https://www.youtube.com/watch?v=vSkb0kDacjs

En bit bort nedanför den sista kullen som skulle leda till toppen av berget kunde man höra hur småsten rullade nedför och hoppade och slog emot andra stenar på sin färd nedåt. Men det var inte av naturliga skäl som de rullade. Stora tunga tassar kämpade sig upp för den branta klippan. I för sig så hade vargen av manligt kön och ras Fakarg, kunnat använda sina stora svarta vingar för att med lätthet ta sig upp. Men eftersom han inte tyckte om att använda dem i onödan så höll han dem tätt intill kroppen. Men det var inte det att han inte gillade att flyga. Nej nej! Han älskade vindens mjuka smekningar i hans päls när han seglade fram i luften och att känna farten av vartenda vingslag och ibland inbilla sig själv att han var smidigare och snabbare än blixten. Han älskade allt det där. Men rädslan att se andra Fakarger eller att de skulle se honom fick honom att stanna kvar på marken. Han var inte skygg eller ogillade andra, men han hade sådana hemska krigs sår han inte ville visa. Många som sett de hade ryggat och tyckt att han var vidrig och såg alldeles för förstörd ut för att kunna få beblanda sig med andra. Det hade hänt ett antal gångar så han hade slutat ha vingarna uppe om han inte var själv.
Tillslut hade han kommit upp på toppen och kände vinden blåsa honom i ansiktet. Han andades in all doft från det som låg nedanför. Han hade varit borta en stund från denna plats för att han inte kände sig säker på att detta var hans ställe att stanna på. Han hade tagit sin vandring runt om till olika ställen i världen. Men hans hjärta drog honom alltid tillbaka till just denna plats. Hans hem. Numoori.https://www.youtube.com/watch?v=vSkb0kDacjs

|| hihi, joinar här :] ||

Marken var itne längre felfritt grön, kala fläckar med stenytor förstörde perfektionen.
Som trädrötter runtom sitt träd sticker upp och gör tacklingar, dolda av gräset, avslöjade stenytorna att ett berg framöver hade sitt fäste här, och det fick man inte lista sig till med hjälp av bergsytorna som syntes under gräset. Man såg berg mycket bra själv så länge synen löd. Den mörkbruna hanen tog sig mödosamt framåt, hans steg var stela och andetagen rosslade för varje inandning. Det var inte sällan andningen började hacka och rosslande hostningar följde. Det avslöjade rökiga lungor,
hans svans viskade om att han tagit sig för nära elden. Det var först vid roten av den som hårremmen blev stabil, länge ut fanns bara ensamma mörksvedda tofsor och på spetsen fanns bara kal hud. Huden över kroppen där hårremmen svedds bort, stramade obehagligt för varje gång han tog fler steg. Ändå gick han vidare utan anledning. Försökte omvända allt till livsstecken, för varje smärta han fick plågas av, tecknade det på att han avr en levande varelse. Döda vargar kände ingen smärta.

Intill bergsfästet började han gå längs med istället för rakt upp för branten. Klättring lockade honom inte, det hade det aldrig gjort. Rasslande ljud mot den bergssida han var på väg mot, upptog hans intresse, fallande stenar som rasade stegvis.
När han rundat kurvan, såg han en ensam mörk varg med ståtliga vingar intill sin kropp. Denne kämpade sig upp för berget och var orsaken till småsenarna som rasade neråt i klungor för varje steg.

Kachep höjde huvudet och frustade enkelt, inväntade den andres uppmärksamhet.

[får jag också komma in?]

Zey-So har aldrig varit uppe i bergen och det syntes. Redan efter några timmars vandring började hennes smidiga kattlika kropp värka och tassarna var eldheta. Tur att jag har indragbara klor.. tänkte hon med tacksamhet till sina kattgener. Hade hon varit en varginna hade hon filat ner de till köttet på bara några timmar. Hon försökte föreställa sig vara en bergskatt för att peppa sig själv, men varje steg verkade hamna fel och hon snubblade eller slog i stenarna på varannat steg. När hn stannade till för att samla krafter hörde hon hur stenar föll och det rasslade inte så långt ifrån henne. Hon har innan inte märkt det då hon själv gav ifrån sig onödigt mycket ljud men nu kunde hon helt och hållet veta att någon annan var här. Hon började långsamt smyga sig på främlingen

[Så ledsen för inaktiviteten! Q^Q]

Hans jätte lika tassar verkade rätt så klumpiga i detta nu. Det märktes att han inte direkt var van att klättra i branta backar. Men han var glad att han tillslut hade nått toppen och fick vila ut. Han kunde känna hur hans hjärta slog och pulsen som hade tagit upp i fart av hans dåliga kondition. Andningen var väl inte direkt regelbunden den heller, men han var inte alltför andfådd åtminstone.
Efter en stund att han hade fått andats ut och återfått sig regelbundna andningstakt så hörde han hur stenarna lät som att de föll, precis som när han hade klättrat upp för berget. Han fäste inte så stor uppmärksamhet på det först då han antog att det bara var små stenar som rasade eftersom han hade gått där, men de slutade inte och blev bara mer och mer och ibland kom det även små rasslande ljud som om något eller någon hasade nedför. Han vände på huvudet och tittade nedåt där ljudet kom ifrån och såg där någon som också vandrade uppför den branta kanten. Han funderade lite över vad denna individ hade för affärer här uppe men insåg att han egentligen inte hade med det att göra. Men plötsligt såg han hur någonting hade rört sig i ögonvrån och tittade åt det hållet istället. Där stod en annan individ vid kanten av branten. Han sade inget bara betraktade de båda individerna och började fundera på om hade hade vandrat in rakt in i ett flockmöte?