HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorKartaLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» Nästan som kristaller [Abraxas]
Igår på 19:48 av Abraxas

» Giv valpar ¯\_(ツ)_/¯
Igår på 16:51 av Malvado

» Förbannelse
Igår på 11:57 av Paimonia

» Orolig väntan [Valkyrian]
tor 16 nov 2017, 20:23 av Valkyrian

» Searching for.. what? (SHIVA)
tor 16 nov 2017, 19:14 av Shiva

» Frostig morgon
tor 16 nov 2017, 18:35 av Taranis

» Dansande flammor
tor 16 nov 2017, 18:17 av Izusa

» Where do I begin?
ons 15 nov 2017, 11:03 av Hecate

» Tillstånd om Nisha (kul det lät) x'D
tis 14 nov 2017, 13:41 av Akira

Vem är online
Totalt 4 användare online :: 0 registrerade, 0 dolda och 4 gäster.

Inga

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
Platsuppdateringar! Uppdaterad karta
tor 14 sep 2017, 02:15 av Mivria
Hej go nissar!  :rawr:

Kartan har fått en uppdatering. Om ni går in på kartsidan kommer ni märka att det nu finns två kartor för att underlätta, då en enda karta med allt började bli för plottrigt. Den ena visar de vanliga geografiska områden, och den andra visar mer specifika platser och knytpunkter, samt vandringsleder som binder samman dessa. 

Ni kan se de uppdaterade kartorna HÄR!

Detta är bara ett påbörjat …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Ändringar på medlemslistan, vänligen läs!
sön 19 feb 2017, 14:32 av Sleazoid
Jag och MP har tagit på oss ett projekt nu som kommer underlätta för oss alla att se vilka spelare som spelar vilka karaktärer. När vi är klara kommer spelarnamnen att visas på medlemslistan så att man slipper klicka sig in på varje karaktär och scrolla ner för att se vem som spelar denne. Vi har detta system på Endea och gillar det men har hittills undvikit att införa det på Numoori för att vi manuellt måste sitta och …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 6
Affiliates



Sök
 
 

Visa resultat som:
 
Rechercher Avancerad sökning

Dela | 
 

 Över hav och land [Zeltak]

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner 
FörfattareMeddelande
Boadicea
Vandrare
avatar

Spelas av : Säl

InläggRubrik: Över hav och land [Zeltak]   tis 25 dec 2012, 00:58

Från savannen hade hon flugit - Över brända slätter och klippiga fält, bort från det sjungande havet och den salta vinden. Snabbt hade den krökta blå horisonten försvunnit bakom svallande röda kullar, och för första gången i Boadiceas liv befann hon sig i ett område med mer land än vatten. Det var märkligt, men hon vande sig snabbt, då annat inte fanns som alternativ. Här var luften torrare och landet tystare än hon någonsin upplevt, hon som var van vid vågornas ständiga dån och dimmornas fuktiga slöjor. Men även om upplevelsen var främmande var den inte direkt obehaglig, även om hon ideligen blev påmind om hur mycket bättre havet var än detta vida, varma land.

Norrut hade hon flugit, då den öppna savannen var en miljö hon misstrivdes alltför mycket i. Ridandes på varma vindar hade landskapet under henne snabbt övergått i fuktiga träskmarker, täckta av tunna lager is och snö. Även högt ovan gyttjepölarna var luften rik på metangas, vilket var nog för att övertyga Boadicea att fortsätta. Den solskimrande dagen hade övergått i natt, och det var under en stjärnklar himmel fakargen nådde skogsbevuxna marker, en syn mer hembekant än något hon hittills sett. Vid det här laget hade vindarna börjat sträva mot henne, bitande kalla, och hungern började göra sig påtaglig. Upptäckten av träd var nog för att övertyga Boadicea om att detta var en plats lämplig att spendera några timmar på, trots kylan.

Sagt och gjort. Efter att ha landat i det snöklädda, kalla vinterlandskapet, med iskristaller tyngande på sina fjäderspetsar, gjorde hon sig stillsamt hemmastadd vid rötterna av ett fallet träd, delvis skyddad för den bitande vinden och snön. Köld i denna form och snö i dessa kvantiteter var båda främmande saker för henne att se, men hon vande sig vid dem och accepterade dem med en resenärs öppna sinne. Trots att kölden skar i hennes skinn, van som hon var vid miljöer där träden aldrig tappade sina löv om vintern, somnade hon, som en gäst i Numooris rike.

En handfull timmar senare vaknade den stelfrusna fakargen och skakade otåligt bort det centimetertjocka lagret av drivsnö från sin kropp, samtidigt som hon kastade en skarp blick mot den uppgående solen. Tunna moln gjorde himlen stelt grå och solljuset matt, på ett närmast nedslående vis. Boadicea tycktes dock obrydd om detta, då hon med graciösa rörelser tog sig upp på trädstammen hon legat intill. Stillsamt lät hon blicken glida över landskapet, över de frostprydda trädstammarna och gnistrande snödrivorna, med vingarna halvöppna för solljuset. Hungrig var hon, men aldrig hade hon jagat annat än vattenlevande varelser, och något sade henne att djuren som levde i dessa skogar var väldigt annorlunda att jaga efter än fisk. Otåligt knyckte den skirt gröna varginnan med sin fjäderprydda svans.
Till överst på sidan Gå ner
Zeltak

avatar

Spelas av : Pem

InläggRubrik: Sv: Över hav och land   tis 25 dec 2012, 01:51

Zeltak hade lämnat bergen, som han nu länge levt runt omkring. Åtminstånde hade han varit tillräckligt smart för att ge sig av under natten då han faktiskt såg något, men han hade lärt sig av det många gånger han gått ut under dagen, inte någ med att solen hade gjort det svårt för honom så hade den reflekteras i snön och gjort det ljusare, vilket hans ljuskänsliga ögon inte gillade. Nej, mörkret var mycket bättre.
Vart han skulle gå visste han inte, han bestämde sig för en riktning och hoppades på att vädret inte skulle förändras allt för mycket. Han gillade det kalla vädret och mörkret som grottorna gav under dagen. Men han hade bestämt sig för att utforska världen lite. Vem vet, kanske fanns det en bättre plats där både kylan och mörkret franns. Och kanske andra individer, ensam var det inte jätte lätt att få tag i föda vid grottorna, eller undvika farorna för den delen, det fanns många som inte individer som inte gillade sällskap, det hade han fått reda på när han utforskat grottorna. Men efter ett tag så vet man vart man inte ska gå.

Efter en stund tittade han bakot mot bergen, de låg en bra bit bort och var ytterst små. Han hade bytt bergen mot slätter, han tog en snabb blick runt omkring, han var inte längre hemma, här var han inte säker. Andra rovdjur kunde lura i snön. Vem vet vad det kan finnas för andra djur. En bra bit bort i mörkret kunde han se några skepnader av stora djur, de var långt bort, tillräckligt långt bort för att han inte skulle kunna avgöra vad det var för djur.
Efter att ha betracktat djuren för en stund, skakade han på huvudet och fortsatte i en rak riktning framåt. Han skulle inte pröva sin lycka mot djuren. Utan fortsätta i den riktinig som han valt i hopp om att han kom fram till ett intressant ställe. Det mesta av hans minnen består av att han kom till bergen och nutid. Men då och då kom han ihåg gröna slätter, skogar och, framför allt, havet.

Ett ljud. Zeltaks öron rörde sig snabbt mot ljudet och ögonen följde snabbt efter. Var det vad han trodde. Hans ögon sökte snabbt bland snön och som han trodde såg han ett litet djur röra sig i snön. Han böjde bort blicken från snön, solen hade börjat gå upp och snön hade börjat glittra i ljuset som sakta smög sig upp för horisonten. Han hade gått i många timmar Vandrat i en riktigt rakt fram. Han tittade sig snabbt runt omkring, mot horisonten och kunde se något litet en bit bort mot höger, det såg ut som ett platt, litet berg, kanske?

Det lila djuret hade redan upptäkt honom och sprungit iväg men det var inte vad Zeltak hade i tankarna för tillfället, nu ville han helst hitta skugga för att slippa solen. Han tog sats och började springa mot det han kunde se. Långa steg förde honom mot det han kunde se och ju närmare han kom desto mer kunde han se, det var en skog han hittat. Han riktade öronen framåt och skyndade sig medan solen reste sig på himmelen.

[okej, so this became worse then i thought it would.. >.<]
Till överst på sidan Gå ner
Boadicea
Vandrare
avatar

Spelas av : Säl

InläggRubrik: Sv: Över hav och land [Zeltak]   tis 25 dec 2012, 02:33

I flera minuter stod hon där, närmast orörlig i det bleka gryningsljuset, väntande på att solens karga värme skulle leta sig in i hennes stelna kropp. En tre dygns långs färd över havet i kombination med brist på sömn, föda och den värme som har vad vid hade påverkat hennes annars graciösa kropp mer än hon anat att det skulle. Men att beklaga sig över situationen var inget hon ens övervägde, med höjt huvud gjorde hon det bästa av det hela. Just nu ignorerade hon hungern, till förmån av behovet att orientera sig i detta land. Hon kunde inte driva runt över hela detta vidsträckta land utan något bas, ett hem att återvända till i sina sökanden. Det viktigaste just nu var alltså att finna den bästa platsen att göra sig hemmastadd på mer permanent, då hon redan nu var fast besluten om att hon vägrade spendera fler kvällar än nödvändigt under snöklädda trädrötter.

Långsamt drog Boadicea sina vingar genom luften några gånger, vred på musklerna och prövade deras styrka. Samtidigt gled hennes uppmärksamma, blå blick över skogen i jakt på den mest hoppfulla riktningen att bege sig i. Den kalla vinterluften var torr och svidande att andas in, men med sig bar den svaga vinden en myriad av dofter, både från långt och nära håll. Nästan alla av dem var främmande, mer eller mindre, med endast ett fåtal så pass lika sådant hon känt förut att de gick att identifiera. Det myller av djurdofter hon kände var till stor del främmande, endast identifierbara som varmblodiga herbivorer, samman med välbekanta doftstråk av fåglar från alla håll. Fåglar... Hungern stack i hennes buk, men linjerna i hennes ansikte stramades ogillande till vid tanken. Även om de livnärde sig på havets rikedomar i Arlathan så fanns där fåglar i hundratals olika varianter, de var för henne bekanta. De jagades dock inte såsom havsdjuren jagades, mestadels för att de var svårare att fånga och mindre näringsrika, men även för att de närmast betraktades som en andra flock för de bevingade vargarna. Neutrala vakter, som kunde spå stormar och leda till föda. Nej, det var inte hållbart att jaga fåglar. Hon behövde anpassa sig till jakten på de landlevande däggdjuren, och det omedelbart. Annat fanns inte att göra.

Beslutet var alltså enkelt - Först skulle hon jaga, sedan fortsätta sitt sökande över landets vidder. Utan att dröja ett ögonblick till kastade hon sig upp i luften, med sina svartstrimmiga vingspetsar nuddandes i trädens grenar då hon steg. Blott några meter ovanför trädtopparna planade hon ut sin flykt, och gled tyst i de svaga vintervindarna norrut, med blicken skarpt sökandes mellan gliporna i träden och nosen mot vinden. Doftstråken hon stötte på var ofta svaga och dömdes snabbt ut, eller gav någon i övrigt olovlig känsla. Tiden räknade hon inte, men solen hade hunnit stigit avsevärt högre över trädtopparna då något nämnvärt nådde henne - En färsk doft av harbivor rakt motvinds. En lovlig möjlighet. Boadicea flög lägre över trädstammarna, närmast ljudlöst glidande, med en van jägares skicklighet i vinden. Doften tilltog, och blott ögonblick senare skymtade hon ett litet djur i ett utrymme mellan de kala trädkronorna, bara en tredjedel av hennes egen storlek - en snövit hare.

Utan att tveka ett ögonblick följde hon sina invanda jaktinstinkter, och kastade sig helt enkelt ned ur himlen med en skugga som skymde solen själv. På ett blott hårsmån lyckades hennes fiskande käftar fånga djurets ländrygg, varpå hon omedelbart steg igen, utan att nudda marken. Djuret sprattlade i hennes grepp, i vild dödsskräck, bara för att ögonblick senare få sin nåkastöt när Boadicea landade på en låg klipphälls rygg. Nästan fascinerad såg hon på sitt byte, vars form och doft skarpt tilltalade det primitiva jaktdjuret inom henne, men i övrigt var fullkomligt främmande öfr vad hon tidigare livnärt sig på. Men innan hungern drev henne att börja äta uppmärksammade hon en annan doft i vinden, nästan helt medvinds denna gång, en omiskännlig doft av varg. Inte en varg stänkt av Arlathans saltiga vågor, utan en av detta lands vargar, givetvis. Nära.

[Lövskogen är rätt stor och de kommer från helt olika väderriktningar, så Boa fick flyga lite längre norrut. :'D Massa fluff här bara.]
Till överst på sidan Gå ner
Zeltak

avatar

Spelas av : Pem

InläggRubrik: Sv: Över hav och land [Zeltak]   tis 25 dec 2012, 03:30

Zeltak kände hur det stack till i ögonen när solen reste sig. Men det var inte långt till skogen, det blåste i medvind vilket innebar att han inte kunde känna några dofter som kom framifrån honom och att hans doft fördes med vinden till individerna inne i skogen. Men han var redan avslöjad, de hade säkerligen redan känt doften av honom och vet att han är på väg in i skogen. Han skulle kunna vända tillbaka och inte behöva möta vem eller vilka som kan tänkas vänta på honom inne i skogen. Men han ville inte gå bilnd igenom en öken av snö.

När han närmade såg han genast skuggan som skulle lindra smärtan på hans ögon. Han hade saktat av och istället för att springa gick han nu fort istället. Han kände hur solen stekte hans skin då den träffade hans svarta päls och hur svalkan minuter senare sköljde över honom då han gick in i skuggan av några träd. Han kände en lättnad och tittade ut i skuggan, solen reste sig långsamt men han hade inget större problem med det nu. Nu var det bara tröttheten. Zeltak lade sig ner vid trädets stam, hur länge hade han varit vaken nu? En dag, några dagar? Han kommer inte ihåg, men ett bråk med en leopard fick honom att vara vaken då han egentligen skulle sova och efter det kunde han inte sova, mestandels på grund av hotet från leoparden.

Om han skulle sova lite, när han ändå låg ner vid ett träd, skymd från solens heta strålar. Zeltak skakade på huvudet, nej hans instinkter sa åt honom att han inte skulle somna, men tröttheten kröp sig över honom. Han slöt ögonen, men instinkten fick honom att åter igen vakna. Han reste sig upp och stödde sig lite mot trädet. Vad tänkte han med? Han had nästan somnat fullständigt synlig och sårbar. Han skakade på huvudet för att väcka sig själv igen och fortsatte att gå in mot mitten av skogen.
Till överst på sidan Gå ner
Boadicea
Vandrare
avatar

Spelas av : Säl

InläggRubrik: Sv: Över hav och land [Zeltak]   ons 26 dec 2012, 03:06

Det var inte rädsla eller oro denna gäckande vargdoft ingav inom henne, inte ett uns sådant, men en hälsosam vaksamhet. Med en höks skarpa blick såg hon ut över den frostprydda skogen, som om hon kunde se främlingens gestalt manifesteras blott genom att känna hans doft. Hon undersökte den varsamt, kartlade den, och beslutade sig som förväntat att låta det bero. Åter vände hon blicken till det lilla djur hon höll fastnaglat under framtassen. Anledningen till att hon rest över havet var till stor del för att möta nya vargar, det var förvisso sant, men hon var förståndig nog att se när tidpunkten för olika ting var inne. Ännu befann sig främlingen på håll, och hungern gjorde hennes sinnen stumma.

Trots att det lilla kanindjuret snarare påminde om vargar än det Boadicea vanligtvis åt så var det förvånansvärt smidigt hon letade fram de ätbara respektive oätliga delarna av djuret, samtidigt som pälstussar på ett oerhört enerverande vis fastnade överallt. Gott var det dock, kunde hon konstatera i sitt stilla sinne, smakrikt och annorlunda, men avsevärt tyngre på något vis. Efter att ha minutöst skrapat allt ätligt av benen slickade fakargen blodet av sina läppar och klor, på en katts långsamma, medvetna vis. Hon hade lagt sig ned på klippan, med hungern tillräckligt stillad för att vara fullkomligt nöjd för tillfället. Det var oklokt att börja alltför dramatiskt.

I några minuter låg hon tyst där, bjärt grön och blå mot det gråvita vinterlandskapet som omgav henne, dränkt i ett blekt solsken. Hon höjde sitt huvud en smula mot solen, och rättade till sina vingars position där de låg hopfällda på ryggen. Vargdoften var mer påtaglig nu, något hon var skarpt medveten om trots att det inte tycktes så. Nu då hon till kropp och själ var stillsam och belåten kändes tystnaden omkring henne med ens otillräcklig, och en lågmäld melodi konstruerad av hemlandets ord steg ur hennes strupe. En ljuv sång om havets vågor och stormvindar fyllde det ödsliga vinterlandskapet, och med ens tycktes till och med de gråaste av nyanserna i snön en smula ljusare, som om ett stråk av vår svepte genom skogen dit Boadiceas röst nådde. Själva glädjen i hennes själv formades till ord och melodier i en sång utan början och slut. Trots kylan och snön sprack knopparna på sälgen intill henne till små videkissar, trots att årstiden var helt fel. Boadicea sjöng om ljus, och det var allt de behövde. Och samtidigt kom främlingen närmre, så skarp var Boadicea uppmärksamhet ännu.
Till överst på sidan Gå ner
Zeltak

avatar

Spelas av : Pem

InläggRubrik: Sv: Över hav och land [Zeltak]   ons 26 dec 2012, 22:03

Han gick trött igenom skogen, men ändå uppmärksam ifall det skulle komma något uthoppandes från några träd eller liknande. Han hade alltid höjd gard när det kom till dag, på natten var hans syn skarpare och bättre och han kände sig inte lika försvarslös. På dagen var han förblindad av ljuset och det påverkade hans sätt att slåss då han bara kan se skymten av sin motståndare och höra hans steg. Det var bättre på vinten då snön oftast krashade till när den mosades ner av tassar, men detta hjälpte knappt, inte heller var han född med några krafter, så vitt han kan minnas. Vilket gjorde honom ännu mer försvarslös, enligt honom själv. Nej, natten var så mycket bättre och det var en av anledningarna till varför han älskade vintern. Nätterna blev längre och dagarna kortare. Han höjde glatt på huvudet när han tänkte på att det var vinter, snön, mörkret och kylan. Aa.. Härliga saker. Men lika mycket bus i snön blev det inte då det var ljust ute, utan han väntade tålmodigt på natten och mörkret.

Han tittade runt sig lite och hörde ett tyst ljud, hans öron vred sig för att lokalisera ljudet och han försökte gå närmare. Det var en glad melodi, en vacker melodi. Zeltak blev smått hänförd av sång men kunde inte finna vart den kom ifrån, han hörde hur den blev högre och fortsatte i samma riktning. Hans syn var dålig och han såg inte långt och kunde inte lokalisera var melodin kom från. Han böjde bak öronen lite, tänk om det är en fälla tänk och det var ett lockbete för nyfikna små vargar att följa, hade han inte hört det för länge sedan av någon om en varelse som lockar med toner eller kanske en demon. Ljudet var nära honom men då skuggan tog slut såg han inte särskligt mycket och det han såg tittade han gärna inte länge på. Men i ljuset kunde han urskilja något grönt en bit bort, var det hans inbillning eller kanske någon växt?

Zeltak lade sig ner, halvgömd bakom ett träd och försökte se det gröna så mycket han kunde, men han gick inte närmare. Han visste inte om den eller det hade sett honom än, men om han kunde så skulle han försöka gömma sig tills nattens intråg. Dock så var nattens intråg inte långt borta.

[Han förstår inte riktigt hur bra hans svarta päls syns mot den vita snön. Hans hjärna är fylld med spänning och nyfikenhet >.< Och om jag fick det att låta som om han vore blind så är det inte riktigt så jag menade .__. Och han ligger en bit bort ^^]
Till överst på sidan Gå ner
Boadicea
Vandrare
avatar

Spelas av : Säl

InläggRubrik: Sv: Över hav och land [Zeltak]   lör 29 dec 2012, 23:32

[Sången hon sjunger är i språk och melodi mycket lik denna http://www.youtube.com/watch?v=6jc_xqnTKWw - om än bortsett från orkestermusiken i bakgrunden, givetvis. c:]

Samtidigt som Boadicea fortsatte att sjunga sin värmande sång, så var hennes uppmärksamhet oavvikligt fäst på främlingen, vars doft nu skarpt avtecknade sig i vinden. Frosten och snön som klädde vinterlandskapet dämpade de naturliga dofterna Boadicea var van att känns jämt och ständigt, vilket gjorde att djurdofterna framträdde mycket tydligare i den neutrala bakgrunden. Fakargen höjde sitt bjärta huvud en smula, för att noggrant smaka på den främmande vargdoften, och låta sin hökskarpa blick glida över vinterlandskapet. Hon väntade in honom, om främlingen skulle röra sig rakt hitåt, då hon ännu inte kände sig i nog gott skick för att själv ta initiativ till social kontakt. I övrigt var hennes hållning mycket lugn och avslappnad, dränkt som hon var i blekt solsken på klipphällen, liggande med de strimmiga rovdjursvingarna halvt utfällda för att fånga värmen i ljuset. Frosten som tidigare klätt stenen hade smält bort, inte endast av hennes kroppsvärme och solen, utan också av sången, vars ord manifesterades i ren fysisk energi av Boadiceas inneboende krafter, de som hon höll lite kontroll över. Små stråk av grönt gjorde nu videkissarna sällskap på sälgens grenar, som små stråk av sommar som trotsade vinterns herrevälde.

Det var blott ögonblick efter att hon hört steg som rörelser skymtades bortom trädstammarna, något Boadiceas uppmärksamma blick omedelbart uppfattade. Det var en mörk varg - till synes en sådan av det vinglösa slag som beskrivits som den vanligaste i detta land. Sen att den första varg hon faktiskt mött - om den nu hade kunnat kallas för en varg, som den sett ut - varit bevingad såsom hon själv var snarare ett undantag som bekräftade regeln. Här var en ändå en markbunden varg, något som fascinerade Boadicea mer än hon kanske erkände. Utan att upphöra sitt sjungande betraktade hon uppmärksamt främlingen, följde intresserat dess rörelser. Han tycktes uppenbarligen medveten om henne, men då han ännu var på ett avsevärt avstånd försvann han in bakom ett träd, endast delvis synlig. Boadicea klippte en smula förvånat på sina långa öron. Var det av vaksamhet, fruktan eller en ren ovilja att möta henne han gömde sig? Oavsett vad så fann hon det intresseväckande, och efter att ha sjungit några ögonblick till tystnade hon med ens, och vände huvudet mot främlingen samtidigt som hon långsamt satte sig upp med vingarna mot sidorna. Efter ytterligare några ögonblicks tystnad tog hon med ens till orda - Inte med ett rop, trots avståndet, men med ett mäktigt tonfall som utan problem bars genom det nu så tysta landskapet.

"Andaran atish’an, främling. Jag vill dig intet ont. Kom närmre", sade hon, med en majestätiskt värdig och uppmanade klang i sin röst. Gömde han sig tänkte hon inte tränga sig på, men hon fann möjligheten att tala med en ordentlig inhemsk varg tilltalande.
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




InläggRubrik: Sv: Över hav och land [Zeltak]   

Till överst på sidan Gå ner
 
Över hav och land [Zeltak]
Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Lövskogen-
Hoppa till: