[Om någon känner för det, hoppa på! :afro: ]

Sand. Tikens matta blick sökte förgäves efter något annat än just sand. Varför fanns det inget annat än sand? Munnen var vidöppen som hon svettades trots den korta pälsen, dumdristigt nog hade hon valt att springa genom öknen - i hopp om att se något annat än sand. Hettan var normalt inget problem för en sådan som henne, men nu behövde hon vatten och skugga. Åh vad hon längtade efter skugga. Vattnet var ännu ingen panik, som tur var.

"Hallå?!" Sanddynorna tycktes sluka hennes ynkliga röst, hånande. Väntande? Det darrade lätt i benmusklerna, även om hon nu stod still så hade de ansträngts. Vila var verkligen något som vargen behövde. Men ändå rördes tassarna åter framåt, lojt men ändock framåt. Inte ville tiken bli kvar ute i detta land, för att stå still skulle verkligen inte vara till någon hjälp. Nosen vädrade lite i luften. Hettan drogs in och resulterade i ett högt nysande. Ögonlocken slöts och den monotona gången stannade åter upp.
"Ta dig samman.." Sade hon lågt till sig själv med en sammanbiten stämma. "Du har klarat de här förr. Allt som behövs är lite vatten och skugga." Om det nu fanns någon skugga... Iyze trängde snabbt undan de tankarna. Det gällde att hålla hoppet uppe. Förlorade man det förlorade man allt. De mörkröda ögonen öppnades åter mot solens ljus.

[Blubb.. c:]

Sanden var varm under hans tassar. En otroligt behaglig och välkomnande känsla efter att ha legat i skuggan från en liten, liten buske. Han fortsatte sin färd med att patrullera vid revirets gränser, han hade inget bättre för sig och kände att han likväl kunde hjälpa till i arbetet med att hålla obehöriga borta från markerna.
När han gått ett litet tag nådde ett ljud hans öron. En röst som inte lät allt för avlägsen. Han vädrade i luften, försökte få vittring på vargen, och nog kunde han känna en svag doft som var för honom främmande. Öronen drogs bakåt och lades mot nacken. Han vädrade igen, avgjorde en ungefärlig riktning och började gå åt det hållet.
Det var en grå, smal individ som hans blick fångade upp. Öronen hans låg fortfarande mot nacken, raggen reste sig lite i nacken på honom då han gick närmre den främmande honan.
"Är du medveten om att du är farligt nära Devils marker?", frågade han utan att varken le eller låta hotfull. Hans röst var skrämmande tom, även för honom.

Rösten överrumplade henne. Vargen hade inte räknat med att möta något annat levande ute i detta karga landskap. Musklerna spändes sakta, en efter en som tiken sakta vände sig emot hållet rösten kommit ifrån. En stor mörk varg, större än henne själv, mötte den mörkröda blicken. För ett slag var hon tvungen att tänka efter vad som hannen faktiskt hade yttrat. Hennes sinnen var något lamslagna minst sagt.
"Devils?" Sade den grå eftertänksamt. Där ser man, redan nära en flocks gränser. Det var just snyggt. Dock visste hon inte särskilt mycket om varken Devils eller någon annan flock. Det intresserade henne inte särskilt nämnvärt. Men hon ville heller inte hamna i tvist med någon utav dom. Inte ett helt gäng.
"Jag ber om ursäkt." Huvudet sänktes smått som röstens tonläge gjorde det. Underkastade sig smått. Hon var inte i stånd till att skydda sig, och därmed var det ej lönt att visa någon dålig attityd. "Jag har tappat bort mig," Hon tvingades göra en kort paus för andhämtning. "..Och måste ha hamnat här i ren förvirrning. Blicken sökte för ett slag den andres blick, innan Iyze åter såg något bortom honom.
"Jag ber om ursäkt." Sade ungvargen åter och tog ett halvt steg bakåt, avvaktande.