HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorKartaLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» MoonPhanter gör Commissions!
Igår på 23:12 av Dimitrij

» Land of snow and giants (Aurora)
Igår på 20:36 av Xhiro

» Under tunga moln [Alénya]
tis 15 aug 2017, 22:09 av Alénya

» Continue [Shiva]
mån 14 aug 2017, 20:14 av Shiva

» Stillsam sommarnatt [Even]
sön 13 aug 2017, 20:55 av Amanita

» Varje given plats [Arno]
lör 12 aug 2017, 22:33 av Arno

» Återförenade [Jägarna]
lör 12 aug 2017, 14:23 av Arno

» Kära dagbok... (P)
fre 11 aug 2017, 23:59 av Even

» Fate is inching closer [P]
tor 10 aug 2017, 15:47 av Even

Vem är online
Totalt 2 användare online :: 0 registrerade, 0 dolda och 2 gäster.

Inga

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
Ändringar på medlemslistan, vänligen läs!
sön 19 feb 2017, 14:32 av Sleazoid
Jag och MP har tagit på oss ett projekt nu som kommer underlätta för oss alla att se vilka spelare som spelar vilka karaktärer. När vi är klara kommer spelarnamnen att visas på medlemslistan så att man slipper klicka sig in på varje karaktär och scrolla ner för att se vem som spelar denne. Vi har detta system på Endea och gillar det men har hittills undvikit att införa det på Numoori för att vi manuellt måste sitta och …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 6
Zombie Eventet avslutas!
tis 31 jan 2017, 23:23 av Yargol
Hallå allesammans!

Som ni alla känner till så har det i lite över ett år nu pågått ett stort Zombie Event här på sidan. Ni kan läsa informationen om Zombie Eventet på dess eventsida Här (länk)

Nu har eventet nått sitt slut, och här kommer resultatet - och konsekvenserna - för vad som har hänt under den här tiden! Pågående eventrollspel får såklart fortfarande rollspelas klart även om eventet nu officiellt har …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Affiliates



Sök
 
 

Visa resultat som:
 
Rechercher Avancerad sökning

Dela | 
 

 Feeling empty. Like there is something missing. [P]

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner 
FörfattareMeddelande
Wami
Ledarinna
avatar


InläggRubrik: Feeling empty. Like there is something missing. [P]   sön 22 jul 2012, 22:30

Väldigt stolt över sig själv och sina växande krafter vandrar den nu nästan helt svarta tiken med blå tecken över Numoorislätten. Hon har lyckades med konststycket att med sina jordkrafter skapa sig en bro över det jättelika Mardouf för att kunna ta sig över. Hon kände sig dragen mot Numoorislätten och var tvungen att undersöka. Om så bara för att lätta på de udda känslorna som pirrat inom henne ett tag nu. Känslan av att det är något hon behöver göra.

Stjärnorna tindrar klart på det nattsvarta himlavalvet och månen lyser klarare än på länge. Inga moln tycks täcka något parti av det stjärnprydda täcken. Den unga tiken rör sig med lätta rörelser och hennes steg är som vanligt ljudlös. Tack vare jorden som låter henne ta sig fram utan att märkas. Inte ens hörs det något när hon tar sig fram genom det höga gräset. Grässtråna smeker hennes sidor men förblir tysta. Hennes mörka skrud ger även den ett bra kamouflage i mörkret. Det är bara den mjukt glödande blicken som kan avslöja henne. Öronen står spetsade på huvudet och den långa svansen sveper med i hennes rörelser.

Hon stannar upp. Kännes sig rätt vilsen även om denna plats är en favorit. Hon har alltid trivs på Numoorislätten. Hon har dock aldrig kunnat förklara varför. Det är väl bara en känsla. Men i natt känner hon sig väldigt tom och ensam. Med en mjuk elegant rörelse sätter hon sig ner och pustar trött ut. Den långa svansen sveps om hennes små nätta tassar och ögonlocken sluts för en stund. Ett tag sitter hon bara där i månljuset och andas. Men så talar vibrationerna i marken om för henne att hon inte är ensam längre. Ögonen öppnar och öronen klipper till på huvudet.

[PAX TILL SLEAZOID]
Till överst på sidan Gå ner
Sleazoid
Alfa | Moderator
avatar


InläggRubrik: Sv: Feeling empty. Like there is something missing. [P]   sön 22 jul 2012, 23:15

Träd, sten. Gräs, jord. Allting smälte ihop med varandra på ett högst obehagligt vis. Han visste inte riktigt vart han befann sig heller, av just den anledningen. Han kunde inte urskilja någonting konkret som var längre bort än några meter. Det enda han visste var att han var hemma. Inte för att han såg det, inte kände han doften av revirets gränser eller sina flockbröder och systrar, inte heller talade någonting om det för honom. Det var bara en känsla, den känsla som nog de flesta som bott länge på en och samma plats känner då de kommer hem, de bara vet det, även om de inte ser det. Varje steg som varghanen tog framåt var plågsamt, varje steg var en kamp, en mot både smärta och svaghet, en som han inte verkade vinna för tillfället. Han kunde dock inte banna sig själv för att ha varit dumdristig nog att ta ut sig på den lilla energi han hade kvar, det skulle han gjort om igen, alla gånger. Det underlättade dock inte svårigheterna han behövde handskas med i efterhand, och nog önskade han att han skulle fått slippa dem, fått ägna sina tankar åt annat, men nej. Världen slängde honom alltid sådana saker, smärta, svaghet och lidande, var det aldrig nog? Eller var det hans eviga lott i livet, kanske Chaibos fina present. Det skulle inte förvånat honom, men så var det nog inte, inte med tanke på vad som hänt honom innan han dog också, även om det efter det endast blivit värre, mer extremt, även om för en kort stund väldigt mycket bättre. Allt detta var dock borta nu, det skulle han inte få åter, inte de liv som runnit ut i den ask och blodtäckta marken den där natten för endast dygn sedan, om ens det. Stegen stannade upp och hanen bet ihop käkarna. en stillsam tår rann ner för hans kind innan ögonen slöts, kneps igen. Varför, varför alltid han, varför dem. Vackra liv, förevigt borta. Han hade förlorat så mycket redan, varför nu dem, var det aldrig nog? En djup suckning lämnade honom och den mjukt glödande skogsgröna blicken vändes upp emot himlen, i dess förvrängda former så lyckades han ändå urskilja skepnaderna där uppe. Som tusen små glittrande stjärnor, lika vacker och lika underbar, men förevigt förlorad. De något ostadiga benen sattes än en gång i rörelse, om man kunde kalla det att gå gick nog att ifrågasätta, att halta blandat med att i slitsamma rörelser lyckas ta sig fram med denna så förändrade kropp. Han kunde känna de vaga skuggorna svepa över hans kropp, men han kunde inte höra dem, de var fortfarande för svaga, det hade tagit mycket kraft ifrån honom och dem att trotsa honans kraft. De kunde inte hjälpa honom. Det värsta med det hela var dock de svarta partier som fortfarande invaderade hans minne, de om kriget, och ovissheten om han någonsin skulle få dem åter skrämde honom en del. Sorgen inom honom bestod av ord, ord från kära vänner, men ändock så visste han att det var mer än så, det var en själslig smärta, han hade varit där, han hade sett liven rinna ur dem båda utan att kunna stoppa det, han kunde bara inte minnas det, ingenting annat än smärta och svaghet, förvirring. Känslor som fortfarande besatt hans kropp med stor del av sin styrka, övermannade honom då och då, fick honom att vingla till eller falla. Som när benen sedan svek honom och han kände sin högra sida slå hårt i marken. Överväldigande.

_________________
Till överst på sidan Gå ner
Wami
Ledarinna
avatar


InläggRubrik: Sv: Feeling empty. Like there is something missing. [P]   sön 22 jul 2012, 23:27

Öronen hade placerat sig mot nacken. För något var det som fick henne att rysa lätt. De ojämna vidrationerna i marken som inte talade om att någon vandrade åt hennes håll. Utan ojämna underliga vibrationer som talade om något annat. Vad det är är hon inte säker på. Jorden viskar till henne. Grässtråna viskar till henne. Att det än dock befinner sig en annan varg i närheten. En skadad varg. Haltande. Det förklarar de ojämna vibrationerna. Ungtiken reser sig upp och öronen placeras mjukt mot nacken. Osäker på vad hon borde göra. Men än dock sätter hon kroppen i rörelse. Börjar att i lätt trav ta sig framåt. Ljudlöst som alltid. Travar på. Följer vibrationerna i marken och jordens viskningar. En något större vibration får henne att stanna upp. Vibrationen hade kommit i samband med en duns längre bort.

Hon står stilla. Stirrar åt det håll främlingen tycks befinna sig åt. Men doften vinden för med sig talar om att det är någon hon borde känna. Men han är en främling även om de är sammanbundna av blod. Men blodsband behöver inte alltid betyda något. Hon vet det. Mer än väl. Hon sätter kroppen i rörelse igen. Rör sig framåt. Stannar snart på behörigt avstånd och den glödande blicken vilar på den svartvita högen på marken. En hög som är en varg.
"Hur är det?" Frågar hon lite osäkert. Förmodligen vill han inte ha henne där. I hans ögon är de alla misstag. Öronen vilar fortfarande mot hennes nacke. Hon ser på den svarta hanen. Vet inte vad hon ska göra. Även om han inte känner något vidare för henne så är hennes hjärta ändå tillräckligt stort för honom med.
Till överst på sidan Gå ner
Sleazoid
Alfa | Moderator
avatar


InläggRubrik: Sv: Feeling empty. Like there is something missing. [P]   mån 23 jul 2012, 00:33

Hela kroppen mer eller mindre smärtade, det fanns nog inte en del av kroppen som var helt smärtfri, allra minst det inre, sinnet och själen. Nog för att han hade känt värre smärta, det var ingenting som han någonsin ville uppleva igen, även om han till en viss del faktiskt gjort det nyligen. Det hade dock tack och lov inte var i samma extrema utsträckning. Det hade dock lämnat honom otroligt kraftlös och svag, mer än innan ville säga. Skuggorna omkring honom svepte endast runt i tunna strimsiluetter, så sköra och så svaga, men ändock där, alltid närvarande på ett eller annat sätt, alltid lika trogna. Hans kropp hade inga blödande sår, men torkat blod gick att finna lite varstans i hans päls, och de flesta av såren kunde skymtas, täckta av en tunn kletig hinna om man kollade närmare. Denna gången hade han nog giftet att tacka för sitt liv, om det inte varit för det så hade han med största säkerhet förblödigt där på krigsfältet, tillsammans med så många andra. Han tvingade sig själv till att inte fundera över tanken om det verkligen var något att tacka för, det var det nog, det hoppades han att han skulle inse med tiden i alla fall. De skogsgröna ögonen var slutna och förutom bröstkorgen som med jämna mellanrum höjdes och sänktes så låg han stilla, det smärtade till och med att andas, det sköra revbenet hade fått sig en törn i det hela. Det bringade alltid så mycket tankar i efterhand, krig, tankar och känslor, inte endast kring de man förlorat och de skador som uppkommit, utan snarare funderade han ofta över meningen med det hela, och hur mycket varje varg tog ut av sig själv för att fortsätta, för att leva, bara för att i efterhand helt överrumplas av de som man förut klarade av utan sådana svårigheter. Ännu en suckning lämnade honom. Var allting ett vågspel, baserat på omständigheter och möjligheter? Eller var det bara meningen. Hans fortfarande något förvirrade sinne kunde inte svara på nån av alla de frågor som vällde över honom, så de sköts undan, lämnade endast känslorna kvar, men inte länge. Helt andra tankar dök upp i hans sinne då en främmande röst nådde honom, nej, den var inte främmande, inte helt i alla fall, det fanns någonting bekant i den, dock förändrad, men inte välkänd. Rösten var främmande såväl som den var bekant, och bakom det hela så fanns det någonting som han verkligen inte väntat sig att påträffa, inte den natten. De skogsgröna ögonen slogs upp och vreds emot den unga honan som stod snett framför honom, om man ens kunde kalla det för perspektiv, så som han låg. Huvudet lyftes inte, men vreds med en aning då blicken mötte honans blå ögon för en kort stund, ögon som bar samma sorts sken som hans egna. Hans ögon slöts i en utdragen blinkning och riktades sedan framåt, utan att se på honan. ''Inte något vidare...'' rösten han talade med var låg och nästan skör, så långt ifrån hans normala stämma. Den innehöll inte mycket till känslor, förutom ett stråk av smärta, och kanske någonting mer, något som han själv inte visste vad det var, och det lade han heller inga tankar på. Vad skulle han känna, vad skulle han tänka? Han visste inte, men han kunde inte undgå att det var hans dotter som stod bara någon meter ifrån honom, en av de som han egentligen aldrig velat ha, som han ångrat och sett som ett misstag. Det var dock någonting, detsamma som han känt då han sist stött på henne för länge sedan, och han kunde inte känna något hat eller avsky, det hade han inte heller kunnat gentemot hennes bror. Vad det betydde var han inte säker på dock.

_________________
Till överst på sidan Gå ner
Wami
Ledarinna
avatar


InläggRubrik: Sv: Feeling empty. Like there is something missing. [P]   mån 23 jul 2012, 00:46

Hon ser på honom. Hennes blick är blandad av så många känslor. Men ändå så tom. Uttyckslös på samma gång. Hon visste inte vad hon skulle göra. Men hon kände att hon inte bara kunde lämna honom ensam här. Inte i det här skicket. Hon har hört talas om ett krig. Jorden har talat om mycket blodspillan. Öronen vilar mot hennes nacke. Var han med i kriget? Det ser så ut. Han ser ut att ha en lång återhämtningsprocess att se fram emot. Om han överlever. Vilket hon faktiskt hoppas att han gör.
"Finns det något jag kan göra?". Hon kan inget mer än att erbjuda sin hjälp. Sen vad hon skulle kunna åstadkomma om han tog emot den vet hon inte. Men det är väl liten chans att han vill ha hennes hjälp. För han har ju aldrig brytt sig om dem. Varför skulle han vilja ha hennes hjälp? Hon vill i alla fall göra vad hon kan. Om hon kan göra någonting alls.

Hon står kvar. Vågar inte röra på sig. Den långa svansen vilar på marken bakom henne. Huvudet hålls under manken och den glödande blicken ser på hanen. Den illa tilltygade hanen. Om hon ändå kunde komma på något hon kunde göra för honom. Men enligt hans mening är väl det bästa hon kan göra för honom att gå iväg. Lämna honom. Borde hon gå? Eller vara tjurskallig och stanna. Förmodligen det andra av alternativen. Kanske kan hon fånga något byte att erbjuda honom. Lite energi och mat i magen som kan generera ännu mer energi är ett bra sätt att återhämta sig på.

Hon står stilla. Lyssnar till de bådas andetag och vinden som går gräset att dansa. Väntar på ett svar från honom. En bekräftelse? Bara han öppnar munnen igen och talar. Om han orkar det.
Till överst på sidan Gå ner
Sleazoid
Alfa | Moderator
avatar


InläggRubrik: Sv: Feeling empty. Like there is something missing. [P]   mån 23 jul 2012, 14:25

Han förstod sig inte riktigt på sin egna tankar och känslor, särskilt inte då han jämförde dem med de som varit förut, före han stötte på någon av dem. Det förbryllade honom lite att hans synsätt på det hela så fullkomligt hade ändrats, även om det på en punkt inte gjort det. Han visste att allt hat han känt gentemot det hela hade sin grund i vem valparnas mor var, men vid den tidpunkten hade han även känt ett avsky emot dem, det var åtminstone vad han trott. Kanske var det inte så, kanske var det, han visste inte. Inte gjorde hans förvirrade hjärna någonting bättre heller. Flocken skulle han inte ens gå in på. Kanske var det en sorg han känt, och en ilska, över att hans valpar visade sig födas in i just den flocken, med just den honan som mor till dem, var det så det låg till? Han suckade igen. Det ledde ingen vart, dessa tankar. Var det ens så han benämnde dem, som sina valpar? Ja, troligen, och tydligen. Hennes röst avbröt än en gång hans tankebanor, något han nästan var tacksam för, inte för att han skulle visa det precis, men ändå. Den gröna blicken vreds ännu en gång emot hennes håll för att möta de blå ögonen, omtänksamhet, eller någonting i den stilen, det hade han inte väntat sig, och det inte bara för att hon var ifrån TBB, utan snarare bara rent allmänt. ''Det finns inte så mycket att göra, bara att härda ut'' sade han det till sig själv eller till henne? Det visste han inte. Han bet ihop käkarna och tvingade sig själv till att lyfta på överkroppen till en sådan position så att han halvlåg, stödd på det oskadade högra frambenet. Det var dock inte utan smärta som han genomförde den rörelsen, långt ifrån. Att han sen någorlunda orkade hålla upp huvudet också var väll att se som någonting positivt. Död var han inte än i alla fall, och han hade inga som helst planer på att besöka den gamla bekanta Chaibos igen inom någon snar framtid. Blicken vreds tillbaka emot honan och blicken svepte kort över hennes kropp, han kunde lättare skymta hennes teckning i det läge han låg nu. Hon hade förändrats, väldigt mycket, och nog kunde han se likheterna med sig själv där, gick inte att ta miste på. ''Kaiwami...'' han visste egentligen inte vad han skulle säga, rösten han talade med var neutral och avslöjade inte mycket tankar eller känslor alls, som vanligt då. Det fanns dock någonting där som tydde på att han inte hade några direkta negativa känslor, rösten var nästan på ett sätt lite, mjuk? Blicken vreds kort över axeln och emot Kaiwood, varför befann hon sig här, han trodde, nej visste, att det inte skulle vara särskilt uppskattat om de fick reda på vart hon befann sig, och med vem av alla vargar, särskilt inte hennes mor. Den hona som gärna skulle vilja slita honom i stycken första chansen hon fick, nåja, känslan var rätt så ömsesidig. ’’Vad gör du här??...’’ stämman han talade med var inte dömande, inte heller sade den på något sätt att han ville att hon skulle gå, han bara undrade. Han var ju trots allt en Qu, en fiende för hennes flock, far eller inte. ’’För jag tror knappast att TBB skulle bli överlyckliga om de visste vart du var och vem du var med, särskilt inte din...mor’’ det tog emot att säga det där sista ordet, det gjorde det, ganska så mycket faktiskt. Han visste att han var hatad, avskydd och i den flockens ögon inte mer värt än skräp, men det verkade inte vara så i ögonen på dottern han hade framför sig, och han kunde inte undgå att känna att det på något sätt kändes...bra.

_________________
Till överst på sidan Gå ner
Wami
Ledarinna
avatar


InläggRubrik: Sv: Feeling empty. Like there is something missing. [P]   mån 23 jul 2012, 16:26

Härda ut? Ja, förmodligen är det man faktiskt måste göra. Härda ut. Och Wami om någon vet väl hur det är att härda ut något som man verkligen inte trivs med. Att härda ut tiden i TBB. Härda ut sin uppväxt. Härda ut alla slag, bett och annat som man får kastat på sig. Ibland värker det fortfarande i ena frambenet. Pälsen täcker dock rätt bra det ärr som följer med benets linje. Ärret som hennes mor orsakat henne. Hon nickar kort. Kommer inte på vad mer hon kan säga. Det märks ju så tydligt att han inte vill ha hennes hjälp. Hon står kvar. Stilla.

Sen yttrar han hennes namn. Hennes hela namn. Och hon kan inte göra annat än att känna avsky mot det. Inte för att han uttalar det. Utan för vad namnet betyder för henne. Hon grimaserar lätt och ruskar på huvudet.
"Kalla mig Wami, snälla". Ber hon och ser på honom igen. Hon vill verkligen inte förknippas med den skogen. Hon tycker inte om sitt namn. Hon är Wami och ingen annan. Sen ler hon lätt mot honom.
"Jag försöker erbjuda min hjälp. Även om jag inte är säker på vad jag kan göra för dig. Det är vad jag gör här". Säger hon och tvingar sin kropp att vika sig i sittande ställning. Benen viker sig lätt darrande efter att hon stått stel så länge.

"Jag antar att du inte har hört det. Men mor är död. Och ingen har någonsin sett mig som en individ som kan bidra med något till flocken. Jag var den lilla svaga valpen som inte var av något vidare värde alls. Så jag tog chansen nu när chaoset har drabbat Numoori och har lämnat dem för gått. Jag vet att det är ett dumt drag och att de kommer jaga efter mig tills jag dör. Men förhoppningsvis kan de tro att jag dött i chaoset". Ett försprång har hon i alla fall fått. Och det är alltid något. Även om hon för alltid kommer få leva i ständig flykt. Alltid jagad. Så känner hon sig faktiskt äntligen fri. För första gången i sitt liv.
Till överst på sidan Gå ner
Sleazoid
Alfa | Moderator
avatar


InläggRubrik: Sv: Feeling empty. Like there is something missing. [P]   mån 23 jul 2012, 17:58

Han lade märke till att hon inte verkade helt tillfreds med hans svar, något som förbryllade honom en aning, att hon faktiskt verkade vilja hjälpa honom, och inte bara som många andra i denna världen som kände att de var tvungna att erbjuda sig i närheten av någon som var skadad. Kanske hade blodsband en betydelse i det här fallet, kanske var hon bara sådan till naturen, eller någonting annat som han inte visste om. ''Något bättre svar kan jag inte ge dig, för jag vet inte själv vad som skulle hjälpa, dessutom så är jag i allmänhet inte så förtjust i att behöva hjälp heller, bara sån jag är'' svarade han och vickade på huvudet för att bekräfta sina ord. Nej när det kom till att visa sig svag och vara skadad, i sådan grad så att det var knappt man klarade sig själv, det var någonting som han verkligen inte tyckte om, något som satt djupt rotat i honom. Viljan att inte vara till besvär blandat med känslan att inte visa sig svag var nog anledning för honom. En vag viskande röst fångade hans uppmärksamhet och de svartvita öronen spetsades kort då blicken vreds upp emot skuggorna ovanför honom, och med ens som han hörde de efterlängtade, viskande rösterna så kände han sig lugnare. Hans huvud kändes inte lika tomt även om de var långt ifrån sin fulla styrka, men det räckte för att klarna upp hans tankar för tillfället, åtminstone en del av dem. Ett vagt leende lade sig för några sekunder på hans läppar och han andades ut, kanske lite av en lättnadens suck. Leendet bleknade dock ut rätt fort och han vred tillbaka blicken och uppmärksamheten emot honan, som inte verkade allt för nöjd med vad han kallat henne. Han nickade kort för att säga att han respekterade det hon sade, ''Wami''. Då hon sedan svarade på hans fråga och fortsatte att berätta om dels sin mors död och att hon lämnat flocken efter sig så lät han blicken vandra ut över slätten framför honom, in i mörkret som aldrig riktigt var mörkt för honom. ''Se där...'' rösten han talade med avslöjade att han sjunkit in i sina tankar en aning, funderade kort över de ord hon yttrat. Han kunde inte påstå att han sörjde den honans död, han hade hatat henne minst lika mycket som hon hatat honom, men han var inte direkt glad över de orden heller. Kanske var det av hänsyn till Wami, för någon annan anledning kunde han inte komma på. ''Jag kan inte påstå att jag precis sörjer hennes död, jag hatade henne minst lika mycket som hon hatade mig, men jag kan inte känna samma sak för er'' vad det betydde var han inte säker på, han visste bara att han inte kunde känna något hat emot dem. Hur hon skulle uppfatta det som kunde han inte veta, men kanske hoppades han på något plan att hon förstod hans ord. Han kände ingen kärlek för dem, han kände dem inte, men att inte känna hat var väll åtminstone en bra sak, ville han tycka. ''Du är rätt lik mig, och inte bara till det yttre...'' blicken vreds ut över slätten än en gång. Han kunde känna igen sig själv i hennes ord, han hade haft en uppväxt väldigt lik den, med en mor och flock som inte tyckte någonting om en annat än negativa saker, att vara hatad utan att ens ha blivit given en chans, han visste hur det kändes, och han förstod henne.

_________________
Till överst på sidan Gå ner
Wami
Ledarinna
avatar


InläggRubrik: Sv: Feeling empty. Like there is something missing. [P]   mån 23 jul 2012, 18:24

Wami är själv sådan att hon inte vill be om hjälp eller visa sig svag. Vilket hon faktiskt gjort i princip hela uppväxten. För att andra har sett henne som svag så har hon även sett ner på sig själv. Men hon har kämpat på. Struntar i om hon sett ut som en sprattlande sköldpadda på rygg så har hon ändå kämpat. Och är heller inte den som vill tunga ner andra med sina problem. Hon bär dem helst ensam och vill inte utsätta andra för det hon måste kämpa med. Förmodligen har hon fått det från sin far.

Hon kan fort farande inte förstå varför de två vargarna, som hatade varandra så, skaffade valpar med varandra. Hur kom det sig att Wami och hennes syskon blev till? Varför? Hon förstår inte.
"Jag vet fortfarande inte vad jag ska känna för henne. En del av mig vill älska henne för att hon var min mor. Men till största delen föraktar jag henne. Jag vet inte om jag kan hata henne. Men vissa känslor är nära nog. Jag vet inte om du förstår. Men som valp vill man väl ändå att ens föräldrar ska se en. Båda föräldrarna". Hon vet inte vad hon ska säga. Vad hon ska tycka eller känna. Hon kan i alla fall inte säga att hon verkligen älskade sin mor. Men kan hon verkligen hata henne? Det är svårt att förklara. Beskriva ens för sig själv. En mor är en mor. I vilken skepnad hon än är i. Wami kanske ska vara tacksam för att hon trots allt fick leva. Men hon vet inte vad eller varför eller hur.

Wami har alltid varit en förvirrad liten valp. Det är alltid så mycket som fyllt hennes huvud. Oftast frågor. Hon ser på far. Nog är hon lik honom. Inte bara till det yttre. Det har Wami själv tänkt. Även om hon inte känner honom något vidare. Inte är hon lik mor i alla fall. Kanske bara mest till kroppsbyggnaden. Men ingenting annat av Wami är Nisha. Hon vill verkligen inte vara lik sin mor.
"Vad är det som får dig att säga så?" Frågar hon. Hon vill veta. Hon vill inte att han ska tycka illa om henne. Hon vill vara omtyckt av åtminstone en av sina föräldrar. Hon vill inte gå igenom livet och själv anse att hon inte var något annat än ett misstag. Någon som inte borde ha existerat från början. Hon vill inte vara osynlig. Hennes liv har alltid varit en kamp. Den kommer alltid att vara en kamp. Men hon vill själv välja vad hon vill kämpa för. Vem och vad hon vill kämpa för.
Till överst på sidan Gå ner
Sleazoid
Alfa | Moderator
avatar


InläggRubrik: Sv: Feeling empty. Like there is something missing. [P]   mån 23 jul 2012, 20:46

En suckning lämnade honom och ögonen slöts i en utdragen blinkning, han kunde inte påstå att han kände sig helt tillfreds med det hon talade om, men det var inte det som fick honom att sucka. Det var snarare de sista orden hon sade, att bli sedd av båda föräldrarna. Han hade inte haft några möjligheter att lära känna dem, inte att vara en far för dem, och han visste inte vad Nisha sagt om honom, och hur mycket av det som verkligen var sant, troligen inte mycket. ''Jag förstår, mer än du tror, men jag har inte haft några möjligheter att lära känna er, ens träffa er innan dess att ni började vandra utanför reviret, jag har inte kunnat vara någon far för er'' det var tankar som han inte var vidare glad över, för anledningen till att han hatade det hela så mycket var ju att han visste att det var så det skulle bli. Vilken flock som helst förutom den hade varit bättre, han hade kanske inte kunnat vara någon far för sina valpar då heller, men han hade i alla fall inte hatat tanken på det hela så innerligt. TBB hade tendensen att ta fram det värsta i honom, Blossom hade det. ''Jag vet inte hur mycket Nisha sagt om mig, och än mindre hur mycket av det som faktiskt var sant, jag skulle tro att hon antingen knappt nämnt mig eller fått mig att framstå som något jag inte är, så som de brukar'' han himlade kort med ögonen då de sista orden lämnade honom. Inget som kom ifrån den flocken förvånade honom längre, han visste att de gick till väldigt extrema längder för att få som de ville, det hade han fått erfara, flertalet gånger. Varje gång man kunde höra honom tala om Nisha så kunde man höra en vag ton av hat och avsky i hans röst, skulle nog alltid förbli så också. Han vred tillbaka blicken emot henne då han hörde hennes fråga på det han tidigare sagt, ''Ja, min uppväxt var inte alltför olik din, så jag kan väll säga att jag vet lite hur det känns, speciellt delen om att inte bli sedd eller få en chans att visa att man är bra för något, som den man är, och att inte behöva försöka vara någon annan, med vargar runt om en som avskydde en och inte ville annat än att bli av med en. Jag hade inte heller någon far i bilden, han dog dock innan jag hann träffa honom, till skillnad från för dig'' svarade han och kanske var det ett vagt leende som drog sig i hans ena mungipa för någon kort sekund. Han var i alla fall glad att han fått chansen att träffa i alla fall två av dem, och att de inte verkade hata honom. Känslan han haft angående tanken att hans egna valpar skulle växa upp till att hata honom hade verkligen inte varit välkommen, så det var en viss lättnad, han hade dock inte träffat dem alla.

_________________
Till överst på sidan Gå ner
Wami
Ledarinna
avatar


InläggRubrik: Sv: Feeling empty. Like there is something missing. [P]   mån 23 jul 2012, 21:01

Hon nickar lätt.
"Jag förstår". Säger hon. Och hon förstår. För inte är det lätt när något sådant här händer. Att två fiender får valpar med varandra. Det är dömt att gå som det gått. Men att inte fått någon chans alls är tungt att bära. Hon suckar lätt. En tom suck. Öronen ligger fortfarande mot hennes nacke. På det oroliga, osäkra sättet. Huvudet hålls fortfarande under manken. Hon sitter i en lätt säckig och ihoptryckt ställning. Inte alls som hon brukar. Hon brukar sitta rak i ryggen och ha en rätt självsäker hållning. En elegant hållning. Som egentligen inte passar henne det minsta. Men det är mer eller mindre medfött.

Hon skakar lätt på huvudet.
"Det är sällan jag har lyssnat och tagit till mig något av det hon har sagt. Jag vill bilda mina egna uppfattningar om saker och ting. Och om andra". Hennes sinne är faktiskt obefläckat. Hon har inte påverkats något direkt av sin uppväxt. Man skulle tro att hon påverkats av att ha vuxit upp i TBB. Att vuxit upp med en sådan mor. Att hennes sinne skulle vara förvrängt och ondskan skulle härja inom henne. Men hon är inte sådan. Hon är givmild och ömsint och bryr sig om andras välmående framför sitt eget. Hon bryr sig faktiskt mer om andra än om sig själv. Hon hör inte alls hemma i TBB. Hon föddes bara på fel plats.

Hon lyssnar på det han berättar om sin egen uppväxt. Det får henne att känna en viss närhet till honom. En sorts samhörighet. Även om de kanske aldrig kommer kunna ha en far-dotter-relation så tycker hon faktiskt om honom. Är glad över att hälften av hennes gener kommer från honom.
"Chay har nog alltid haft det svårast. För mor tyckte att han var för lik dig. Och det fick Chay sona för många gånger om". Hon forsätter säga mor. Inte Nisha. Även om Nisha känns mer som en främling. Speciellt nu när hon är borta. Wami kände inte sin mor alls. Förutom hennes hetsiga temperament. Och brodern. Hon älskar sin bror. Faktiskt den enda av hennes familjemedlemmar i TBB som hon kan säga att hon älskar. För det kändes alltid som att han förstod henne. På ett underligt sätt. Och trots att han var retlig och ibland full av honom själv så fanns han alltid där. Även om Wami hade svårt att öppna sig ens för honom.
"Achangra hade det lättast för hon föddes med talang. Hon var mors favorit. Jag var avundsjuk på henne. För att hon fick allt det bästa. All uppmärksamhet. Men det fanns tillfällen då hon var en syster". Hon är osäker på sina känslor över systern med. Wami ogillar henne för att hon fick allt det bästa. För att hon var född med talang. Men tycker ändå om henne för att hon kunde vara en syster. Men Wami känner inte sin syster så väl. Det känns som att det alltid varit en enorm avgrund som skiljt dem åt. Men hon hyser inga mörka tankar om sin syster egentligen.

[Jag är inte säker på relationerna mellan syskonen. x3 Skulle det vara något felaktigt så är det bara att ändra. :P]
Till överst på sidan Gå ner
Sleazoid
Alfa | Moderator
avatar


InläggRubrik: Sv: Feeling empty. Like there is something missing. [P]   mån 23 jul 2012, 23:24

Hade han fått chansen, haft någon möjlighet alls, så skulle han i alla fall försökt vara någon sorts far åt dem, även om det kanske inte skulle blivit på samma sätt som med hans andra valpar som han varit med hela tiden sen de föddes så hade det i alla fall varit bättre än det som var. TBB var det som hindrat honom, alltid fanns de där och på något sätt komplicerade till hans liv, om inte för att döda honom eller hans närstående så för att avskärma hans valpar ifrån honom. ''Jag antar att det är något av ett mysterium hur två vargar som hatar varandra så innerligt som vi slutade upp med att skaffa valpar med varandra...'' han mötte hennes blick för en kort stund då han tog en paus i det han berättade, kanske för att formulera det hela i huvudet, kanske för att ge henne tid att bekräfta det hela, för han var nästan säker på att det var så det låg till. ''Vi träffades i Silverpile, och jag vet inte, det mötet förbryllar mig fortfarande en aning, just för att ingen av oss var intresserad av att ta reda på vem den andre var, varken namn eller vart denne kom ifrån, det liksom spelade ingen roll just då, varför vet jag inte, för vanligtvis så brukar jag vilja veta sådant. Varandras krafter var mer intressant än det, speciellt det faktum att vi båda var till hälften giftvargar och vad som skiljde oss åt. Sen blev det bara som det blev helt enkelt. Och det var väll ingenting direkt negativt med det, inte förrän kriget mellan Qu och TBB bröt ut ville säga...'' han suckade lågt vid minnet och skakade på huvudet. Just det ögonblicket skulle han aldrig glömma, när han såg henne där i trädet, TBB:are. ''Sedan den dagen så har vi inte velat annat än att slita varandra i stycken vill säga. Jag hatade tanken på att mina valpar skulle födas in i den flocken, den jag hatar allra mest, av många anledningar. Jag kanske inte tänkte på det då men jag visste att hatet gentemot det hela även berodde på att det var just den flocken, att jag inte skulle få ens den minsta möjlighet att vara någon far till de valparna. Och tanken på att mina egna valpar med stor sannolikhet skulle växa upp till att hata mig var verkligen inte välkommen...'' blicken var återigen vänd ut över slätten och dess mörker, det var fortfarande minnen som störde honom, och som troligen skulle fortsätta att irritera honom var gång hans tankar leddes in på de minnena och känslorna. Han sköt dock undan de tankarna, så gott det gick, då han hörde henne tala igen, och ett vagt leende kunde skymtas på hans läppar. ''Det är någonting bra det, och likt mig'' svarade han med en aningen mer positiv röst, fortfarande med det vaga leendet på läpparna. Det blev dock inte särskilt långvarit utan han riktade uppmärksamheten till det hon sedan sade, lät henne tala till punkt innan han svarade henne. ''Ja nog är han rätt lik mig alltid. Chayan har jag träffat några gånger. Jag räddade livet på honom när han var valp, visste inte vem han var alls, men jag visste på en gång som jag hörde honom skrika att han var min son. Jag kan inte förklara det, jag bara visste. Achangra har jag dock inte träffat, men jag kan säga dig en sak, det kanske känns hopplöst och orättvist när man väl är i en sådan position som du varit, men ta det ifrån en som vet det, man blir oftast starkare av det i slutändan'' ännu ett vagt leende lade sig på hans läppar, för nog visste han vad han talade om, så pass mycket hemska och tragiska saker hade skett i hans liv. Han hade dock aldrig gett upp, och även gått starkare ur dem flesta av dem i slutändan.

_________________
Till överst på sidan Gå ner
Wami
Ledarinna
avatar


InläggRubrik: Sv: Feeling empty. Like there is something missing. [P]   mån 23 jul 2012, 23:51

Hon nickar. Det är det hon vill veta. Och när han börjar berätta om hur allt startade lyssnar hon med intresse. Ena örat spetsar framåt medan det andra ligger kvar mot nacken. Hon lyssnar på hans ord och tar dem till sig. När han tystnar överväger hon hans ord en smula.
"Jag har alltid undrat hur det gick till. Vad var meningen? Vi borde väl egentligen inte existera. Men under vissa perioder i livet kan väl en tik snärja en hane hur hon vill?". Hon klandrar honom inte. Självklart inte. Wami vet hur Nisha är. Hon tar vad hon vill ha. Själv har Wami aldrig varit med om det. Hon är ännu ung. Kanske är hon även rädd för det.

Hon ruskar på huvudet. Försöker skingra tankarna.
"Jag antar att ödet lekte med er båda". Hon ler lite snett. Hon vet fortfarande inte vad hon ska tycka och tro om det. Hon är väl ändå glad över sitt liv. Att hon lever åtminstone. Att hon är hon. Man väljer inte sina föräldrar eller vart man ska födas. Men hon är glad över att Sleazoid är hennes far. Att hon verkar ha fått kontakt med honom denna gång. Även om det är mycket hon inte förstår. Hon är ännu unge.

"Jag har aldrig hatat dig. Men när jag fick reda på att du tillhör en flock som är fiende till TBB så trodde jag att du hatade oss minst lika mycket som du borde hata mor..." Hon ruskar snabbt på huvudet igen. Sen ser hon ner på sina tassar.
"Men jag ville ändå lära känna dig. Veta vem du är i alla fall". Hon känner sig underligt förvirrad. Även om hon är rätt van vid den känslan.
"Jag ville förstå... Varför vi blivit till. Men det var ingen idé att fråga mor. Hennes straff gör ännu ont". Hon ler lite. Men det är ett glädjelöst leende. Sakta dör det bort.
"Var vi verkligen misstag? Achangra var det enda bra som kom ut det". Öronen lägger sig mot nacken igen. Hon gillar sin syster ändå. Till viss del. När hon är en syster. Förmodligen kommer de bli dödsfiender efter det här. Eftersom Wami inte längre är en av dem. Men hon har aldrig varit en av dem. I varken själ eller hjärta.

Hon lyssnar på det han berättar om att han räddat livet på Chay. Hon visste inte. Det darrar lätt till i hennes nos. Hon vet inte vad hon skulle gjort om hon förlorat Chay. Hon undrar vad brodern tänker om henne nu. Om han tror att hon dött eller har sina misstankar. Hon har inte sett skymten av honom på senare tid. Lite orolig över vart han tagit vägen är hon.
"Chay betyder mycket för mig. Han lärde mig klättra. Jag vet inte vad jag skulle gjort utan honom". Hon nickar åt hans ord.
"Jag förstår det. Även om det många gånger känts hopplöst. Jag har försökt på många sett att passa in. Men jag fick inse att jag aldrig kommer bli som dem. Jag är inte som dem. Jag vill inte vara som dem". Öronen klipper till på hennes huvud men det ena tippar ut åt sidan. Inte riktigt mot nacken. Hon ler lite lätt igen. Ruskar sedan på huvudet igen. Hon vet inte vad hon ska känna. Hon vet inte vad hon ska tycka eller tänka.
"Allt har varit så förvirrande. Så jobbigt". Öronen lägger sig mot nacken igen.
"Allt jag var säker på var att jag inte tänker dö i Kaiwood. Även om de kommer jaga livet ur mig tänker jag inte fortsätta vara fängslad där". Aldrig mer. Aldrig.
Till överst på sidan Gå ner
Sleazoid
Alfa | Moderator
avatar


InläggRubrik: Sv: Feeling empty. Like there is something missing. [P]   tis 18 dec 2012, 15:14

| Det blev en roman av det här inlägget, hade inget att göra igårkväll/natt så tänkte sätta mig och skriva ett svar till det här rollet, ehee, försökte skriva det kort, men det gick fanemig inte xD och då var jag ändå tvungen att utelämna en massa som jag tänkt skriva, blev en och en halv wordsida O_o läs och njut, haha 8D |

Han vred den glödande skogsgröna blicken tillbaka emot henne, lät tankarna vandra kring det han själv sagt, och det hon nu frågade honom, ja, vad var meningen egentligen, hade det någonsin funnits någon? Var det endast en ung hane som för en stund tappat förståndet och känslorna, nej, det visste han att det inte var, det var inte som att han inte vetat vad som skedde, det som förbryllade honom med det hela var att han hade låtit sig dras in i den mystiken som legat över det mötet, över honan. Kanske hade det en viss grund i att hon varit lik honom, en giftvarg, även om de bägge såg på det på olika sätt. Om det inte varit för att det visat sig att hon var en TBB:are så hade de nog på något underligt sätt faktiskt passat ihop, det hade funnits någonting där, ett intresse, en nyfikenhet, det kunde han inte förneka. Hon hade fascinerats av hans skuggor som många andra, och han hade intresserat sig för hennes jordkrafter. De hade till och med talat om deras historier, något som han väldigt sällan gjorde till vem som helst, och det utan att ens veta vad honan hette eller vart hon kom ifrån. Han hade varit dumdristig, det hade han insett så fort han sett henne på krigsfältet, men just då, där den natten, så hade det hela endast varit fascinerande. Han hade aldrig riktigt kunna säga varför, det bara var så. ’’Meningen?? Jag vet inte om det finns någon, ärligt talat så har jag aldrig kunnat förstå exakt varför, det var bara någonting med själva mötet. Just då, innan jag visste vem hon var eller var hon kom ifrån, så kan jag inte förneka att det var någonting som var intressant med henne, som fascinerade mig lite, och hon om mig. Det var förvånansvärt lätt att prata, och ingen av oss brydde oss om att ens fråga vem den andre var, det var bara en sån där natt när man behövde komma bort från det vanliga antar jag. Att det sen slutade upp som det gjorde kan mycket välbara ha varit av en händelse, eller så hade det med det att göra, jag är inte helt säker, att hon löpte var ingenting som jag tänkte på, knappt ens lade märke till. Att hon snärjde mig hur hon ville skulle jag nog inte påstå, visst finns det hanar som helt förbyts och inte bryr sig om någonting annat i de situationerna, jag är inte en av dem, fast jag kan inte förneka att det påverkar en’’ svarade han henne, så gott han kunde i alla fall, det var knappast ett möte som länge hade stannat i hans tankar, som han funderade över och försökte utröna, han ville snarare glömma det, glömma henne, även om det inte gick av uppenbara anledningar. Det märktes dock att han inte var vidare förtjust i att tala om det, eller tänka. ’’Jag har inget emot er, men henne skulle jag gärna vilja glömma om jag kunde’’ han vickade vagt på huvudet innan blicken vreds ut över slätten igen, det var som det var och det gick inte att göra någonting åt, han kunde bara försöka göra det bästa av situationen, som att till exempel ta tillfället i akt och försöka lära känna dottern lite bättre. Hennes nästkommande ord fick ett snett leende att dra sig på hans läppar följt av något likt ett kort skratt, ’’Ja, jag antar att det nog gjorde det’’, ödets nyck, världens drama och ironi. Han skakade vagt på huvudet och vred upp blicken emot skuggorna ovanför honom, desto starkare nu, livligare och närvarande, de hämtade sig rätt så fort, något han var tacksam över, för det gav även honom en viss styrka åter, långt ifrån återställd, men lite. De hade alltid varit en del av honom, två delar som påverkades och gynnades av den andre. Istället för att slumpmässigt utan mål flyta omkring i luften omkring honom så samlades de vid hans rygg, som de så ofta gjorde, på det sättet att det nästan såg ut som att de steg upp ifrån hans kropp. Då hon sedan talade igen så vred han uppmärksamheten emot henne, ’’Jag trodde att jag skulle göra det, men jag har aldrig kunnat förmå mig till att känna någonting sådant , ens i närheten, det var snarare så att jag ville träffa er, se med egna ögon vad ni var för några, bilda mig en egen uppfattning, och ge er en mer rättvis bild av vem jag är, förutom avskummet ifrån Qu som borde dö’’ en viss ironi slank in i hans stämma vid de sista orden, även om det i övrigt var klart att han menade vad han sade. ’’Sen visade sig du och Chay vara mer lika mig än vad jag kunnat tro, att kanske fanns det hopp om att kunna få lära känna er ändå, om det var så att ni inte hatade mig och ville se mig död som resten av den flocken’’. Hans sinnesstämning förändrades dock kvickt då han hörde hennes ord om de smärtsamma straffen, ord som fick hans överläpp att blotta tänderna i en väldigt kort morrning och öronen att strykas bak emot nacken, inte riktat emot henne, utan snarare emot vad hon blivit utsatt för. ’’Fan ta dig Nisha…’’ sade han lågt mellan ihopbitna käkar, ’’Hur lågt får man sjunka, slå valpar, oacceptabelt’’ han slöt ögonen och skakade på huvudet, en suck lämnade honom innan han sedan vände den emot Wami igen. Det var inget han tolererade alls, men nog var det en desto hemskare känsla när det handlade om hans egna valpar, och hatet emot den svartlila avskyvärda honan ökade endast. Han andades tungt ut och spetsade öronen igen, tycktes lugna ner sig något, ’’Jag önskar att jag kunde ha förhindrat det, att ni aldrig skulle ha behövt genomleva något av det, det är ingenting jag önskar någon, inte efter att ha upplevt det själv, och allra minst mina egna valpar’’ hans stämma var under den en aning stela ytan plågad, och samma uttryck fanns i hans blick, plågade ögon under en stel yta. Han benämnde dem öppet som sina valpar, han var inte säker på om han gjort det tidigare, men så var det, och just i den befattningen så kände han för dem, just när det kom till det så var de känslomässigt lika betydelsefulla som någon av hans andra valpar. Han lät de irriterade och uppretade känslorna rinna av honom, samlade sig, men han kunde inte göra någonting åt den plågade känslan, sen sorgsna. Den dolde han endast bakom den fasad som så ofta fanns hos honom. Han riktade uppmärksamheten emot hennes nästkommande ord och lät henne fortsätta och tala till punkt innan en låg suckning lämnade honom. ’’Vi är alla bra på olika sätt, jag trodde inte heller det riktigt innan jag kom till Numoori och Qu, men jag har insett att så faktiskt är fallet. Alla har vi våra egenskaper och förmågor, och ingen är den andre exakt lik. Du kanske inte har fallenhet för de förmågor som Achangra visat, men du har andra, det gäller bara att upptäcka vilka det är och att sedan lita på att man inte är sämre än någon annan bara för att man inte är som dem. Av vad jag har sett av Chayan så är han lik mig i även den aspekten, han har inte fallenhet för fysisk strid, inte den fysiska styrkan, men ett väldigt skarpt sinne och otroligt bra reflexer och smidighet, förmågan att vara väldigt snabbtänkt och påhittig, det kan man vinna mycket på att kunna. Det handlar inte allting om strid och att vara bäst och mest framstående på sådant, vissa är bra på andra saker, kanske en väldigt bra jägare eller någonting, det finns otroligt många saker. Jag känner dig inte nog väl för att kunna ge min åsikt om vad jag tror, men dålig, det är du inte. Jag tror det är bra för dig att komma bort ifrån det där om du känner som du gör, man ska inte tillbringa hela livet att försöka vara nån man verkligen inte är, det slutar inte väl. Alla borde få rätt att gå sin egna väg i livet, för man rår inte för vart man föds, och alla är som sagt inte likadana’’ när det väl kom till det så kunde han vara något av en talare, vis hade han blivit kallad, om han höll med om det visste han inte, han sade sina åsikter och försökte hjälpa andra, det var allt, och han brydde sig faktiskt om henne, hans dotter.

_________________
Till överst på sidan Gå ner
Wami
Ledarinna
avatar


InläggRubrik: Sv: Feeling empty. Like there is something missing. [P]   lör 05 jan 2013, 00:08

Hon vet inte riktigt vad hon ska svara. Men hon lyssnar på vartenda ord han yttrar. Hon tar dem till sig och bearbetar dem i sitt huvud. Öronen klipper till och spetsas på hennes huvud. Hon tippar huvudet lätt på sne och ser fundersam ut för en stund.
"Mor finns inte längre bland de levande. Men det känns som att hennes ande fortfarande är kvar". Säger hon och huttrar till när en kall kåre smeker längst med hennes ryggrad. Nisha var en mäktig och skräckinjagande person när hon levde. Wami vet inte hur hon skulle reagera om hon skulle stöta på ett spöke. Finns det spöken? Det känns i alla fall som att de dödas andar kan vandra omkring bland de levande. Men de döda borde väl hålla till i Chaibos grottor? Eller är den platsen inte tillräckligt bevakad så andarna kan komma och gå som de vill? Den unga tiken vet inte hur det där fungerar. Men även om hon är nyfiken så är det nog bäst att låta det vara ett mysterium tills den dagen det är dags för henne att vandra dit. Och den dagen hoppas hon är långt, långt, långt in i framtiden. Hon har just börjat leva på riktigt.

"Jag vet inte hur världen ser ut. Kaiwood har varit min värld sedan jag föddes, en värld som jag alltid känt att jag aldrig varit en del av. Jag vet inte hur världen ser ut... Men jag ser inte hat som något som någonsin skulle kunna leda till något bra. Jag ser ingen mening i att låta mitt sinne fördunklas av hat. Jag hatar inte dig... Jag hatar inte mor. Men jag vet inte vad jag ska tycka, tänka eller känna. Inte ens nu. Men jag försöker ta reda på det. Jag försöker finna mig själv. Lite i taget". Hon fuktar den blå nosen med den lika blå tungan. huvudet har sedan en stund tillbaka återtagit sin raka position.

"Jag vill inte vara bra på att slåss. Jag vill inte ens ta reda på om det är någon jag skulle kunna vara bra på. Jag vill inte slåss. Varför ska vargar slåss? Varför vill vi döda varandra? Vad finns det för mening i att spilla andras blod? Det gör inget bättre. Det bara river upp djupare sår. Inte bara fysiskt". Hon ruskar på huvudet. Hon är ingen krigare. Det är en sak hon är säker på. Men skulle det inte finnas någon annan utväg så skulle hon inte bara stå där och låta någon ta hennes liv. Hon vet att man inte kan fly hela tiden. Men någon annan utväg måste det finnas än att slita huvudet av varandra.

Hon ser på hanen. Ser på sin far som ligger där i gräset framför henne. Hon ser honom. Studerar hela honom. Öronen lägger sig mot nacken åter igen och hon ser förskräckt ut. Förstår inte hur det kunnat undgå henne tidigare. Hon var för upptagen med att se honom och missade helt att... se honom.
"Vad har hänt med ditt ben?" Hennes röst skär sig lite i slutet. Hon ser på fars ben. Ett halvt ben. Vem tog hans ben?
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




InläggRubrik: Sv: Feeling empty. Like there is something missing. [P]   

Till överst på sidan Gå ner
 
Feeling empty. Like there is something missing. [P]
Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Numoorislätten-
Hoppa till: