Han nickade, det var det klokaste, följde man inte sina instinkter Kunde man vara säker på att man snart skulle vara död. "du ser trött ut" sade han och såg på honan, jo trött var nog ordet han sökte när han såg på henne. "Sov du, jag vaktar om det är så" Han log igen och kastade en blick åt det håll solen gått ner för bara någon minut sen. Hans tankar vandrade bort en stund och han blundade, det var skönt att ligga där i hans skapade värme, och kunna hjälpa en främling.

[Kort O.O]

"Jo, nog är jag det allt."
Hon såg på honom, trött leendes. Om hon hade en bror någonstans så önskade hon innerligt att han skulle vara precis som Zhetan, sådär snäll och omtänksam som han var. Hon gäspade stort och blottade de vassa tänderna för omvärlden. Värmen som hanen spred gjorde att kroppen äntligen slappnade av och all den smärta och slitenhet som hon dragit på och inte lyckats uppfatta i kylan gjorde sig nu mer än väl påmind. Hon vände bort blicken och grimaserade, ville inte visa sig svag för den andre.

"Tack, igen." Sa hon kort. Hakan placerades över de korsade benen och hon gav himlen en sista blick innan hon slöt de blå.

[Ska vi låta det avslutas här?]

||Låter bra, har inget som jag kan svara :/ kan säga att de somnade bredvid varandra och skiljdes åt på morgonen?||

[Yes, vi säger så. Här med anser jag denna tråd vara; AVSLUTAD]