HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorKartaLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» Under tunga moln [Alénya]
tis 15 aug 2017, 22:09 av Alénya

» Continue [Shiva]
mån 14 aug 2017, 20:14 av Shiva

» Stillsam sommarnatt [Even]
sön 13 aug 2017, 20:55 av Amanita

» Varje given plats [Arno]
lör 12 aug 2017, 22:33 av Arno

» Återförenade [Jägarna]
lör 12 aug 2017, 14:23 av Arno

» Kära dagbok... (P)
fre 11 aug 2017, 23:59 av Even

» Fate is inching closer [P]
tor 10 aug 2017, 15:47 av Even

» Kända skepnader i regnet [Jodano]
ons 09 aug 2017, 12:13 av Laali

» Bistick [Tenána]
sön 06 aug 2017, 20:34 av Blair

Vem är online
Totalt 7 användare online :: 0 registrerade, 0 dolda och 7 gäster.

Inga

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
Ändringar på medlemslistan, vänligen läs!
sön 19 feb 2017, 14:32 av Sleazoid
Jag och MP har tagit på oss ett projekt nu som kommer underlätta för oss alla att se vilka spelare som spelar vilka karaktärer. När vi är klara kommer spelarnamnen att visas på medlemslistan så att man slipper klicka sig in på varje karaktär och scrolla ner för att se vem som spelar denne. Vi har detta system på Endea och gillar det men har hittills undvikit att införa det på Numoori för att vi manuellt måste sitta och …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 6
Zombie Eventet avslutas!
tis 31 jan 2017, 23:23 av Yargol
Hallå allesammans!

Som ni alla känner till så har det i lite över ett år nu pågått ett stort Zombie Event här på sidan. Ni kan läsa informationen om Zombie Eventet på dess eventsida Här (länk)

Nu har eventet nått sitt slut, och här kommer resultatet - och konsekvenserna - för vad som har hänt under den här tiden! Pågående eventrollspel får såklart fortfarande rollspelas klart även om eventet nu officiellt har …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Affiliates



Sök
 
 

Visa resultat som:
 
Rechercher Avancerad sökning

Dela | 
 

 Temper temper [Ayira]

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner 
FörfattareMeddelande
Volbara

avatar


InläggRubrik: Temper temper [Ayira]   tor 21 feb 2013, 21:21


Det klarröda paret ögon blickade ut över den öppna slätt som bredde ut sig för honom. Dess vidder hade varit den perfekta ursäkten att springa fort, men efter att ha färdats till fot länge nog beslöt han sig för att bespara sina värkande tassar till senare. Stolt bredde han ut sitt mäktiga vingspann, sprang, hoppade, flög. Med några starka slag var han högt uppe bland skyarna och steg allt högre. Han vred på huvuet, såg ner mot marken, letade med blicken efter sin blå följeslagare som...

Nej. Just det.

Vid minnet av vad som hände den dagen ökade han farten och steg allt högre med ett dovt morr som mullrade långt ner i hans strupe. Vreden riktad mot honom själv, sorgen över att ha mist den enda han någonsin älskat blandade sig till en så skamsen, så skärande känsla att han tappade besinningen helt och var nära att krossa sig själv mot marken. I sista stund kom han på sig och rätade upp sig så han flög längs med den jämna markytan. Han grät inte, skrek inte. Men inombords kändes det som om han var nära att slitas itu.

Ett ensligt träd som växte mitt ute på den till synes ödliga slätten blev hans hemvist för natten. Mörkret lade sig då solen sjönk allt lägre i horisonten. Bekvämt placerade han sin kropp bland trädets grenar och kamouflerade sig själv så gott det gick bland löven och med sina mörka markeringar. Tyst vilade han sitt huvud mot sina breda tassar, drog en djup suck.

Han skulle inte sova någonting den natten.

[RESERVERAT TILL AYIRA]
Till överst på sidan Gå ner
Ayira
Flocklös valp
avatar


InläggRubrik: Sv: Temper temper [Ayira]   tor 21 feb 2013, 22:17

En ensam ljus varg rörde sig försiktigt över slättens öppna fält och smälte in med den gnistrande snön. Färgen hon bar på sin kropp var gnistrande silver med vita mönster från hakan ner till magen. Även frambenen bar vita strumpor. I ansiktet kunde man skåda ett par fascinerande kopparbruna mönster under vardera öga. Fick det nästan att se ut som att hon hade fällt tårar som sedan gjort så att pälsen rostat. Även fyra vågräta ärr sträckte sig över ögonen.
Man kunde inge annat säga än att hon var en mycket vacker individ med sin smäckra kropp och magnifika päls. Svansen var längre än normalt men snärtade så graciöst bakom henne att det knappt märktes. Även pälsen var betydligt längre runt hals och nacke men något gjorde så att det ständigt såg ut att sväva i luften, som om att vinden ständigt höll det uppe. Ögonen bar en isande blå färg och gav hela varginnan en helhet som man inte kunde låta bli att se ifrån.

Ria stannade upp och vände den svarta nosen upp emot luften och vädrade försiktigt innan hon lät den ljusa blicken vandra över platsen. Svansen svepte elegant till och åter igen började dom nätta tassarna att röra på sig. Sättet hon rörde sig på var mer elegant och smidigare än många andra, detta hade hon att tacka sin far för. Ninjablodet som flöt inom henne gjorde henne smidigare än många andra trotts sitt stora hinder. Men det var få som skulle se eller märka det då hon inte stördes av det, knappt alls. Förutom att hon inte längre kan skilja på natt och dag. Aldrig mer skulle hon kunna skåda de vackra landskapen men inte heller skulle hon kunna se alla de onda ting som bara gör ont och skadar. En tung suck lämnade henne och ett stort vitt moln bildades framför den mörka nosen innan det dansade ut i mörkret.

Hon hade sedan tidigare kunnat uppfatta ett träd en bit bort en en vag doft av en okänd individ men det var inte fören nu som hon kunde känna av denne främmande varg och något väckte en viss nyfikenhet i dom ljusa ögonen. Den befann sig inte på marken som vanliga vargar, nej den befann sig upp bland trädets grenar. Ett hoppfullt leende växte fram och med tysta snabba steg började hon röra sig emot den främmande håll. Men ju närmare hon kom desto långsammare blev stegen, det hoppfulla leendet suddades sakta ut och då hon befann sig ca tio meter ifrån trädet stannade hon upp och såg aningen besviket upp emot den okända hannens håll. Hon hade hoppas så på att det skulle vara någon annan men ack det var det ej. Man skulle aldrig förlora sitt hopp hade hennes far en gång sagt till henne och dom orden höll hon fortfarande stenhårt fast vid.
Till överst på sidan Gå ner
Volbara

avatar


InläggRubrik: Sv: Temper temper [Ayira]   tor 28 feb 2013, 10:02


Det dröjde inte länge innan Volbara väcktes ur sina ångersfulla tillbakablickar av en främlings doft som letade sig fram till hans känsliga nos trots den kalla vinterluften. Han slog upp ögonen, rynkade lätt på nosen då han lyckades urskilja en silverfärgad individ nere på marken. Volbara hade annars en utmärkt syn, mestadels tack vare hans fakargblod, men mörkret som lade sig gjorde det svårare för honom. Tack vare månens bleka sken och den felfritt vita snöns reflektioner kunde han urskilja hennes utseende. Silverfärgad. En ung vargatik. Vacker var hon, ja, Volbara hade under sin ringa livstid på 19 år sett många vackra varginnor. Men den fagraste av dem alla var och skulle alltid förbli hans Valoria. Vid minnet av sin sköna följeslagare, vid minnet av hur han begått sitt livs misstag knep han ihop ögonen, försökte fokusera. Han undrade vem tiken var och om hon kunde utgöra någon fara för honom. Så han slog upp sin blick igen och synade henne ännu en gång. Letade efter eventuella svagheter och brister ifall hon skulle visa sig hotfull. Han gjorde så av ren instinkt, hade alltid gjort sen han och Valoria togs till fånga av drakargerna i hemlandet.
"Vem går där?" brummade han till slut. Bröstkorgen skälvde lätt till när han talade, öronen var spetsade och hela hans fokus var riktad mot främlingen. Men Volbara beslöt vila på trädets grenar. Om hon var vänlig och väckte hans personliga intresse kanske han skulle bege sig ner till den frostbitna marken.

Kanske.

Till överst på sidan Gå ner
Ayira
Flocklös valp
avatar


InläggRubrik: Sv: Temper temper [Ayira]   tis 05 mar 2013, 20:29

Den okände hade upptäckt henne, ja inte var det väl så konstigt. Hon hade inte sin fars egenskaper så att hon kan dölja sin doft och liknande, eller kanske hade hon men vet inte om det bara. Men att smyga sig på individer hade aldrig varit hennes sätt att ta sig fram, sånt kan skrämma och skapa oro och misstankar. Kanske även mister man chansen till nya bekantskaper eller så över riken för fiendeskap. Ria må ha överraskat många av dom hon träffat på då hon rör sig fram på ett så elegant och ljudlöst sätt, men hon bär en lika mjuk insida som yttre.

Den mörka rösten fick dom ljusa öronen att rycka till och vinklas framåt emot hannen. Dom isande ögonen såg emot hans håll och hon vinklade huvdet mycket lätt åt höger sida. Begrundade ordet och vargen. Han bär en sån sorg som nästan får det att göra ont inom henne. Trotts trädets kyla så talar det så tydligt till henne, så tydligt om vad hannen som dess vackra grenar bär.
"Ayira, dotter av Yoru och ninja av Oga." rösten bar en sagolik och sjungande klang och den unga varginnan bugade lätt som hälsning för att sedan se upp emot den bevingade vargen igen. Den tjocka pälsen dansade till i vindens kalla drag och ärren över ögonen tittade fram för att sedan burra ner sig i den tjocka vinterpälsen igen. Stod man tillräckligt nära så kunde man utan större problem se ärren som sträckte sig tvärs över hennes ansikte. Men på längre håll så ser dom mer ut som en mönstring i den magnifika pälsen.
"Och ni?"
Till överst på sidan Gå ner
Volbara

avatar


InläggRubrik: Sv: Temper temper [Ayira]   tor 07 mar 2013, 19:58



Volbara lyssnade till tikens ord, nickade eftertänksamt. De namnen hon nämnde var inga han på något vis hört talas om - kanske var detta inte så konstigt då han ännu var en främling i detta land. Men det faktum att tiken verkade vänligt sinnad fick honom att slappna av en aning, så pass mycket att han valde att lämna trädets kala grenar. Smidigt klättrade han ner och landade mjukt på den frostbitna marken.
"Det är ett vackert namn ni bär." kommenterade han uppriktigt. Väl på marken såg han tiken bättre och kunde urskilja ärren som gick tvärs över vardera öga. På något makabert sätt var ärren vackra. Undrar om de är ett märke från en strid, ett otrevligt barndomsminne kanske?
Volbara granskade tikens säregna skönhet en kort stund innan han besvarade henne.
"Jag heter Volbara."
Själv var Volbara mycket stolt över sitt namn. Hans mor och far - Isolde och Barrabas - hade med omsorg valt ut namnen åt sina tre söner. Volbara, som var varken äldst eller yngst, borde under uppväxten ha hamnat i en klämma. Att varken vara familjens äldste och stolte arvtagare eller den yngste som ofta gnällde och fick allt han pekade på. Men istället behandlades de tre likvärdigt och växte upp i harmoni. Självklart kivades de lite då och då, men de blev förstås alltid sams efteråt. Vid minnet av sina två bröder, Bael och Vigour, log Volbara svagt. Han saknade dem så, och undrade hur de hade det nu.

Till överst på sidan Gå ner
Ayira
Flocklös valp
avatar


InläggRubrik: Sv: Temper temper [Ayira]   tis 12 mar 2013, 18:14

Hon kände hur hannen lämnade trädet och landade mjukt i den kalla snön.
Han var bevingad och ungefär i hennes storlek, hon var själv lite mindre men inte mycket. Han bar en behaglig men osäker känsla och Ria kunde nästan känna sorger inom honom, hade han förlorat något tro.
Då han åter talade så lyssnade hon lugnt och lyfte upp huvudet lite grann och log mjukt vid de ord hon fick höra. En varm känsla spred sig inombords och hon såg lite smått generat ned emot marken. Den långa svansen svepte till över snön innan den la sig tätt emot dom nätta tassarna.
"Tack." mumlade hon nervöst fram och såg emot hannen ur ögonvrån. Trotts att mörkret omfamnade dom så var det inga som helst problem för henne att uppfatta hannens position. Hon såg honom betydligt bättre än vad han ser henne, hon skulle upptäcka långt före honom då dom båda vandrar på marken.
"Volbara. Vilket fascinerande namn ni bär." den ljusa tomma blicken såg upp emot hannen som kallade sig själv för Volbara, stoltheten dansade igenom hela marken och hon kunde inte låta bli att le smått. Ett mjukt och varmt leende.
En kylig vind drog över den tjocka manen och Ria slöt ögonen och man kunde se hur hon njöt av dom svala dragen för att sedan se emot den bevingade igen.
Det lös nästan om dom ljusa ögonen och hur mycket man än skulle försöka fånga hennes blick så skulle det vara som att se in i ett par isande kalla iskulor. Hon hade tappat förmågan att se och lika så fånga andras blickar, låta liv spruda igenom dom båda ögongloberna. Det hände men mycket sällan.

"Vad har fört er hit ut en så kall dag som denna?" stämman var fortfarande mjuk och ren men man kunde ändå höra ett litet vagt viskade av nyfikenhet. Ja hon var fortfarande ung och fortfarande nyfiken på livet, vad som finns där ute.
Till överst på sidan Gå ner
Volbara

avatar


InläggRubrik: Sv: Temper temper [Ayira]   sön 31 mar 2013, 00:53




"Tack."

Verkligen ingenting att tacka för. Detta var en artig ung tik Volbara hade att göra med. Det kändes lite bättre - ingen som käftade, ingen som var otrevlig. Bara lugn, frid, harmoni. Vad han behövde nu.

"Volbara, vilket fascinerande namn ni bär."

Likt den grå varginnan gjort innan sänkte Volbara blicken en aning, även han en smula generad. Men det hon sa var sant - hans namn var fascinerande, även enligt hans mening. Ett svagt leende lekte över hans svartkantade läppar innan det snabbt dog ut igen. Ännu en gång riktade Volbara sin klarröda blick åt tikens håll.
"Tack själv." mumlade han till svar. Hon behövde nog inte hans sällskap lika mycket som han behövde hennes. Han behövde verkligen en vän nu, eller bara en främling att prata med. Smärtan efter sitt misstag med Valoria gnagde sig ännu fast djupt i hans bröst, stack hårt som knivar. Det gjorde uppriktigt ont att tänka på henne. Han behövde sätta sina tankar på ett sidospår. Komma på andra tankar.
"Jag vet inte." Volbara höjde blicken mot himlen. Mörker. "Jag försöker nog komma bort bara."

Till överst på sidan Gå ner
Ayira
Flocklös valp
avatar


InläggRubrik: Sv: Temper temper [Ayira]   sön 12 maj 2013, 18:13

Ett mjukt smil höll sig på dom tunna läpparna och hon kunde inge annat än att dra på läpparna ännu mer då han tackade. Inte för tacket utan känslan han omringades av just du, det var få som kände stolthet över sitt namn. Varför visste hon inte men en sak hade hon snabbt fått lära sig, det är en mörk värld dom lever i. Det fanns goda själar men ack lika många onda, om inte fler. Ibland tackade hon den svarta Djävulen för att hennes syn blev så brutalt tagen ifrån henne. Men att aldrig få se någon le, se deras utseenden igen, att aldrig så se landets färger. Men mycket hade förändrats sen dess, hon hade funnit sig själv under vintern och knyt många nya band.

Läpparna la sig i en neutral rand och försiktigt närmade hon sig Volbara för att slå sig ner framför honom. Sträckte dom på sig så skulle dom precis kunna nudda vid varandras svarta nosparti. Han var fylld av en sorg som gjorde att hon inte ville komma närmare, ge honom utrymme och respekt.

"Att komma bort tror vara den rätta lösningen. Men om man håller sig undan för länge hur ska man då lösa gåtan då man återvänder." Ria i sig var en gåta som väckte lika många frågor som svar. Hon talade på ett sätt som få i hennes ålder skulle göra, det var inte ens så att alla äldre förstod henne ibland.
"Ni bär på en tung sorg Volbara, jag kan känna det. Jag vet inte vad ni har förlorat bara att det var mycket viktigt för er. Men tror ni verkligen att komma hit är den rätta lösningen. Förr eller senare kommer ni att stå öga för öga med sanningen." hela tiden höll hon sina iskristaller fästa mot hannen och även om hennes blick inte talade så gjorde hennes klara röst det, hennes lugna uttryck.
Till överst på sidan Gå ner
Volbara

avatar


InläggRubrik: Sv: Temper temper [Ayira]   sön 19 maj 2013, 20:38


Ibland visste han inte. Resan hit, till Numoori, hade känts så.. rätt. Hela tiden hade det varit rätt, trots att han lämnade plikter, familj, ansvar bakom sig för att leva det här livet. Men det hade varit rätt, det hade känts rätt då. Var det den där kicken, den där lusten att göra något vågat och nytt som drev honom? Eller var det att han kanske, bara kanske, kunde se en framtid med Valoria i ett nytt rike? När de flydde från huset, från alla ondsinta drakarger tillsammans, han och Valoria, hade han fortfarande haft alternativet att återvända hem. Hem till far, Barrabas. Hem till mor, Isolde. Och hans bröder, Bael och Vigour. Han hade kunnat ta Valoria med sig och allt hade blivit precis som förr.

Men han ville inte ha det som det var förr.

Trots att han var en tyst och aningen tillbakadragen själ älskade Volbara äventyren, att få se nya platser, att vara där på plats och se när saker och ting utspelar sig. Att vara delaktig i något nytt, och stort, trots att det kanske bara innebär att han är ett vittne.

Men att få resa hit, med Valoria. De hade kunnat bygga ett bo någonstans.. kanske på kusten, kanske någonstans bland bergen. Sett valpar växa upp - vita, bruna, blå, med eld och elektricitet som sina speciella förmågor. Han hade älskat dem, fostrat dem likt hans far fostrat honom. Lärt dem flyga. Blivit gammal, åldrats vid Valorias sida och sett sina söner och döttrar i sin tur få avkommor och föra generation efter generation vidare. Till sist hade han dött, kanske i sitt bo, bredvid sin älskade Valoria. Tillsammans. För alltid.

Men han hade förstört allting nu. Jagat bort henne, förkastat henne trots att han visste redan då att han begick ett misstag. Han var inte värd någonting längre, inte utan henne.

Och trots att han tappat sin stolthet, sitt värde, så satt den här främlingen här, ung, blind men vacker och klok, och delade med sig av sin visdom till honom. Han var så tagen av tikens ord att han inte visste vad han skulle säga.

Hon hade rätt. Hon hade fullständigt rätt.

Han skulle inte hitta svaret här. Inte finna sin plats, eller Valoria. Inte här, ensam på Numoorislätten. Han var tvungen att fortsätta söka. Hitta Valoria, berätta sanningen. Det kom som en uppenbarelse, sänd från ovan - som en av Valorias dödliga blixtar gav den nu liv och en ny glöd tog eld i hans röda ögon.

"Ja.." mumlade han frånvarande, men som om han uppenbarats. Ögon som betraktade himlen över dem. "Jag har varit naiv. Jag trodde jag kunde fly från sanningen, från mina misstag, men nu vet jag att den bara kommer att jaga mig tills dess att jag vänder och möter den - eller tills jag dör."
Han sänkte sin nos från skyarna och såg på Ayira med en nyvunnen glöd i blicken. Han visste inte varför han sa det här, varför han avslöjade allt för en främling - men det kändes som om hon hade rätt. Det fanns ingen lögn i hennes ord.
"Och det vet jag nu tack vare er, Ayira. Återigen - tack."
Till överst på sidan Gå ner
Ayira
Flocklös valp
avatar


InläggRubrik: Sv: Temper temper [Ayira]   lör 06 jul 2013, 16:46

Dom ljusa ögonen gnistrade likt iskristaller i det kalla skenet och gav den unga tiken spöklika drag, kanske en fallen ängel eller en ande som kommit vilse. Trotts det så var hon inget av det, kanske skulle hon kunna vara en av dessa falla änglar men ty. Hon var blott vuxen och redan sett mer än var många gör under sin livstid. Det visa sinnet kan nog ingen ge svar på var det kommer ifrån, hon vet inte ens själv men antar att det är faderns kloka ord som lärt henne. Och sen den fagra Boadicea som hade lärt henne så mycket, tagit hand om henne och framför allt fann henne den mörka kalla natten. En kall il klättrade längst den nätta ryggen då tankarna riktades emot den natten.

"Mig har ni inget att tacka för. Det är ni själv som vaknade upp, vila viktigt men att vila för länge är betydligt farligare. Allt jag gav er var en lätt knuff." det var med ett mjukt leende hon såg emot honom innan nosen riktades upp emot skyn.
"Men att finna dom rätta svaren kan ta längre tid än man tror. Förhasta dig inte utan låt tiden styra då svaren ska träda fram." en vit gestalt trädde sakta fram i hennes sinne, två blodfärgade klot med en så intensiv känsla, mörka läppar som log kärleksfullt emot henne. Ayria slöt ögonen och log lika varmt och längtande tillbaka. Tiden hade gått och betydligt längre än hon tänkt sig men ännu är det inte dags. Inte ännu.
Till överst på sidan Gå ner
Volbara

avatar


InläggRubrik: Sv: Temper temper [Ayira]   sön 01 sep 2013, 12:23


Volbara följde Ayiras blick mot himlen, granskade med nya ögon de många tusen stjärnor som vältrade sig i mörkret där uppe, spred sitt matta ljus omkring sig.

Mig har ni inget att tacka för. Det är ni själv som vaknade upp, vila viktigt men att vila för länge är betydligt farligare. Allt jag gav er var en lätt knuff. Men att finna dom rätta svaren kan ta längre tid än man tror. Förhasta dig inte utan låt tiden styra då svaren ska träda fram.

Tiken var något yngre än Volbara själv hade han listat ut men talade ändå som en av de äldre från hans födelseflock. Den unge fakargen blinkade ett par gånger, hans röda ögon lätt glödande. Med ett lätt leende som diskret lekte över hans svartkantade läppar sträcktes hans krökta fågelvingar ut med ett mjukt prasslande läte. Han vevade med dem smått, lätt prövande, som för att testa om han hade styrkan att fortsätta.

"Jag måste ge mig av." sa han, hans röda klor grävde i marken, sökte fäste. "Jag har saker jag måste reda ut."

Vingarnas lätta vevande övergick till ett uppriktigt flaxande och fakarghannen steg ifrån marken, svävade över den, gjorde några prövande svängar.

"Jag kommer aldrig att glömma er, eller era ord. Tack, igen."

[blö, förlåt för ultra-mega-segt svar men har typ ingen fantasi xD börja avsluta? c: ]
Till överst på sidan Gå ner
Ayira
Flocklös valp
avatar


InläggRubrik: Sv: Temper temper [Ayira]   sön 08 dec 2013, 14:07

Med ett vagt leende lyssnade hon till hans ord och nickade sakta. Hon förstod även om bilderna var svaga, det var något som viskade till henne. En vag vinande viskning och dom ljusa ögonen följde hannen tills han lämnade marken, hade han vandrat till fots så hade hon kunnat se honom dit inga fungerande ögon hade kunnat se. Men bortsett från andra så kan hon inte se vad som händer ovanför henne. 
- Adjö.
Viskade hon försiktigt och den glanslösa blicken föll emot marken. En kylig vind drog fram över platsen och med slutna ögon riktade hon den mörka nosen emot skyn och slog upp dom sargade ögonlocken.
- Adjö Volbara, vi ses snart igen. 
Stark, den klingande rösten bar en styrka lekfull som vinden och hon hoppades på att han kunde höra henne och inte befann sig för långt bort redan. Det vaga leendet blev växte sig större och med lätta steg började hon att röra sig bort från platsen.
Till överst på sidan Gå ner
Volbara

avatar


InläggRubrik: Sv: Temper temper [Ayira]   tor 03 apr 2014, 08:59

[Jaaa då antar jag att detta är avslutat! ^^]

A V S L U T A T
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




InläggRubrik: Sv: Temper temper [Ayira]   

Till överst på sidan Gå ner
 
Temper temper [Ayira]
Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Numoorislätten-
Hoppa till: