Pågående Event
Senaste ämnen
» Anledningen [Astrid]
mån 15 apr 2024, 11:03 av Lev

» Heartsick [P]
mån 15 apr 2024, 10:47 av Lev

» Felsteg [Orion]
mån 08 apr 2024, 21:02 av Naldo

» En mysbrasa kan inte bli för stor[P]
ons 03 apr 2024, 14:31 av Saskia

» 1a April 2024
tis 02 apr 2024, 00:06 av Yargol

» Hoppsan [Nuksimvalpar]
tor 28 mar 2024, 20:24 av Umbriel

» [LKF] Två vilsna själar
tis 26 mar 2024, 15:09 av Maksim

» Ditt hjärta är sant [Astrid]
tis 26 mar 2024, 14:41 av Astrid

» Ring av eld (P)
fre 22 mar 2024, 22:11 av Filia Ignis

Vem är online
Totalt 14 användare online :: 0 registrerade, 0 dolda och 14 gäster.

Inga


Flest användare online samtidigt: 152, den mån 04 nov 2019, 23:54
Chatt
Bildlänkar, Stränder och Snö! Vårnyheter 2024
Nattligt återseende [Blue] [AVSLUTAT] Dot_cl10 tis 05 mar 2024, 12:23 av Yargol
Redan 2024? Som tiden går. Då är det minsann dags för nyheter! Glad
2023 var ett långsamt år för de flesta, så även för oss i Crew som …

Togos, NPCer på wikin, och mer! Vinternyheter 2023 ❄️
Nattligt återseende [Blue] [AVSLUTAT] Dot_cl10 fre 06 jan 2023, 21:02 av Yargol
Gott Nytt År Numoori! Och god Jul i efterskott Eye sparkle
Här kommer lite blandat som hänt under det senaste halvåret och lite kommande …

 

 Nattligt återseende [Blue] [AVSLUTAT]

Gå ner 
2 posters
Sida 1 av 2  •  Gå till sida : 1, 2  Nästa
FörfattareMeddelande
Erathor
Erathor 
Utvandrad 

Spelas av : Vic | Utvandrad


InläggRubrik: Nattligt återseende [Blue] [AVSLUTAT]    ons 02 apr 2014, 00:12

Växtlivet prasslade avvikande under de svarta tassarna i den annars stilla natten. Mörkret hade slutit sig om honom och för det mänskliga ögat var det som om de lugna stegen inte hade någon bärare. Skogen tycktes vara i en tyst slummer och han rörde sig längst de grova trädstammarna i riktning mot ett svagt porlande. En mindre bäck skar genom skogen, tillät månen att leta sig ner genom de täta lövverken och sprida sitt bleka sken över en mindre plats. 
   Erathor klev ut ur mörkret och badade i hennes, månens, ljus. Den spräckliga blicken fördes upp mot det vida himlavalvet. "Jag har saknat er." viskade han. Trots att tid passerat sedan han återfick sin förmåga att förstå och samtala med henne så kände han sig ändå lika tacksam varje natt. Det var ensamt här. Månen var det enda sällskap han hade, det enda han hade kvar av en svunnen tid. Ett matt leende spred sig över de svarta läpparna innan han stegade ut i det friska vattnet. Det var kallt. Kallt men behagligt och den låga vattennivån nådde inte ens halvvägs upp över de långa benen. Han förde ner sitt huvud och lät det friska vattnet skölja ur blodet ur hans käftar från villebrådet han tagit bara en timme tidigare. Den hade varit liten, liten men tillräcklig. En hare. Strax innan han krossat dess kropp hade den skrikit, ett högt och hjärtskärande skri. Men nu var allting lika tyst som innan. Endast ljudet av den porlande bäcken. 

[Sämst start.]


Senast ändrad av Erathor af Séragon den tis 14 okt 2014, 18:23, ändrad totalt 2 gånger
Blue
Blue 
Död 

Spelas av : My | Död


InläggRubrik: Sv: Nattligt återseende [Blue] [AVSLUTAT]    ons 02 apr 2014, 00:23

Karga landskap hade ersatts av skog; föråldrade träd med lövverk som sträckta sig vida ovanför hennes huvud, formade ett välvt tak som filtrerade månljuset. Det mörkgröna dunklet och de uråldriga träden påminde om en annan plats - skogen som låg i vinterlig ålder; där ingenting förändrats på flera decennier, där månblommorna lyser upp om nätterna. Denna plats var inte helt olik den magiska skog hon lämnat bakom sig för nästan 6 fullmånar sedan. Det smärtade att tänka på, men inte för att hon längtade tillbaka, utanför vad hon gjort för löften när hon gett sig av.
Kaiwood förde med sig en slags kyla, inte bara en sådan som fick pälsen att kråma sig; även den sortens kyla som fick själen att vibrera. Den kändes så stark i henne att vid varje vindpust tvingades hon att stanna upp - det var som att nerverna frös till is för några sekunder. Trots att Blue var medveten om att hon själv skapade detta - att det kanske var hennes hjärndemoner som lekte med henne igen, eller att det kanske var bristen på sömn, vatten och föda som gjorde vinden så obarmhärtigt kall - så kunde hon inte kämpa emot.
För ungefär 6 månader sedan hade hon gett löfte till sig själv, eller, då hade det inte varit ett löfte. Det varit något att sträva efter, ett mål, en önskan. Men med tiden förvandlades det; det kom att bli en börda, ytterligare något som skulle komma att göra henne besviken, ännu något hon skulle misslyckas med. Det lät så enkelt i tanken, det hade varit så enkelt att säga - det hade varit fullt med hopp, med tro; nu fick tanken bara henne att känna ångest. Att börja leva, det hade varit hennes löfte. 6 månader hade passerat, och hon kunde svära på att hon kände sig mer illa däran än vad hon gjorde innan.
Med knotiga tassar, seniga lemmar och en utmärglad kroppsbyggnad kämpade hon sig fram. Det kändes meningslöst. Ingenting kändes nytt, intressant eller spännande. Tankarna cirkulerade bara i hennes huvud; återkommande minnen, självhat och sorg. Det spelade ingen roll att hon aldrig besökt Kaiwood förut, ingenting var uppmärksamhetsväckande nog. Frågan var bara vad som fick benen att fortsätta röra på sig.
Tiden flydde undan henne, återigen. Plötsligt fann hon sig i ett allt för främmande ställe. Det mörka dunklet var inte längre behagligt för hennes azurblåa ögon, utan formade hotfulla skuggor ur tomma intet. Paniken fyllde genast hennes taniga kropp; lungorna tycktes krympa ihop, oförmögen att ta åt sig all luft varginnan förgäves tampades med att ta in. Paranoian kastade bränsle på den redan fullt brinnande ångesten. Greppet om verkligheten flöt undan henne och hon föll handlöst ner i något mörker. Allting var becksvart framför hennes ögon, och det enda hon kunde höra var hennes blod som rusade genom ådrorna och hjärtats pulserande. Trots att allting verkade ha försummats, så kunde hon känna svalheten från fast mark under henne. Gång på gång försökte hon öppna ögonen, röra på sina muskler eller åtminstone höra något - allt utan resultat.
Ångesten och paniken hade lamslagit hennes kropp. Blue hade levt med den i flera år, men aldrig varit med om detta. Men den outhärdliga sorgen kombinerad med underskott av sömn och föda hade en drastisk effekt. På något sätt var mörkret och tystnaden lugnande. Kanske var det såhär döden skulle kännas? Var det här döden? Blue försökte röra på sig igen - ingenting hände, inte ens en muskel verkade rycka till. Skulle hon någonsin kunna röra sig igen? Vad spelade det för roll, hon ville bara ta vara på stunden.
Vid stammen av ett tjockt, mörkt lövträd låg den beniga varginnan. Hennes päls hade tappat all lyster, hennes lemmar hade tappat all muskelmassa och förvandlats till skelett. För en gång skull så verkade hennes utseende ha kommit ikapp med vad hon kände sig på insidan...
 [ DRAMAQUEEN. Du får ursäkta. :c ] 
Erathor
Erathor 
Utvandrad 

Spelas av : Vic | Utvandrad


InläggRubrik: Sv: Nattligt återseende [Blue] [AVSLUTAT]    lör 05 apr 2014, 01:06

Natten, tystnaden och månen förde med sig en känsla som var nästintill bedövande. Bedövande på ett underligt men trivsamt sätt. Han gillade natten och dess mörker. Gillade hur det omslöt och dolde honom samtidigt som månen gav honom styrka. Hon fick honom att känna sig skärpt. Fokuserad. Det fanns inga tvivel om att hon varit en ovärderlig närvaro under dessa månader. Det var något som han aldrig kunde tacka henne nog för. Men hon kunde inte ersätta saknaden av hans nära och kära. Ovissheten om vad som hänt dem åt upp honom inombords. Mardrömmar jagade honom ständigt. Kanske höll han på att bli galen eller så var han endast en varelse med för mycket outredda tankar. 
   Eftertänksamt slickade han sig om munnen. Den skära tungan klöv flödet av vatten som rann från hans käftar. Hon talade till honom. "Vad försöker ni säga?" mumlade han nyfiket på okänt tungomål medan blicken nyfiket letade mellan trädstammarna. Bäcken lämnade han bakom sig, förde sig mellan träd och undervegetation med lätta steg. För sin storlek var han oerhört tyst, nästan ohörbar där han gick. Men bara nästan. Vad var det månen ville att han skulle finna? Det förblev en fråga utan svar. Tills en doft letade sig ner i hans nos. Erathor drog ett djupt andetag, vädrade i luften. Den var inte helt främmande, faktum var att den var rätt välbekant, även om han inte riktigt kunde placera dess bärare. Inte ännu. 
   I takt med ett stigande intresse rörde sig den mörke närmare med långa steg. Doftspåret växte sig starkare och en ljushylltad varginna med blå blick framträdde för hans inre blick. Blue. Öronen var spända och rörde sig till minsta lilla ljud skogen gav ifrån sig. Han tittade sig forskande omkring. Slutligen fästes blicken på något, en individ intill en av skogens många trädstammar. 

Stanna

Ljudet av hans steg dog ut i natten. De spräckliga ögonen smalnade, försökte urskilja hennes väsen bland mörkret och skuggorna. Hon verkade i dålig form. Värre. Var hon ens vid liv? "Blue..." viskade en mörk stämma ut i natten.


Senast ändrad av Erathor af Séragon den tis 14 okt 2014, 18:23, ändrad totalt 1 gång
Blue
Blue 
Död 

Spelas av : My | Död


InläggRubrik: Sv: Nattligt återseende [Blue] [AVSLUTAT]    lör 05 apr 2014, 16:18

Solen stod högt på himmelen. Genom det täta lövverket filtrerades solljuset, och man kunde ta del av dess värme. Ötamon vibrerade av liv och färger. Sommaren var i dess mitt - man kunde känna det tillsammans med varje fullt blommande månblomma; de fyllde den gröna skogen med spräcklig vithet. Vindarna var full med blomdoften som berusade allt med luktsinne. 

Blue hade precis grävt klart sin lya under några tjocka, uråldriga rötter. Hennes vanligtvis vita, skimrande päls hade mattats ut lite, och fått stänk av brunt tack vare jorden. Något var väldigt annorlunda med henne - hon utstrålade lycka, livsglöd. Tydligt kunde man se hur hennes smäckra kropp drogs med en mage som såg oproportonelig till hennes kroppsbyggnad.

Den högdräktiga varginnan kravlade sig upp ur lyan, med ett av de bredaste leenden man kunde se på henne. Utanför stod en hane, hans päls var silvergrå med mörka inslag utstrött över hans kropp - bemötte henne med samma entusiastiska leende.

" Blue... " 

Ötamon slukades av mörker - allt blev becksvart. Alla sinnen som försummats började komma tillbaka; först känseln, kylan omfamnade hennes kropp, sedan lukten - Kaiwoods främmande doft, men denna gång innehöll den något annat, något betryggande. Sedan hörseln, det lät som vågor som rullade in över stranden, men det var lövens våldsamma prasslande. Till sist synen...
Blue slog förskräckt upp ögonen. Långsamt började hennes kropp vakna till liv med henne. Suddigheten i hennes blick långsamt ut, och gjorde det möjligt för henne att kunna urskilja detaljer. Trädstammar, månens bleka ljus... Och där, en bit ifrån henne stod en stor, mörk gestalt. 

Honans instinkter drog genast vid, och hon försökte genast resa sig upp, men föll ihop innan hon ens kommit halvvägs. Återigen försökte hon ställa sig, denna gång med lite eftertänksamhet och planering - men det var förgäves. Benen vek sig under henne igen.

De kristallblåa ögonen hade så tappert försökt undvika den större silhuetten, men föll slutligen tillbaka på honom. Till sin chock, släppte paniken och en utmattande lättnad fyllde henne.
" Séragon... " rösten var dämpad och raspig, men man kunde tydligt höra hur tacksam hon var över att det var han. 
Erathor
Erathor 
Utvandrad 

Spelas av : Vic | Utvandrad


InläggRubrik: Sv: Nattligt återseende [Blue] [AVSLUTAT]    tis 08 apr 2014, 21:54

"Res er inte." beordrade han henne mjukt. Rösten var dov men lugn. Fortfarande omsluten av mörker med endast de lätt glödande ögonen synliga, tog han ett steg närmare. Han trädde fram i det månsken som letat sig igenom de täta trädkronorna och lät det ljussätta hans ansikte och delar av hans bringa. Under tystnad studerade han den knotiga kroppen. Han hade sett fram emot ett välbekant ansikte i denna, fortfarande, främmande värld. Men han hade inget minne av denna Blue. Detta var inte den varg han träffat i den förtrollade skogen för nästan ett halv år sedan. Ett sammanbitet uttryck spred sig över ansiktet. Ett uttryck av oro. Andetagen var tunga, djupa, och i den nattliga tystnaden var det lätt att tro att vem som helst kunde höra honom. 
   Han behövde inte fråga hur det stod till. Hela hennes väsen skrek av hunger, utmattning och vemod där hon låg. Ett par steg till och han stod precis framför henne. Han släppte inte det ljusa ansiktet med blicken medan han slog sig ned. "Om ni säger vad ni behöver, så kanske jag kan hjälpa er." Blicken vandrade längst med hennes vita kropp, försöka avgöra ifall hon frös eller inte. "Det finns friskt vatten inte så långt härifrån." sade han och försökte sig på ett leende.


Senast ändrad av Erathor af Séragon den tis 14 okt 2014, 18:23, ändrad totalt 1 gång
Blue
Blue 
Död 

Spelas av : My | Död


InläggRubrik: Sv: Nattligt återseende [Blue] [AVSLUTAT]    tis 08 apr 2014, 22:40

Varginnan tittade med forskande ögon på den större hanen. I mörkret var han dold - han var en med skuggorna. Tack vare små detaljer, tillsammans med de säregna ögonen, kunde hon dra slutsatsen av att det var han. Men så fort han steg fram, blottade sig inför månens syrliga sken, var hon med ens säker. I hans anlete fann hon de släta linjerna och lugnet han burit sist de mötts. Åsynen av honom lättade den innerliga smärtan lite.
Som om hans ord varit lag, låg hon kvar, även om det var andra faktorer som spelade stor roll; faktumet att hon inte kunde resa sig. De azurblå ögonen var fastnaglade på honom.
" Om ni säger vad ni behöver, så kanske jag kan hjälpa er. Det finns friskt vatten inte så långt härifrån. "
Hon var generad; Blue hade hoppats att de skulle mötas igen, men inte såhär. Inte när hon var svagare än sist. Det var meningen att de skulle ses när hon var frisk, när hon var på god väg i livet. 
" J-jag är lite törstig. " Kved hon. Det smärtade i magen och bröstkorg att prata. Varför hade hon inte märkt den uppenbara utmattning av hennes kropp tidigare? Hur kunde hon vara så ouppmärksam gällande hennes egna kropp. 
Månen lyste emellan det täta lövverket. Den kastade oregelbundna pelare av ljus på den kyliga marken. Undervegetationen här var så gles och tunn, det fanns inget som höll värmen och det kändes tydligt. Hennes kropp hade rasat i temperatur. 
Erathor
Erathor 
Utvandrad 

Spelas av : Vic | Utvandrad


InläggRubrik: Sv: Nattligt återseende [Blue] [AVSLUTAT]    fre 11 apr 2014, 03:31

Med en kort nick besvarade han hennes ord. Kroppen sjöng ner till marken bredvid den magra kroppen. De mörkblå ögonen, befläckat med blodrött, mötte hennes blå för en kort stund, som för att förbereda henne. Han lade hakan intill den kalla backen och buffade in nosen under den ljusa, taniga kroppen. Hon var kall. Kall men lätt och därför tog det honom inte länge innan han lyckats skuffa upp henne över hans nacke. Han reste sig upp, först med bakbenen och därefter med frambenen för att trycka upp den främre delen av sin kropp. Nacken spändes för att hålla henne kvar, innan hon slutligen gled ner på den svarta ryggen. Snabbt och smidigt. Han kunde inte förneka att hennes nätta vikt var något utav en ovan, men trivsam, överraskning. Blue var knappt märkbar där hon hängde över honom. De flockfränder han tvingats bära vägde uppskattningsvis det dubbla. Erathor tittade bakom sig. "Säg till så stannar jag." Den svarta kroppen vände sig om i riktning mot vattnet och började stega iväg. Det var med förhållandevis försiktiga steg han tog sig fram, främst för att undvika att hon gled av honom. Öronen var vinklade bakåt och han tog sig fram under tystnad, djupt försjunken i sina egna tankar. Det dröjde inte många minuter innan det avlägsna ljudet av rinnande vatten nådde hans öron. "Snart framme." mumlade han tyst, mer för sig själv än för någon annan.
   Vattnet rann med stillsam ström nedanför de svarta tassarna. I övrigt var det lugnt och stilla i skogen. Endast några små nattaktiva varelsers rörelser kunde urskiljas emellanåt. Han betraktade den mörka vattenytan och sin egen krusade spegelbild för en stund. Nej, han skulle inte uppehålla henne mer. Försiktigt hukade han sig ner så varghonan kunde kravla sig bort från honom och ner mot vattnet.

[PPade rätt mycket för att det skulle gå snabbare. Säg till om det inte är ok så ändrar jag! C:]


Senast ändrad av Erathor af Séragon den tis 14 okt 2014, 18:24, ändrad totalt 1 gång
Blue
Blue 
Död 

Spelas av : My | Död


InläggRubrik: Sv: Nattligt återseende [Blue] [AVSLUTAT]    fre 11 apr 2014, 17:21

[ Blev jättebra. ^ ^ ]

Storögt tittade hon på Séragon. Varginnan var tömd på kraft, hon hade inte ens orken att göra motstånd eller med ord protestera, och trots allt visste hon att han menade väl. Men hon kunde inte neka den avlägsna känslan av förnedring. Blue ville mer än allt kunna ta hand om sig själv, vara stark. Men ju mer dagar som passerade, ju längre bort verkade drömmen vara. Det verkade förbli ouppnåeligt. 

Det smärtade i muskler hon inte ens visste att hon hade, och för att vara ärlig var hans rygg inte speciellt bekväm. Men missnöjdheten rådde mycket av hennes egna fel - det var svårt att slappna av och låta hennes kropp forma sig efter hans, och å andra sidan så var ryggen inte byggd för att färda andra vargar. 

Tiden verkade gå underligt segt, men träden passerade i oproportionerlig fart. Hennes tidsuppfattning var lite i obalans. Men väl framme, kunde hon känna den friska doften av vatten. Trots att Séragons doft var djupt inborrad i hennes nos så kunde hon inte missta den. Den var som lite renande för hennes själ.

Med hackiga gester tog hon sig av från hans rygg, och kravlade sig fram till vattendraget med samma osmidiga rörelser. Huvudet kändes obarmhärtigt tungt; hon vilade det försiktigt på vattenbrynets yttersta kant, medan hon började lapa i sig vattnet. Elden som brann i hennes munhåla, ådror, hals, bröstkorg - överallt, började tyna bort successivt med varje klunk. Helst av allt ville hon bara kliva i och lägga sig ner, flyta iväg planlöst. 

Varghonan drog sig tillbaka för att inte riskera att ramla i. Vattnet hade gett henne åter energi. Nog för att hon kunde lyfta sitt huvud och se med halvslutna ögon på Séragon - hon var inte trött, inte alls, men utmattningen styrde nu hennes kropp.
" Tack.. " rösten var svag, den speglade precis vad hon såg ut, precis vad hon kände sig. Trots att hon var så olik, hade hon inte känt sig mer i frid med sig själv. Om alla kunde se hennes insida, var detta vad de skulle se.

" Jag är ledsen att du fick se mig såhär... " rösten hade ökat en nivå. Blicken lämnade honom genant - genom den tunna pälsen kunde man se hur blodet samlades lite extra kring hennes kinder.
" Det var inte meningen att vi skulle ses på detta vis. " Eller? Kanske var det de. Blue trodde inte på Gudarna, men kanske ödet. Det fanns väl en mening för allt? Åtminstone var det de hennes gamla jag trott, men nu var hon osäker. Och efter allt som hänt henne hade hon all rätt att vara de.
Erathor
Erathor 
Utvandrad 

Spelas av : Vic | Utvandrad


InläggRubrik: Sv: Nattligt återseende [Blue] [AVSLUTAT]    ons 16 apr 2014, 20:42

Han vilade blicken på vattnet medan honan drack. Tankarna var på annat håll, som alltid. Denna natt skenade medvetandet iväg till hans artfränder. Med slutna ögon lyssnade han intensivt efter den vite ledarens stämma. Det var nästan som om han förväntade sig höra den. Ofta brukade den vites ord ljuda i huvudet på honom, samtala med honom, men precis som många nätter innan så förblev det tyst. En lätt suck lämnade honom och i samma veva påmindes han av det sällskap han hade.
   Blue tog till orda, och det fick de svarta öronen att vinkla sig i hennes riktning. Så ursäktande ... Han som tidigare hållit fokus på bäcken riktade nu den mot Blue. "Kanske var det meningen." sade han och gav henne en menande blick. Ja, kanske var det menat att deras vägar korsats ännu en gång. Det såg ut som om hon kunde behöva en hjälpande hand. För sin egen del så var detta den första varg han återsett bland de han stött på här. Oavsett omständigheterna var det bekanta ansiktet betryggande i en värld som han, fortfarande, var en nykomling i. Det var en trevlig omväxling även om det inte kunde ersätta den saknad han kände över sin familj.


Senast ändrad av Erathor af Séragon den tis 14 okt 2014, 18:24, ändrad totalt 1 gång
Blue
Blue 
Död 

Spelas av : My | Död


InläggRubrik: Sv: Nattligt återseende [Blue] [AVSLUTAT]    tor 17 apr 2014, 20:51

Séragons blick kändes hård emot hennes, tvingade blicken som just vågat sig på han igen, att vika bort. Han utstrålade styrka och triumf - något som tycktes blända henne. 
Öronen vibrerade till hans stämma.
" Kanske var det meningen. "
Blue vände sin azurblåa blick emot honom igen, letade i den menande blicken efter ett svar: vad var meningen? Årstider hade passerat sedan de träffats, och de båda tycktes vara på samma plats. Hon hade tagit många steg från Ötamon, men inget steg alls inom henne. Hade han? Var han förändrad? 
Hennes blick var allvarlig. Nästan lite dömande fäste dig i hans blåröda. Hon utmanade honom, eller snarare hans ord. Kanske var det fel av henne att försöka förändra hans syn, och än om omöjligt (han var ju trots 342 år). 
" Jag har letat efter en mening alldeles för länge. " Trots att hennes blick varit brysk, så var hennes stämma lika len som vanligt, kanske något hesare.
" Jag tror inte längre. " Hon orkade ärligt talat inte. Besvikelsen av att alltid hoppas, att önska efter något som inte hände, den tyngde ner henne på sätt hon inte kunde förklara.
Blicken vek av, letade sig emellan de mörka trädstammarna. Det var tomt, ödsligt. Ögonen som seglat över området fäste sig kvickt på hanen igen, lite mjukare.
" Vad är din mening? Varför tror du än, Séragon? " Han hade levt flera 100 år mer än henne, och han lyckades ännu tro, tro att något hade en mening. Det var lite beundransvärt, samtidigt som hon kände ömkan för honom. 342 år gammal... Hur stod han ut?
Erathor
Erathor 
Utvandrad 

Spelas av : Vic | Utvandrad


InläggRubrik: Sv: Nattligt återseende [Blue] [AVSLUTAT]    fre 25 apr 2014, 18:43

Erathor slog sig ned bredvid henne men blicken höll han stadigt vid det porlande vattnet. Undvek hennes blick. Öronen strök sig längst med den mattsvarta nacken medan hon talade. Ögonen hade en frånvarande glans över sig och ansiktet var sammanbitet. Han svalde hårt och avbröt henne nästan i hennes fråga. "Ditt liv är en motgång och saknar därför mening. Utan en mening finns det ingenting kvar att leva för. Vad är egentligen meningen med livet?" sade han upprört, som om han hört allting förut. Som om han upprepade det hundra andra vargafränder frågat honom. Han spände blicken i henne, men denna gång var den mer kylig än vanligt. "Det är lustigt hur vi alla ständigt måste ha en syfte att sträva efter, hur vi aldrig bara kan "vara". Bara ... acceptera vår existens och invänta det som komma skall. När livet går från klarhet till klarhet har vi inga problem med att tro på ödet men vid första anblicken till motgång tappar vi vår tro." Orden växte sig giftigare, nästan anklagande. Det var som om vissa ständigt var tvungna att veta sin plats och mening på jorden de bevandrade. När ovissheten var ett faktum, när deras "mening" gått förlorad, då var det Erathors skyldighet att belysa dem med svaret på livets gåtor.
   En djup suck lämnade honom och det tidigare hårda uttrycket mildrades. "Blue, jag säger inte att det inte finns en mening, för jag tror själv att vi alla är menade för någonting. Men jag tror inte att vårt syfte, hela anledningen till varför just vi är här, är hugget i sten. Det är något som är i ständig förändring. Finns det endast en mening med livet? Jag tror inte det." Han gjorde en kort paus. Det var sällan han talade så här mycket men hennes vemod hade fått honom irriterad, gjort honom påmind om det förflutna. "Utan mening och betydelse skulle jag inte orka leva men det betyder inte att jag söker efter dem. Att ständigt grubbla över sin existens förgör en, det har jag själv fått bevittna."


Senast ändrad av Erathor af Séragon den tis 14 okt 2014, 18:24, ändrad totalt 1 gång
Blue
Blue 
Död 

Spelas av : My | Död


InläggRubrik: Sv: Nattligt återseende [Blue] [AVSLUTAT]    fre 25 apr 2014, 21:34

De blåa ögonen följde honom, letade efter kontakt. När hon äntligen fick den besvarad, så var det inte alls det hon väntat sig; hans blick var kylig, och hon kunde nästan känna hur den skar igenom henne. Men hon kämpade emot begäret att vika undan, låta han vinna - det var lite som att två kraftfält slogs emot varandra. 

Tålmodigt lyssnade hon till vad han sade. Hans röst var hårdare än normalt. Hon hade gjort honom upprörd, rört någon öm punkt i hans väsen. På något vis var det betryggande att se en annan, mer känsloladdad sida av Erathor, det försäkrade henne om att han faktiskt satt bredvid henne, att han var på riktigt.

Blicken vek tvärt av. Hon kände sig förnedrad, som att Erathor anklagade henne för att ha tappat sin tro, för att hon tappat hoppet om att något större än dem två existerade. Det låg sanning i hans ord, det betvivlade hon inte, men på något vis kände hon sig vanärad. Om någon så förstå, vore det inte han, Erathor af Séragon? Varför hade hon trott att de på något vis skulle ha en djupare förståelse för varandra?

När han tystnat, mötte hon hans midnattsblå ögon igen men såg bortåt igen. Ilskan hade svalnat och lämnat den välbekanta förtvivlan bakom sig. Huvudet sjunk ner på hennes tassar, vinklat bort från Erathor. Andningen blev tyngre samtidigt som klumpen av sorg byggdes upp i strupen på henne. 
" Jag saknar dem så... " sade hon tyst. Rösten var trött, utmattad. Hon blundade hårt.
Erathor
Erathor 
Utvandrad 

Spelas av : Vic | Utvandrad


InläggRubrik: Sv: Nattligt återseende [Blue] [AVSLUTAT]    lör 26 apr 2014, 11:00

Hon förtjänade inte hans frustration, det visste han, men han var förändrad sedan deras första möte. Någonstans på vägen hade han hittat sig själv. Ett förflutet som på många sätt präglat honom till det han var idag. Det var honom hon såg nu - Erathor af Séragon. Inte en vilsen skugga som kallade sig vid samma namn.
   De blåröda ögonen följde den ljusas rörelser och han fuktade sina svarta läppar med den skära tungan. "Jag vet." suckade han tungt åt hennes uttalande medan han såg ut över sin omgivning. Han behövde och ville inte fråga vem hon saknade eller varför. Saknaden var ömsesidig.


Senast ändrad av Erathor af Séragon den tis 14 okt 2014, 18:24, ändrad totalt 1 gång
Blue
Blue 
Död 

Spelas av : My | Död


InläggRubrik: Sv: Nattligt återseende [Blue] [AVSLUTAT]    lör 26 apr 2014, 17:39

Bäckens porlande, vindens lågmälda susande och deras andetag var de enda som hördes. Månen silvriga ljus kändes renande i hennes päls, som om vatten plötsligt flödade emellan pälsstråna utan att göra henne våt.

Ännu låg hon med huvudet på tassarna, ögonen som var hårt slutna öppnades långsamt. Kroppen värkte av utmattning men det var inte det som var det jobbigaste, nej, det var det dåliga samvetet hon fick för Erathor. Han hade säkerligen varit med massor av tragiska händelser under sitt liv - Blue ville inte vara en börda. Men det var det enda hon visste hur man var. 

" Förlåt.. " mumlade hon lågmält. Hon ville förklara sig men hon lät bli, för något sade att han redan förstod. Hyndan tog ett djupt andetag innan hon lyfte huvudet från tassarna och såg på Erathor. Ett svalt leende tinade fram i hennes anlete. Hon ville bryta den tunga stämningen även om den i stort sett bodde i hennes huvud.

Efter att ha granskat Erathor en kort stund, tittade hon tillbaka på sina beniga tassar. Det kändes som de var vänner, men hon visste inte mycket om honom. Kanske var de inte vänner? Bara bekanta? Blue hade tappat så mycket gällande närhet och umgänge. Hade hon ens haft en vän? Leendet dog ut.

" Längtar du hem? " med hem, menade hon Isilóth - platsen han nämnt först då de möttes. Blicken letade i dunklet emellan trädstammarna, innan den riktades emot Erathor igen. Hon ville desperat vara något mer än en trasig själ, om än bara för honom. Hon ville att någon - även om den personen inte var hon - skulle se bortom den taniga kroppen och defekta sinne. 

Erathor
Erathor 
Utvandrad 

Spelas av : Vic | Utvandrad


InläggRubrik: Sv: Nattligt återseende [Blue] [AVSLUTAT]    tis 06 maj 2014, 20:55

Längtar du hem? Mer än ni anar sade han i sina tankar. Det var allt han ville säga. Saknaden var överväldigande. Förtärde honom långsamt. Tiden ifrån sina marker och vänner var egentligen inget mindre än en krusning på vattenytan i hans mått mätt, men ändå var saknaden outhärdlig. Varför hade han inte påbörjat sin vandring hem? Han hade stannat här länge, allt för längre. En oro gnagde inom honom. En rädsla över vad han skulle finna där hemma. Om han var kapabel att vandra så långt var inte heller självklart. Ögonen slöts men Erathor förblev tyst. Istället nickade han endast svagt som svar. Han ville inte prata om det. Orkade inte. Hur kunde han?
   "Hur är det med er?" frågade han istället medan han såg på de knotiga frambenen som tillhörde den ljusa vargen. Allvaret hade släppt och han bjöd nu på ett något lättsammare tonläge. Att prata om sig själv hade han aldrig gillat och därför gled han snabbt bort från ämnet.


Senast ändrad av Erathor af Séragon den tis 14 okt 2014, 18:25, ändrad totalt 1 gång
Blue
Blue 
Död 

Spelas av : My | Död


InläggRubrik: Sv: Nattligt återseende [Blue] [AVSLUTAT]    sön 11 maj 2014, 20:24

En mjuk suck lämnade hennes strupe gemensamt med att blicken vek sig bortåt. Erathor hade nickat svagt, nästan omärkbart. Blue ville så gärna knyta band till honom, men det började sakta uppenbara sig att de var från olika länder, olika tidevarv, olika världar. Blue ville relatera till hans längtan, men tycktes inte förstå. Känslan av en plats att kalla hem var främmande. Blue hade alltid hört hemma hos någon, inte någonstans. Varsamt ruskade honan på huvudet. Vad var det med honom som fick henne att reflektera så mycket över hennes existens? Han lyckades att dra fram sidor av henne hon inte utforskat, eller sådana hon begravt med sin familj.

"Hur är det med er?" 
Blue flinade ett sorgefyllt leende, men blicken var fortfarande fäst i dunklet emellan de brokiga stammarna. Vad hade hon inte gett för att säga; "det är bra", och mena det? Blue hade lärt sig att alla behandlar sorg olika, och att andras råd fungerade aldrig särskilt bra - vissa sa att endast tid kunde läka hennes sår, men för henne tycktes de bara ha rivits upp mer. Andra sa att hon bara behövde bestämma sig för att sluta sörja, det funkade inte heller. 

De blåklintsfärgade ögonen sökte sig till Erathors mörka ansikte igen, och bemötte det med det spruckna leendet. Det kändes som en retorisk fråga, för han visste väl? Blue hade varit så säker på att han förstod. För han var väl inte blind, eller?
"Det hade kunnat vara bättre." suckade hon. Kroppen värkte än, även om det inte var det som var det jobbigaste. Blue kunde härda den ytliga smärtan - den inre, inte alls lika bra.
Erathor
Erathor 
Utvandrad 

Spelas av : Vic | Utvandrad


InläggRubrik: Sv: Nattligt återseende [Blue] [AVSLUTAT]    sön 11 maj 2014, 21:43

Någonting blött träffade honom på nosryggen och blicken höjdes mot den mörka skyn. En till och därefter en till droppe träffade honom. Det var ett fint duggregn som svepte över skogen. Den välbekanta och behagliga doften slog emot hans nos och han log något. Av någon anledning han inte riktigt visste gillade han regnet, speciellt den doft den förde med sig och det ljuva smattrandet mot bladverken. Det lätta regnet hade svårt att tränga ner i den täta, mattsvarta pälsen. Istället lade sig små fina droppar längst ut i hårstråna som glimrade av månens bleka sken. För en stund slöt han ögonen, kände hur den stillsamma kaskaden stänkte mot hans ansikte.
   Precis som många gånger tidigare så lämnade en djup suck honom. Det var som om det var allt han gjorde nu för tiden. Men denna gång var det av välbehag. Som om allt vemod släppte. Vad skulle han säga? Han kunde inte hjälpa henne. Blue verkade fast i ett virrvarr av mörker som endast hon själv kunde ta sig ur. Och just nu orkade han inte grubbla på det. Han ville bara vara. "Fryser ni fortfarande?" frågade han och såg på hennes päls. Den såg ut att vara i dåligt skick. Kunde den ens stänga ute fukten? För även om trädkronorna bildade ett skyddande tak över de två, letade sig ändå droppar ner över dem. Innan Blue hann svara hade Erathor rest sig upp. Han vandrade upp vid sidan av henne och lade sig bredvid. Förhoppningsvis kunde han hålla henne någorlunda varm.


Senast ändrad av Erathor af Séragon den tis 14 okt 2014, 18:25, ändrad totalt 1 gång
Blue
Blue 
Död 

Spelas av : My | Död


InläggRubrik: Sv: Nattligt återseende [Blue] [AVSLUTAT]    sön 11 maj 2014, 22:21

Det första tecknet på regn som Blue märkt av, var den friska doften det bar med sig, sedan kom de stilla regndropparna. Tyst följde hon Erathors exempel, och lät en tyst suck lämna hennes sammanflätande käkar. Det var en suck av välbehag. Denna stund förde med sig en inre frid som Blue inte upplevt på många år. Regnet var det vackraste och renaste hon visste. Även de värsta dagarna tycktes skyfall ha en lugnande effekt. För henne hade regnet varit en chans att bli berörd. Och Erathor, trots deras olikheter, var en individ hon tänkte på även när de inte var tillsammans. De var blott främlingar, men i hennes huvud hade de träffats många, många gånger. Dessa två dämpande inverkanden kombinerat, gav henne själsfrid.

Huvudet var riktat upp emot det välvda taket, och ögonen slutna. 
"Fryser ni fortfarande?"
Blue vände ansiktet emot honom och såg på honom med en känslolös blick. Tankarna hade varit så spridda att hennes fysiska välmående hade glömts bort. Ännu en gång hann hon inte tänka mycket på det, för uppmärksamheten riktades direkt på Erathor när han reste sig. Ögonen följde honom med precision, tills han lade sig längs henne. Hennes kropp gjorde sig påmind då blodet plötsligt började rusa - det bubblade som lava. Under den tunna pälsen i hennes anlete kunde man se hur det rodnade lite extra, och generat vände hon bort blicken. Hon hade inte blivit rörd av en annan individ på väldigt, väldigt länge.
"Tack..." skälvde hennes röst.
Erathor
Erathor 
Utvandrad 

Spelas av : Vic | Utvandrad


InläggRubrik: Sv: Nattligt återseende [Blue] [AVSLUTAT]    sön 11 maj 2014, 22:46

Huvudet vilade på de svarta tassarna och Erathor log uppmuntrande mot den ljusa. Det var en oskyldig handling, med ingen annan tanke än att faktiskt värma den taniga kropp han hade intill sig. Aldrig slog tanken honom att det kanske kunde uppfattas annorlunda.
   Regnet smattrade rofullt mot trädkronorna och för en stund låg Erathor under tystnad. Beundrande vädret, natten och sällskapet. Månen talade till honom och han svarade henne på ett för andra obegripligt tungomål, varken hans hemspråk eller det som han övervägande hört talas i detta land. Det kan vänta. Just nu ville han skjuta undan de tankar hon gav honom, men han svarade henne med mjuk, kärleksfull stämma utan minsta agg. Hon om någon skulle förstå.
   "Vad glädjer er Blue?". Erathor lyfte huvudet från sin tassar och såg mot henne. "Vi tycks fastna i det negativa, så säg mig, finns det någonting som gör er glad? Minsta lilla sak." Han försökte sig på ett leende men det tynade snart bort när han själv kände hur det inte hörde hemma i hans så allvarsamma yttre.


Senast ändrad av Erathor af Séragon den tis 14 okt 2014, 18:25, ändrad totalt 1 gång
Blue
Blue 
Död 

Spelas av : My | Död


InläggRubrik: Sv: Nattligt återseende [Blue] [AVSLUTAT]    sön 11 maj 2014, 23:10

Brusandet i hennes kropp avtog med sekunderna. Blue var väl medveten om att hans handlingar bara var av artighet, faktum var att detta var något som skavde i hennes tankar. Av vad hon kunde döma, var Erathor en individ av godhet - inte bara till andra utan till allt. Hans vänlighet kom naturligt, och han hade alltid behandlat med samma vördnad. Blue åtrådde genuinitet. Men för tillfället nöjde hon sig med en annans kroppsvärme så tätt inpå hennes. Det hade nog inte spelat någon roll vem som legat jämte henne vid denna tidpunkt, det hade fortfarande frambringat samma känslor. Kanske hade det till och med varit bättre om det varit någon annan, och inte Erathor, den personen hon i tankarna begärde så mycket av. 

"Vad glädjer er Blue? Vi tycks fastna i det negativa, så säg mig, finns det någonting som gör er glad. Minsta lilla sak." 
Osäkert såg hon på honom. Glädje var något som låg bortom fjärran. Glädje i sin renaste form var en dröm hon övergett. Tragedin skulle alltid överrumpla den. Men minsta lilla sak. Det fanns saker i världen som trots allt hade skönhet. Så som regnet, ja, regnet. Blicken som sett något frånvarande ut skärpte sig lite.
"Regn." började hon tyst, och fortsatte tänka lite. "Blommor." suckade hon nöjt. Världen var sannerligen en vacker plats. Det var det som var i den som smärtade henne. Tankar på hennes barndom forsade smärtsam förbi, men denna gång ett relativt lyckligt minne. Ett svalt leende letade sig fram i hennes känslolösa anlete.
"När jag var liten ville jag bli en blomma, för jag tyckte de var så vackra." Det förvånade henne, att hon fortfarande ville det från tid till tid, bli en blomma - bara pryda jorden med prakt och inte känna.
Erathor
Erathor 
Utvandrad 

Spelas av : Vic | Utvandrad


InläggRubrik: Sv: Nattligt återseende [Blue] [AVSLUTAT]    tis 13 maj 2014, 21:05

Han var tvungen att skratta till. En valp som ville bli en blomma. Erathor fann det underhållande, speciellt när tanken var så avlägsen från hans egen dröm som liten. Men han uppskattade hennes tycke för det enkla här i världen. Han var själv väldigt förtjust i regnet, just för att det var så oberäkneligt. 
   Tanken kittlade fortfarande hans sinne och en rofylld suck lämnade honom samtidigt som han sänkte huvudet för att vila det ovanpå sina framtassar. Blues svar fick honom att tänka på någon han inte sett på väldigt, väldigt länge. Någonting sade honom att hon skulle svarat likadant. "Regn. Blommor. Något mer?" brummade den mörka rösten frågande medan han såg ut över de grova trädpelarna som tornade upp sig runt om dem.


Senast ändrad av Erathor af Séragon den tis 14 okt 2014, 18:26, ändrad totalt 1 gång
Blue
Blue 
Död 

Spelas av : My | Död


InläggRubrik: Sv: Nattligt återseende [Blue] [AVSLUTAT]    tis 13 maj 2014, 21:30

Det frenetiska smattrandet hade börjat bli lugnare, och vattendropparna tycktes bli tyngre. Det bar med sig känslor av frid. Dofterna av det friska regnet, kroppsvärmen av den större hanen längs hennes kropp, månens silvriga sken som avlägset glödde bakom regnmolnen - varginnan kände verkligen en sinnesro.

Mjukt log hon åt honom när han skrattat kort. Hela situationen kändes drömsk, som något som egentligen skett för länge sedan - något som nu bara varit ett minne som hon längtade tillbaka till. Men han kändes så äkta. Leendet hade tinat bort, och hon vände bort blicken från honom.

"Regn. Blommor. Något mer?
Blue suckade tyst. Det var jobbigt att tänka på glädjande saker. Mest för att det hon alltid funnit glädje i förr, hade förvandlats till något sorgefyllt.
"Allt stort av glädje har försummats av min tragedi, Séragon." rösten lät ursäktande, och hon tittade på honom med en blick som bevittnade om desamma. Varginnan önskade att hon haft något bättre, lättsammare svar.
"Jag skulle vilja säga det här." erkände hon lågmält. "Men jag ville inte känna." Tankarna ramlade oplanerat ut genom hennes mun. "Jag vågar inte längre känna glädje i sådant som kommer lämna. Sådant som kan lämna." Samma ursäktande tonläge höll i sig. De blå ögonen lämnade hans anlete. Det här, det Erathor gav henne, var något som gladde henne - men hon förträngde det. Deras möten var flyktiga, likaväl som deras relation. Det var bara en slump att de mötts, eller så hade det varit ödet, hur som helst kunde hon inte lita på att varken slumpen eller ödet skulle föra de samman igen. Hon vägrade tillåta sig känna en inre glädje, för vilken sekund som helst skulle de kunna brytas ner och skulle ramla tillbaka till ruta ett igen.

Efter den korta pausen, såg hon upp på honom igen.
"Men regn, blommor..." Hon såg sig menande omkring. "Det består, även om världen inom mig kraschat." Hon log ett känslolöst leendet. En gång hade detta varit en tröst, nu var det bara ett faktum.

[Tror jag älskar Erathor lite för mycket. ♥ Totally ship them tho'.]
Erathor
Erathor 
Utvandrad 

Spelas av : Vic | Utvandrad


InläggRubrik: Sv: Nattligt återseende [Blue] [AVSLUTAT]    tis 13 maj 2014, 23:16

Öronen spelade på huvudet åt den ljusas ord. "Jag vet inte vad jag ska säga." erkände han suckande. Detta var mycket mer än vad han kände sig bekväm med. Det kändes olustigt, obekvämt. Han hade ingenting mer att komma med. Var vemodet det enda de kunde dela, det enda de hade gemensamt? Han kunde inte undgå att känna en sorts besvikelse. Det var som om hon gett upp världen, livet och lyckan. Maktlös var vad han kände sig. Maktlös och besviken. Blue vann den här striden. Han tänkte inte försöka längre. Kanske skulle hon någon dag åter finna glädje, men inte tack vare honom. Åtminstone inte idag.
   Det var någonting med henne som ledde in honom på ett mörkt sidospår. Tankar, destruktiva tankar. Hur allt runt omkring honom förtvinade, dog, medan han förblev. Farliga tankar. Tankar som ledde till sorg, den sortens sorg som kunde förgöra honom. Var det något han fruktade så var det just det - sorgen - vad den kunde göra med honom, vad den gjort med så många andra. 
   Snabbt slog han ifrån sig det hans sinne försökte säga honom. Förtryckte, glömde, sådant han inte ville eller ens borde tänka på. Räddade sig själv. Ändå kunde han inte förneka att han uppskattade det sällskap denna nedstämda själ gav honom.

[Stackars Blue, Erathor är så dålig på allt som har med känslor att göra. Han känner sig så besvärad xD Synd att de har så knepiga namn, har suttit ett tag och försökt hitta på ett lämpligt namn till dem. Blurathor var det bästa jag kunde komma på, haha.]


Senast ändrad av Erathor af Séragon den tis 14 okt 2014, 18:26, ändrad totalt 1 gång
Blue
Blue 
Död 

Spelas av : My | Död


InläggRubrik: Sv: Nattligt återseende [Blue] [AVSLUTAT]    ons 14 maj 2014, 05:16

"Jag vet inte vad jag ska säga."
Trots det, kände hon sig bättre. Allt som visade att detta var på riktigt, fick hennes hjärndemoner att ta ett steg tillbaka. Vilken frihet Erathor gav henne. Hon log ett mjukt, besvärat leende åt honom. Det var skrämmande att den enda stunden hon kunde få vila var med honom. Men den rädslan fick vänta till senare.

Hon fann glädje i minnen. Trots att de flesta var delad med en obarmhärtig sorg, så kunde hon inte låta bli att le av tankarna på hennes valpar, hennes make. Hon fick en dålig känsla när tankarna på honom började uppenbara sig. Gjorde hon fel? Såg han inte att hon sörjde nu? Bedrog hon honom? Varför fick Erathor henne att tänka så? Hon sänkte blicken och såg på sina rangliga framben. Om hon hade haft kraften att resa sig och ta några steg tillbaka hade hon nu gjort det. Den mörkpälsade hanen hade en förmåga att få henne att känna saker hon förträngt, glömt bort. Det var avskräckande, och fascinerande. Hon hoppades han kände det samma, om än så det vagaste. 

"Du då, Séragon? Vad glädjer dig?" Det kändes inte som att hon skulle få ett fullständigt svar. Av vad han pratat med honom, så hade hon dragit en snabb slutsats att han inte gillade att prata om sig själv. Egentligen, vore han inte mycket mer än en främling. Blue såg på hans välskurna ansikte, och reste lätt på öronen. Trots att utmattningen började övergå i sömnighet, så ville hon inte ännu att dagen skulle komma. Vem visste vad som skulle ske då?

[Men det är ju det som är det intressanta. :'D Mycket mer komplicerat och roligare att rolla. De är så himla olika. xD Hahaha! Blurathor ♥ Lät rätt gulligt dock. xD]
Erathor
Erathor 
Utvandrad 

Spelas av : Vic | Utvandrad


InläggRubrik: Sv: Nattligt återseende [Blue] [AVSLUTAT]    ons 14 maj 2014, 18:23

Han hade aldrig funnit sig själv tillräckligt intressant och att tala om sig själv kändes överflödigt när alla andra, för honom, var så mycket mer intressanta. Men denna fråga höll han inte farlig. Den krävde ingenting utav honom, skrapade endast på ytan. Utdraget hummade den mörka, som om han letade efter svar på den fråga varghonan ställt. Det var av ren reflex, han visste ju redan. 
   "Det finns mycket som skänker mig glädje, Blue." började Erathor efter en stunds tystnad. Han skakade lätt på huvudet för att bli kvitt de regndroppar som lagt sig ovanpå hans nosrygg och panna innan den mörka stämman åter ljöd. "Gemenskapen som skapas när man strävar mot ett gemensamt mål, när man är beredd att ge sitt liv för sina bröder och systrar ..." Det var överbefälhavaren i honom som talade, en position han inte kunnat släppa helt sedan han kom hit. Dåre. Han skakade lätt på huvudet åt sitt svar. Detta hörde inte hit. "Men jag finner också nöje i det enkla här i livet. Enkelheten är vacker." Utan vidare detaljer såg han upp mot henne och log en aning. Det var ett mer genuint svar och förmodligen lättare att relatera till.


Senast ändrad av Erathor af Séragon den tis 14 okt 2014, 18:26, ändrad totalt 1 gång
 
Nattligt återseende [Blue] [AVSLUTAT]
Till överst på sidan 
Sida 1 av 2  •  Gå till sida : 1, 2  Nästa
Dina behörigheter i detta forum
Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
Liknande ämnen
» Nattligt dopp [Corson]
» På återseende [Kilah]
» På återseende, min käre
» Återseende (Caedmond)
» Ett återseende [Nomë]
Hoppa till annat forum: