:29 av Pandora

Vem är online
Totalt 3 användare online :: 0 registrerade, 0 dolda och 3 gäster. :: 2 Botar

Inga

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
Platsuppdateringar! Uppdaterad karta
tor 14 sep 2017, 02:15 av Mivria
Hej go nissar!  :rawr:

Kartan har fått en uppdatering. Om ni går in på kartsidan kommer ni märka att det nu finns två kartor för att underlätta, då en enda karta med allt började bli för plottrigt. Den ena visar de vanliga geografiska områden, och den andra visar mer specifika platser och knytpunkter, samt vandringsleder som binder samman dessa. 

Ni kan se de uppdaterade kartorna HÄR!

Detta är bara ett påbörjat …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Ändringar på medlemslistan, vänligen läs!
sön 19 feb 2017, 14:32 av Sleazoid
Jag och MP har tagit på oss ett projekt nu som kommer underlätta för oss alla att se vilka spelare som spelar vilka karaktärer. När vi är klara kommer spelarnamnen att visas på medlemslistan så att man slipper klicka sig in på varje karaktär och scrolla ner för att se vem som spelar denne. Vi har detta system på Endea och gillar det men har hittills undvikit att införa det på Numoori för att vi manuellt måste sitta och …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 6
Affiliates



Sök
 
 

Visa resultat som:
 
Rechercher Avancerad sökning

Dela | 
 

  Charmen hos gamla broar [Azazel]

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner 
FörfattareMeddelande
Ata'halne



Spelas av : Lina

InläggRubrik: Charmen hos gamla broar [Azazel]   mån 25 feb 2013, 21:00

[För Azazel. Ledsen om det blev långt, jag blev tagen av stunden.]

Om eventuella åskådare hånskrattade åt den sorgliga uppenbarelse som var han själv så skulle han förstå dem. Om deras mörka ögon borrade sig in i honom medan de sinsemellan talade om just hur patetisk han var skulle han accepterat deras åsikter. Hållit med under tystnad. För patetisk var sannerligen ett ord som passade honom, det var han väl medveten om. Det faktum att förolämpningen inte var av det färgstarka slaget gjorde det desto lämpligare.
Det var ett rent under att Huyana inte fått nog av honom, att hon inte tröttnat på hans ynklighet för länge sedan. Han klamrade sig desperat fast vid henne likt en blodigel, önskade att hennes goda kvalitéer kunde överföras till honom. Åtminstone en liten del, så att han inte var fast med den krossande och kvävande skräcken. Han var så mycket svagare än henne. Han önskade att han kunde säga att de på sätt och vid levde i symbios, men han insåg själv att hans behov av hennes närhet var större än hennes behov för honom. Visserligen kände han inte kärlek av det slag som kan skapa en romans, men han behövde henne för att fungera ordentligt. Hon kunde lugna honom, och även om han inte förstod hur eller varför, så kände hon inget avsmak för honom. Sa att de var vänner. Han hade lärt sig att tro henne. De hade levt tillsammans men ändå ensamma under lång tid, hade lärt sig samarbeta och komma överens.
Ibland önskade han nästan att hon var lika ynklig som han själv - men om det varit fallet skulle de båda gått åt för länge sedan. För om han hade fått bestämma de där första veckorna efter slakten så hade de kurat ihop sig intill varandra och inväntat Döden. Men Huyana var starkare, fick honom att fortsätta gå. Hon var hans livshake, och även om det stundvis var plågsamt att hålla uppe takten hon valt för deras liv så var det så oerhört mycket bättre än att bli lämnad ensam.

När solen gått upp denna dag hade hon tagit sig till det nya landet framför honom. Själv hade han bara vågat sig fram till brons början innan hela hans kropp darrade av oro och lusten att skrika. Det faktum att han skulle bli tvungen att gå över resterna av döda varelser var inte ens ett problem om man jämförde med komplikationerna som det som omgav bron orsakade. En del av Raganas förbannelse var rasens totala inkompetens för allt som relaterade vatten. Otaliga gånger hade han försökt lära sig simma trots att han visste att han stred i ett redan förlorat krig.
Han hade på senaste tiden insett att han stred i väldigt många sådana.
Men timmarna hade gått, och när solen inte längre stod högst på himlen utan hade börjat sin färd ner igen drog nervositeten in. Han tyckte sig höra ljud överallt, och vare sig de var inbillande eller inte var de alldeles för oroväckande för hans smak. När musklerna var spända, munnen torr och hjärtats slag ljöd i hela kroppen bestämde han sig för att gå. En gren som knäcktes bakom honom avgjorde saken, fick honom att springa ut till strandkanten och upp på bron, om man nu ens kunde kalla det en bro. Mer som en kant, eller förbindelse, eller uppdämning. Med denna mycket viktiga fundering i huvudet rörde han sig framåt.
Han lyckades uppehålla sig själv med funderingar om vad som verkligen gör en bro till en bro i åtminstone 10 minuter (finns det olika sorters broar?, om en bro blir delad i mitten är det fortfarande en bro?, är det verkligen en bro om det hela tiden vidrör vattenytan?, finns det kanske någon metaforiskt över charmen hos broar byggda av ben?), innan ett ben knäcktes under hans stora tassar och tog honom tillbaka till den mycket obehagliga verkligheten. Han fokuserade blicken på livets restmaterial under honom, berättade mycket sakligt för sig själv om vikten av att inte snubbla och falla ner i det vem vet hur djupa vattnet runtom honom. Dock så kom han snart av sig, och funderade på huruvida det gör ont att drunkna, eller om det är själva döden som smärtar mest - han fann en underlig tröst i sådana tankar, lyckades nästan distansera sig själv från sitt eget öde med hjälp av sin självdrivande, bittra och sorgligt dåliga humor. Han skärpte sig dock en aning när några ben gled och rasslade efter att han gått förbi. Musklerna spändes krampaktigt och efter en våldsam kamp med sin egen kropp undvek han att springa. Han var inte direkt smidig, så att springa skulle, om än indirekt, leda till död.
Han återgick till att stirra på sina tassars rörelser, med huvudet så pass nerböjt att de stora hornen var den del av honom som var längst fram, och fuktade långsamt sin nos. Just då var han i hela sin bedrövliga helhet - skakande i återhållen panik, med den långa pälsen rufsig och den kluvna tungan för alla att se.
Den lilla trösten var väl vetskapen om att han enkelt skulle kunna samla sig om han såg någon annan varg. Ofta hade han och Huyana överraskats av främlingar - och han hade lärt sig att snabbt gå från en darrande, löjeväckande hög till en charmig hane med sträckt nacke. Det var hans kraft, Charmen, som gjorde att han antagligen inte skulle kunna låta bli även om han så önskat. Desto nervösare han var, desto starkare var han krafter. På både gott och ont, förstås.
En låg suck. Vinden kom bakifrån så att förlita sig på doftsinnet var en sämre idé än vanligtvis, så att lyssna efter andra vargar fick duga. För han planerade inte att se upp från den - om än mycket deprimerande - bron under honom om han inte var tvungen.
Lågt nynnade han för sig själv, mest för att försöka ignorera det faktum att en ända våg skulle kunna vara orsaken till att han lämnade denna värld. För även om han ibland hade dödslängtan, ville han dö på ett lite elegantare sätt när det väl var dags.
Till överst på sidan Gå ner
Azazel
Moderator
avatar

Spelas av : MoonPhanter

InläggRubrik: Sv: Charmen hos gamla broar [Azazel]   tis 26 feb 2013, 21:48

[Är osäker på var Ata befinner sig. Är han mitt på bron? Nära land? För Azazel har ingen anledning att ta sig ut över bron/havet, så...
Hur länge har han vandrat på bron? Jag har för mig att den är väldans lång. Om han gick på morgonen, borde det ta en dag/flera dagar eller vad för tid på dygnet borde det vara? Kör på morgon... Vet inte alls ^^; ]


Sedan de båda främlingarna lämnat honom hade Azazel rört sig från benkusten, mot klipporna och tillbaka. Han var osäker på vilket håll han skulle söka. Vindarna hade vänt, och kanske vore det bästa att följa kusten, norrut, mot den plats där han först mötte den Vite. Nosen sänktes till marken. Han kände stenens doft, sand, grus, salt. Havets salta vindar rufsade den tjocka manen, smekte en aning hårdhänt över hans vingar. Ansiktet höjdes på nytt. Tungan gled utanför tänderna när han gäspade och vände blicken längs kustlinjen. Det hade varit förvånansvärt mycket nya främlingar som passerat här. Han hade känt fler främmande dofter, salta som havet självt, men vaga. Hade de vetat om varandra? Eller var det endast ett sammanträffande att de anlände inom så kort tidsram? Han såg upp mot himmelen. Här längs havets rand rullade molnen lugnt in i varierande tjocka moln. Vinden visade dem vägen, här fanns inga berg som hindrade deras framfart. Ändå var där något som hindrade att de tog sig in över öknens vidder. Ett par mil inåt land reste sig klippor, men inte nog höga för att förhindra molnens framfart. Ändå... Han hade inget svar på det. Eller jo. Vinden. Vinden färdades söderut över öknen, och mötte havsvindarna. Vinden gjorde öknen. Flyttade sanden. Hindrade regnet.

Med en tunn suck satte han fart på benen. I maklig takt rörde han sig förbi det vassa gräset som här och var stack upp ur marken. Han gick runt låga, vindpinade buskar, förbi tjockbladade plantor och taggiga, spindel-lika kaktusar. Det kallades öken, men här där luften var fuktig, grönskade landskapet i de mest bisarra former. Var morgon, då dimman rullade in över land, blommade livet i en kaskad av färger. Nu lös platsen av klara färger. Gult, rosa, rött, orange. Ett leende sökte sig in i det hans breda ansikte. Det var vackert, på sitt eget vis. Han ruskade på sig och gäspade på nytt. Blicken sökte sig snabbt mot havet, mot den remsa av sten som sträckte sig ut bland vågorna. Bland stenarna syntes på sina ställen ensamma benbitar och rester av de stackare som varit så nära målet, men stupat av hunger, uttorkning, utmattning eller kanske av lättnad över att nå fastlandet. Han visste inte hur långt stenfingret sträckte sig, men då främlingar kom iland via den gissade han att den nådde land andra sidan havet. Ett land som var för långt bort för att ens skymta vid horisonten. Havets vågor svepte med sig mycket, men gamla grå koraller som spolats upp över stenarna, och några åldrade benbitar, lyckades klamra sig fast vid det lilla land som erbjöds. Den lilla bro som för stunden låg ovan vatten. Han hade sett den försvinna helt under vågorna när havet stod som högst.

Han ruskade på sig på nytt. Nej, han skulle aldrig ta sig an den utmaningen. Vingarna rättades till över den lejonlikes rygg. Blicken sökte sig åter längs strandkanten. Han borde bege sig.
Till överst på sidan Gå ner
Ata'halne



Spelas av : Lina

InläggRubrik: Sv: Charmen hos gamla broar [Azazel]   tis 12 mar 2013, 20:51

Med huvudet fylld av ljudlös och skrämmande panik hade han fortsatt vandra under hela natten, var knappt medveten om att solen åter igen stod i öster och långsamt banade sin väg upp över himlavalvet. Blicken var ännu stadigt fäst vid det hala underlaget under honom medan han halvhjärtat försökte roa sig själv med att försöka rimma på ordet "död". Med förhoppningen om att snart komma till landet i slutet av bron hade han envist fortsatt trots kroppens protester, hade till och med försökt dränka dem i glada minnen om Huyana - för att sedan inse att det fick saknaden inom honom att bli ännu mer outhärdlig. För han saknade henne redan så pass mycket att det gjorde ont, hur patetiskt det än må vara. Han hade sällan varit ifrån henne under längre tid sen den gången de möttes för nästan tio år sedan och han hade blivit så van vid hennes oberördhet att världen blev otäck utan den. Det var hon som visste hur man överlevde medan han helt enkelt bara hängde på så gott han kunde.
Under den föregående kvällen hade hans takt ökat betydligt, till och med under nattens mörkaste timmar hade han varit på gränsen till att springa, med endast det svaga månljuset som vägvisare. Ata'halne var själv förvånad över att hans kropp orkat med den långa marschen. Kanske användes alla hans energiförråd, men han brydde sig inte så länge han bara kunde ta sig till stadig mark utan att svimma på först.
För första gången på ett tiotal timmar saktade han ner och lyfte sitt huvud. Nacken och ryggen knäckte varnande när han sträckte ut bultande leder, men han registrerade det knappt. För framför honom i horisonten syntes land, inte längre än 2 fjärdingsväg framöver.
Han andades ut ljudligt, kunde inte låta bli att låta svansen vagga i sin låga position. Den gröna blicken betraktade den mörka formen i flera minuter innan han långsamt höjde sin haka för att istället se upp mot himlen ovan.
"Tack, Tenrai och Meimei" mumlade han med en mjukhet som var reserverad för de gudomliga krafter som styrde över Universum. Tenrei och Meimei skulle aldrig höra hans tack av samma anledning som att de aldrig skulle höra de långa och mycket ödmjuka bönerna han viskade upp mot det nattsvarta ovan vid varje nymåne; de var bland de högsta och äldsta krafter, och genomsyrade allt som var vårt Universum - och Ata'halne hade i Mongwau fått lära sig att dessa gudar styrde över ännu fler universum. Själva ingrep de aldrig på Jorden utan hade skapat 5 gudomer för detta syfte. Men han hade aldrig kunnat slita sig från att Tenrei och Meimei var delar utav Källan, och även om han tillbad de andra gudomerna kunde han inte låta bli att alltid sända extra uppskattning till de förstnämnda. Han hade dock alltid varit nogrann med att visa tacksamhet sedan slakten. Han hade lärt sig att gudomerna inte gillande hans ras, vilket han med stor skräck insåg kunde betyda att hans familj plågades Chaibos Hålor. Hoppades att hans familj skulle undkomma ett sådant öde om han bara visade gudomerna hur mycket han önskade att hans förfäder inte gått emot dem, att han var dem fullkomligt lojal.
"Tack Moriko, gudinna över naturen. Tack Aurinko, gud över eld och strid. Tack Windfari, gudinna över himlavalvet. Och tack Kaito, för att du ännu inte låtit ditt hav sluka mig." Vid den sista meningen såg han ner mot vattnet. Var törstig nog att vilja dricka av den salta vätskan, men tänkte inte testa sin lycka ytterligare. Med en suck fortsatte han gå så fort han bara kunde, inte längre med blicken mot marken.

Drygt två timmar senare föll han ihop vid brons slut, kunde inte hindra ett lyckligt skratt trots att magsäcken vred sig i hungerplågor, tassarna blödde och sanden brände mot hans sida. Han hade sprungit de sista hundra meterna, hade darrat så mycket på grund av utmattning och mjölksyra att han inte kunnat avstå från att lägga sig ner om han så önskat.
Han hade inte sett sig om efter att han börjat springa, och hade inte rört sig mer än ett par kroppslängder från bron. Nervositeten fanns i bakhuvudet, sa åt honom att göra sig beredd, att faror kunde lura överallt i detta nya land som var så fullt av främmande dofter. Men även om glädjen snabbt la sig så låg han kvar, såg ut över havet. För första gången på mycket länge hade han klarat av någonting betydelsefullt helt på egen hand - och det måste väl betyda någonting? Och molnen som drog in gav honom förhoppning om ett lätt regn - inte så stort att det gav känslor av panik, men inte heller så lite att det inte var svalkande. Han spetsade sina öron men just då hördes inget annat än vindens sus och vattnets skvalpande.
Ögonen ville falla ihop och hans sinnen var avtrubbade. Med ett lågt kvidande tog han sig släpande ytterligare några steg längre in på land, hann precis in i ett ensamt träds skugga innan benen åter gav vika. Att få tag i ett byte skulle sannerligen bli svårare än vad han först trott.
Först då kände han doften som fick skräcken att återvända och huvudet att vridas runt mot källan. Öronen drogs bakåt, men mer än så hade hans kropp inte ork nog att reagera.

[Du får avgöra om Azazel är tillräckligt nära för att Ata ska se honom eller inte]
Till överst på sidan Gå ner
Azazel
Moderator
avatar

Spelas av : MoonPhanter

InläggRubrik: Sv: Charmen hos gamla broar [Azazel]   tis 12 mar 2013, 22:22

[Hoppas det är okej med liiite PP (ytterst lite, Zazz går bara fram och nosar på Ata. Tänker att han antagligen inte har så mycket ork och ligger kvar) Om det inte är okej, säg till så ändrar jag C: ]

Han hade inte hunnit långt förrän en skepnad uppenbarat sig i hans ögonvrå. Långt ut över havets vågor rörde sig en främmande gestalt. Den lejonlike hade fortsatt sin vandring, men behållit skepnaden i sitt synfält. Redan på långt avstånd kunde han urskilja springande ben. En ny främling? Sammanträffandet var nästan komiskt. Azazel lade sig ned på den varma marken, ett hundratal meter ifrån kusten. Runtom honom kläddes marken av taggiga, tjockbladade och blommande kaktusar i de underligaste former. Vem var denna främling, som sprang över havet?

När den långbenta främlingen nådde land var det som om all ork försvann. Azazel betraktade stilla hur den vrenlika varelsen föll ihop. Han kunde inte hindra det roade leende som ryckte i mungiporna. Var det av trötthet, eller lättnad som vrenen föll ihop? Var det kanske av båda? Hur långt hade han färdats? Hur länge hade han vandrat på klippranden? Hur långt hade han sprungit? Var kom han ifrån? Fakargen låg kvar och såg på medan främlingen efter en andningspaus kravlade sig upp på fötter och släpade benen ett stycke inåt land, endast för att på nytt falla ihop i en hög inunder ett vindpinat träd.

Fakargen reste sig långsamt upp och ruskade sand och salt ur manen och fjädrarna. Han sträckte på vingarna utan att fälla ut dem och rättade sedan till dem längs sidorna. Öronen klippte när några insekter försökte landa i hans päls. Lugnt började han röra sig mot främlingen, med huvudet i mankhöjd och svansen avslappnat hängande i en båge. När han efter en stund närmade sig trädet reagerade främlingen. Azazel böjde på nacken för att se på den liggande gestalten. Han hade aldrig sett en varg med horn av detta slag förut. Han drog sig till minnes en svart hane han mött under... särskilda omständigheter på numoorislätten. En då vek individ. Vad hade blivit av den svarte sedan dess? Azazel blinkade långsamt. Horn som dessa hade han inte sett förut, inte på en varg. Och än mindre på en vrenkropp. Främlingen var mörk och formligen stank av havets salt. Den bruna pälsen var tovig av en lång färd och blöt av havets vindar. Sanden och gruset här fastnade på den sorgliga, smutsiga skepnaden. Han tvekade ett ögonblick när han ännu hade några få meter mellan sig och främlingen, funderade på hur nära han skulle gå. Med ett mjukt brummande läte tog han till slut de sista stegen mot den magra kraken. Nosen sänktes för att låta honom nosa på den andre, om än inte vidröra den. En hane. De breda tassarna placerades varsamt på marken när han gick runt den andre för att stanna snett framför honom. Han sökte främlingens blick, och ett varmt leende spred sig i det breda, lejonlika ansiktet.

"Välkommen till Numoori."
Till överst på sidan Gå ner
Ata'halne



Spelas av : Lina

InläggRubrik: Sv: Charmen hos gamla broar [Azazel]   fre 05 apr 2013, 23:16

Ata'halne stirrade på främlingen, öronen tryckta mot bakhuvudet och svansen mellan benen. Ett nästan ohörbart gnyende undslapp honom, för i hans värld var det kört nu. Hans tid i det grymma spel som kallades liv var över, och det var hanen som närmade sig honom som skulle rycka ur strömsladden. Han kom in i en sådan där panik där tankarna rusar, i ett tillstånd som han sedan skulle komma till att skämmas för. Men för tillfället kändes frågan om huruvida han var överdramatisk eller inte oviktig.
Han gjorde ett försök till att resa sig när främlingen kom för nära för hans tycke, men benen darrade så kraftigt att han sjönk ihop igen endast ett par sekunder efter att ha lagt sin vikt över de stora tassarna. Pupillerna var så stora att endast en tunn rand av grönt fanns kvar i de uppspärrade ögonen, och när hjärnans skrik om flykt inte kunde beviljas var det som om den stängde ner istället. Ett par underbara sekunder upplevde han total känslolöshet, hans väsens desperata försök att inte få hjärtat att lägga ner innanför den välvda bröstkorgen. Det var samma känsla som den som ibland upptog honom när Huyana inte kom tillbaka till vad som var deras hem för natten den tid hon lovat efter en jakt. Det var dock länge sedan han känt det nu, men han antog att det var passande. Han visste inte riktigt hur han skulle reagera annars. Möjligen svimma.
Han var stel när den bevingade vargen nosade på honom, och han tänkte att han åtminstone skulle dö av någon som åtminstone vagt liknade en ängel. Han stirrade stint på hanen, rysningar sköt upp för hans ryggrad när deras blickar låste sig vid varandra. Men den underbara transen bröts när den andre började tala.

Rösten fick honom att rycka till, fick paniken att återvända även om den inte var fullt så stor som tidigare. Leendet lugnade honom avsevärt, och likaså hanens päls, konstigt nog. Den såg mjuk ut, gjorde att han verkade mindre skräckinjagande. Därför mötte Ata'halne leendet med ett eget, dock otroligt tveksamt och blygt och nervöst snarare än glädjefyllt. Han hade alltid försökt se alla andra som vänliga - mest för att lugna sig själv - och om den lejonliknande höll uppe med tillmötesgående röst och varma leenden visste han att han skulle kunna bemöta hanen som han vanligtvis bemötte främlingar. Som när han inte var själv och förvirrad och trött och på en fullkomligt okänd plats. Det var en sådan person han var - om du verkar vänlig får du direkt en chans, just för att han inte stod ut med tanken på att andra kunde vara hemska och illvilliga. Så fort han hade ett namn eller ett utseende att sätta till den tidigare namnlösa varelsen kändes det som om något inom honom förstördes av tanken på att denne kunde vara otrevlig.
Han visade tydligt med sitt kroppsspråk att han var oerhört obekväm med hur nära de var varandra, tog lätt darrande andetag medan han försökte lugna ner sig. Adrenalinet började redan försvinna.
Han mumlade ett mycket lågt tack, vek bort blicken några sekunder.
"...Vem är Ni?" Helst ville han fråga om hanen sett Huy, men det skulle varit oartigt. Ville inte vecka vrede, även om han tvivlade på att det skulle gå lätt. Charmen var så stark han kunde få den.
Till överst på sidan Gå ner
Azazel
Moderator
avatar

Spelas av : MoonPhanter

InläggRubrik: Sv: Charmen hos gamla broar [Azazel]   tis 09 apr 2013, 19:31

Azazel backade undan när den andre visade tecken på obehag. Han lade sig ned och betraktade den magra kraken. En försiktig röst nådde efter en stund hans öron.

"Mitt namn är Azazel", brummade han mjukt. Där låg en känsla i luften som kittlade hans minnen. För stunden lät han bli att lyssna till den. Undermedvetet slog han vad om att det var minnen han inte gillade. Han låg tyst en stund innan han fortsatte. Bevakade den trötte med sina blå. "Vem är ni?"


[Azazel mötte en annan varg med charmkrafter tidigare - och han blev fly förbannad när han insåg vad den andre höll på med. Så han får ignorera det som säger honom att detta också är charmkrafter tills vidare ^^; ]
Till överst på sidan Gå ner
Ata'halne



Spelas av : Lina

InläggRubrik: Sv: Charmen hos gamla broar [Azazel]   sön 28 apr 2013, 21:30

Ata'halne ville nästan klänga sig fast vid den mjuka rösten, behövde tröst så desperat även om han aldrig skulle kunna ta emot den - eller för den delen erkänna att han ens behövde vänligheten från början.
"Jag är Ata'halne." Mumlade han lågt, var nära på att tillägga men du kan kalla mig Ata innan han bet sig själv i tungan. När han var nervös brukade han tala antingen för lite eller för mycket, hade svårt för att hitta en balans som inte fick honom att framstå som underlig på det ena eller det andra sättet. Han svalde och fuktade nosen - för att sedan inse vad han gjorde och snabbt dra in tungan i käftarnas säkerhet - och flackade fram och tillbaka med ögonen. Den gröna blicken tycktes dansa runt lejonblandningen utan att Hanen hade lagt sig ner - tack och lov på avstånd - och den yngre av de två började förstå att han borde säga något. Antagligen förväntades säga något.
Han var tvungen att ta en skakande inandning innan hans ögon fäste sig vid Azazel, uppvisade tydligt rädsla, nervositet och obehag, men även en svag beundran. Den unge betraktade många som mer eller mindre vackra, och tack vare vingarna och den tjocka manen var Azazel någon han sorterade in i sådan benämning. Det fick honom att sänka huvudet en aning och stänga ögonen under en kort stund, skammen stor över hans egen kropp. En darrande suck medan han försökte tygla Charmen, tvinga ner den. Med den på högvarv kunde han inte kontrollera sin förädiska tunga.
"Skulle Ni kunna berätta vart jag befinner mig?" Han såg ner i marken mellan sina upprivna tassar, hoppades att hanen skulle förstå att han syftade på om platsen de nu befann sig på hade något mer namn än Numoori.
Han hoppades att inte hela landet såg ut såhär, att det fanns djupa skogar. Där kunde han huka sig under grenarna i väntan på att Huy skulle återvända till honom efter en lyckad jakt. Om han ens hittade henne. Men om han gjorde det.. Då skulle han nog vilja stanna om detta nya land erbjöd avståndet från andra som hans stackars hjärta krävde för att inte överarbeta sig. Han och Huyana skulle trots allt behöva slå sig ner tillslut, de hade ständigt varit på väg någonstans efter att deras stammar slaktats. Efter att de blivit ensamma mot en kall värld fylld av ännu kallare själar.
Till överst på sidan Gå ner
Azazel
Moderator
avatar

Spelas av : MoonPhanter

InläggRubrik: Sv: Charmen hos gamla broar [Azazel]   ons 01 maj 2013, 12:07

Han väntade tålmodigt medan den ranglige främlingen flackade med blicken. Ata'halne. Namnet lät främmande, exotiskt. Azazel rättade till bakbenen så att han låg på ena höften, med framtassarna vilande brett isär och huvudet höjt. Ögonen kisade en aning i solskenet. Havets salta bris ryckte i hans morrhår och tjocka man. Det vindpinade trädet knäppte lätt och områdets tjockbladade växter rasslade rogivande. Fakargen behöll blicken lugnt vilande vid vrenen. Så talade ynglingen på nytt, med späd och trött röst.

"Du har nått Numooris sydöstra kust, benkusten." Han vände på ansiktet för att se på landskapet och ändå behålla Ata i ögonvrån. "Norrut sträcker sig Tenkais' Öken, hemvist åt vargflocken Devils." Han tystnade ett ögonblick och vände sig tillbaks till den andre. "Devils tycker inte om främlingar. I väst breder Lavaöknen ut sig, The Dark Nations revir." De mörka läpparna spändes i ett litet leende. "Men i öst finner du Savannen, inte mer än några mil härifrån. Där finns inga flockar." Och snart skulle regnperioden infinna sig. Snart skulle livet återvända till savannen. Han längtade efter de floder som skulle rinna genom det vidsträckta gräslandskapet. Blommorna som skulle täcka träden och livet som skulle spira.

Han lade huvudet en aning på sned och betraktade den trötte. Vrenen såg så skör ut. Trött, sargad, utmärglad. "Var kommer du ifrån, Ata'halne?" Han pausade ett ögonblick och tillade sedan; "Du behöver inte svara om du inte vill." Han sänkte huvudet, lade det att vila över den ena framtassen och kom på så vis i ögonhöjd med främlingen.
Till överst på sidan Gå ner
Ata'halne



Spelas av : Lina

InläggRubrik: Sv: Charmen hos gamla broar [Azazel]   tor 20 jun 2013, 12:19

Hanen fortsatte se ner i sanden medan Azazel talade, nickade lite försiktigt för att visa att han lyssnade. Ville inte vara fullkomligt oartig mot hanen som talade vänligt till honom. Han såg den äldres rörelser i utkanten av sitt synfält och ryckte till en aning, tvingade sig själv att ta djupa men tysta andetag.
 Ata'halne lyssnade så noga han kunde över hjärtslagen som dunkade genom hans stora kropp, försökte lägga allt på minnet. Ordet "flock" väckte både längtan och rädsla inom honom, fick koncentrationen att försvinna en sekund - han saknade gemenskapen de haft i stammen, men samtidigt var han mycket väl medveten om den skada illasinnade flockar kan båda - speciellt för någon som honom själv. Med en lätt darrande suck koncentrerade han sig åter på Azazels röst. Det lät som om Savannen var hans bästa drag, men han tvivlade på att Huy hade haft samma tankegång. Om han kände henne rätt hade hon antagligen bara gått tills hon hittade en plats hon gillade, struntat totalt i alla revirmarkeringar medan hennes blick drömmande betraktade allt det nya. Hon skulle använda sina krafter för att hitta platsen där mest grönska spirade.

 "Stammen Mongwau," mumlade han lågt, tvingade sig själv att höja huvudet så att han inte talade ner i sanden  "Långt härifrån, det är vad jag tror åtminstone. Vi har vandrat omkring i flera år." När han och Huyana lämnat deras slaktade stammar var de ännu för unga för att bry sig om namnen på platserna de passerade. Och de hade inte följt någon riktning när de vandrat omkring, bara gått dit benen bar dem i jakt på ett ställe där de skulle kunna stanna. Visst, de hade hittat lämpliga platser flera gånger, men inget hade känts riktigt rätt.
 Han svalde och var tvungen att vrida huvudet åt sidan en stund. Det kändes lite som om han förberedde sig för att hoppa nerför ett stup, samma vridande känsla i magen.
"Tror Ni att jag kan ta mig över nån av öknarna obemärkt? Och j-jag hoppas att Ni ej besväras av mina frågor, men, finns det inte mer växtliga platser i närheten?" Han återgick till att studera hur pälsen på hans stora tassar gick i virvlar.
Till överst på sidan Gå ner
Azazel
Moderator
avatar

Spelas av : MoonPhanter

InläggRubrik: Sv: Charmen hos gamla broar [Azazel]   fre 21 jun 2013, 09:01

Han förblev stilla. De rundade öronen kikade alert fram ut den tjocka manen. Andetagen var djupa och lugna. Den tröttes röst var låg och Azazel tyckte sig uppfatta något om stammen Mongwau. Vad nu en stam var. Sen höjde vrenen nosen. Han hade vandrat runt länge - de hade vandrat runt länge. Han hade en vän, eller åtminstone någon han hade slagit följe med ett tag. Fakargen förblev tyst tills Ata'halne ställde en fråga. Eller snarare två frågor. Han log mjukt, fortfarande med huvudet vilande över den breda framtassen.


"Jag tror tyvärr inte att ni kommer över öknen obemärkt, om ni ens skulle komma över vid liv. Det är inte alla som överlever det landskapet." Han var osäker på om han skulle påpeka att främlingen var alldeles för svag för att klara en sådan resa, men lät bli. Om någon borde vrenen själv känna det. Azazel kunde bara gissa, men efter en vandring över den smala klippremsan trodde han inte att någon hade styrkan att överleva i öknen. Det behövdes mat och vatten för en sådan strapats. Han kastade en blick ur ögonvrån på växterna i omgivningen. Risiga buskar och tjockbladade plantor. Morgondimman hade sedan en tid tillbaka bleknat bort och blommorna hade långsamt slutit sina knoppar på nytt.


"Såhär års faller snart regnet över savannen, och då är platsen grön och full av liv." Han pausade ett ögonblick för att fundera. "Norr om savannen breder en stor skog ut sig där det grönskar året om."
Till överst på sidan Gå ner
Azazel
Moderator
avatar

Spelas av : MoonPhanter

InläggRubrik: Sv: Charmen hos gamla broar [Azazel]   lör 29 mar 2014, 19:33

Off:
Det här rollspelet har legat stilla i 9 månader, så jag tänker se det som avslutat.
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




InläggRubrik: Sv: Charmen hos gamla broar [Azazel]   

Till överst på sidan Gå ner
 
Charmen hos gamla broar [Azazel]
Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Benkusten-
Hoppa till: