HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorKartaLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» Inte vet jag
Idag på 10:52 av Ronia

» Strimmor av hopp [P]
Idag på 01:15 av Culpa

» How the tables have turned [Corson]
Igår på 18:05 av Corson

» Vindarna av vinter [Exopuss]
Igår på 15:22 av Malphas

» Sammanträffande [Malphas]
Igår på 14:59 av Aurora

» Slemmigt [Tezuka]
Igår på 14:26 av Zaron

» Fågelsång
Igår på 10:42 av Lazuli

» Sökandet efter frid
Igår på 03:46 av Niara

» Längre än för alltid [Niara]
Igår på 03:36 av Niara

Vem är online
Totalt 3 användare online :: 2 registrerade, 0 dolda och 1 gäst. :: 2 Botar

Even, Ronia

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
Platsuppdateringar! Uppdaterad karta
tor 14 sep 2017, 02:15 av Mivria
Hej go nissar!  :rawr:

Kartan har fått en uppdatering. Om ni går in på kartsidan kommer ni märka att det nu finns två kartor för att underlätta, då en enda karta med allt började bli för plottrigt. Den ena visar de vanliga geografiska områden, och den andra visar mer specifika platser och knytpunkter, samt vandringsleder som binder samman dessa. 

Ni kan se de uppdaterade kartorna HÄR!

Detta är bara ett påbörjat …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Ändringar på medlemslistan, vänligen läs!
sön 19 feb 2017, 14:32 av Sleazoid
Jag och MP har tagit på oss ett projekt nu som kommer underlätta för oss alla att se vilka spelare som spelar vilka karaktärer. När vi är klara kommer spelarnamnen att visas på medlemslistan så att man slipper klicka sig in på varje karaktär och scrolla ner för att se vem som spelar denne. Vi har detta system på Endea och gillar det men har hittills undvikit att införa det på Numoori för att vi manuellt måste sitta och …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 6
Affiliates



Sök
 
 

Visa resultat som:
 
Rechercher Avancerad sökning

Dela | 
 

 Reunion [P - Selva]

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner 
FörfattareMeddelande
Koto

avatar

Spelas av : Lina

InläggRubrik: Reunion [P - Selva]   lör 08 dec 2012, 22:17

(Ringrostig, hoppas det duger ändå)

Den unge stannade upp på gränsen mellan Kaiwood och Numoorislätten. Ett rådjur sprang förbi ett tiotal meter framför honom, men hanens blick flackade inte från horisonten.
Han rynkade sin panna en aning medans såg hur solens ljus började inta himlavalvet. Att spendera dagen i skogens mörker hade varit mer önskvärt, men han behövde röra på sig. En blick kastades bakåt mot trädens stadiga stammar, sedan rörde han sig obönhörligt framåt. Desto fortare han tog sig fram desto fortare skulle han komma till en ny plats. För den öppna slätten var sannerligen otrivsam. Hans svans piskade till som för att understryka detta faktum.
Men nu när han lämnat sin flock kändes det viktigt att få en bild av Numoori och dess landskap. Suga i sig all information han kunde få tag på. En dag skulle det komma till nytta, det visste han mycket väl. När han visste vilka platser han skulle hålla sig borta ifrån, vart de bästa jaktmarkerna var och vart man kunde känna sig någorlunda trygg så skulle hans framtid bli säkrare.
För medan att ta hand sig själv inte var något nytt hade han aldrig stått helt ensam förut. Han hade blivit född in i The Dark Nation och hade aldrig känt en önskan till att ta sig utanför reviret tidigare. Allt han velat ha hade funnits där. Men nu när han bara försvunnit var det antagligen bäst att hålla sig borta ett tag. Även om han inte planerade att kalla sig för en del av The Dark Nation längre, så hade han inte nämnt det till någon i flocken. Då han hade bara varit borta från reviret i tre dygn tvivlade han på att någon skulle gissa på något sådant heller för den delen - men han ville helt enkelt undvika sina forna "flockvänner".
Han fnös lågt och ökade takten en aning, behöll dock sin lugna och värdiga gång. Frosten krasade under hans nätta tassar och fick ett par vildkaniner att ta till flykten. Inte för att det berörde honom, han hade ätit under den gångna natten och kände inte ens lusten att leka med de patetiska små liven. Dessutom var det länge sedan han nedlåtit sig till att äta något så ynkligt och bedrövligt.
De kalla, vinande vindarna som drog över slätten kom från norr. De var så pass starka att han blev plågsamt medveten om någon skulle kunna smyga sig på honom om denne kom från rätt riktning. Detta fick honom att spetsa sina öron och åter igen slå till med svansen. Var det något han ogillade så var det att känna sig svag.

Koto hade funderat rätt länge innan han övergett The Dark Nation. Hans brist på vänner (inte något han sörjde) gjorde att han bara kunde brottas med tankar i sitt eget huvud. Tillslut hade han bestämt sig.
Han skulle aldrig uppnå den styrka han suktade efter i en flock. Nej, han behövde söka den på egen hand. Kanske skulle han i framtiden ansluta sig till andra vargar, kanske skulle han alltid vandra ensam. Han visste bara att han behövde hålla sig själv ett tag. Testa sina vingar. Hitta sin plats - vilken han redan visste skulle vara en förbannat bra sådan.
Han flinade svagt och såg sig om. Inte oroligt, utan lika graciöst som alltid. Orädd eller känslokall, kalla det vad du vill, men han hade alltid varit säker på sig själv. Något som de flesta skulle anse vara ren tur för tur har följt hans fotspår, och på de ungas nonchalanta sätt tog han den för givet.
För även om han var intelligent, så var han ung. Föraktfullheten var en del av honom, men hans nonchalans en skal. Ett skal som skulle slipas bort ju mer han lärde sig.
Efter en halvtimmes stadig takt stannade han invid ett träd för att sträcka på sig, såg sig sedan om, lätt sin ljusblå blick följa horisontens kurvor. Långt där borta såg han skogen. Han stod tyst och såg ditåt med ett bittert uttryck medan vinden drog över mörk päls.
Solen hade höjts, och frosten glittrade. Synen fick honom att längta allt mer efter mörkrets famn. Han lät sina klor tränga ner i den hårda marken.
Tankarna drogs till hans familj, och flinet som så länge format hans smäckra drag falnade. Han undrade vad de skulle säga när de fick reda på hans val. Om de ens skulle bry sig. Han hade än känsla av att antingen så skulle de rycka på axlarna, eller så skulle de se honom som någon form av förrädare. Vilket berörde honom inte. Han hade aldrig brytt sig om deras åsikter tidigare och tänkte inte börja nu.
Dessutom, vem skulle bry sig om vad psykiskt instabila honor tyckte? Han hade hört om vad som hänt Hanar, och även då han inte sörjde brodern kändes det hela som ett slöseri på tid från Selvas sida. Att se Hanar växa upp och skämma ut sig själv ytterligare hade trots allt varit roande.
Jag antar att det är ytterligare ett bevis på sin svaghet, syster. Om han hade haft mindre självkontroll hade tanken fått ett hånskratt att födas i strupen.
Till överst på sidan Gå ner
Selva

avatar

Spelas av : Lullu

InläggRubrik: Sv: Reunion [P - Selva]   lör 08 dec 2012, 23:01

¨Underbart. Den bris som drog förbi, flätades samman med den tjocka pälsen för att sedan släppa taget och fortsätta sin färd ut över slätten, kändes kall och uppfriskande. Den unga honan fyllde girigt lungorna med morgonens kyliga luft och bröstkorgen sköts ut för att ge plats åt syret, innan det åter släpptes ut i ett triumferande andetag. Framför henne sträckte Numoorislätten ut sig, och bara tanken på vad som kunde ligga bortom den fick de giftgröna pupillerna i de orangea irisarnas mitt att smalna, och svansen att snärta till bakom henne. En dag skulle hon korsa denna slätt för att upptäcka Numooris marker. Men det var en dag som skulle få vänta. Framför henne låg någonting viktigare, någonting mycket viktigare, som skulle prioriteras i högsta grad. Flocken. The Dark Nation. Ända sedan Key, grundaren och dittills den enda ledaren över flocken, hade lämnat Numoori hade hon tränat, tagit in all information hon kunnat komma åt, och gjort sig själv starkare just för den dag som alldeles snart var här. Hon skulle stiga upp och ta platsen som flockens nya ledare.
Tanken fick ett brett flin att spricka upp på de svarta läpparna, och om det inte varit för att hon inte önskat dra till sig uppmärksamhet så skulle hon ha gett ifrån sig ett ljudligt skall. De svarta öronen vinklades plötsligt bak emot den svarta nacken, svansen böjdes i en båge bakom henne och huvudet sänktes emot marken samtidigt som ett dovt morrande undslapp henne. I ögonvrån hade hon uppfattat en korps svepande rörelser, men i samma stund som det dova ljudet lämnade hennes strupe slog fågeln ut med vingarna och lyfte. Huvudet höjdes på nytt, men öronen låg fortfarande slickade intill hennes nacke. Med högdragen blick såg hon på nytt ut över området omkring sig, och det var med lugna, samlade steg som hon fortsatte sin färd framåt.

Revirets gränser låg inte långt bakom henne. Hon vandrade aldrig speciellt långt bort från reviret, just för att hon ville hålla koll vad som försigick där. Hon ville ha fullständig kontroll, någonting som inte var möjligt förrän hon utnämnt sig till ledare och talat om för alla medlemmar att det inte var någon idé att utmana henne. Nog för att hon var ung, och styrkan hon besatt kanske inte var någon match för vissa av de andra medlemmarna, men hon tvivlade aldrig på sig själv. Hittills var hon obesegrad, och det var en tanke som alltid brann inom henne och fyllde henne med en självsäkerhet som inte gick att ifrågasätta. Vad Fountain tyckte om hennes beslut brydde hon sig inte om. Inte heller spelade flockmedlemmarnas åsikter om det hela så vidare stor roll heller. Det enda som räknades var Keys åsikt, och trots att honan inte längre befann sig i närheten så visste Selva att den äldre honan skulle varit stolt. Hon skulle tyckt att ingen annan utom Selva var värdig nog att anta sig ledarrollen. Tja, såklart skulle hon inte stå helt ensam. En lätt fnysning undslapp henne och ett snett flin ryckte till i hennes svarta mungipa. Hon själv skulle ta på sig rollen som alfa, men hennes kära syster skulle stå vid hennes sida. Den syster som hon under barndomens många år slagits med och alltid kämpat emot. De hade helt plötsligt insett att de kunde åstadkomma så mycket mer tillsammans än om de arbetade emot varandra. Någonting hon aldrig förväntat sig av sina bröder... heh, bror. Hanar hade varit svag sedan födseln och nästan alltid hållits i skymundan. Nu när han inte fanns kvar längre hade hon bara en broder, och knappt det. Han hade aldrig visat sig ha någon ryggrad, och hon hade aldrig brytt sig om att försöka kolla lite extra noga efter en heller. Tanken på att samma blod som rann i hennes ådror även flutit genom Hanars, och fortfarande befann sig i Koto, fick en besk smak att lägga sig på hennes tunga. Nej. Vad henne beträffade hade hon bara en syster, en syster att vara stolt över.

Klorna grävde sig djupt ner i marken var än hon satte tassarna, men när hon insåg hur långt ut på slätten hon vandrat stannade hon upp. Hon hade aldrig känt oro för att vandra för långt hemifrån, men det var någonting inom henne som alltid påminde henne om avståndet hon hade till reviret. Till sin flock. En blivande flockledares instinkt? Hon rynkade lätt på nosryggen och sänkte huvudet en aning för att vädra efter bekanta, eller okända, dofter. Men då ingenting ovanligt retade hennes luktsinne valde hon att lugnt fortsätta framåt. En bit till kunde hon gå, för att sedan ta ut en sväng snett över slätten så att hon skulle komma tillbaka till lavaöknen innan mörkret smög sig på.
Till överst på sidan Gå ner
Koto

avatar

Spelas av : Lina

InläggRubrik: Sv: Reunion [P - Selva]   sön 09 dec 2012, 19:46

Med en lätt suck drog han in sina klor och ruskade på sig. Hanen fortsatte sedan sin vandring, ökade takten ytterligare då han gissade på att han inte ens kommit halvvägs över slätten ännu. Han var trött efter att ha varit uppe och rört på sig under natten, och ville hitta ett varmt ställe att vila på så fort som möjligt.
Han lät sina tankar vandra, och fann att de ständigt återvände till den oklara framtiden. Underligt nog gav tanken honom en känsla av välbehag, att vad som helst kunde vänta var trots allt positivt. Även om han aldrig skulle erkänna det så hade en - om än liten - dos nyfikenhet väckts tack vare de val han gjort. När han väl tänkte på det insåg han att han inte var ensam, utan fri.
Hans systrar skulle väl förstås inte hållit med honom. Det ända de tycktes ha gemensamt med honom var smaken för blod, och efter det.. Tja, mycket mer än så ville han överhuvudtaget inte ha gemensamt med de tikar som fick honom att känna vämjelse. Han hade hört om deras planer om att en dag styra The Dark Nation, och visst, Selva skulle kunna bli en bra ledare för den där högen idioter. Men det gjorde henne inte mindre patetisk och ändrade inte på det faktum att hon behövde lära sig att hålla sin käft stängd. Och den andra systern var ingen han stolt kallade för familj heller, äcklig liten tankeparasit på sin höjd. Till och med Hanar hade haft mer hjärna än de båda tillsammans, och det sa en hel del. Hanar hade varit en vekling, både psykiskt och fysiskt. Fountain's favorit dessutom, och alla visste väl att "mammas pojke" brukade vara just den unge som det var något väldigt fel med.
Mor.. Han hade inte sett henne på mycket länge nu. Men hon var trots allt den ända i familjen vars bortgång skulle beröra honom det minsta, även om det endast var för det faktum att hon tagit hand om honom när han var för liten för att ens se. Att åtminstone sända henne en tanke då och då för den tiden var det minsta han kunde göra - och mer än så skulle han aldrig slösa sin tid på heller.
Koto såg sig om med kylig min, ruskade åter igen på huvudet så att manen flög. Solen värmde ena sidan av den smala kroppen, fick honom att minnas sommardagar inne på reviret. Ett kallt leende formade mörka läppar då han tänkte tillbaka på möten med Key och de små bråken han haft med sina syskon. Han hade varit på gränsen till besvikelse när han hörde att Key lämnat Numoori, men det hade dragit förbi. Kanske hade tiken aldrig varit så stark som han hade trott. Även om hon kom tillbaka hade han inte kunnat uppbåda samma respekt och tillit igen.
Och angående systrarna.. Han undrade ibland över deras styrkor. Om deras krafter var så starka som de verkade vilja att andra skulle tro. Han betvivlade det. Att Selva hade mer kunskap än honom gällande slagsmål med hjälp av klor och käftar var han dock inte dum nog att säga emot. Den andra delen av idiot-duon hade han däremot ingen som helst koll på. Han hade hållit sig för sig själv, och att han visste något alls om Selva berodde bara på att han, till sitt missnöje, tyvärr stött ihop med henne oftare.

Hanen vred sitt huvud till sydöst. Långt där borta, snett framför honom rörde sig en mörk fläck. Med högrest svans och ansikte som inte avslöjade några känslor höll han rörelserna fixerade med sin isblå blick. Det tog inte en lång stund innan han förstod att det var en varg han såg. Han förbannade vinden för dess riktning, ville veta om hans misstankar var de rätta. Om det var hans syster som kom gående. Hon verkade inte ha sett honom ännu, men han förstod att det bara var att bita ihop och fortsätta gå.
Om han hade tur skulle hon bespara honom huvudvärken som tycktes inta hans hjärna varje gång hon började tala. Men han hade en känsla av att hon inte skulle visa honom den vänligheten. Bara att härda ut.
Han var förvånad över att hon ens lämnat reviret. Hon hade antagligen sett lika lite av landet som honom, om inte mindre. Att hon skulle trycka på The Dark Nations marker var vad han hade förväntat sig. Ett glädjelöst skratt lämnade honom medan han såg hennes siluett bli allt större. Hon hade med största säkerhet sett honom vid det här laget.
Så länge varade den friheten.
Till överst på sidan Gå ner
Selva

avatar

Spelas av : Lullu

InläggRubrik: Sv: Reunion [P - Selva]   fre 21 dec 2012, 22:11

De breda, kraftiga tassarna sattes ned under henne, tvingade ut klorna ytterligare några centimeter och lämnade djupa skåror i den snötäckta marken efter henne. Till skillnad från sin moder, och sin kära syster, var hon inte lika smidigt byggd som kargar ofta var. Typiska drag för kargen var den kattlika kroppen, dess slanka form och otroligt smidiga och mjuka rörelser. Hennes biologiska moder hade lite muskler under skinnet, men trots det var hon mer katt än varg, och vad beträffade systern var hon lika lätt som ett rådjurskid. Smidig och snabb, nästan omöjligt att sätta tänderna i. Nej, Selva hade inte ärvt den slanka figuren som så ofta tillkom med kargblodet. Till skillnad från den biologiska familjen var hon högrest, kraftig med sega muskler som arbetade aktivt under hennes skinn för varje rörelse hon utförde. Hon var ett muskelpaket, och det hon var nu var bara en förhandsvisning av hur hon en dag skulle se ut. Den unga åldern tillät visa upp de muskler hon tränat upp hittills, men hon hade kvar några meter i mankhöjd att ta igen, och kroppen var långt ifrån färdigtränad. Trots detta låg det en elegans över hennes rörelser när hon rörde sig framåt. Det rena kargblodet i hennes ådror såg till att omgivningen inte skulle ges minsta chans att tvivla på vilken ras hon tillhörde, och trots sin kraftiga kropp var hon snabbare än någon annan varg. Dock inte lika snabb som sin syster. Det skulle hon aldrig bli. Men med vetskapen att hon en dag skulle få sin biologiska moder att likna en ungvarg vid hennes sida, både i höjd och kroppsform, valde hon att fokusera sin träning på att bemöta andra varelsers attacker, istället för att undvika dem. Käftar mot käftar, hugg mot hugg. Hon hade aldrig vikt undan en attack än så länge, men det kanske berodde på att hon aldrig fått möta någon som kunde bjuda henne ordentligt motstånd. Systern var ingen match, den veka brodern hade verkligen inte varit någon värdig motståndare och sedan... En lätt fnysning undslapp henne och ett brett flin sprack upp på de svarta läpparna. De ungvargar hon mött, både innanför och utanför revirets gränser, hade inte besegrat henne. Det skulle inte förnekas att hon inte bjudits många strider, men de utmaningar hon givits hade hon antagit. Och här stod hon, fortfarande med värdigheten i behåll, obesegrad.

Vinden smekte återigen hennes päls, vidrörde hennes nos, nöp tag i hennes luktsinne. Och för ett kort ögonblick tyckte hon sig uppfatta någonting i vinden, en doft, som inte stämde. Den rörelse som kroppen påbörjat såg för en sekund tvekande ut, men utan att stanna upp fortsatte hon sin färd framåt. Det var knappt så hon hade hunnit avgöra om lukten vinden fört med sig tillhörde en annan varg, eller bara ännu en stor rovfågel som befann sig i närheten, men hon lät tungan gnida sig emot gommen, käkarna öppnas en aning, och hon smakade på luften som befann sig omkring henne. Det var dock inte nödvändigt, inte lika nödvändigt som hon trott i alla fall, för nu kunde hon skymta en annan varg framför sig. Svansen snärtade till bakom henne, och i samma stund som doftkörtlarna i hennes mun talade om för henne varför doften från den andre var så bekant smög sig ett snett leende över läpparna. Ett leende som blottade lite av tandraden på vänster sida, men som var lika glädjelöst som det var kallt. De unika ögonen smalnade, som om hon trodde synen spelade henne ett spratt, och en illvillig glans lade sig i hennes blick. De giftgröna pupillerna var ytterst smala, vilket fick de orangea irisarna att se ännu bredare ut än vad de egentligen var. Men hon stannade inte upp. Stegen skulle leda henne till hanen som befann sig framför henne, hennes broder. Ordet lämnade en besk smak på tungan. Hur många gånger hade hon inte tänkt på sina syskon, reflekterat över deras betydelse i hennes liv? Av alla de gångarna hade tankarna cirkulerat kring systern, som inte längre var en blodsbunden fiende utan en allierad som hon allteftersom lärde sig lita på, och den svaga, ynkliga brodern som alltid utmanat henne och ständigt tjatat om att han en dag skulle pressa henne emot marken. Den andre brodern? Vars hade han befunnit sig? I utkanten av hennes kaosartade tankar, någonstans utanför hennes sjuka, vansinniga sinne. Den tyste, som ägde så många åsikter och tankar om alla andra, men själv inte ens var värd att komma ihåg.
Kheh... Ett kvävt skratt, en förnäm fnysning. Koto. Enda anledningen till att hon hade ett hum om vad som egentligen pågick i hans patetiska lilla medvetande var för att systern gladeligen delat med sig av informationen till henne. Som syskon var de bundna via blod. Men var det så mycket mer med det? Hon hade tidigare aldrig reflekterat över denna broder. Han var alltför värdelös i hennes ögon. Och om det Tosca berättat, delat med sig av om hans tankar, så räckte inte ens ordet värdelös för att beskriva honom. Ett kuttrande skratt smög sig uppför hennes strupe, och hon gjorde ingenting för att hålla tillbaka det. Leendet på hennes läppar växte sig bredare till ett flin, och huvudet kastades bakåt en aning så att hon skulle kunna behålla blicken fäst på honom medan hon närmade sig. Han bar alltså på så många tankar om de andra, ansåg sig antagligen bättre än dem, men ägde ingen som helst förmåga att stå för sin sak. Kanske skulle hon ha tyckt det var sorgligt, vilket det var, om hon ägt förmågan att känna medlidande för andra. Han gick omkring med alla dessa åsikter och tankar och faktiskt trodde sig veta någonting om henne. Trodde sig ha en aning om vilka hans syskon faktiskt var. Han trodde sig äga rätten att tycka sig vara bättre än henne, trodde att han faktiskt skulle kunna ta sig någonstans i denna värld, trots att han var så ynklig. Om han tyckte hennes sinne var sjukt, så skulle hon älskat att riva upp hans skalle och ta en titt på det infekterade sinne som dolde sig innanför pannbenet. De som levde i det tysta, som trodde sig vara någonting men som aldrig var värda att komma ihåg, som glömdes bort, det var deras sinnen som var infekterade. Med hat och åsikter om andra, som egentligen inte spelade någon roll. Och det var sådana tankar som skulle se till att ta livet av honom en dag.
Åh, om hon ändå brytt sig det minsta jävla lilla om brodern...

Avståndet mellan dem blev mindre, och flinet låg kvar på hennes läppar. Inuti hennes huvud konkurrerade de många olika rösterna om att få höras, om att få lägga fram förslag för vad de första orden hon yttrade skulle vara. Hon lät dem hållas, lät tankarna och funderingarna virvla runt i en kaosartad storm innanför pannbenet, lät vansinnet gro till sitt yttersta ju närmare hon kom hanen. Hanen, brodern, som delade hennes blod. Åh, bara tanken var äcklig. Han var inte värdig. Det var en skam, ett äckligt misstag av naturen att låta ett ting som honom dela samma blod och gener som henne. Ett misstag som lätt kunde rättas till. Hon höll tillbaka ytterligare ett skratt, lät istället tungan fukta nosen. Vilken glädje det skulle vara att få skilja kött från ben, blod från ådror, liv från kropp. Men han var inte värd det. En av rösterna, som gick djupare än alla andra, påminde henne om att det skulle vara slöseri med tid. Att tills alldeles nyss, innan hanens lukt påmint henne om att han existerade, hade tanken på att hon hade en till bror glömts bort. Den hade legat i skuggorna, obetydlig.
"Ja, obetydlig..."
Orden fångades upp av vinden och bars iväg över slätten innan hon stannade upp. Någon meter återstod mellan henne och hanen. Och nu var uttrycket i hennes ansikte allvarsamt, nästan likgiltigt. Inte ett spår av flinet som tidigare legat på hennes läppar gick att se. Endast i blicken kunde man få en ledtråd om vad som befann sig i hennes förvridna, vansinniga tankar. Blicken var skarp som en knivsegg, och lika hotfull som blicken hos ett hungrigt rovdjur. Men hanen skulle antagligen inte lägga märket till någonting märkligt. Hon hade aldrig sett på honom med värme i blicken. Och det skulle knappast förändras.
"En sådan otroligt trevlig överraskning." Den mörka tonen i hennes röst dröp av någonting som kunde liknas vid ironi. Men om man lyssnade noga, skulle man kunna höra att ironin bäddades in i en vänlig, len ton som skar sig djupt i förhållande till den råa blicken.
Ett möte planerat av ödet? Någonting annat var knappast troligt, inte då ingen av dem skulle anse detta vara ett trevligt tillfälle då de fått ses igen. Detta var, om något, ett test för att se hur länge dessa två varelser, syskon, fiender, kunde befinna sig i varandras närhet innan någon miste livet eller valde att dra sig tillbaka.
Till överst på sidan Gå ner
Koto

avatar

Spelas av : Lina

InläggRubrik: Sv: Reunion [P - Selva]   lör 29 dec 2012, 19:38

Koto kvävde en suck medan han såg henne komma närmare. Han hade aldrig blivit skrämd av sin syster, aldrig ens känt att hon förtjänade respekt. Att han hållit sig på avstånd kanske fick det att verka så, men han hade helt enkelt förstått att Selva betydde att det fanns onödiga bråk och upphettade argument i närheten. Och som de flesta som han - motvilligt - spenderat tid med visste var han inte någon som gillade sådant. Det var slöseri med tid. Han själv hade alltid varit fåordig och valt sina egna krig. Han hade inte problem med att hålla sina tankar för sig själv om han förstod att de inte skulle ändra någons inställning och om de inte verkligen frågade honom personligen om hans synsätt.
Vad andra tyckte berörde honom sällan, han gjorde som han ville ändå. Hade inget som helst emot att behöva vandra själv genom livet om det var vad som krävdes. Ensam och stark var ett uttryck som tilltalade honom. Var övertygad om att han aldrig skulle behöva någon annan för att klara sig.

Vad han tyckte om att återse Selva syntes dock inte på honom. Andetagen var lugna och i takt med hans avslappnade steg. Inte ens hur den öppna slätten påverkade honom syntes.
Han noterade systerns kroppsbyggnad med avsmak. Resten av familjen var graciös och åtminstone någorlunda vacker. Men Selva.. Hennes kraftiga kropp var så långt ifrån hans egen. Muskulös. Han själv var inte alltför ranglig han heller, men han hade mindre tydliga muskler. Sådana långa, mer estetiskt tilltalande muskler man får när man utsätter sin kropp för lättare arbete men under längre tider, snarare än hårt och kort. Han var smidig och graciös, snabbare än vad han var stark. Han tvivlade på att hans syster skulle kunna springa lika snabbt som honom även om han sprungit ett bra tag innan.
Han äcklades av hennes utseende. Ännu en anledning till varför han aldrig skulle vara stolt över deras släktskap.
Han undrade vagt hur Tosca såg ut nu för tiden. Förhoppningsvis attraktivare än kargen som närmade sig honom. För hennes egen skull.

Han lät sin blick svepa över slätten innan han motvilligt åter fäste den på Selva. Noterade hennes flin, men gav inget i gensvar. Såg bara lugnt och känslokallt på henne. Stannade till först när det var någon meters avstånd mellan dem. Han hade hört hennes tidigare ord, men valde att ignorera dem.
Hennes blick mötte han utan att vika undan. Om hon tittade noga skulle hon märka kylan, den som han inte brytt sig om att dölja. Han tvivlade dock på att systern ens hade uppmärksamhet nog att lägga lägga märke till det. Och det gjorde väl detsamma, han försökte inte inge någon form av respekt hos henne. Det smäckra huvudet tippades en aning på sned när han lyssnade till hennes röst, opåverkad av både hotfullheten och lenheten därunder. Hakan höjdes en aning.
"Vad ger mig nöjet?" Svarade han med den lena rösten han nästan alltid hade. Det syntes dock tydligt på honom att han knappast skulle kalla detta för nöje. När han ställde frågan syftade han på varför hon helt enkelt inte struntat i honom. Det var väl vad som skulle göra dem båda nöjdast. Att slippa varandra. Han var dock inte säker på att hon hade hjärnkapacitet nog för att ens förstå denna underliggande mening.
Men åh, nej nej, säkerligen skulle hon inte nöja sig utan konflikt.
Den korta svansen svepte bakom honom. De var så pass nära att han behövde vinkla sitt huvud uppåt för att kunna se systern i ögonen.
Han var liten jämfört med de flesta vargar, men när han stod bredvid systern märktes det ännu tydligare. Han skulle nog nästan kunna gå under henne utan problem. Hon hade sannerligen växt fort.
Han var inte det minsta avundsjuk på hennes storlek. Även om han önskat att han var lite större så var hon groteskt stor. Han tvivlade på att hon ens kunde sitta ute på trädgrenarna längre.



Till överst på sidan Gå ner
Selva

avatar

Spelas av : Lullu

InläggRubrik: Sv: Reunion [P - Selva]   lör 29 dec 2012, 21:45

En skär tunga lämnade tryggheten innanför de kraftiga käftarna för att fukta den svarta nosen som nu var riktad emot den mörka hanen framför henne. Blicken hölls stadigt fäst på honom, som om hon ville försäkra sig om att han faktiskt stod framför henne och låtsades som att han hade den minsta lilla värdighet att visa upp. Trots den allvarsamma minen som låg över hennes ansikte ryckte det till i ena mungipan, en rörelse som doldes av skuggorna som kastades över hennes ansikte. Det fanns ingenting roande över denna situation, över hanen som stod framför henne. Ingenting, förutom det faktum att hela han var ett skämt. Ett skämt, inte ens värt att skratta åt. Exakt hur patetisk han var var ingenting hon brydde sig om att fundera över. Det fanns många saker osagda mellan dem. Alla de förolämpningar som de tänkt ut under årens gång var faktiskt inte en av dem. De behövde inte sägas. Blickarna de studerade varandra med, den hållning kroppen automatiskt visade upp i den andres närhet talade tydligt för vad de tyckte om varandra. Vad som var osagt, det skulle nog för alltid bli ett mysterium. Hon visste mycket väl att brodern, den hane som nu stod framför henne och betydde ungefär lika mycket som en död mus för henne, aldrig skulle äga tillräckligt mycket ryggrad för att kunna stå upp för sina åsikter och säga någonting av betydelse till henne. Nej, istället för att på något sätt försöka bevisa henne fel, försöka visa att han inte var den rädda och svaga lilla utstötta varelsen han alltid varit i hennes ögon, så valde han att krypa ihop och gömma sig bakom den där kylan man alltid möttes av i hans ljusa blick. Den kylan betydde ingenting för henne. Den var ett tecken på svaghet, och svaghet behövde inte uppmärksammas annat än hos den omega som pekats ut inom flocken. En omega fick ständigt veta sin plats, både av alfan och de andra medlemmarna. Men en omega hade stake nog att stanna kvar. Denna hane, denna broder, hade smitit undan, krupit ännu längre in under det mörka skinn han bar och visat att den svarta svansen för alltid skulle höra hemma mellan benen. I hennes ögon var han obetydlig. En varg vars svaghet förtärt honom för länge sedan och drivit honom bort från allt vad värdighet innebar. Systern hade en gång delat med sig av de tankar brodern haft. Systern, som så gärna rotade runt i andras tankar och hellre delade med sig av dem än av sina egna. Men det hade inte behövts att hon talat om föraktet och hatet som brann inom denna mörka broder gentemot dem alla som skulle kalla sig hans familj. Ingen behövde berätta för henne att brodern aldrig förstått att hennes vrickade sinne inte var en svaghet. Han hade alltid varit alltför uppslukad av sig själv för att lära sig någonting om världen som omgav honom. Hans sinne, likt så många andras, kunde inte mäta sig med hennes. Måhända att hon var impulsiv, att hon handlade på instinkt och lät reflexer ta över alltför ofta, men hennes sinne överskred många vuxna vargars. En överintelligens som utagerades i ett aggressivt och hotfullt beteende. Hon kunde inte begära av brodern att han skulle förstå. Det kunde han aldrig. Inte ens om någon barmhärtig själ där ute skulle ta sig tid att förklara världens alla ting för honom skulle han förstå. Han var för upptagen med att låta sig ätas upp innifrån av hat och rädsla. Det lämnade ingen plats i hans sinne för något annat. Det fanns bara plats för henne...

Ett lätt leende smög sig försiktigt över de svarta läpparna, och det glimmade till i den unika blicken innan huvudet diskret tippades åt sidan. Rörelsen var kontrollerad, nästan stel, och man kunde undra om det bara varit ljuset som vilade över platsen som spelat ögonen ett spratt. De skarpa ögonen släppte inte hanens blick för en sekund, ändå var hon läskigt medveten om hur mycket mindre han var än henne. Den fysiska styrka hon ägde skulle han aldrig kunna mäta sig med. Samma sak gällde hennes kära syster som hon under årens gång stridit emot med jämna mellanrum. Istället för att med smidiga rörelser kasta sig åt sidan eller hoppa undan attacker, hade Selva alltid stått på sig och bemött attackerna med öppna käftar. När hon nådde den ålder som inte skulle tillåta henne växa längre skulle det inte finnas någon som skulle kunna mäta sig med henne. Varken fysiskt, eller psykiskt. Men redan nu behövde hon inte oroa sig det minsta för broderns brinnande hat emot henne. Även om han ägt den gnutta mod det skulle behövas för honom att utmana henne, skulle han aldrig ha en chans. Trots sin kraftiga kroppsbyggnad var hon snabb, om än inte lika snabb som en vanlig karg, och det fanns en smidighet över rörelserna när hon förflyttade sig. Rent kargblod rann i hennes ådror, det var ingenting som någon borde ifrågasätta.
Frågan som lämnade hanen fick de giftgröna pupillerna att smalna, men förutom det syntes inget tecken på missnöje över att han yttrat sig överhuvudtaget. Någon skulle ha tagit ner honom på jorden för länge sedan. Att den patetiska biologiska modern låtit honom gå på som han gjort, trots den låga rang han givits redan i mycket ung ålder av de andra syskonen, hade bara bidragit till att hans inbillning om något som helst värde vuxit i samma takt som hans sorgliga energi.
"Jag tänkte bara hälsa på min kära broder, nu när tillfälle givits." Rösten dröp av tillgjord mildhet, nästan så att hon lät mer giftig istället för välvillig. Nog för att brodern var dum, men så dum kunde han ju inte vara att han på något sätt kunde tro att hon ville honom väl. Det skulle bara vara sorgligt. Ja,... sorgligare än vad hans uppenbarelse redan var. Leendet breddades en aning, men det nådde aldrig ögonen. Blicken förblev lika likgiltig som om hon skulle studerat ett fallet träd.
"Vi träffas ju så sällan nuförtiden." Ett dolt hot under orden som just lämnat hennes tunga? Det var svårt att avgöra då hon så noga bäddade in dem i en len, sockersöt ton.
Till överst på sidan Gå ner
Koto

avatar

Spelas av : Lina

InläggRubrik: Sv: Reunion [P - Selva]   fre 04 jan 2013, 13:09

Kotos blick lämnade inte systerns ögon. Han var väl medveten om att hon hade lika giftiga tankar om honom som han hade om henne. Han undrade vagt om de någonsin stått ut med varandra, om de redan dagar efter födseln av ren instinkt valt att kura ihop sig hos någon annan för att hålla värmen. Om de bråkat så fort deras kroppar blev kapabla till det. Redan som mindre hade han hellre sett på när syskonen nafsade efter varandra än att delta själv, men någon gång måste de väl allt ha tränat tillsammans, om än mot sin vilja? Han hade inget minne av det. Kanske förstod Fountain tidigt att de två syskonen aldrig skulle gå väl ihop. För han hade redan vid 12 års ålder förstått. Ingen av dem var ju stolta av att kalla den andra för familj. Förstått att blodsbandet mellan dom inte betydde något - eller kanske var just det bandet var vad som fick dem att ogilla varandra ännu mer. Ogilla. Han hatade inte någon av sina syskon, fann att de inte var värda sådana starka känslor. Och Selva var nog inte ens den av systrarna han hade mest negativa minnen av, trots allt. Den andra, Tosca, var den han verkligen avskytt. Hon och hennes äckliga kraft, hon som trodde sig förstå allt som fanns i hans huvud. Så enkelspårig var han inte.
Hanen fuktade sin nos och höjde sin haka en aning. Slappnade av i kroppen. Ja, när han var yngre hade Tosca varit den som han helst skulle slitit upp buken på, men nu.. Selva var ett mycket mer lockande alternativ. Dock så var han medveten om att han var för svag för att skada henne allvarligt och för att sedan ta sig härifrån med bara smärre sår. Men han skulle bli starkare än henne en dag. Kanske inte fysiskt, men han skulle åtminstone kunna mäta sig med henne på det planet om han ansträngde sig ordentligt, tränade så hårt att kroppen behövde dagar för att återhämta sig helt. Nej, det var hans krafter som skulle hjälpa honom att en dag lära kolossen framför en läxa. Hans odöda vars tänder som skulle tränga genom sega muskler, spetsar av silver som skulle genomborra organ.
Hans andar hade börjat peka honom mot norr, och efter att ha sett vad som fanns om han fortsatte i sin nuvarande riktning så skulle han söka sig uppåt igen, mot slätten täckt av snö han skymtat genom träden när han tillbringat tid i Kaiwood. Han var säker på att det som han skulle finna skulle ge honom styrka, eller åtminstone hjälpa honom på något sätt. Andarna var trots allt i hans våld, visste mycket väl att det var dumt att ljuga för honom. Han kunde orsaka dem stor smärta om han så önskade.
Ibland undrade han varför han lät Selva ta så stor plats i hans liv, varför han så gärna ville hämnas. Kanske var det för att hon nu skulle ersätta Key, Key som varit den ända varg han sett upp till. Kanske var det för hur hon alltid sett honom som underlägsen.

När hon tog till orda fnös han högt, svepte med sin korta svans. Äckel. Hennes leende fick honom att vilja spotta henne i ansiktet, dra silverbetäckta klor över hennes läppar. Men han behöll sin kontrollerade min, sitt lugn. Just idag skulle inte något sådant hända, men han var tålmodig. En dag skulle han få sin chans, även om honan framför honom aldrig skulle tro det.
"Ja, det gör vi." Svarade han kort, lät sitt huvud tippas en aning till sidan. Rösten var fortfarande len, men långt ifrån lika tillgjord som hennes. Han stod tyst, såg ointresserat på honan framför honom. Visade tydligt att han inte hade något intresse av att tala med henne längre, att de obligatoriska artighetsfraserna redan var utbytta.
Till överst på sidan Gå ner
Selva

avatar

Spelas av : Lullu

InläggRubrik: Sv: Reunion [P - Selva]   mån 07 jan 2013, 15:57

Fnysningen som undslapp hanen framför henne fick det breda grinet som prydde de svarta läpparna att breddas ännu lite till. Det ryckte i mungiporna på henne, och de giftgröna pupillerna var nu så vidgade att de orangea irisarna inte var annat än tunna linjer som hindrade dem från att vidröra ögonvitan. Tungan drogs i en rytmisk takt fram och tillbaka emot gommen, som om hon smakade på den tjocka luften som befann sig mellan dem, och kroppstyngden fördelades diskret på bakbenen då hon sköt ut bröstkorgen ytterligare en bit. Ett lågt skratt undslapp henne i samma stund som hanens korta mening nådde punkt, ögonen slöts och öronen vinklades bak emot den svarta nacken medan hon lugnt gungade med huvudet fram och tillbaka. För den som inte kände till det ostabila sinne denna hona bar kunde den upprepade rörelsen av det svängande huvudet antas vara ett tecken på att hon inte visste hur hon skulle hantera situationen, men för de som hade minsta aning om vad som fanns innanför pannbenet på henne var det snarare ett tecken på att hon försökte låta bli att ge efter för alla de impulser som flödade genom hennes kropp och sinne för var sekund som passerade.
Åh som hanen utmanade ödet. Om inte hans uppblåsthet skulle vara vad som klöv hans huvud itu så var det hennes tass som med tyngden skulle klyva det emot marken. Hans sätt drev henne till vansinne, hon avskydde hela hans uppenbarelse. Samtidigt som hon älskade hur han faktiskt trodde att han hade minsta kontroll här. Rysningen som med ett järngrepp höll tag om hennes ryggrad vittnade inte bara om en hämmad vilja att slita upp strupen på honom, hon kunde inte förneka för sig själv att hon älskade situationer som dessa. Nej, hon kunde inte ge vika för ordet avsky, eller hat. Hon var oförmögen att ägna andra varelser så stor del av sitt sinne att hon skänkte dem hatiska tankar med jämna mellanrum. Allting existerade här och nu. Och här och nu... så behövde brodern veta att hans sätt inte var uppskattat.
"Åh, käre broder... någon borde verkligen ta ner dig på jorden." Återigen bubblade ett kallt, glädjelöst skratt upp ur hennes strupe och hon lät den skära tungan fukta den övre läppen medan hon studerade hanen med sänkta ögonbryn. "Du står inför en ledare nu." Skrattet klingade fortfarande djupt nere i halsen på henne, men i blicken fanns inte minsta tecken på att hon tyckte detta var roande. Det behövdes inga ord från den mörka hanen för att hon inte skulle tåla honom. Han var fåordig som alltid, envetet irriterande, men vad som verkligen drev henne till tålamodets rand var hans kroppsspråk, blicken, svansen och huvudets hållning. Han hade ingen som helst respekt för henne. Ingenting nytt, men hon tänkte inte tolerera det. Hon var flockledare nu, hon besatt rangen som alfa. Keys ord ekade i hennes sinne, och det ryckte till lätt i det ena av de svarta öronen. 'Det är krypen som är oförmögna att visa ens det minsta uns av respekt som ingenting är värda. Varken för dig, eller världen.' Det var de respektlösa krypen som skulle rensas från världen, och det var hennes uppdrag att se till att det skedde. En respektlös, patetisk liten hane som lever i en värld där man inte behöver hålla ett öga på de som står högre i rang är en plåga, en parasit, i denna värld. Ovälkommen, avskydd... det är en varelse som måste skonas från sig själv. Att slås ihjäl snabbt istället för att leva ett liv i plåga, ett liv då man förpestar sin omgivning och lever i en värld som andra inte förstår sig på, det är barmhärtigt. Ja. Barmhärtigt.

"Någon borde verkligen visa dig din plats." Tonen i rösten var dov. Det var knappt så man kunde urskilja orden som lämnade de svarta läpparna. De breda, svarta framtassarna trampade lite lätt under henne, som om hon funderade på vad det var hon just sagt. Brodern var ett äckligt ting i hennes ögon. Ingenting värt. Aldrig hade hon väl skänkt honom en tanke tidigare, inte innan detta möte. Inte då de inte befunnit sig i varandras närhet. Han var så lätt att glömma bort. Och det var vad världen skulle göra. Glömma bort honom. "Ja... någon borde visa dig din plats." Orden kom mycket riktigt från hennes tunga, men det var inte hon som sagt dem. Om någon övervägt att hon skulle lidit av schizofreni men avfärdat tanken, så var detta tillfället då man kunde anta en sådan tanke stämma. Hon blinkade, det ena ögat bara en halv sekund före det andra, och minen i hennes ansikte talade för att hon tänkte lämna honom där han stod. Han förtjänade inte hennes tid.
Så undslapp en dov morrning henne, en morrning som inom loppet av några sekunder eskalerade till ett högt, blodisande skall och hon kastade sig emot honom med öppna käftar. De kraftiga käftarna högg emot hans strupe, hon rev med utspända klor emot hans buk, och den långa, slanka svansen som vanligtvis var täckt av svart päls, såg nu snarare ut som en silvertäckt spikklubba som slungades emot hans höfter. Ja, hon besatt också förmågan att kontrollera silver, att låta varenda hårstrå på hennes kropp täckas av materialet, och trots att det inte var kraften att kontrollera silver som hon fokuserat mest på under alla sina år, så var det en kraft hon hanterade alldeles utmärkt.

"Om du försöker fly så ska jag spränga varenda blodkärl i din kropp!" orden västes fram mellan sammanbitna käftar, och ögonvitorna lyste i utkanten av den hungriga blicken. Men orden dröp inte av rent hat, tvärtom. Lyssnade man noga kunde man höra en melodisk klang av ett tillbakahållet skratt.
Till överst på sidan Gå ner
Koto

avatar

Spelas av : Lina

InläggRubrik: Sv: Reunion [P - Selva]   tis 15 jan 2013, 20:14

[EDIT: Ändrade för att jag skrev "hennes halspulsåder", fast jag menade Kotos. Och sen ber jag om ursäkt för att jag är förbannat tafatt när det gäller sådana scener.]

När äcklet framför honom började röra sitt huvud på det där sättet förstod han vad som väntade. Trots det kände han ingen skräck, hon såg ut som en jävla idiot när hon gjorde det. Men han visste nog om henne för att veta att hennes svängande inte var ett gott tecken för den som ville komma därifrån helskinnad. Vilket han, när han stod där och såg upp på hennes stora kroppshydda, tvivlade på att han skulle göra. Om hon anföll honom skulle han behöva lita på snabbhet snarare än ren styrka.
Hon öppnade sina käftar för att tala, och vid hennes ord log han. Leendet var kallt och hånande, då han ansåg att det inte var någon ide att hålla tillbaka längre. Leendet blev till ett flin när han hörde hennes skratt.
"Fått något i halsen, kära syster?" Sa han lågt, osäker på om honan ens hörde honom över ljuden från hennes strupe. "Och att du är flockledare gör dig inte respektingivande." Hans röst var söt, som om han gav henne ett vänligt råd syskon emellan, och i den sortens ton som passade sig bättre när man lovordar sin käresta. Det var rätt roande, det här. Han skulle sannerligen njuta i fulla drag till den stund Selva rörde sig mot honom. Passa på. Samla så mycket underbara minnen som möjligt, så han hånfullt kunde tänka igenom deras möte vid senare tillfälle. Ty han tvivlade inte på att han skulle ta sig härifrån med livet i behåll - tänkte inte låta systern tvinga hans sinne ut ur den lilla kroppen. För det var ett förbannat skarpt och åtråvärt sinne, det var det allt.
Han tippade sitt smäckra huvud åt det andra hållet, kommenterade dock inte systerns senare ord. Funderade över hur någon någonsin skulle vilja följa henne. Kanske hade hon den där glöden. Glöden som fyller idioter med hopp och stridslust.

Koto blev åter mer uppmärksam. Det såg ut som om hon tänka vända om, men han visste bättre. Och se där, en morrning växte sig starkare. Vilken överraskning.
Vinklade bak öronen en aning, la dem dock inte platt mot sitt huvud. Blottade inte heller sina skarpa tänder. Men det var tydligt att han var på sin vakt, mer alert. Benen böjdes en aning och klorna drogs ut till sin fulla längd. Silvret började strömma till hans mun, täckte snabbt en stor del av hans ansikte så som läppar och nosrygg. Mer än så fick dock vänta, han visste inte hur länge systern tänkte stå där och så duktigt visa att hon kunde åstadkomma ljud.
Han var beredd när hon kastade sig framåt med öppna käftar, vred sig så att hennes käftar slog ihop alldeles bredvid den grå pälsen. Han lät silvret lägga sig i ett lager just över hans halspulsåder, med vassa spetsar riktade framåt för att förhindra att hon försökte bita runtom. Dock så var han så pass fokuserad på detta att han inte märkte hennes utdragna klor innan de klöv hans hud. Det var dock inte alltför djupt, inget som skulle försvåra allt för mycket. Ur ögonvrån såg han hennes svans komma farandes likt en stor spikklubba, hann precis huka sig innan de genomborrade både kött och ben. Hennes ord fick honom att skratta lågt, innan han rev mot hennes bringa och högg mot hennes högra framben.
Han framtvingade ett blad av silver över sitt huvud, sprang sedan fort under den stora tikens buk med förhoppning om att han skulle lyckas skära henne. Väl på andra sidan backade han iväg från henne, undvek noggrant hennes svans den här gången.
Rivsåret hon åsamkat bultade svagt men sved desto mer. Kanske var det värre än vad han trott. Den lilla hukade lågt och såg stint på henne medan en liten ström av blod rann längs med frambenen. Svor lågt för sig själv, skuggan av ett leende fanns dock i hans ansikte. Han tvivlade inte på systerns ord så att springa var inget han tänkte försöka sig på.

Till överst på sidan Gå ner
Selva

avatar

Spelas av : Lullu

InläggRubrik: Sv: Reunion [P - Selva]   tor 17 jan 2013, 20:33

[ Det är lugnt, jag märket inte av någon tafatthet~ C: ]

Orden som lämnat brodern var ingenting som nådde hennes öron. De svepte bara förbi henne, dömda att vandra iväg ut över slätten för ingen annan än ensamheten att lyssna till dem. För den lilla sociala kompetens som vilade inom den ljusa honan, hur stor eller liten den än var, var nu avstängd. Ord hade inte längre någon betydelse. De var, trots allt, bara ord. Det som var av betydelse var andningen, hjärtslagen, musklerna, rörelserna, ljuden... Blodbändning var en kraft hon fötts med, liksom konsten att bända silver, och det kraften brann alltid inom henne. Vare sig hon avsiktligt lyssnade efter en annan varelses puls eller inte, så kände hon av hjärtats slag, blodets färd i kroppen och musklerna som dolde sig under skinnet. Och ju starkare hon blivit under årens gång, ju mer hon tränat, desto mäktigare hade hennes kraft blivit. Hon hade inte längre bara sin egna kropp att se efter, hon kände av alla levande varelser omkring sig, kunde kände smaken av deras blod på sin tunga innan hon ens bitit genom skinnet på dem. Ja, det var en mäktig kraft. Nästan överväldigande. Att vara så medveten om sin egna kropp var både skrämmande, och fascinerande. Men hon kände till varje organ, varje droppe blod, som befann sig inuti hennes vältränade kropp. Det var anledningen till att hon så lätt kunde synka sina hjärtslag med någon annans. Det var därför hon kunde känna hur musklerna arbetade under en annan vargs skinn. Och det var därför som hennes egen kropp talade om för henne hur motståndaren förmodligen skulle röra sig i sin nästa attack. Dessvärre kunde fysiken ljuga, i försök att förvirra, men hon visste alltför väl att man aldrig bara kunde förlita sig till kroppsspråket.

De kraftiga käftarna slog igen med en hög smäll, och nosryggen var så rynkad att det skära tandköttet blottades när hon vred huvudet för att behålla blicken på hanen. Ett gurglande läte, som om en morrning stockat sig djupt nere i halsen, undslapp henne mellan de åter särade käkarna, och om man lyssnade noga kunde man förstå att det var ett rått skratt som hölls tillbaka endast av den djupa morrning som vilade i bröstkorgen på henne. Doften av blod omgav dem redan, och det var broderns blod. Så likt hennes. Och ändå så olikt, så orent.. äckligt. Den metalliska lukten var som en drog för henne. Nästan berusande. Men nu, när det var broderns äckliga blod som fläckade marken under dem, kunde hon inte låta bli att känna avsmak. Han behövde renas från den äckliga sörjan som pumpades genom hans kropp. Inte en droppe blod skulle finnas kvar i hans ådror när hon var klar med honom.
Silver spred sig diskret över hennes bröstkorg, upp över strupen och in under hakan, samtidigt som det färdades över hennes mage ända till svansroten. Endast rötterna på pälsstråna var täckta av silvret, då hon fokuserat på att endast täcka huden, därför behöll pälsen sin ursprungliga färg. När hanen rev emot hennes bringa rörde hon sig inte, silvret tog smällen med bara några ytliga revor som tecken på attacken, medan hon inte gjorde någonting för att skydda sig emot hugget emot frambenet. Istället så lät hon hanens tänder tränga genom hennes hud, samtidigt som hon svingade ett kraftfullt, förödande hugg emot hans nacke med käftar nu täckta av silver. Men han stod inte stilla länge, och när han sprang in under henne så reste hon sig på bakbenen innan hon kastade sig framåt i ett kort språng. Hon hade full tilltro på sin silverkraft, att den halva rustning hon nu bar skulle skydda henne, men hon tänkte inte bli naiv. Svansen vevade efter hanen, men missade, dock så tänkte hon inte låta honom komma undan så lätt. Knappt hann brodern undvika hennes tunga svans innan hon kastade sig emot honom på nytt. Att han täckt strupen med silver stoppade henne inte, men hon högg denna gång emot hans käftar med avsikt att krossa dem. Samtidigt slängdes svansen på nytt emot hans höfter.
Detta var inte en strid mellan bror och syster. Detta var en strid mellan blodfiender. Och den unga honan var inställd på ingenting annat än att spilla blod.
Till överst på sidan Gå ner
Koto

avatar

Spelas av : Lina

InläggRubrik: Sv: Reunion [P - Selva]   tis 22 jan 2013, 21:58

Hanen synade Selvas päls. Hon måste ha skyddat sin buk, körde fegt och hade antagligen täckt en stor del av sin hud med silver så han antog att även han kunde göra det. Lite fegt kändes det allt, men han tänkte inte minska sina chanser för att klara sig härifrån på grund av stolthet.
Medan han utväntade systern följde han alltså hennes exempel, täckte hela sin hals och nacke, bukens mjuka hud samt hans axla och höfter. Formade taggar längs med sidorna av sina framben och bringan. Svansen struntade han i, den var ändå för kort för att kunna svingas på det sätt Selva svingade sin. På något sätt tycktes tiden sakta ner när hon fokuserade på kroppen framför honom, noggrant synade hennes rörelser.
Han undrade vad Selvas mening var. Att döda honom, att plåga eller att skrämma så att han skulle hålla sig utom synhåll i fortsättningen. Han var dock inte tillräckligt optimistisk för att tro på det sistnämnda, och för pessimistisk för att tro att hon nöjde sig innan hans andetag stannat upp.
När systern högg mot hans käftar var han tvungen att backa en aning för att undvika att något bröts vid den kraftiga smällen, men tack vare silvret som täckte området kring hans mun slapp han undan utan mer än en dov smärta i mungiporna. Den här gången var han beredd på att hennes svans skulle komma farandes, och fick inte mer än ett ytligt rivsår då en av spetsarna nätt och jämt kom åt honom. Blod trängde fram genom pälsen, dock inte alls lika mycket som det från buken.
"Du smutsar ner mig, kära Syster. Både av blod och av din tillvaro." Rösten gav inga tecken på utmattning eller smärta, utan var sötsliskig och hånande på samma gång. Flinet var glädjelöst och aningen elakt. "Det uppskattas inte." Den lille visade inga tecken på ilska, hade ännu inte yttrat minsta morr, hade inte sänt ut annat än lugn och nonchalans med sitt kroppsspråk.
Han hade backat en aning, gick långsamt i en cirkel medan han höll full koll på tiken. Inuti hans mun, dolda av hans tänder då han fotfarande flinade, bildades tiotals nålliknande föremål. De var lika tunna som de var vassa, och han tvivlade starkt på att honan visste vad han höll på med. Han var säker på att åtminstone någon skulle träffa henne, han var trots inte på särskilt långt avstånd och hela hennes kropp var väl knappast täckt. Och kanske kunde några av dem tränga igenom hennes skydd, ty även om de då inte skulle fastna - vilket var hans mål - kanske de skulle kunna ge visst obehag.
Med ett ryck på huvudet öppnade han sina käftar, såg mycket nöjt när projektilerna for mot den större. Om någon genomborrade hud som ej var skyddad skulle de säkerligen glida in en bit. Han visste inte vilken effekt det hela skulle få, men han var tvungen att testa.
Utan att se hennes reaktion rörde han sig två meter framåt, högg efter tikens ben åter igen, rev längs med hennes bringa för att se om skyddet hade någon svag punkt.
Till överst på sidan Gå ner
Selva

avatar

Spelas av : Lullu

InläggRubrik: Sv: Reunion [P - Selva]   sön 27 jan 2013, 20:02

Smällen som uppstod då hennes silvertäckta käftar slogs samman fick en ilning att färdas genom hennes huvud. Styrkan i käkarna på henne var skrämmande, nästan lika skrämmande som hennes förmåga att hantera sin blodbändning. Men med år av träning, från inte bara en enstaka varg utan från flera, så hade hon kunnat bygga upp de nödvändiga muskler som krävdes för närkamp, och hon hade även fått lära sig att hantera kraften att bända blod på olika sätt. Om än brodern framför henne försökt göra framsteg på egen hand sedan han lämnat flocken så hade han inte lika mycket erfarenhet som henne. Det, plus hennes kroppsbyggnad, gav henne ett solklart övertag i denna strid. Men hon fick inte glömma att brodern var lättare byggd, smidigare och snabbare. Han kunde komma undan hennes hugg och slag, men då låg risken alltid i att han skulle råka träffas. Hon hade redan fått in några träffar på honom, vilket resulterat i att han spillt några droppar blod, men om hon skulle få grepp om honom med käftarna så skulle hon spräcka skallbenet på honom lika lätt som man bryter av en tandpetare.

Den skära tungan letade sig fram mellan de silvertäckta käkarna, drogs lugnt över de nu silverfärgade läpparna och fuktade den svarta nosen medan blicken fortfarande vilade stadigt på hanen. Orden som lämnade honom nådde aldrig fram till hennes öron. De slogs bort, ignorerades. Varför skulle han envisas med att häva ur sig skitsnack mitt under en strid? Nog för att hon var medveten om hans uppblåsthet, men kunde den ha slukat allt det lilla förnuft som någonstans måste ha funnits inom honom? För varje gång han öppnade käftarna, om så bara för att försöka förarga henne, så riskerade han att mista sin tunga. Tanken fick det att rycka lätt i ena mungipan på henne, och ett brett varggrin sprack upp på läpparna samtidigt som huvudet sänktes i en position som talade för att hon var redo att när som helst bemöta hans attack, och slita huvudet av honom. För ord var ingenting värda i en kamp på liv och död. Vad som spelade roll var handlingar och reaktioner. Ord kunde inte klyva skinn och slita kött från ben, men de var användbara i andra sammanhang. Bara man visste hur man skulle hantera dem, så kunde ord bära mycket makt. Kanske trodde brodern att detta var ett tillfälle då hans envetna yttrande om sina obetydliga åsikter kunde distrahera henne, att de på något sätt skulle ha betydelse i den strid som pågick. Ett kvävt skratt smög sig mellan de sammanbitna käkarna, och hon studerade den mörka hanen med överlägsen blick. Det var lika roande som det var sorgligt, minst sagt. Att han trodde sig ha en chans.
I samma stund som han backade undan kastade hon sig emot honom på nytt. Hon skulle inte låta honom vila, varenda droppe av energi i hans kropp skulle få gå åt i att undvika hennes käftar för att till sist ligga lealös vid hennes tassar. Om än alternativet att han miste livet kämpandes inte var helt fel det heller. Känslan av styrka som brann inom henne var berusande, och den blick som vilade på hanen var en perfekt spegelbild av det störda sinne som dolde sig innanför hennes tjocka pannben.
Käftarna öppnades, nackmusklerna spändes, redo att utföra ett hugg emot hanens hals, men så spottade brodern ut någonting. Silver. En dov morrning undslapp henne i samma stund som den tunga, silvertäckta svansen knyckte till bakom henne. Några av de nålliknande silverpilarna lyckades hon avvärja, några slog emot silvret som skyddade hennes hud, men några få trängde genom det oskyddade skinnet på vänster bog och upp över manken. Adrenalinet som pumpades genom hennes kropp hindrade henne från att känna någon som helst smärta, och i samma stund som nålarna trängt genom hennes hud så kastades de ut igen av hennes egna blod. Blodbändningen tillät henne inte bara kontrollera andra vargars kroppar, det gjorde henne till den ultimata herren över sin egen. I samma ögonblick som främmande föremål, skapande av en annan varelse, kom innanför hennes hud reagerade hennes kropp genom att stöta bort den med en sådan kraft att några av nålarna sköts tillbaka emot hanen. Såren de lämnade efter sig var ingenting att tala om, det var bettet hon fått på höger framben som hon fokuserade sin kraft på så att det inte skulle blöda alltför mycket. Nackdelen med att se efter sin egna kropp och dess blodflöde var att hon inte lika lätt kunde koncentrera sig på motståndarens kropp. Blodbändingen hade tränats upp för att kontrollera och styra andra varelser, skada dem på de mest plågsamma sätt. Att samtidigt vårda sig själv var någonting hon inte brytt sig om att träna på. Inte ännu iallafall.
När hanen åter högg efter hennes ben utdelade hon ett kraftigt hugg emot hans nacke på nytt, ett hugg som avvärjde hans försök att riva efter hennes bringa då alternativen var att fastna mellan hennes käftar eller kasta sig undan för att rädda sitt liv. Hon nöjde sig dock inte med det. Klorna på höger framtass spärrades ut till max innan hon rev efter broderns ögon. Dessvärre höll hon fast vid tanken på att hon inte skulle ge honom en lugn stund. Istället för att backa undan eller hämta andan, se över hanen för att besluta vars nästa attack skulle sitta bäst, tryckte hon sig hela tiden emot honom, med svansen slungandes emot hans höften, framtassarna som rev efter hans ansikte, och så laddade hon ett kraftfullt hugg emot mitten av hans panna. Hon tänkte inte ge varken sig själv eller brodern en paus förrän hon hörde ben knäckas.
Till överst på sidan Gå ner
Koto

avatar

Spelas av : Lina

InläggRubrik: Sv: Reunion [P - Selva]   lör 09 feb 2013, 22:07

Han drog ett väsande andetag när en av nålarna trängde in i oskyddad hud, förbannade både sig sin egen dumhet och systerns vidriga helhet. Förbannade förstås också hennes jävla krafter - på något sätt kändes hennes blodbändning som fusk. Han visste förstås att han inte kunde kalla henne fuskare. En fuskare är någon som kikar medan de räknar under kurragömma, inte något som kan tas från lekplatsen till stridsmarkerna. Men hennes övertag var redan stort, och att hon så enkelt gjorde sig av med hans projektiler var som att hälla salt i såret. Fick honom att känna sig svag.
Nålen skavde innanför hans hud, hade tryckt sig halvvägs igenom en lång sena. På något sätt måste han få ur den, den hindrade hans rörelseförmåga.
Hans senare försök till attack avbröts, och han var tvungen att dra sig undan för att inte striden skulle sluta. Visserligen ville han gärna det, men inte att det var följden till hans egen död. Nej, om det handlade om liv och död skulle han strida tills ögonen rullade bakåt i hans skalle. Men innan han vred sig undan rev systern över hans ansikte.
Smärtan var mer verklig än tidigare, så mycket mer plågsam. Selvas klor fick hans högra under ögonlock att delvis klyvas. Han hade tur som inte fick ögat sönderrivet, han kände hur spetsen på hennes klo precis nuddade vid hans hornhinna. Andetaget fastnade i halsen när han insåg hur nära det varit. Han blinkade snabbt för att få bort blodet som hindrade hans syn, och om han varit lite långsammare skulle han missat svansen som kom svängandes mot honom. Hans senor drogs ihop, vilket fick nålen att tryckas ut en aning. En svag vinst i ett hav av förluster.
Kände luftdraget när de vassa taggarna flög förbi, men åter igen hade han sin nästan löjliga tur. När öppna käftar sedan kom mot honom var han väl beredd, men istället för att vika undan lät han en väldigt tjock hjälm av silver formas kring huvudet, med en flat översida full av taggar - både för att förhindra att den större krossade hans finsnidade huvud och för att skada henne. Förhoppningsvis hade hon för mycket fart för att kunna stanna innan insidan av hennes mun mötte silvret. Han rullade dock snart undan ett helt varv innan han reste sig ostadigt, var tvungen att stå bredbent en sekund innan hans huvud slutade snurra. Mycket hastigt backade han sedan undan, tog sig runt tills han var vid Selvas flank - fortfarande på någorlunda tryggt avstånd. Andetagen började bli snabbare, och med ögonen stint fästa på vargen framför honom medan han blinkade för att hålla undan blodet. Det kändes som om inte tillräckligt med syre följde med ner i hans lungor, men han vägrade visa sig som en ynkrygg. Att han inte hade mycket tid innan systern åter attackerade fick honom att stöna inombords, och lite stressat höjde han tassen för att våldsamt vända ur nålen.
Sedan tog han sig närmare henne, medan han lät den tjocka skyddsplattan över huvudet smälta bort och nästan rinna nedför hans hals för att där lägga sig skyddande. Den var tung, inget han kunde bära upp en längre tid.
Svansen piskade till, men förutom det såg han åter lugn ut. Anfådd och illa däran men lugn.
Musklerna i benen skrek efter syre när han kastade sig framåt, högg mot hennes andra framben medan han försökte få silverklor att sjunka ner i hennes tass. Vred sig sedan runt den stora kroppen, försökte hugga mot systerns axel innan han hukande rörde sig till en punkt bakom henne.

Till överst på sidan Gå ner
Selva

avatar

Spelas av : Lullu

InläggRubrik: Sv: Reunion [P - Selva]   tis 05 mar 2013, 20:21

Muskler och nerver skrek i ryggen på henne då hon ständigt höll sig i rörelse, rev och högg efter sin broder med sådan intensitet att kroppen vissa gånger inte såg att räcka till för de kraftfulla attacker hon önskade utdela. Sedan så hade vi ju svansen. Den långa, silverprydda svansen som för stunden såg ut som en enorma spikklubba som ständigt svingades emot hanens höfter i ett försök att spräcka dem och göra honom mindre rörlig, långsammare och ett lättare byte. Det var inte bara hanen som var tvungen att se upp för den. Tyngden som silvret skapade satte stor press på hennes ryggrad, och inte blev det lättare av att hon gång på gång gjorde utfall emot hanen. Hennes fysiska styrka hjälpte henne utan tvekan, men hon kunde inte förlita sig på att hennes kropp skulle orka med all den extra tyngd som svansen utgjorde hur länge som helst.
När hennes klor rev under broderns öga, närapå rev ut det ur skallen, sattes hennes kropp i en position som fick musklerna under hennes skinn att göra sig hörda trots allt adrenalin som pumpades genom hennes ådror. Blod fläckade marken i samband med att de svarta tassarna tog nytt grepp, och sekunden innan ett kraftfullt hugg utdelades emot hanens pannben lät hon blodbändningen se över påfrestningen som hennes rygg genomled. Hanen hade täckt sitt huvud med silver, men det fanns ingen en chans i världen att hon skulle kunna avvärja sin egen attack. Ryggraden trycktes uppåt, musklerna som löpte från skulderblad till bakdel spändes och i samma stund som hennes silvertäckta käftar drabbade samman med hanens skyddade panna, som delvis var täckt av silvertaggar, släppte påfrestningen från att hålla uppe svansen. Måhända att läppar såväl som tänder var täckta i silver. Men långt ifrån allt tandkött var skyddat, och även tungan hade legat mellan hennes käftar utan skydd. Trots det kände hon aldrig av smärtan i munnen som orsakades av de taggar som prytt hanens huvud. Smällen som uppstått förblindade henne för ett ögonblick, samtidigt som den tycktes ha fått hela käkpartiet och nacken att domna bort. Ett gurglande väsande undslapp henne, ett tecken som vittnade om ilskan som sköljde upp på nytt inom henne. Broder kastade sig åt sidan i ett försök att återfå balansen och förmågan att se rakt, och i ärlighetens namn var det nog precis vad hon själv också gjorde när hon vände bort huvudet och lät alla fyra tassarna ta mark. Synen återvände snabbt, och i samma stund som hon kunde känna blodsmak på tungan vände hon sig åter emot brodern. Huvudet hölls i en låg position, skulderbladen såg ut att när som helst skära genom skinnet, raggen var rest och medan hennes mordiska blick sökte efter hanen droppade blod från hennes käftar. Hon såg milt sagt ut som ett monster taget ur någons värsta mardröm. Med blottade, blodiga käftar och öron slickade emot nacken, en blick som antydde att hon var någon helt annanstans. Men hon kände blodsmaken på tungan. Hon såg brodern framför sig, som gjorde sig redo att åter kasta sig emot henne, och hon var medveten om de skador som hon dragit på sig. Käkarna särades, och en skär tunga hittade sin väg ut ur den blodiga massan som var en blandning av blod och saliv, innan den fuktade läppar och nos. Hon behövde inte bekymra sig om de sår som nu prydde insidan av hennes mun. Av hela kroppen så var munnen den del som slutade att blöda snabbast, någonting som blivit känt för henne i väldigt tidig ålder då hon oftast varit den som satt tänderna i nya saker och experimenterat med sin blodbändning. Så när brodern kom emot henne på nytt, med nya krafter som hon gissade kom från envishet och en rädsla att förlora, öppnade hon bara lugnt käftarna och lät den bloda, sega massan som bildats i hennes mun rinna ner på marken framför henne. Synen var äcklig, om inte grotesk, men hon hade aldrig fått lära sig att man skulle bry sig om utseendet i strid.
Sekunden innan hanens käftar skulle slutas om hennes ben styrde hon den sega massan som var en blandning av hennes eget blod och saliv att vira sig runt broderns käkar och stänga dem. Kanske såg det ut som att hanens attacker inte oroade henne, men hon var trots det mån om förmågan att kunna röra sig ordentligt. Och det var omöjligt om han skulle fortsätta hugga emot hennes ben. Så med beslutsamhet pressade hon ihop hans käftar med hjälp av sitt eget blod, men verkade föga brydd om klorna som borrade sig ner i hennes tass. Istället högg hon emot hans nacke för att avvärja hugget emot hennes axel, och när han sedan rörde sig emot en punkt bakom henne lät hon honom mötas av den tungt klädda silversvansen som slungades emot hans ansikte med väldig kraft.
Till överst på sidan Gå ner
Koto

avatar

Spelas av : Lina

InläggRubrik: Sv: Reunion [P - Selva]   fre 05 apr 2013, 17:17

Hanens bleka ögon var lätt uppspärrade, det enda tecknet på vad kampen gjorde honom psykiskt. Han var ännu inte rädd, varken för sitt livs skull eller för möjligheten om att mycket smärta fanns kvar i förvar för honom. Fast han tänkte inte ge sig, han kunde hålla ut tills det var fysiskt omöjligt om det var vad som behövdes för att äcklet inte skulle få nöjet att övervinna honom. Att han var barnslig som tänkte så mycket på att vinna brydde han sig inte om, även om han inte skulle avsluta systerns liv skulle fan fan i mig visa henne att han var någon att räkna med.
Systern var den ända personen som väckte önskan om att visa sig stark inför andra - vanligtvis struntade han fullständigt i allt förutom sig själv, det var trots allt så mycket mer roande att låta andra tro att man var vek för att sedan visa hur jävla fel de haft. Men kanske var det vad han höll på med nu, han betvivlade att systern hade förväntat sig att han skulle hålla ut och dessutom åsamka henne viss skada. Han visste att hennes död inte skulle inträffa idag och skulle nog inte ens dödat henne om hon villigt sträckt upp sin hals för att blotta sin pulsåder - visst var lusten stor, men han var bra på självkontroll. Hon var en flockledare nu medan han själv var en lösvandrare helt utan allierade, och han tvivlade inte på att kräken som lydde henne skulle jaga efter honom om deras så otroligt charmerande ledarinna sändes ner till Chaibos. Om han hade tur skulle den stora tiken inte bry sig om att förklara sina skador för flocken på grund av att det var han, en unghane som var tvungen att hoppa för att nå hennes axel, som orsakat dem, och för att hon som flockledare måste ha bättre saker att göra än att leta upp honom igen.

Kotos svans svepte mjukt bakom benen medan han för en kort sekund tillät sig betrakta den monstruösa kroppen. Äcklades så oerhört. Hoppades att han inte såg lika vidrig ut nu när hans päls var fläckad av blod och ansiktet delvis uppskuret. Han skulle säkerligen behöva uppsöka en vattenkälla, tanken på att ha delar av hennes blod och kött under klorna och runt käftarna var avslående.
Som så många gånger förut blev det hans fåfänga som gav honom bekymmer. När han lät koncentrationen falla från systern hade hon börjat svänga den silverbeklädda svansen mot honom, och när han uppfattade rörelsen var det för sent för att ens kasta sig ner på marken. Av ren reflex vände han bort huvudet och slöt ögonen.
Det tycktes gå så oerhört långsamt. Taggarna trängde in i det mjuka köttet över hans nacke och rev upp sår som var långa men inte alltför djupa. Han hade varit rätt långt ifrån tiken, så det var taggarna längst ut på hennes svans som dragit igenom huden. Men de hade kommit till största del i sidled vilket gjorde såren köttigare än vad de skulle blivit om det varit spetsarna.
Han hade inte hunnit inta en stadig position, så efter den hårda smällen välte han omkull. Pupillerna var vitt uppspärrade när han kravlade sig baklänges bort från systern, ville inte göra alltför kraftiga rörelser innan han visste hur svår skadan var. Adrenalinruset började avta och lämnade plats för smärta som fick hans käkar att spännas så hårt att musklerna tycktes lilla skarpa som knivblad under pälsen som blodet tyngt ner så att det nu låg slickat mot hans framkropp.
Det blev ett tydligt blodspår efter honom i gräset och öronen drogs bakåt en aning. Andningen genom nosen var väsande och musklerna darrade. Hans högra sida kändes underligt varm och hela huvudet dunkade efter kraften i systerns svans, och med en nästan obehaglig känslolöshet undrade han vagt om såret var illa nog för att han skulle kunna förblöda även om han blev lämnad ifred. Något sa honom att det skulle gå fint så länge han lät blodets framfart sakta ner en aning men han skulle sannerligen bli förvånad om Selva var hövlig nog att ge honom en paus.
Med iskall blick betraktade han henne medan han försökte filtrera bort smärtan som fick honom att vilja göra åtminstone ett litet ylande ifrån sig. När han satte sig upp darrade frambenen kraftigt och han försökte öppna sina käftar, men ansträngningen fick honom att känna yrsel. Han gav upp. Medan han blinkade för att hålla blodet ur ögonen försökte han åter få koll på sin kropp. Var beredd på att behöva flytta på sig om systern kom närmare.
Till överst på sidan Gå ner
Selva

avatar

Spelas av : Lullu

InläggRubrik: Sv: Reunion [P - Selva]   ons 01 maj 2013, 20:52

Klorna på baktassarna hade grävt sig djupt ned i jorden, gav henne det fäste som behövdes för att hon skulle kunna behålla balansen samtidigt som hon svingade svansen. Alla muskler som sträckte sig över bakdelen, ryggen och såklart de i bakbenen var spända till bristningsgränsen när hon gjorde sig redo för ännu en attack från broderns sida. Men i ögonvrån, samtidigt som hanen gjorde ett försök att ta sig förbi henne och samtidigt som hon bemötte honom med den enorma spikklubba som var hennes svans, såg hon att han inte skulle hinna undan. Hela scenen såg ut att utspela sig i slow motion, när den mörka hanen bara han vrida på huvudet i ett försök att lindra kollisionen med den silvertäckta svansen. Det var tyngden i silvret som som gjorde slaget så kraftfullt. Inte faktum att hon hade alla klor nedborrade i marken eller att muskler i hennes kropp arbetade så intensivt de förmådde.
De kontrastrika ögonen slöts i en långsam blinkning, medan broderns blod fläckade marken omkring dem. Ljudet av kött som revs sönder fick hennes svarta öron att knycka till, och när svansen slog i marken efter att ha träffat sitt mål tvingades hon ta ett steg åt sidan för att ryggen inte skulle gå av på henne. Hanen drog sig bort från henne. Inte hoppade, inte gick. Han kröp i gräset. Som ett ynkligt, skadat bytesdjur. Spåret av blod han lämnade efter sig vittnade om att skadan var allvarlig. Att slaget tagit hårt. Alldeles för hårt. Trots det ville hon vara säker. Som om hon inte riktigt ville tro vad hennes ögon berättade. Kraften som höll hennes egna sår slutna reste sig nu inom henne och sträckte sig emot brodern som låg en bit ifrån henne. Hjärtat pumpade hårt i bröstkorgen på honom, sköt envist på blodet i venerna, som i sin tur lät det läka ut genom de enorma såren. Fortsatte att pumpa tills det nådde pälsen, klibbade ihop den och fläckade gräset där han låg rött. Känslan var mäktig. Att få känna hur blodet rann ur en annan levande varelse. Sakta men säkert. Hjärtat tänkte inte ge upp. Inte förrän det inte längre fanns något blod att pumpa genom den sargade kroppen. Det var ingen tvekan.

Medan hon stod där och studerade den döende hanen som var av samma kött och blod drog sig silvret på hennes svans tillbaka. Pälsstråna återgick till att vara just päls, och den bräckliga huden som skyddats av det tjocka lagret silver utsattes ännu en gång för den syrerika luften som omfamnade dem. Såren på hennes ben och tassar blödde nu, eftersom hon höll sin kraft fokuserad på hanen. Men mängden blod som kröp ur hennes skinn kom inte i närheten av mängden som hanen i detta nu förlorade.
Man kunde nästan få intrycket av att hon befann sig i chock. Medan hon i själva verket lät tankarna vandra fritt innanför pannbenet. Frågan var inte vad hon skulle ta sig till härnäst. Frågan var när. Hon hade alla möjligheter att vandra fram till den döende saten nu på en gång och knäcka hans sköra nacke. Men alternativet att stå och se på medan han fick tömma sig själv på blod och liv kvarstod. Den iskalla blick han gav henne sekunden innan han tvingade frambenen att lyfta honom till sittande ställning fick henne att ännu en gång blinka sakta, innan hon lade huvudet lite på sned. Det var tydligt att han inte skulle orka resa sig. Faktum var att han inte ens försökte. Var det möjligtvis så... att han gav upp? Öronen spetsades, och med väldigt lugna och stadiga rörelser rörde hon sig närmare honom. Greppet som blodbändningen låtit ligga kvar om honom släppte nu, hon behövde inte lyssna till hur hjärtat tömde den trasiga kroppen på blod när hon så tydligt kunde se det.
Två steg till, båda i väldigt långsamma rörelser som skulle försäkra hanen om att hon inte tänkte hugga emot honom eller bryta hans nacke. Ännu. Så stannade hon upp. Alldeles för nära för att inkräkta på det personliga utrymmet, men inte tillräckligt nära för att vidröra honom utan att först sänka huvudet. Vilket hon gjorde, men alla hennes rörelser var långsamma och talade för att hon inte ville skrämma brodern till att kasta sig bort från henne. Inte förrän hennes nos låg just intill hans öra stannade hon upp, och när hon särade på käkarna sprack de svarta läpparna upp i ett brett grin.
"Käraste broder...""Visst är det tragiskt att det skulle komma till detta?" En tydligt ton av hån kunde urskiljas mellan orden. Hon tog ett steg bakåt, så att hon skulle kunna möta hans blick. Hon var inte orolig över att befinna sig så nära. Hon hade känt av smärtan som nu brände honom inifrån och ut. Eller om det var andra vägen. Hur det än var, så skulle ett hugg utdelat i det tillstånd han befann sig i inte vara dödligt.
"Har du någon gång tänkt på hur det skulle kunna varit om saker och ting varit annorlunda... heh.." Fortfarande hölls hennes nos tätt intill hans öra, men i samma stund det korta skrattet undslapp henne sänkte hon huvudet ytterligare så att hon skulle kunna se in i broderns kalla ögon. "Om vi inte hatat varandra. Om du stannat kvar i flocken som en god liten soldat. Vilken nytta jag skulle kunnat haft av dig." En djup suck lämnade henne, som om tanken skänkte henne djup sorg. Men fortfarande låg det breda grinet placerat på hennes läppar, och blicken vittnade om att hon inte kände den minsta sorg över saker som kunde varit eller hur det var nu.
"Du vet, jag skulle kunna rädda dig." Tonen var fortfarande låg när hon talade, men tillräckligt kraftig för att han skulle kunna höra henne. För att han skulle förstå hur hon hånade och smutskastade honom där han låg på sin dödsbädd. Nej, ännu var han inte död. Men det skulle kräva Gudarnas vilja om han skulle överleva. "Jag skulle kunna stoppa blödningen. Läka dina sår. Tvätta ditt ömma skinn så att du inte drabbas av infektion. Jag skulle kunna låta dig leva, med den ständiga vetskapen att jag räddade dig. Att jag skonade ditt liv. Läkte dina sår." Hon fuktade nosen, fortfarande höll hon broderns blick stadigt fäst i sin.
"Vore inte det ett straff värre än döden?" kuttrade hon sedan med läpparna bara millimeter ifrån hans öra, med kinden vilandes emot hans panna. Så drog hon sig tillbaka, långsamt. Tog ännu ett steg bakåt för att kunna studera den köttiga massan som fortfarande såg ut att spotta ut blod på marken.
"Fast du kanske skulle föredra om jag visade barmhärtighet?"
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




InläggRubrik: Sv: Reunion [P - Selva]   

Till överst på sidan Gå ner
 
Reunion [P - Selva]
Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan 
Sida 1 av 1
 Liknande ämnen
-
» Twisted minds, wicked blood [Selva]

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Numoorislätten-
Hoppa till: